onsdag 30 november 2011

Funktionsduglig

Hehe, jag tror visst jag börja duga till någonting igen. Här har jag harvat på hela hösten och inte fått något ur händerna, men nu börjar det minsann vända. Effektiv är bara förnamnet. Nu hoppas jag på klok också, för annars är effektiviteten inte så hemskt mycket värd.

Men tänk ändå vad det är bra att sjukskriva sig när man är sjuk. Annars hade jag nog aldrig kommit igen.

Och är jag inte klok så är jag åtminstone vacker. Ruskigt vacker.

Intressant onsdag

Dagen började med ett utbrott av en magnitud jag sällan skådat. Liten spajderman var lite ur gängorna i morse och jag tror vi alla hade råkat i luven på varandra ett dussin gånger innan vi var ute ur huset. Men sedan fick jag åhöra en presentation där en doktorandkollega presenterade sitt forskningsprojekt om bilden av årets flyktingkvinna. Varför behöver Finland den utmärkelsen? Har vi så svårt för att se flyktingarna som något annat än ett problem? Under presentationen fick vi ta del av stereotypa porträtt av väldigt fina och modiga kvinnor. Min kollega problematiserar de roller som flyktingarna tillåts spela, och påpekar att de kvinnor som lyfts fram är kvinnor som tagit det längsta steget från sitt ursprung och jobbat hårt för att komma nära det finländska kvinnoidealet: en moderlig brobyggare i västerländsk klädsel som hastigt och lustigt lärt sig minst ett av de inhemska förutom det halvdussin språk hon kunde från tidigare, är arbetsnarkoman med vårdinstinkt och ett starkt samhällsengagemang. Observera att jag inte kritiserar kvinnorna utan rollerna de tilldelas.

Som en av dem säger i en intervju: jag talar och talar och talar om samma saker, men ändå hörs det inte, syns det inte i den bild medierna ger av mig.

Sen fick jag en present, och lön som jag genast till en del omsatte i blommor. För det är jag värd.

tisdag 29 november 2011

Superhjältefasoner

Hur förklarar man för en treårig spajderman att superhjältar plockar upp efter sig, kan sitta still i mer än två sekunder åt gången och river hela huset bara när det gynnar den allmänna säkerheten? Här tros det att det är okej superhjältebeteende att kliva sönder pusselaskar, riva ut bilder ur fotoalbum och sparka byggklossarna längs golvet. Snart tror jag det är okej morsbeteende att inhibera utlovad modelleralek, bunta ihop bångstyrig superhjälte och stoppa i säng. Fan att det alltid ska straffa sig att jävlas med superhjältarna.

Privilegierad

är jag. Jag får undervisa vuxna människor i ett ämne som är garanterat intressant: hur man skriver sitt eget modersmål. Frågorna haglar och ämnet väcker diskussion - för varje skrivande person vill att det skrivna budskapet ska gå hem och nå sin mottagare med minsta möjliga brus. Det är ju det som är vitsen med att skriva.

Föreläsning för föreläsning blir jag en bättre lärare. I eftermiddag ska jag ta mig an en grupp som såg mig som sämst för två veckor sedan. Inte min stoltaste stund och mer lärorikt för mig än för dem. I dag har de en bättre lärare. Två hela veckor bättre.

måndag 28 november 2011

På tal om skönhet

Folk må ha hur tillrättalagda bloggar de vill, med piffiga inredningsdetaljer och nordiskt vitt. De står sig slätt gentemot världen sedd genom Aki Kaurismäkis lins. Jag tyckte mycket om le Havre, som jag såg i går kväll. Det är en vacker saga om talkoanda i ett fattigkvarter i hamnstaden le Havre, och viljan att hjälpa en ung förlupen illegal immigrant.

Det är vackert, det är rörande och det är på riktigt. Visserligen påhittat, men berättelser om riktiga människor: skoputsare, caféföreståndare och en dubbelspelande kommissarie. Visserligen handlar Kaurismäkis skönhet om skickligt valda kameravinklar. Men det vackra finns inte i dyra designprylar utan i en nött vägg och i pälsen på en trogen gammal hund.

Det vackra finns inte i att förskansa sig i fina kvarter där bara de rika och lyckliga bor, livrädda för de som inte är lika lyckliga som de själva, utan det vackra finns i den goda viljan bland människor som inte har obegränsat med val, men som när det gäller väljer det som är rätt och anständigt.

fredag 25 november 2011

Mitt häftiga fredagsprogram

går ut på att åka till mamma och pappa och äta raclette. I morgon bitti ska jag träffa fina kvinnor och sy klart en docka som min gudson ska få. Efter det ska jag fira en nioårig systerson, och på söndag blir det kultur dubbelt upp: först Sugar på Fallåker, sedan Kaurismäkis le Havre med Softy. Sen tänker jag vara frisk, tralala, och skriva avhandling så det ryker! Och innan vi vet ordet av är det jul.

Uppmärksamhet

Jag kan somna precis var som helst. Jag undviker att köra bil när jag är trött, och om jag sitter på en föreläsning som är det minsta tråkig kan skärmsläckaren gå på. Den kan gå på om något är intressant också, om jag bara är tillräckligt trött. Eller trött i hjärnan, på grund av för många föreläsningar på raken, för varmt, för mätt, för dålig luft.

