torsdag 28 februari 2013

Utlandsversion

Här är morgonens Min morgon i en utlandsvänlig version. Kalevala för lata-inslaget kommer först. Det var väldigt trevligt att träffa Anders Larsson. Och förutom Kalevala för lata rekommenderar jag alltså riktiga Kalevala. Som jag inte läst mer än bråkdelar av, men som gav mersmak.

Jag odlar visst björk

I ett av mina miniväxthus, gjord av en vindruvsask i plast, växer det massor av små björkar. Och ja som sådde lavendel. Så går det när man låter en öppnad påse med såmylla bo på verandan.

Och jag vet att det är björk, för de små ynglen skakar alla av sig en mössa av björkfrö när de kommer upp. Och tjockt med lavendel sådde jag aldrig.

Kalevala för lata i Min morgon

Här, vid pass 1:12, kan du se Anders Larsson och mig samtala om Kalevala och Anders utmärkta bok Kalevala för lata i min morgon. Jag var liksom taggad hela natten och sov inte nåt vidare - till all lycka höll taggningen i sig så länge den skulle. Tyvärr känner jag inte samma entusiasm för resten av dagens program: att ansöka om stipendier.

Dagens glada överraskning

I morse på väg genom stan läste jag kvällstidningslöparna. Iltasanomat hade en rubrik om att det varje vecka föds två barn på vägen till BB och att det trots det stängs förlossningsavdelningar. Och när jag såg närmare på nyfödingen som illustrerade rubriken märkte jag att det var ett mörkhyat barn. Visserligen ser alla nyfödda mer eller mindre likadana ut, så det är inte uppenbart att barnet är svart, men det gör mig otroligt glad att kvällspressen i Finland i dag använder ett barn som avviker från den slentrianmässiga normen i en neutral illustration.

Ett litet steg i rätt riktning.

Min natt

Jag ska upp snortidigt för att vara i morgon-tv och diskutera Kalevala med Anders Larsson som i tiderna skrev den underbara lilla boken Kalevala för lata, kalevaladagen till ära. Som om det inte var nog för att rubba min nattsömn har lilla älsklingen en orolig natt, så jag delar säng med en tandgnisslande liten fäktare. I rummet bredvid ligger stora älsklingen och snarkar så jag undrar om någon alls i hela Sandkulla får sova i natt. Tur att de har skickliga sminkörer på Min morgon. De får trolla bort nattvaket och en finne stor som en jordglob som ville komma med i tv.

onsdag 27 februari 2013

Lästips: Oktober i Fattigsverige

Läs Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. Den ger en en välbehövlig påminnelse om att alla behöver en viss grundtrygghet för att kunna vara sin egen lyckas smed, och att alla inte har den grundtryggheten. Det är samhällets uppgift att vara ett golv som man vet att man inte kan falla igenom. En svår, för att inte säga omöjlig uppgift, likväl är det samhällets, det vill säga din och min och vårt engagemangs och våra rösters uppgift att försöka nå det idealet.

Vilket är syftet med ideal om man kan nå dem på en lunchrast?

Väl medveten om att jag inte gör tillräckligt för att vara en god nästa ger boken mig en spark i röven och en påminnelse om att se upp, se mig om och se vad jag kan göra.

tisdag 26 februari 2013

Världens enklaste morspoäng

I dag gick vi till bibbababban (Dickursby bibliotek) på vägen hem från dagis. Barnavdelningen är så välutrustad att den till och med har en koja, till råga på allt fullproppad med mjukisdjur. Jag parkerade lilla älsklingen bland mjukisdjuren - för min unge är mjukisdjur som opium för Sherlock Holmes - och gick tillvuxenavdelningen och bunkrade upp med Agaat, Oktober i Fattigsverige och en Steinbeck, och sen parkerade jag mig själv i en soffa på barnavdelningen med mina nya lån. Några sagor klokare och ett par barnbokslån tyngre körde vi hem och möttes av Simon och middag som blivit så god att han såg sig tvungen att öppna en flaska vin. Dessert: färsk ananas. Jag känner hur poängen för gott föräldraskap rasslar in och jag känner mig hur jävla självisk som helst.

Mitt lilla lyxdjur

Nora har sedan födseln varit en liten sensualist som njuter av livet med alla sinnen. I Spanien förra sommaren, när det var så hett, masserade jag hennes fötter med pepparmyntssalva före läggdags och det tyckte hon mycket om. Nu har hon börjat be om "maschas" igen vid läggdags: pepparmynta på fötterna och min lyxiga eteriska olja på ryggen och pannan.

Barn behöver inte få allt de pekar på. Men när det gäller sånt som inte kan pekas på kan jag vara lite generös. Att kunna begära och förvänta sig fysisk närhet tror jag gör trygga barn. Och vuxna.

måndag 25 februari 2013

Äntligen! Om nordiskt samarbete

På torsdag och fredag kommer universitetsrektorer och pro-rektorer från många universitet i hela Norden att samlas vid Helsingfors universitet för att diskutera nordiskt universitetssamarbete i stor skala. Norden har en hög koncentration av toppuniversitet och om dessa universitet kan förena sina krafter kring till exempel webbaserad undervisning är chanserna goda att det kan bli riktigt, riktigt bra.

