torsdag 27 september 2012

Jag är doktorand, inte tankeläsare

Jag håller på och skickar iväg ett antal stipendieansökningar, både för egen och för institutionens del eftersom jag är sekreterare för en konferens som vi ska arrangera i maj. Så det gäller att bolla bilagor, meritförteckningar och konferensprogram samtidigt som jag försöker hitta rätt ton så att jag kan marknadsföra mig, min forskning och konferensen på ett sätt som ska tilltala potentiella finansiärer.

Och fan vet vilken den tonen är.

Nästa vecka har jag förhoppningsvis tid och själsfrid att göra mitt egentliga jobb igen, nämligen skriva avhandling. Och i november hoppas jag det tänker skrälla till ordentligt i kassakistan. Det är lite som lotto, fast nu tror jag ju ändå att jag har lite bättre odds. Men håll tummarna i alla fall!

tisdag 25 september 2012

Panelhöna

I dag deltog jag för första gången i en paneldebatt. Jag har alltid varit impad av alla som kan sitta med i en panel och komma med ogenomtänkta grejer som låter genomtänkta och tänkt att det där klarar jag aldrig, jag skulle få tunghäfta eller dö eller båda, typ dö av tunghäfta. Men här är jag, varken död eller tunghäft. Det handlade om forskarutbildningens framtid vid Helsingfors universitet och jag var där i egenskap av doktorand.

Jag tycker det är jättebra om alla doktorander ansluts till en doktotandskola, och det vore en katastrof om det bara fanns en - människovetenskaperna, d.v.s. humaniora, samhälls- och beteendevetenskaper, juridik och teologi kan kanske samsas om en, men inte fler fakulteter och vetenskapsgrenar än så i varje forskarskola. Hur de gör utanför centrumcampus rör inte mig men de hittar säkert också på en bra indelning. Men doktorandernas finansiering borde fås i skick så vi slipper ägna september åt den stora stipendiejakten som Charlotte skriver om. Och sedan ska det inte vara någon statusskillnad mellan forskarskoledoktorander och andra. Och sen ska doktorandutbildningen delas in i vettiga enheter där forskarna och kursutbudet synliggörs så att man kan hitta relevanta kurser över institutions- och fakultetsgränserna.

Det verkade som om de flesta var inne på lite samma linje, även om vi representerade olika roller och fakulteter vid universitetet. Hoppas det blir bra och inte en toppstyrd kompromiss.

Och här överlever jag, och har insett att jag klarade det också. Inte briljant, men någonstans ska man börja. Och framför allt är jag stolt över att jag vågade tacka ja.

D.H. Lawrence och kärleken

Efter vissa initiala svårigheter att engagera mig i Lady Chatterley och hennes älskare trillade jag dit. Berättelsen är vacker och ärlig och budskapet är att man kanske inte alltid behöver göra kärleken så förbannat komplicerad och älta och diskutera och i ord bekräfta - räcker det inte med ömhet, ömsesidig god vilja och lite bra sex? Eller i det här fallet ganska mycket sex. Omvärlden är bra på att komplicera livet för oss så då är det väl onödigt att själv också hålla på och bråka.

På flygplatsen bläddrade jag lite i Fifty shades of bondage och saknade ömheten. Tills någon vars omdöme jag delar säger att böckerna är bra tänker jag vara skeptisk. Så shoot: vad tycker ni?

måndag 24 september 2012

Inte att undra på att jag aldrig hittar någonting

När jag röjde upp i köket och skulle rulla ihop min yogamatta som junior lekt med var påsen redan upptagen. Inne i yogamattspåsen hittade jag fyra äpplen, en paprika och en simpare i storlek 104. Häromveckan letade vi oss fördärvade efter fjärrkontrollen till stereon och hittade den flera dagar senare i en skoask tillsammans med ett armband och några leksaksbilar. Favoritleken är packa väskor och lådor. Som en följd därav hamnar en hel del av lösöret på helt nya och ganska oförutsägbara platser.

torsdag 20 september 2012

Bortskämd i Bergen

Bortskämd i Bergen låter bättre än sömnlös i Seattle. Och jag slipper lyssna på Celine Dions version av When I fall in love.