Ett sätt som jag håller mig vaken är genom att sticka. Just nu stickar jag ganska lite, men när jag gör det är det automatiserat och lätt, det kräver ingen särskild uppmärksamhet av mig men det håller fingrarna igång och hjärnan fokuserad. På precis vad jag vill. Jag kommer ihåg vilka filmer jag såg när jag stickade vilket par sockor, och kan komma ihåg vad vi talade om på verandan på landet den där gången när jag satt och stickade den där tröjan. Jag har inga problem med att spela kort och sticka samtidigt. Med andra ord verkar saker fastna i mitt minne bättre när jag har något att pilla med. För handen på hjärtat: vem sitter inte och doodlar i mötesagendan och ritar blommor och blader, siffror i rader eller komplicerade geometriska figurer för att hålla koncentrationen? Eller ser ut som bror Duktig medan man gör utförliga anteckningar som man sedan aldrig ägnar en tanke utan låter vila i mapp Ö eller hög Z tills man är mogen att låta dem gå i pappersinsamlingen.

Det är bara det att stickning har en töntstämpel, min man brukar säga att kvinnor stickar för att ha något att tänka på medan de talar. Och det utlöser mansvåld.

Eftersom folk har dålig kunskap om lärstilar ser det oerhört oartigt ut att sitta och sticka på ett möte eller en föreläsning. Jag läste precis ett Facebookinlägg om någon som skämts för att en annan kursdeltagare stickade under kursen, men jag trädde till stickarens försvar. Men vi som har rastlösa fingrar borde vara bättre på att förklara hur landet ligger, be om lov att sticka, använda tysta bambustickor som inte klirrar och sedan uppmärksamt delta i mötet eller kursen.

torsdag 24 november 2011

Röven full med traktorer

Jag lade mig för en tupplur och när jag steg upp hade jag röven och låren full med traktorer. Det är inte feberdrömmer - jag börjar så småningom vara feberfri och den var aldrig särskilt hög - utan små klistermärken av den sort som kan limmas många gånger. För Nora lekte med sina Byggare Bob-klistermärken i vår säng i morse.

De piffar onekligen upp mina novemberlår, och ger min bleka stjärt ett lyft!

onsdag 23 november 2011

Vila till fredag

Det var det, nu ska jag ligga stilla och räkna takbräder i två dagar. Så sade den moderliga estniska damen på Mehiläinen, efter att en klok människa kommenderat dit mig på grund av en liten men ful feber som inte ger med sig.

Som sagt, här ska vi inte ha någon lunginflammation, inte.

Fast dagarna i sängen förkortas definitivt av dagishämtningen före fem. Och tur är väl det. I går mutade jag henne med Sås och Kopp så att liten vilding höll sig i skinnet till läggdags. I kväll blir det julpyssel, hade jag tänkt. Mycket stillsamt sådant, om jag får bestämma.

tisdag 22 november 2011

Boten mot novemberblues

Jag sitter i soffan med Norisen och ser Sås & Kopps 10-årsjubileumskejka på dvd. Jag köpte den på SFP:s och Kvinnoförbundets strålande barnfest i söndags.

Granhultskråkorna och Lyran körade och det var en underbar konsert. Ett fyrstämmigt arr på Turturduvan Artur var länge ett stående inslag i Lyrans sitsrepertoar efter konserten. Konserten gör mig varm i hjärtat, till exempel En för alla, alla för en och Aadi duljan är fina sånger om vänskap.

Lyran körar i senare hälften av konserten, och jag har ännu inte kommit så långt. Men konserten med sina vänskapssånger påminner mig om alla de fina vänner jag fått i kören. Om ni har dvd:n och ser en 26-årig Jenny i turkost blommigt linne är det jag.

Och bara jag är frisk igen tänker jag börja antasta er vänner och propsa på umgänge. Jag vet att ni läser här, härmed är ni varnade!

Då känner man sig smart

Jag har harvat mig fram till Konungaböckerna, men har alltså redan läst Nya testamentet. Och valda delar senare i Gamla, bl.a. Job som är lång som ett nödår. I andra Samuelsboken var det ett väldigt tjatande om kereteer och peleteer, som kung David hade i sin livvakt. Och efter att ha läst om dessa kreti och pleti började jag undra om det inte är kereteerna och peleteerna som ligger bakom uttrycket. Och visst, precis så är det ju.

Amatöretymolog, det är just vad jag är.

måndag 21 november 2011

Aj jo

När jag nästa gång drabbas av den förfärliga känslan av att jag nog aldrig mera kommer att vara riktigt glad, i hela mitt liv, är det dags att känna efter om jag inte håller på att få feber. I går var jag superödslig till mods trots fin barnfest och trots att jag var på väg till fina vänner. Efter att ha genomlidit hemvägen i bil konstaterade jag hemma att jag nog är sjuk.