I mitt eget avhandlingsmaterial kommer det tydligt fram att universiteten i sin internationaliseringsiver har alltför starkt fokus på EU-nivån, och glömmer bort å ena sidan den nordiska dimensionen, å andra sidan den globala. Och varför gå över ån efter vatten när vi kan utveckla ett starkt regionalt samarbete där vi har nära till varandra och stora likheter mellan våra samhällen och system?

Hurra för ett verkligt gott initiativ. Jag hoppas verkligen att mötet blir en succé och att det leder till kreativa samarbetsmöjligheter i hela regionen.

söndag 24 februari 2013

Lojalitet

I går när jag gick och fejade hittade jag en liten hög med avklippta naglar i storlek vuxen man på vardagsrumsbordet. Jag svor och svor på att nästa gång det sker kommer jag att smuggla ner dem i den vuxne mannens kaffe, och det kan väl hända att jag även sms:ade mitt hot till den vuxne mannen som varit bortrest över helgen. Och han tyckte faktiskt att hotet inte var mer än rimligt.

Det tyckte däremot inte Nora som läxade upp mig efter noter och menade att naglar i kaffet är höjden av äcklighet, betydligt äckligare än naglar på vardagsrumsbordet, faktiskt, och att jag inte får vara dum mot hennes pappa. I flera repriser under lördagen fick jag höra hur dum och hemsk och elak jag var, som tänkte sätta naglar i Simons kaffe, och det hjälpte inte hur jag än förklarade att det är dumt och äckligt att lämna naglar på vardagsrumsbordet och att pappa nog visste att det var äckligt men att han glömde bort det i alla fall, och att han nog inte gör om det om han vet att de hamnar i hans kaffe sen. Och att jag inte tänker lägga några naglar alls i kaffet om jag slutar hitta dem på ställen jag (förgäves verkar det som) försöker hålla prydliga.

Lilla älskade unge. Att höra dig försvara din pappa är värt alla naglar i världen.

lördag 23 februari 2013

Klavertramp

Nora lekte för sig själv i nystädat rum och hade lekt där i kanske två minuter. Jag gick bara upp för att hämta min telefon för den händelse att vårt pulkabackssällskap i eftermiddag skulle ha ringt, och sen var det slut på friden.

Simon är borta över helgen och vi har haft en trevlig, om än rätt siamesisk, början på dagen. Te i ensamt majestät lät som rena drömmen men nu håller lilla älsklingen på och skriker om att jag ska leka med henne och jag har inte lust. Inte när utgångsläget är skrik och kommando. Håhåjaja. Kanske ett par timmar i pulkabacken gör oss båda gott.

Mental anteckning: klampa aldrig in på ett barn som leker för sig själv. Hon larmar nog om telefonen ringer.

Böcker om spanska inbördeskriget

I går läste jag ut Guernica och i morse började jag på For whom the bell tolls. Guernica var sorglig och vacker men tidvis lite Hollywoodaktig - jag kan precis se boken omvandlad till en grandios tv-serie om kärlek och krig. Ibland blev intrigen lite väl utstuderad men på det hela taget var boken en njutbar läsupplevelse och en allmänbildande sådan som jag rekommenderar.

Hemingwayboken har jag försökt mig på tidigare men gett upp efter första kapitlet. Men redan i andra får boken en fin stämning: andan bland gerillasoldaterna är god och efter att i Guernica ha läst om hur tyskarna på order av Franco utförde de mest förfärliga bombräder är jag tydligen mer motiverad att läsa om motståndet. I höstas besökte vi dessutom staden Ronda i Andalusien dit händelserna är förlagda, så omständigheterna för att orka igenom For whom the bell tolls verkar vara gynnsamma.

torsdag 21 februari 2013

Bosoner och sake

Arcadia international book shop är en underbar antikvariat i Tölö som så gott som varje dag ordnar kulturella eller vetenskapliga evenemang. Min fina kollega tipsade mig om en föreläsning med Rose Lerner, en ung doktor i kosmologi och en fantastisk föreläsare, som talade om skönheten och symmetrin i partiklar och vad som bryter symmetrin. Hon förklarade, efter flera för mig behövliga mellanled, vad Higgs fält är och varför Higgs boson är en så makalös upptäckt, även om hon var försiktig med att garantera att det är en upptäckt - det finns en risk på 554 miljoner att den statistiska avvikelsen i partikelmönstret beror på en slump och de ska köra testet på nytt i Cern-acceleratorn för att se om samma mönster upprepas. Men om jag har förstått det rätt handlar det om att Higgs boson bekräftar teorin om Higgs fält, och om den teorin bekräftas, bekräftas en hel massa teorier om hur universum har blivit till. Åh, vad jag önskar att Lerner hade varit min fysiklärare!

Sen avslutade vi, utan pappa som var med och hörde på föredraget, med lyxig middag på Gaijin (tack Peppe för tipset!) med kammusslor och sake och hela köret. Jag har en fin man. Och han har en vidunderligh hustru.

Överraskning

I kväll ska min prins och jag på äventyr. Han vet inget alls om programmet men här kan jag avslöja att det involverar en källare och min pappa och är mycket romantiskt. Jag är löjligt ivrig och kan knappt bärga mig - jag älskar att hitta på roliga överraskningar men det är inte alltid jag har idéer eller råd. Men nu anser jag mig ha både och. Hoppas kvällen blir så bra som jag förväntar mig.

Fickfynd

Jag har i flera veckor gått omkring med något mjukt i en påse i vänster jackficka. Och på tal om att Simon sa att alla småbarnsföräldrar (utom tydligen jag) alltid går omkring med näsdukar och servietter kom jag att tänka på byltet i min ficka och såg efter vad det var. Ett prydligt ihopknutet paket med ett par nedkissade trosor i. Som jag fått på dagis, för läänge sen, och i tankarna kört ner i fickan. Till all lycka var paketet inte jättetätt, för trosorna hade torkat och inte möglat, och nu ligger de i tvättkorgen. Och nu har fickorna plats för nya skatter.

tisdag 19 februari 2013

Äntligen sol!

Så sent som i morse sade jag till Simon att åtminstone vet jag att varje molndag - vi talar nu om ingen sol, måne eller stjärnor på över två veckor - tar oss närmare den dag då molnen spricker upp igen. Då fanns inga tecken på att det skulle ske redan några timmar senare, inte ens i väderprognosen.

Mitt humör påverkas ohyggligt av bristen på ljus. Och blir väldigt trevligt när jag ser ljuset igen.

Vad man inte ska svara

Om någon, till exempel ens partner, berättar att hen till exempel skickat ett trevande mejl till ett trädgårdsföretag och bett om råd om stenläggning och frågat om man kan lägga gatsten själv eller behöver anlita proffs (och givetvis inte fattat några som helst ekonomiskt bindande beslut) och ivrigt berättar för dig  hur hen har tänkt angående uppfart och uteplats ska man inte svara "det kommer att bli jättefult och jag tycker det är en usel idé".

Vad man i stället ska svara är: vilket jättebra initiativ! Fast det kan bli knepigt med problem X, skulle du kunna tänka dig att välja material Y i stället?

Eller rentav: vilket jättebra initiativ! Fast jag är inte säker på att vi har råd att göra det i år eftersom vi måste försäkra oss om att det förbannade taket inte läcker.

Det behöver inte handla om stenbeläggning på uppfart, det kan lika gärna handla om semesterplaner eller något så vardagligt som vad vi ska äta till middag. Men att skjuta ner initiativtagarens förslag utan att erbjuda ett motförslag leder till ett av två scenarier: antingen blir det gräl eller så driver initiativtagaren sin sak i alla fall. Och sen sitter man där i ett egnahemshus i Vanda, i brist på motförslag, och har det ganska idylliskt.

Vad mor gör är alltid det rätta. Finns det inte en saga som heter så?

måndag 18 februari 2013

Observation från Georgsgatan

Jag var i minoritet - baddräkterna har ökat betydligt sedan jag var där sist. Och simmarna är i regel påklädda, vattenjoggarna är nakna. Med sina guppande bröst upplyfta av korkbältet - det ser rätt festligt ut.

Jag respekterar vars och ens rätt till baddräkt, inte tu tal om saken. Men eftersom allt som sker ovanför vattenytan ändå görs naken, man ska ju varken duscha eller bada bastu med simparen på, förstår jag inte vitsen med att dra på den innan man plumsar i, dold av vattnet. Jag menar, det är ju ändå bara kvinnor där när det är damtur. Jag tycker hur som helst att det är skönt att se kroppar som ser ut som kroppar ser ut, varken pinnsmala eller retuscherade utan prydda med valkar, knotor, ärr och födelsemärken. En påminnelse om hur verkligheten ser ut.

Naturell och säll

Mina föräldrar erbjöd Nora ett par dagar sportlov och övernattning och som en följd får även jag sporta. Min måndagsyoga är inställd på grund av sportlov, så i stället drar jag till Georgsgatans simhall för lite nakensimning. Älskar Georgsgatans simhall.


Där är så otroligt vackert och stämningen är betydligt mer avspänd än i de stressade storhallarna där folk frustar fram i hundra knop. Och så länge man får simma näck där simmar jag näck. Jag känner mig nästan naknare i baddräkt än nakupelle, och dessutom vill jag gärna hedra denna ärevördiga institution. Och det tror jag att jag gör med min oklädda lekamen.

Men ett har jag lärt mig, och det är att inte simma med simglasögon i ett nakenbadhus. Man får helt enkelt lite för god insyn i sådant det inte är meningen att jag ska ha god insyn i.