Och så gick jag till jobbet i morse, bara för att vara tvungen att gå hem efter lunch. I morgon håller jag mig hemma. Det var ju genom att jobba jag skaffade mig lunginflammation med lååång sjukskrivning för fem år sedan. Det var en intressant upplevelse, men det räckte med en gång. Nu påminner jag mig om att min arbetsgivare nog bara är tacksam över att jag sköter om min hälsa. Och att mina studenter nog inte tycker att jag är så revolutionerande fantastisk att de vill höra mig lalla och snörvla med feberyrsel, trots att jag kanske önskar att de tyckte det.

söndag 20 november 2011

SFP-jugend

Vi drar på Sås & Kopp-kejka med sjukhusclowner och Eva B. i dag. Nora har en nyckelpigspyjamas som jag i ett obevakat ögonblick kallade SFP-jugenddräkten, och nu har namnet fastnat. Och då kan vi ju löpa linan ut, menar jag.

För att vara ett one size fits nobody-parti gör SFP ett bra jobb och Eva får min röst. För att hon är bra. Vem jag röstar på om finalen står mellan Beavis och Shrek är knappast svårt att lista ut.

Men nu går vi ut och njuter av svensk barnkampanj så länge tillfälle bjuds. Vi ses på G 18!

lördag 19 november 2011

Störande, berörande och upprörande teater

Stadsteatern har ett halvdussin föreställningar kvar av Meidän poika, en föreställning jag rekommenderar. I går var jag på teater med mina svärkvinnor, d.v.s. svärmor och tre svägerskor, och vi var ganska tagna och skärrade av pjäsen, som försöker illustrera hur det kan gå till när en Pekka Eric Auvinen, en Petri Gertz eller varför inte en Breivik spårar ur.

I går hamnade jag på Facebook in i en diskussion om huruvida det är relevant att diskutera om flickor ska få syssla med backhoppning när män utsätts för mer våld, får sämre utbildning (?) och oftare förlorar vårdnadstvister. Jag tycker inte det ena utesluter det andra, och framför allt inte att det är konstruktivt att rangordna ärenden i viktighetsordning. Allt som synliggör de samhälleliga värderingar som gör att män och kvinnor bemöts olika på ett sätt som begränsar och hindrar dem, deras barn och alla är väl ett steg i rätt riktning? Genom att peka på saker och bli medvetna om dem kan man ändra på sakernas tillstånd.

I Meidän poika hade fadern inte svikit och stuckit, men var död. Mellan raderna läser man att mamman och sonen levt ganska isolerade utan kontakt till andra barn eller vuxna, och att mamman upplever att hon försakat att leva för att ta hand om sin son. Vid flera tillfällen i pjäsen gör Ville tafatta försök att be om hjälp av personer i sin omgivning, men han blir alltid avbruten: av en ringande telefon, av rötägget Aleksi eller av någon annan som dyker upp. Mamman frågar sig: hur gick det så här, varför kan vi inte nå varann? Hon anar att något är på tok men lyckas inte avvärja katastrofen.

Jag tror att mobbning är en ond cirkel som alla mår illa av, men som är otroligt svår att bryta. Jag minns själv från min skoltid hur lätt det var att sociala situationer spårade ur och två eller flera inblandade personer hamnade i någon sorts clinch - ett låst grepp som ingen kan bryta utan att förlora ansiktet - tills något antingen avbröt det hela, eller oftare att något utlöste antingen ett slagsmål eller att den i överläge lyckades tillintetgöra den i underläge. Vilket är oerhört obehagligt att vara vittne till, och ännu värre att vara offer för. Men inte heller den i överläge, om den nu kan sägas vara det, mår bra. Det blir till ett tvångsbeteende av låsta sociala koder som tvingar fram mer våld, mer mobbning och mer illamående.

Vad gör man då? Jag hoppas att min dotter växer upp medveten om att hon är älskad, medveten om att hon är viktig och medveten om att hon har makt. En makt som ska användas till att sticka ut hakan och säga ifrån, eller hämta en vuxen som kan hjälpa till att bryta clinchläget. Jag hoppas att jag själv har modet att stiga upp och säga ifrån om jag stöter på mobbning på jobbet eller annanstans. Visst har det hänt att jag ingripit när jag sett barn och ungdomar puckla på varandra, fysiskt eller psykiskt, men det är ju bara att bryta en akut situation och hjälper inte ett spår när det gäller att bryta de långvarigare sociala mönstren. Svårare blir det när det handlar om folk på jobbet, människor man måste (åtminstone relativt sett) fortsätta jobba och komma överens med.

Men en sak är säker, och det är att skolorna måste bli bättre på att verkligen ta itu med mobbning. Jag tror på att splittra dysfunktionella kompisgäng av Måns och Bill och Bull-typ och skicka mobbande elever till olika skolor, över kommungränser vid behov.

Sen tror jag också att det krävs en by för att fostra ett barn, och att man som förälder måste försöka ingå i större sammanhang, med och utan barnen, så att ingen, ingen ska behöva vara beroende av bara en person. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med tanke på ensamstående föräldrar som ska försöka få ekonomin och tiden att gå ihop, men helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Svårt. Men jag rekommenderar pjäsen - den startade många viktiga tankar i mitt huvud.

fredag 18 november 2011

Vad leder en in på brottningens bana?

Jag kan inte släppa brottningen, utan undrar var brottningsklubbarna rekryterar nya medlemmar. Blir småglin faktiskt upphetsade av de stånkande och grymtande brottarna och tänker Wow! Det där vill jag också hålla på med? Fast varför inte: i Garp och hans värld var det väl just precis så det gick till. Garp var stark och kompakt till sin läggning, och envis, så det där med att lägga sig på någon och nåla den till marken var väl en gren som passade honom. Jag minns stycket där han brottade ner grannens hund. Öra för öra, hund för tand.