Fröhandel som skapar habegär

Fröerna handlar jag hos Impecta. Ett besök på deras webbplats går aldrig snabbt och blir alltid dyrt, och det är inte på grund av taskig design eller höga priser, kan jag konstatera.

Trädgårdsskötsel på mitt vis

Jag blev lite smickrad av Ankas fråga om hur man odlar stockrosor för jag har faktiskt ingen aning. Jag är lite mesig såtillvida att jag inte så där bara tar mig an sådant som jag inte vet hur man gör, men när det gäller trädgården jobbar jag på det. När det gäller renovering jobbar jag också på det, fast där har jag alltid Simon att falla tillbaka på eftersom han är uppvuxen i hus och har gjort en hel del. Jag har mindre erfarenhet men mer energi, så det brukar bli så att jag sliter och han kommer med goda råd. Nej nu är jag elak, det är han som klättrar upp på taket och skottar ner snö och bekymrar sig för värmesystemet, men jag som spacklar, slipar, målar och sätter upp tapet. Jag driver på, han bromsar. Och på den punkten är bådas insats lika värdefull.

Och trädgården har blivit min. Och så här gör jag: varje år lovar jag mig själv att klippa gräset oftare än i fjol, och hittills har det lyckats. Det går egentligen på en och en halv timme och eftersom jag inte är perfektionist tillåter jag mig att ta det i etapper. Favorittid på dygnet: innan jag går till jobbet. Dessutom borde vi ha en container på gården ett par veckor varje vår för att bara kunna vräka dit alla avklippta kvistar och grenar för i en trädgård av vår storlek blir det en hel del. Sedan odlar jag en massa för jag har lärt mig räkna med ett visst svinn. Fem vårar i rad satte jag luktärter innan jag äntligen lyckades. Antingen planterade jag ut dem för tidigt eller för sent, eller så var platsen fel. I fjol satte jag dem vid räcket till vår altan och det blev perfekt. Örtagård skulle jag vilja anlägga men har inte fått till det - trädgården är som sagt stor och risig och det känns alltid som att något annat är mer angeläget. Jag har en hög med tegel efter att vi lät riva vår gamla öppna spis, och de teglen har jag tänkt rama in örtagården med.

Sedan finns ju rabatterna och de är sorgligt vanskötta för att jag helt enkelt inte riktigt vet hur man gör, och för att jag inte alltid ser ogräset och kommer ihåg att rycka upp det. Men planen är denna: under våren kommer mina stockrosor (som jag inte hann så i går men tänker så i kväll) och min akleja snällt och lydigt upp, och när det så småningom blir varmare tar jag och ger rabatterna några rens, åtminstone så att djungelväxtligheten inte kväver plantorna. Som vid det laget förhoppningsvis är tillräckligt stora. Och sen växer de så det knakar och blommar så det är en fröjd. Stockrosor och akleja har jag aldrig provat på förr men de är perenner så i bästa fall har jag glädje av dem under många kommande år. För säkerhets skull har jag garderat mig med ettåriga stockrosor också, för av någon anledning tror jag de är lättare att lyckas med. Jag trevar mig fram och håller på att lära mig, helt enkelt. Lovar bildbevis på alltsammans, också på det som misslyckas.

Det finns också domäner där jag är helt orädd och experimenterar vilt. Mat är inget problem - det är extremt sällan jag misslyckas så totalt med något att det måste kastas eller ges till kråkorna, så därför ger jag mig helt ogenerat i kast med suffléer och stora helstekta bitar kött. Garn är heller inget problem - misslyckas något behöver man ändå sällan repa upp mer än några varv. Målar man fult kan man alltid måla om. Men jag är livrädd för att gå nära ett stycke tyg med sax för där brukar något alltid skita sig. Och det går helt enkelt inte att justera så där bara.

lördag 16 februari 2013

Tråklördag

På grund av temporär oraskhet var vi tvungna att ställa in lördagsprogrammet: besök av goda vänner. I stället har jag, den oraska, sovit i ett par timmar och fortsatt så paprika, akleja, basilika och förhoppningsvis rucola. En tur till Plantagen leder utan undantag till ett par timmars planteringsorgie med uppspelt fyraåring och, till en början tålmodig, mor.

Men nu är de gamla trötta saint pauliorna omplanterade och badrummet är fullt av miniväxthus. I morgon sår jag stockros och sedan väntar en ny omgång i mars. Finns det någon i huvudstadsregionen som är intresserad av att byta plantor? Fast nu går jag som vanligt händelserna i förväg för det kan ju hända att det blir platt intet av mina odlingar. I fjol var det visst någon som ryckte upp alltsammans i ett anfall av hämndlystet trots.