Garp är en fin bok. När jag var 16 betydde den oerhört mycket för mig och mitt läsande. Fast vill man läsa Irving är The cider house rules bättre.

torsdag 17 november 2011

Brottning

Softy länkar till Det händer i Vanda och jag kan inte låta bli att komplettera med en observation jag gjorde i form av en jättebanner som hänger på Heurekabron. Det kommer att arrangeras ett brottningsevenemang i Vanda i helgen och det marknadsförs jättestort. Brottning måste höra till de mest vrickade grenarna där vuxna, halvklädda män juckar på varandra på ett vadderat golv. Alltså: det kan säkert vara alldeles roligt, men sport? Kom igen!

Sov på min arm

Vi har en väldigt bra cd-box som heter Stor musik för små öron. Den består av tre skivor med klassisk instrumentalmusik i väldigt högklassiga inspelningar, och skivorna är indelade enligt tre teman: Lek och fantasi, Vila och Bara Mozart. Baby elephant walk, Köpenhamns järnvägsgalopp och I bergakungens sal leder till rena rövarlevernet hos oss, men det är ganska festligt att se Nora gå bärsärkagång - åtminstone tills den tredje vasen åker i golvet och man får nog. Men det är medryckande, och jag kommer på mig med att göra hopplasteg och dansa omkring. Bara Mozart funkar jättebra när jag jobbar, och Vilaskivan har blivit läggdagsmusik.

Den observanta läsaren har kanske märkt att jag ingalunda är pryd, men lite fnissig blir jag av tanken på Sov på min arm som natisång för små barn. Både texten och musiken är vackra och vilsamma, men texten är ju inte ens tvetydig, utan helt skamlöst en av de mest erotiska texter jag vet. Den handlar ju om den intima tvåsamhet som råder efter coitus: "Helig den frid hjärtat hyser, mitt i den virvlande blodstormens larm. Slut är din strid, månen lyser. Vårnattsvind svalkar dig, sov på min arm." Sexigt? O ja. En text som ingalunda ska associeras med barn. Men instrumentalt funkar den fint också i barnkammaren.

onsdag 16 november 2011

Dagens mysigaste mejl

kommer från Kasper. Som vill att bland annat jag ska korrläsa Lyrans & Akademens julskivomslag. Det är en fin skiva, ska ni veta, som heter Julen vi minns. Titeln är snodd från en juldikt av Lars Hulden som skrivit tre av sångerna på skivan. Dessutom har de spelat in Koppången, med en text som får mig att börja lipa: gång på gång, år efter år. Sista versen, som av någon anledning har strukits på de flesta andra julskivor, slutar med raderna:

"och jag går till dom andra, jag vill känna julens frid.
Jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden.
Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent."

Raderna ovan förklarar varför en ateist som jag inte har något behov av att vara principfast, särskilt i juletid.

tisdag 15 november 2011

Lika som bär



Är det bara jag som har svårt att skilja på dessa två herrar?
       
     



Reaktioner på mitt yrke

Jag tycker det är lite roligt varje gång folk blir till sig och självmedvetna när jag berättar att jag är språkvetare och har jobbat som språkvårdare. Jag antar att det är lite som att tro att tandläkare kollar in folks tänder eller att logopeder hela tiden sitter och letar efter läspningar och andra märkligheter i folks tal.

Och visst gör jag observationer: hittar kanske något fint som jag kopierar och använder själv någon gång, eller observerar ett visst språkfel för att kunna använda det i min undervisning. Men aldrig, aldrig att jag påpekar hur någon talar eller skriver om jag inte är i rollen som språkvårdare i förhållande till den personen. Eller ytterst sällan. Nåja, det händer. Men man ska akta sig för att obedd språkvårda sina vänner om man är mån om sina vänner, och jag vill verkligen inte att folk ska lägga band på sig och bli hämmade när de talar med mig.

Sen är det en helt annan sak med min familj. I morse bad jag Nora ta på sig byxor så hon slipper frysa. Det arma dagispåverkade barnet trodde att jag menade att hon äntligen får vara med och frysa. Till och med det tycker jag är lite vitsigt, även om det ju nog skulle behövas språkvård bland personalen på dagis. De är språkliga förebilder vare sig de är medvetna om det eller inte. Men inte heller i förhållande till dagis personal kan eller vill jag vara språkvårdare, utan hoppas att vårt eget föredöme är starkare än dagis.

Om inte får hon bli ett observationsobjekt, hon med.

måndag 14 november 2011

I år bara läser jag

I förra inlägget skryter jag med att jag är handarbetsnörd. I det här inlägget erkänner jag att jag är periodare. Eftersom jag tenderar att snöa in på det jag nördar med för tillfället har jag inte tid med att snöa in på mer än en hobby i taget. Vissa år blir det stickning, men i år läser jag. Så perkele.