Populärkulturella luckor

Jag är en oallmänbildad snobb, erkänner det när som helst. Men jag har ägnat morgonen åt att lappa ett par av mina luckor: jag har äntligen sett och hört Gagnam style och Marry me. Gillade den förra, blev oberörd av den senare. Tycker givetvis att det är bra att det blev debatt och ännu bättre att de tanklösa pubertala ynglen på Extrem fick sig en uppsträckning, men nu när jag vet vad surret handlar om stänger jag youtube och återgår till att så stockros och chili. Vill inte konsumera populärkultur i dag, utan hellre producera hortikultur.

fredag 15 februari 2013

Cravings

Jag behöver merkkare. Fazers sjörövarpengar. Nu. Sen hade jag också tänkt köpa en flaska vitt vin till räkpastan i kväll, men det är inte den förpackningen jag tänker öppna redan i tåget på vägen hem.

Att skriva med vänster hand

Jag håller på och skriver en artikel tillsammans med min professor. Avhandlingen skriver jag på svenska, men artikeln vi håller på med är på engelska och det känns som om jag skriver med vänster hand.

Jag tänker fortfarande på svenska, jag måste få tänka på svenska för jag tänker inte hälften så bra på något annat språk. Inte lika snabbt och inte lika väl. Inte lika värformulerat och genomtänkt. Jag är bra på engelska men jag är inte elegant på engelska.

Och det är därför jag tycker det är viktigt med språklig mångfald också inom universitetsutbildning och forskning.

onsdag 13 februari 2013

Stick och brinn!

Jag hade inte alltför vidlyftiga planer för kvällen, men ingen av dem inbegrep att ha en flisa inkörd under nageln på höger ringfinger. Och den kommer ju inte ut, den jäveln. Det gör både mer och mindre ont än väntat: mindre ont när den gick in i morse när jag torkade köksgolvet, mer ont efter en hel dag och på det en kväll då jag försökt lirka ut den. Alla huskurer jag prövat (matoljeimpregnering, ångbad och honungskompress) avfärdas som humbug. Nu tänker jag tröstläsa, i morgon får jag väl pallra mig till hälsovårdscentralen.

Bellmansk pornografi

På mitt jobb kan en onsdag förmiddag gå till så att institutionens nestor, professor Lars Huldén som är över åttio, kommer och håller ett föredrag om Bellmans synnerligen erotiska epistel Glimmande nymf. Där satt vi en sal full med universitetsmänniskor och lyssnade på hans analys av texten och kompletterade den med egna reflektioner. Sen lyssnade vi på Tommy Körbergs och Fred Åkerströms inspelningar som fick öronen att krulla sig av välbehag.

Inte varje onsdag, men i dag.

Om en månad är det jag som står i tur. Det kommer inte att handla om Bellman eller olika tolkningar av vad exakt man kan tänkas mena om man sjunger fiol, jag kan liksom inte tävla med Bellmanforskning. Men jag hoppas det blir intressant ändå.

tisdag 12 februari 2013

Trollvinter

Det var svårt att välja var vi skulle åka fastlagspulka i år. Först hade vi tänkt gå på ett jippo närmare oss, men sen tipsade Anders, som jobbar på Vanda stads kulturavdelning om stadens evenemang i Sillböle och dit åkte vi.

Jippot hölls i en sandgrop med en liten sjö i mitten, och stadens företagarförening bjöd på grillad korv, ärtsoppa och saft. Hela gropen var pyntad med facklor och lampor, och man fick åka hundspann, pulka och se på elddans nere i gropen. Det enda som störde den muminska midvinterstämningenv var discodunket ur högtalarna, men å andra sidan fick det mig att dansa i stället för att stå stilla och frysa, så det må vara förlåtet.

Allt detta kostade inget alls. Har jag sagt att jag älskar min hemkommun? Och min unge, som med världens rödaste kinder och gladaste ögon rutschade och rutschade med sin kompis Felix, och inte ville gå hem.

Jag har uppfunnit en bakelse

Jag har uppfunnit en kvinnodagsbakelse. Efter att ha satt i mig fyra stycken sedan i lördags kan jag konstatera att den är väldigt god - att den fortfarande smakar efter en per dag fyra dar i sträck ser jag som ett gott betyg.

Den kommer i HBL den åttonde mars, tillsammans med några andras förslag på läckerheter för att fira internationella kvinnodagen. De andra är feministiska konstnärer, genusvetare, Marthaförbundet och vad det nu var, så vilken roll jag spelar i detta celebra sällskap är för mig lite oklart. Men jag blev tillfrågad och hann inte ens tacka nej innan namn, utseende och innehåll hade tagit form i min hjärna, så nu är bakelseuppfinnare är ett epitet jag härmed kan lägga till min cv.

Ni som känner mig vet att jag anser att kommersialiseringen av denna viktiga dag hör fan till. Kvinnodagen är viktig och "seså här har du en bukett med rosor/en ny rynkkräm/ett set med porriga underkläder som tack för att du är så duktig och jobbar för 80 % (om du har tur) av lönen du är värd och vårdar och står i" är ett fult försök att förminska dess betydelse. Det handlar inte om mig, jag vill inte ha rosor och lullull, jag vill att hälften av världens befolkning ska tas på lika stort allvar som den andra hälften. Så ni kan vara alldeles lugna - min kreation strider inte med mina åsikter. Och jag behöver inte få bakelsen köpt till mig av någon man - jag kan alldeles väl köpa den själv och avnjuta den med champagne tillsammans med någon bästis. För baka den själv lär jag inte göra fler gånger.

måndag 11 februari 2013

Måste påven nödvändigtvis få en efterträdare?

Kan man inte bara låta påvligheten gå i graven med ... njaää, eller alltså ta Bengans initiativ som ett tecken på att Gud inte ska ha någon ställföreträdare på jorden. Ingen människa är tillräckligt klok för att vara enväldig andlig ledare med rätt att döma över levande. Och gudarna ska veta att Benediktus den sextonde inte är tillräckligt klok för att leda någonting med allvarligare konsekvenser för mänskligheten än Vatikanens bordsbön - att avgå är typ det vettigaste han har gjort. Det där med att avskaffa limbo, vilket han gjorde år 2006, var väl i och för sig lite klurigt. Jag har ju bara på tok för dålig fantasi för att förstå hur det gick till. Vaknade han en morgon och tyckte att det där med en förgård till helvetet där de odöpta spädbarnen trängs var lite gammaldags, och så tog han ... bort det? Hur? På samma sätt som han tagit bort katolska kyrkans sexuella övergrepp genom att bara låtsas som om de aldrig ägt rum?

Outsägliga är det mänskliga självbedrägeriets vägar.

Bokförläggare

Jag har, för andra gången i mitt liv, förlagt en bok så illa att jag inte kan hitta den. Och det kliar i fingrarna, ögonen och hjärnan att få läsa vidare. Men jag vägrar skaffa mig ett nytt exemplar bara för att jag är så förtvivlat korkad och disträ. Tror jag. Kanske. Nä, nu loggar jag in på nätbiblioteket. Det var den självdisciplinen!

söndag 10 februari 2013

Skrikfri zon

Efter sex dagar hemma har vi fått rätt nog av varandra, Nora och jag. Hon har lagt sig till med olidliga primadonnafasoner och behandlar mig som nån jävla husa, och om jag var hennes husa skulle jag inte stanna en sekund. Så det blir bråk. Och om hon skriker, provocerar och är ful i mun i köket åker hon ut. Precis som jag insisterar på matro insisterar jag också på arbetsro när jag lagar mat. Ibland är det skönt att ha en stängd dörr mellan sig själv och en grinig pissunge - annars riskerar jag att förvandlas till en grinig pissmorsa och sen blir maten kryddad med idel svordomar.

Och sen kan jag konstatera att det är lite synd att jag inte har Simons arbetsmoral. Fast då skulle inget alls bli gjort härhemma. Men jag skulle få mer sofftid och vara på bättre humör. Håhåjaja. I morgon får jag vila på jobbet.  

lördag 9 februari 2013

Otippad lördagssyssla

Idag bakar jag bakelser. Det har jag aldrig gjort förr. Sedan ska jag återgå till mer normalt lördagsbeteende, det vill säga skotta snö, röja och stjäla åt mig små lässtunder. Jag håller på med Guernica av Dave Boling och den är så fin. Feelgood i väntan på katastrofen. Den kommer att bli sorglig men nu är det bara vackert, romantiskt och fint.

fredag 8 februari 2013

Vad jag inte behöver mer av

* Vabbdagar
* Snö
* Bråte som inte ligger på sin plats
* Torr hud
* Hackiga nätter på grund av att junior hostar
* Blekhet
* Sa jag snö?
* Underliga projekt som jag har en tendens att sylta in mig i
* E-postmeddelanden som inte berör mig eftersom folk svarar alla i stället för den de vill nå
* Räkningar
* Fler krukväxter som dör
* Påminnelser om oreturnerade bibliotekslån - fast vid närmare eftertanke är det kanske just vad jag behöver
* Sår i näsan

En familj

I förrgår var jag på Svenska teater och såg nya pjäsen En familj. Sue Lemström var i högform, väl matchad av Anna Hultin och med fina rollprestationer av den övriga ensemblen. Teater med svägerskorna och svärmor, en fin kväll.

Om man gillar Lars Norén har man mycket livat att se fram emot: pjäsen innehåller alla element av alkohol- och pillermissbruk och inflammerade familjerelationer. Skratt som mer och mer sätter sig i halsen, och destruktiva mönster som upprepar sig. Gammaldags hederlig teater med dockskåpsscenografi och familjemedlemmar som kommer hem till föräldrahemmet för att bistå modern när fadern plötsligt försvunnit.

I den gamla modern Violet gör Lemström den mest intriganta och gemena gamla hagga som jag på länge sett på en teaterscen. Rekommenderas om man fascineras av familjer som ältar gamla oförrätter och hoppar med spikskor på varandras ömmaste punkter.

torsdag 7 februari 2013

När man vänder upp och ner på undervisningen

Kursen jag undervisat i vinter, skriftlig framställning för jurister, tog slut i dag. Jag har, som jag skrivit tidigare, justerat min undervisning rätt mycket från tidigare år, och nått väldigt inspirerande resultat.