Jag har en svåger som är sjukt tävlingsinriktad, men på ett sympatiskt sätt. Jag anar att det kan ta sig osympatiska proportioner om man lever med honom, men som svåger är han störtkul. Och fin. Nå, han och hans bästis bestämde sig i ett anfall av att vilja tävla med böcker för att tävla i vem som är bäst på kanon. Det vill säga världslitteraturen. De tog Newsweeks lista på världens mest inflytelserika böcker och poängsatte böckerna enligt arbetsinsats och betydelse och en hel del godtycklighet och bestämde att den som samlar flest poäng 2010 vinner en flaska vin av alla som är med i tävlingen. Jag gick med först i slutet av augusti fjol, men tänkte att ingen boktävlar utan mig. Segern gick till min svägerska, tävlingssvågerns hustru, så jag antar att han fick njuta av segerns druvor även om han inte vann.

Eftersom tävlingen var kul, allmänbildande och - för somliga - lönsam (om det inte hade varit för sexrättersmiddagen som svåger och svägerska bjöd på i samband med bokgalan) beslöt vi oss för att göra om experimentet - denna gång med en egenhändigt ihopsnickrad lista. I år har jag läst bland annat Twilight och en valfri roman av Barbara Cartland men också Dickens A tale of two cities och Utvandrareposet. Som bäst kämpar jag med Bilbo (bra fantasy) och Bibeln (dålig fantasy) parallellt, för jag tänker vinna i år. Fast Bibelns 18 poäng är ganska svårköpta. Men inget jämfört med På spaning efter den tid som flytts åtta poäng.

Men tillbaka till min huvudsakliga poäng: det blir inga mjuka stickade paket till någon av mina kära i år. Men om någon önskar sig en sammanfattning av Rosens namn eller Slaughterhouse five ska det väl gå att ordna.

Mental anteckning

Använd inte de utsökta returglasskumpaglasen med ihålig fot till något annat än skumpa. Eller champagne. Undvik framför allt bellini och till exempel apéritifer med kanel. Glasjävlarna är en mara att diska ur om man inte har ett förråd med piprensare till hands. Till all lycka är man väl handarbetsnörd såtillvida att man har en uppsättning stickor av olika kaliber. Och till all lycka är man uppfinningsrik. Men glömsk.

Novemberluft

smakar gott i lungorna. Om jag nu får göra en självdiagnos med påföljande självordination skulle jag säga att jag lider av novemberblues och att enda botemedlet är att immunisera medelst november. Ut i gråvädret och rusket, minst en halvtimme per dag, i dagsljus. Eller vad man nu ska kalla det där grå som varar i några timmar mellan två perioder av svart.

I morse var det sol. Det smakade som den godaste dessert!

söndag 13 november 2011

Blå marsipan

... var det på Hello Kitty-tårtan som treåringen beställt till sin födelsedag. Vi har haft 25 personer i sittande bord men nu har de åkt och huset kan andas ut, väggarna släppa sitt konvexa läge och återta normal ställning. Vi har haft kul och väldigt jordvarmt.

Jag ringde ett bageri för att beställa tårtan, men eftersom det är fars dag tog de inte emot några specialbeställningar utan man fick välja mellan sju alternativ. Inget av dem var märkligt nog en blå prinsesstårta med Hello Kitty på, så jag ringde en vän som gör fina tårtor och hon langade uppdraget vidare till sin nya man som visade sig vara sockerbagare. När vi åkte för att hämta underverket, en helt fantastisk skapelse med konturer av lakuband och perfekt knallblå nyans, hade den ljuvliga karln gjort ett litet halshänge med blå pärlor till födelsedagsbarnet. Så omtänksamt, oväntat och gulligt.

Sedan råkade Simon köra över det med bilen, men det gick att laga. Det satt till all lycka inte fast i födelsedagsbarnet när det hände.

Nu tänker även jag andas ut. Nati nati.

lördag 12 november 2011

Korkat

Det här är inte en hushållsblogg, snarare tvärtom. Men i dag skurar jag golv, så det är vad jag tänker skriva om. Den gamla kåk vi bor i börjar på sina håll bli rätt fin, med nätta små högar med oupsatta lister i somliga vinklar och vrår. Andra håll av kåken ser fortfarande ut som om det bott en kennel i huset, vilket det också har gjort. Nu är det så att både Simon och jag har den läggningen att vi kan se potentialen och klarar av att blunda för skiten så länge vi inte har tid - ork - råd att ta itu med den. Men nu när vi ska ha tre krypbarn på besök tänkte jag ge golvet en noggrann omgång, för i och med jordvärmen (som är installerad och klar om än inte betald - halleluja!) har det klampats omkring med skor överallt och när jag tittar noggrannare ser jag att det nog inte far illa av att pajas med rotborste i vilket fall som helst.

Golvet är ett typiskt plankgolv från trettiotalet och många tycker det är vackert men det gör inte jag. Jag längtar efter att slipa och måla det ljusgrått utom hallen som får mörkrött golv i stället för den sjabbiga, skadade plastmatta som ligger där nu. Grått har det varit och grått ska det åter varda. Häremellan har något ljushuvud låtit slipa bort målfärgen vilket säkert var smart, så hundklöst som det måste ha varit. Men ljushuvudet har tog inte bort golvlisterna, utan slipade bara bort färg så nära det gick. Vi har med andra ord sorgkanter längsmed väggarna. Men det mest korkade av allt var att smutsa ner golvet och inte städa upp efter att golvet slipats men innan det lackats. Jag kan med andra ord gno mig blodig med den förbannade skurborsten, men likt förbannat hånler fläckarna emot mig bakom sitt pansar av fernissa.