Bland annat lade jag ut kursmaterialet på nätet och konstruerade i flipped classroom-anda en hemtenta med flervalsfrågor som till stora delar rättade sig själv tack vare att studenterna gjorde den på nätet. För att jag ska slippa ägna dyrbar närstudietid åt att föreläsa om sådant de kan ta reda på själva, och dyrbar rättningstid åt en så begränsande genre som tentasvar. I stället har de fått producera riktiga, juridiska texter om valfritt ämne, bearbeta dem efter omfattande, upprepade responsrundor där de själva fått läsa och kommentera varandras texter och jag nagelfarit dem, och diskuterat skrivprocess, hur man kommer igång, hur man bearbetar och hur man ger respons. Vikten av att tillåta sig att skriva dåligt för att sedan kunna förbättra. Och de tydligt fått se att allas skrivprocess går från mer eller mindre halvbra till bättre för att sedan bli bra. Riktigt bra.

Och jag har läst. Om allt från politiska system och orsakerna till globala skillnader mellan dem till eutanasi. Och lärt mig fantastiskt mycket om världen, språk, undervisning och mig själv. Studenterna är helnöjda och jag är trött som en trasa. Och upprymd. Nu gäller det för mig att elektronisera ännu mer av rutingrejerna, t.ex. bygga upp en bank av tentafrågor och en uppgiftsarsenal som kan läggas ut på nätet, så jag i framtiden kan hålla kursen utan att bli så trött, och för att kunna dela materialet med de generösa kolleger som under de senaste åren hjälpt mig komma igång. För varför nöja sig med att stå och föreläsa när lärandet kan bli så mycket mer interaktivt, socialt och effektivt?

Och så finns det de som väljer att använda sina datorer till att sprida hat. När man kan sprida kunskap i stället.

tisdag 5 februari 2013

Hemma med sjukt barn - plötsligt ser världen åter lite annorlunda ut

Auberginer ser ju naturligtvis ut som Barbamamma. Att jag inte tänkt på det tidigare!


Nackdelen med halvårsstipendier

I fjol våras beviljades jag ett halvt års forskarmedel från Nylands nation. Eftersom jag var så lyckligt lottad att jag samtidigt hade finansiering från Svenska Litteratursällskapet frågade jag om jag fick återbetala stipendiesumman för att sedan få den utbetalad i januari i stället, av skattetekniska skäl. Eftersom finansieringen ändå gäller januari till juni 2013 var det bättre att jag fick pengarna först i januari. Problemet är bara att jag inte fick några pengar i januari. Före trettondag var jag i kontakt med nationen och stipendiesekreteraren sade sig ta itu med ärendet direkt, och när jag efter ett par veckor tog kontakt igen fick jag veta att jag måste vänta till slutet av månaden.

Som kom och gick, utan pengar.

Jag förstår ju faktiskt inte vilken bank de anlitar som tar en månad på sig att betala ut ett stipendium, men oavsett vad dröjsmålet beror på borde de tala om för sina stipendiater att ansöka om återbetalda pengar typ ett halvår innan de verkligen behöver pengarna. I djup tacksamhet över att de möjliggör mitt avhandlingsskrivande skulle jag vara än tacksammare om det även vore i praktiken och inte bara i teorin.

Om jag är lyckligt nog lottad att få ett ettårsstipendium från någon trevlig fond från juli till juni vet jag inte hur jag ska få byråkratin att gå ihop. Hälften i juni, hälften i januari? Och vad betyder det i missförstånd och dröjsmål?

Bekräftad självreflektion

Vårens kurs i universitetspedagogik går ut på att vi som går kursen skuggar varann, det vill säga går på varandras föreläsningar och ger varandra respons. Dessutom har var och en sin egen utvecklingsuppgift: vi får själva bestämma ett område inom vår undervisning som vi gärna vill utveckla, och i mitt fall är det respons. Jag har alltså varit mån om att ge studenterna respons på sina texter, men också bett om respons på responsen i form av skriven text på en papperslapp för att ta reda på hur de uppfattar responsen jag ger dem. Det här var mycket nyttigt och på det hela taget hade responsen uppfattats på ett sätt som motsvarar vad jag hade menat utom i ett fall där den uppfattats som betydligt negativare än jag hade avsett det. Det här var väldigt värdefullt: ingen respons är viktigare än den som för en tillbaka på rätt spår om man är ute och cyklar.

Jag har hållit kursen många gånger och varje gång justerat den lite utifrån tidigare erfarenheter om vad som funkat och vad som inte funkat. Själva kursupplägget börjar vara ganska bra vid det här laget, men jag har lagt sista inlämning på tok för sent: studenterna lämnar in sina texter natten före träff så de har ingen som helst chans att skriva ut och läsa varandras texter innan vi träffas följande morgon. Så jag har fått kopiera, sortera och häfta vid den tid på dygnet då det är maximal kopieringsrusning på jobbet. Och om det sen råkar sammanfalla med morgon-tv och kopiatordöd är råddet ett faktum.