Jag kan som sagt leva med fläckarna, men att lacka in smuts tycker jag bara är så korkat att man kunde gråta.

torsdag 10 november 2011

Hjälp, jag sitter fast!

Jag får inte upp häcken ur soffan. Går inte. Klockan är två minuter i absolut sista läggdags och jag har varken sminkat av mig eller borstat tänderna, men nog ätit prinsesstårta. Var det någon som på riktigt trodde att jag skulle välja dammsuga?

Morot: jag har tre sidor kvar av Isaac Asimovs I robot, som är förvånansvärt underhållande, speciellt novellen där den i kärlek lurade kvinnan torterar ihjäl en robot genom att presenterad den med ett omöjligt logiskt problem. Det var fanimig festligt. Nu mot slutet smakar den lite trä, så det är väl lika så bra att jag får den överstökad. Klara, färdiga, häpp!

Funkade inte.

Det är frågan.

Dammsuga eller äta prinsesstårta?

Ibland bara måste man

ta sin treåring till Sikala och bjuda henne på sniglar, carpaccio, svampsallad och annat mums. Trots att det är vardag och blir lite för sent. Man kan alltid bjuda henne på sovmorgon dagen efter. T.ex. för att det är hennes födelsedag.

Vad är Hoplop, McShit och simhallsbesök mot sann njutning?

onsdag 9 november 2011

Den bästa dagen i mitt liv

För tre år sedan, söndagen den nionde november, på fars dag, födde jag fram ett litet barn. Inget jag gjort, varken före eller efter, kan mäta sig med det. Hon kom sex dagar före beräknat datum, men eftersom jag hela graviditeten meddelat att på fars dag blir du vräkt, för vi vill fira med dig, tyckte fröken behändig att det lät bra och lydde. Vi var på en god väns vernissager, hon råkade ha två i samma kvarter på samma dag, och skulle egentligen ha haft gäster om inte deras baby blivit sjuk. I bilen på vägen hem blev jag sur och grinig och vi var väl rätt bitchiga bägge två när vi kom hem. Jag längtade efter att få lägga mig raklång en stund och läsa ut "Luftslottet som sprängdes" men tji fick jag, för när jag skulle vila började värkarna.

Kvällen gick i plockandets tecken, jag städade ut kylen, diskade och tömde disk, tvättade och hängde tvätt. Vila var det inte tal om men röra sig gick bra. Vid elvatiden sade Barnmorskeinstitutet att vi var välkomna, vi midnatt klockade vi in. Det lustiga är att våra tio minuter före midnatt inne på BB kostade oss ett helt dygns sjukvårdsavgift. Begripligt men komiskt.

Sedan följde fyra fantastiska timmar då jag jobbade, Simon masserade, Matteuspassionen spelade i bakgrunden och barnmorskan tittade till oss. Mot slutet blev det förstås mer arbete även för barnsmorskan och två minuter före fyra föddes hon. Vår egen. Jag minns att jag såg på henne och kände igen henne, för det var ju naturligtvis dig vi väntat på. Finaste. Jag hade två tankar till under de första minuterna. Den ena handlade om att jag givetvis var tacksam över att ha fått vara med om detta, men samtidigt var jag intensivt medveten om att jag skulle älska mitt barn lika mycket om än det hade kommit från Colombia, Mars eller varifrån som helst. Ens barn är ens barn är ens barn. Den andra handlade om att hon verkade vara en robust liten typ, sin ringa storlek till trots. Hon hade ju knäckt min svanskota på vägen ut, så jag tänkte att det här är en unge som nog klarar sig.

Jag hade egentligen kanske önskat mig en pojke, eftersom vi gärna vill ha ett av varje och jag tänkte att pojkar som är äldst kanske kommer lättare undan än flickor som är äldst, på grund av könsstereotypier och samhällets och föräldrarnas medvetna eller omedvetna förväntningar. Men när hon var här blev jag överraskad över hur lycklig jag var över att få en flicka. Simon har erkänt att han hann vara besviken under bråkdelen av en sekund, tills hans hjärna hunnit ställa om och han insåg att han ju hade fått en dotter!

Att föda barn gav mig kickar som jag fortfarande njuter av. Att få ge järnet och äntligen göra annat än vänta på vår baby, att få veta hur det känns när ens barn föds och att få den mest fantastiska belöningen i världen gav mig enorma krafter. Jag valde att tro på personalen på avdelningen för nyförlösta när de sade att "det här går ju fint!", och bar deras ord med mig under den första tiden hemma. Min baby som föddes med bruksanvisning i hand och tydligt visade vad hon ville, åtminstone de första månaderna när hon bara ville äta och bytas på, sovandet skötte hon själv. När det senare kom andra viljor med i bilden, som att bli lagd och ha sällskap, var det tidvis lite svårare att förstå signalerna och vara ungen till lags, men med tiden fann vi våra rutiner och i väntan på dem hade vi ändå de första månadernas självförtroende i bagaget.

Det är underligt, men mina enda minnen från den här tiden är rosiga. Rätta mig om jag har fel, ni som var med. Visst gjorde det ont att föda barn, men samtidigt var det betydligt roligare än t.ex. en frustrerande dag på jobbet. Visst blev jag trött och frustrerad de där kvällarna jag fick dra barnvagnen runt kvarteret, varv efter varv i snöyran för att lätta på trycket och få ungjäveln att somna (och jag sticker inte under stol med att jag i studens hetta väsande kallade henne både det och fulare saker), men vad var det i jämförelse med fina stunder vid skötbordet, i badet, vid bröstet.

Tack, älskade unge, för att du gjort mig till din mamma. Lilla älskling, min fina kompis, älskade Nassen, jag hoppas vi får många roliga år tillsammans. Fortsätt vara ljuvlig.

tisdag 8 november 2011

Aftonritual

Min älskling och jag har en ny aftonritual. Det började med att vi hittade det här:

Eftersom internet är fantastiskt har det naturligtvis gett upphov till det här:

Nu går vi inte och lägger oss utan att ha sett på Saruman en liten stund. Det är det roligaste Youtubeklippet sen "Skalman skryter".

måndag 7 november 2011

Tungt missbruk

Jag är beroende av att snusa på min bebis. Om blott ett och ett halvt dygn är bebisen tre, men jag kan inte få nog av att nosa henne i nacken, snusa på hennes sömnvarma kinder (sömn underlättar - man slipper våldsgosa) och inhalera hennes ljuvliga andedräkt. Och paja, krama, känna. Ha hennes små armar om min hals när hon är vaken.

Var det någon som sa något om att jobba så det ryker? Jaja, det hinns väl med.

Varken snut eller ond

I dag är jag varken snut eller ond. Ibland gör det hela familjen gott att ha alla hemma klockan fyra, middag på bordet klockan fem, skippa älsklingsjumpan på juniors begäran (!) och bara se Buuklubben och så sakteliga börja sängfösa alleredan vid sju. Sen ska jag jobba så det ryker.

söndag 6 november 2011

Om onda snutar, och goda

Det händer att det blir knas med nattandet. Att vår treåring blir förpubertal och tjafsig, vilket är ganska vanligt hos barn som tidigt kan uttrycka sig. Det som grälas om är typiska treårssaker som att hon hellre vill ha dynvaret som täcke än runt dynan, fel saga och annat strunt. Trött mor blir sur och går och konstaterar att jag kommer tillbaka och läser saga när du slutar sparkas, jävlas och bete dig rövigt. Lägga utan saga är ett så nedrigt straff att det inte just tillämpas hos oss, för nattningen ska vara mysig och sagostunden är minst lika viktig för mig som för liten pest.

Men jag blir fanimig vansinnig när prins Simon, iklädd den schyssta polisens uniform, kommer in och är underhållande, tålmodig och vinner poäng. Nu är snällsnuten nere igen och den lilla pesten ligger och vrålar efter mig och saga, som var den ursprungliga planen. Men det får vara snällsnutens problem - är man bad cop så är man.

Läsare

Under festen i går var det flera personer som berättade att de läser min blogg. Det här gjorde mig mycket glad, i synnerhet som det var fråga om så fina personer. Jag ser ju ungefär hur många som går in på bloggen varje dag, men inte vilka ni är, så jag tycker det är mycket roligt när ni hör av er. Stort tack för det! Jag hålls ju här och skriver oavsett, men det är roligt med respons.

Det händer att det hisnar för mig när jag tryckt "Publicera" och texten åker iväg. Hisnar för att jag inte alls vet hur texten ska tolkas och tas emot. Men det visar sig att de texter som jag varit räddast för att publicera har fått mest respons. Inte alltid i kommentarsfältet, men via Facebook eller ansikte mot ansikte. Det är väl så att en feg blogg är en tråkig blogg.

Dålig lukt - bra fest!

I går fyllde Humpsvakar 50. Humpsvakar är teknologorkestern jag är gift med. Och svärdotter till. Och vän med. Den firades på Finlandiahuset med fin kejka, fyrverkeri och fest. Och orkesterfrackar som varit med om det mesta och luktar därefter.

Själv var jag felklädd, för jag kollade inte dresskoden och kom i balstass trots att det var mörk kostym. Min enda lilla svarta är knallturkos och mycket liten: ett snippkort sidenfodral som är sjukt snyggt men kräver att man sitter med benen i kors. Jag tror att jag trots obekväm inledning fick en bekvämare fest i min långa kjol, och Humpsvakar med entourage är inte folk som rynkar på näsan, utan välkomnar en som man är.

Min historia med orkestern är nästan lika lång som mitt förhållande till min man, och det förhållandet är lika långt som mitt vuxna liv. Nästan halva mitt liv. De där orkesterteknologerna är ena monogama rackare, så en överväldigande del av avecerna är desamma som under min studietid. Tack vare det här fick jag vara med om en underbar fest, där jag har ett alldeles eget sammanhang, inte bara genom min man. Vi har fått återuppleva gamla minnen. Och skapat nya. Och fått ett styng av dåligt samvete över att vi inte är bättre på att hålla kontakten till de gamla vännerna, som i tiderna betytt så mycket.

lördag 5 november 2011

Ålderstecken

Jag känner av mina gluteus maximus. Stora sätesmusklerna. Eller röven, om ni hellre vill. Jag har aldrig varit vältränad men alltid vardagsrörlig, och som ett resultat av att i ungdomen ha varit skolcyklare, hundägare och scout har jag hela mitt liv haft buns of steel. De gånger jag har förirrat mig in på gym eller ut i skidspråret har jag kunnat mörda magmusklerna, innanlåret och bröstmusklerna, men stjärten har mått som en prinsessa. Och det är väl tur, för det är sittmusklerna man behöver när man forskar.