Nåväl, mina kolleger som inte bara synat mig utan även intervjuat mina studenter bekräftade det jag anade: att undervisningen är rätt god (bättre än jag hade vågat hoppas på, faktiskt!) men att läraren är en råddboll.

Och vet ni, det kan jag faktiskt bjuda på. Jag har kämpat mig blå för att studenterna ska få veta hur de blir bättre på att skriva och med ett undantag har de haft stor nytta av responsen. Om jag sedan har lite oordnade pappershögar och behöver be om hjälp för att få dem sorterade och utdelade till studenterna må det vara hänt. Och framför allt vet jag vad jag ska justera till nästa kurs.

söndag 3 februari 2013

Whiskas i polisongerna

I kväll när jag nattade lilla älsklingen tyckte jag hon doftade kattmat. Det visade sig att hon matat Guy-katten och hade passat på att dryga ut sitt eget kvällsmål litegrann. Jag undrade (med en viss avsky) om hon tyckte det smakade gott och till min ännu större avsky meddelade hon att hon inte bara tyckte det smakade gott utan också att hon brukar snatta åt sig ett par nypor varje gång det är hon som matar katten.

För ett par år sedan hade vi ett gräl om kattmaten och hon lade huvudet på sned och sade med sin mest bevekande röst: "Men mamma, jag är ju en liten katt!", men uppriktigt sagt trodde jag att hon vid fyra års ålder lagt av med sina matskålsräder.

I dag börjar det!

Någon gång i dag offentliggörs årets läslista. Jag har starka skäl att anta att Torka aldrig tårar-trilogin finns med, likaså Is och Rosens namn. Själv hoppas jag på lyrik av Dickinson och Boye, samt dramatik av Brecht. Det blir spännande att se vilka barnböcker som är med. Jag kollar e-posten stup i kvarten, sen är det klara, färdiga: läs!
Katja, tänker du vara med i år?

lördag 2 februari 2013

Middlesex

Nu är den läst, en av de bästa böcker jag läst på länge. Av någon anledning tog det mig nästan tre månader att komma igenom den, kanske mest för att boken i sin inbundna forminte ryms i handväskan, men den är klart läsvärd. Det är en underbar skröna om en släkt grekiska immigranter i USA, och samtidigt en skrönika över Amerikas 1900-tal. Romanen vimlar av intertextualitet och litterära hänvisningar samtidigt som man lever med personerna - kanske främst farfar och farmor och naturligtvis huvudpersonen Cal.
Familjeband, närhet, avstånd och humorns förlösande kraft. Hur ska jag lyckas välja nästa bok efter en sån här läckerbit till tegelsten?

Förebilder och mål

Jag läste en gång ett citat av Lettlands president Vaira Vike-Freiberga som sade något i stil med att om en kvinna har chansen till en tung post eller ett förtroendeuppdrag är det hennes skyldighet att ta den. Vike-Freiberga som är känd som en god talare uttryckte sig säkerligen inte så här kantigt, men det där citatet dyker upp i mitt bakhuvud med jämna mellanrum.

För hon har rätt och citatet inspirerar mig. Glastaket finns och man ska ta till vara alla chanser att helst krossa det, eller åtminstone flytta det uppåt. Vidare uppåt. Så därför tackar jag ja till t.ex. teveframträdanden även om jag inte är helt hundra på att jag har något på fötterna i precis dialektfrågor men det kommer andra ämnen som är närmare mitt specialkunnande. En liten röst i mitt huvud försöker viska till mig: tror du att du är någon Mikael Reuter. Den tystar jag effektivt med: nä, men jag kan bli det. Om jag fortsätter forska och jobba med det och hela tiden lär mig nytt, bland annat genom att utsätta mig för situationer där jag tvingas läsa på för att jag inte riktigt kan, kan jag lära mig vad som helst och bli klok som en bok.

Och nej, man ska inte göra saker man inte tror på. Men man ska tacka nej av rätt skäl: för att man inte tror på saken, inte för att man inte tror på sig själv.

fredag 1 februari 2013

Länk för utlandet

Här kan man se en lite nedklippt version av Min morgon också utanför Finland. Det var lite oklart vilken roll jag skulle spela i programmet - jag är ju inte vare sig dialektforskare eller dialekttalare utan det jag kan om dialekter kan jag tack vare mina allmänna svenskstudier och tack vare att jag jobbat med dialektforskare och följt med deras diskussioner. Sedan blev det ju klart att jag inte ledde diskussionen heller, utan det var det de två programledarna som gjorde. Men jag ska väl vara med som språkvetare, bollplank för studiovärdarna med tanke på frågor så där i planeringsskedet och som allmän allvetare om språk, vilket jag absolut inte är. Men kul är det, och nästa månad, på Kalevaladagen, är det tänkt att gästen ska vara en författare jag verkligen ser fram emot att träffa. Jag har bara varit i kontakt med honom telefonsvararledes så jag vet inte om han ställer upp, men gör han det blir det mycket bra.