Denna höst har jag för första gången i mitt liv tränat regelbundet, minst tre gånger i veckan. Och i går gav leende döden, tant piggelin som leder min slaktarjumpa, mig en omgång jag sent ska glömma. Och i natt har jag ju tänkt dansa och gå i högklackat. Men jag tror att alkohol är ett tillåtet dopningsmedel i sådana här sammanhang.

fredag 4 november 2011

Knarkarbelysning

Jag har en beställning på knarkarbelysning till badrummet. Vi var tvungna att kissa publikt i Dickursby i dag och Nora blev så förtjust i att lampor kan lysa i hennes favoritfärg att hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om att vi borde ha likadana blåljus på vår tupp.

Efter att ha fredagshandlat med barn skulle jag själv hellre ta knarket.

Dimma

Jag läste en text om dimma häromdagen. Där beskrevs dimman som ett skyddande täcke som gör att vi slipper se alltför långt och hjälper oss leva i nuet. I dag är en sådan dag. Insvept i min dimkokong behöver jag inte tänka längre än ögat kan nå. Och här är världen ganska vacker.

onsdag 2 november 2011

Profeten Muhammed

Nu tycker jag inte att Muhammed ska gå friare än andra heliga, och jag går själv ganska hårt åt de heliga här på bloggen och annanstans. Men är det inte lite stolleprov att publicera karikatyrer på honom till höger och vänster? Lite att tigga om stryk. Det är varken särskilt nytänkande eller originellt längre och sällan är nu de där karikatyrerna så där jätteroliga. Åtminstone inte de jag har sett.

Så när jag nu hör i nyheterna att en Muhammedkarikerande tidningsredaktion i Frankrike utsatts för mordbrand undrar jag om inte försäkringsbolagen har en klausul någonstans om att försäkringar inte täcker "olyckor" som drabbar tidningar som häcklar Profeten. De har ju klausuler för det mesta så jag tycker "irritera muslimer" är en typisk punkt som säkert är finstilt.

Tvärsäker

Jag blir ofta road över hur tvärsäker jag verkar i mina blogginlägg. Det låter som om jag är vägen, sanningen och livet. I verkligheten är det kanske inte riktigt så.

Fast å andra sidan, om jag har en blogg och tycker mig ha en massa åsikter som platsar där är det väl falsk blygsamhet att försöka mumla i skägget och lägga in en massa förmildrande tveksamhetsord.

Väl?

Hellsing vet hur det är

På tal om föregående inlägg vill jag citera min husgud Lennart Hellsing:
"All pedagogisk konst är dålig konst och all god konst är pedagogisk."

Jag tycker detsamma gäller leksaker.

Om gåvor till ens barn

Om en vecka blir treåringen tre på riktigt och det vankas kalas. Hon ska få ett kök av oss. Mat av trä har hon redan, kakor, ägg och övrig frukost, och ett halvdussin espressokoppar med tillhörande fat och några snapsglas till.

Jag gillar präktiga leksaker som manar till fantasilekar och tycker att man inte kan ha för mycket lego, trätågbana, böcker, skivor, pussel och sällskapsspel. Nu tycker ju inte alla som vi, utan menar att en liten blivande Springsteen absolut behöver en batteridriven elgitarr i plast, för att inte tala om hur synd det är om en unge som fått växa upp utan ett blinkande och kvittrande babygym, pedagogiska center som lär barnen djurens läten (i elektroniskt förvrängd variant) och en miniatyrglassbil med autentisk trudelutt.

Det är svårt att styra folks välvilja och diktera vilka leksaker som får komma över tröskeln. Vi gjorde så här: när Nora föddes talade vi tydligt om för våra vänner att leksaker som för elektroniska ljud inte är förbjudna, men att vi kommer att plocka ut batterierna. Folk tog oss på allvar. Faktum är att Nora mest har fått riktigt roliga grejer. När hon fyllde två fick hon en gunga som är som en hängmatta för en eller två personer som hänger i hennes rum. Dessutom har hon spel, skivor, bra film, en miljon böcker, en miljon mjukisdjur som hon vårdar ömt förutom lego och tågbana som är i daglig användning. Om jag har tid att låta henne välja vad vi ska göra vill hon måla med vattenfärg, leka med modellera eller gå till bibban.

Den enda gången jag har fallit till föga för plastigt skräp är snurran hon fick löfte om för att följa med mig på cirkus. Den överlevde inte tågresan hem, för klåfingerkajsa pillade raskt loss tre av fyra led-lampor. Men när jag gick upp för att se till henne sov hon med snurran i hand, fortfarande snurrande med den sista lampan som fanns kvar. Det låg en min av salighet över hennes lilla ansikte.