I morgon börjar mötet jag är här för och jag anlände redan vid elvatiden i förmiddags så mest har jag vilat, läst och ätit räkor och blivit våt för att solen sken när jag gick ut och jag litade på att jag klarar mig med småskor och regnjacka. Det gjorde jag inte. Men mina nya stövlar, köpta på Tarjoustalo inför resan, är utmärkta och jeansen kunde jag ju byta.

Men i stället för att hänga ute med Nordkursgänget som jag inte känner och som jag kommer att tillbringa de kommande dagarna med träffade jag Katjas föräldrar som bjöd mig på god iransk mat, trevligt samtal om allt ifrån litteratur till litteratur via klimatfrågor, vädret i Bergen och Emsalö. Men mest snackade vi faktiskt böcker. Sedan blev jag bjuden på konsert i Grieghallen. Det var Bergenfilharmonikerna som spelade musik av mer eller mindre experimentella ungerska tonsättare. Det första verket lät som en bilkrasch men sedan blev det bättre, och efter paus blev det ett roligt verk i fem satser av Bela Bartok. Och han var en riktig skojare som varvade vackra tongångar med retsamma dissonanser så det var en fröjd för örat.

Nu ska jag lägga mig med lady Chattterlys lover. Sedan tänker jag drömma om räkor och krabbor.

onsdag 19 september 2012

Du får smarties - jag får vin

Efter en eftermiddag då det regnar och Nora och jag kommit ihop oss om precis allt (du plockade många äpplen och jag ville bara ha ett!) och jag vid flera tillfällen fått bära ut junior för att hon inte kan respektera att köket är en gnällfri zon hittade hon en gömd/glömd ask med smarties. Utmattad av blotta tanken på en ny dust gör vi ett undantag: efter maten får hon godis och vi får dricka vin. Brasa. Glädje. Fred. Frid.

tisdag 18 september 2012

Inte så kaxig

Tisdagkvällar fixar fantastiska Gif Toppen hela familjens kondis. Först ute är Nora och jag som gympar i var sitt rum, efter det är det dags för Simon medan Nora och jag byter om, äter medhavd kvällsmat och läser saga och sen åker vi alla hem. Är det tänkt.

I dag hade Nora en dålig dag och Simon ont i halsen, så vi åkte när jag var färdig, och då var jag verkligen färdig. Aerobisk gympa med hantlar i en timme, som fick slaktarjumpan jag gick på i fjol att kännas som den pensionärsgympa den från och med i höst degraderats till. Håll i sidan, andnöd och mjölksyra - jag hade allt.

När fenomenala Tetta som leder gympan var klar med passet pausade hon i en kvart innan hon satte igång med att pina herrarna. Jag tror hon är en robot. Men säg det inte till nån.

Mitt liv à la Camilla Mickwitz

Dagis hade planeringsdag i går så Nora var hemma. Lite försökte jag jobba, och i övrigt fixa sådant som inte hinns med vanliga dagar: bilbesiktning, ögonbesiktning, järnaffären och ett yogapass. Hur mycket jag än försökte ta det i Noras tempo gick det inte, utan såg ut så här.

Jag tänker alltsom oftast på Camilla Mickwitz fantastiska bild på Jason och hans mor Gudrun när vi jagar fram på vägen till och från dagis (Oftare från än till, Simon brukar lämna. Men han har bil. Min bil.), på olika ärenden, ja till och med på väg till och från parken, bibbababban, jumpis och andra barnvänliga aktiviteter. Sluta drischa är mitt vardagskommando. Alltid, alltid bråttom. Alltid, alltid som en jävla vallhund som styr och skäller så inte avvikningarna blir för många och långa. Och fram kommer vi ju. Men gud vilket arbete det kräver! All denna stress för att vi i slutänden ska kunna komma fram och ta det lugnt.

söndag 16 september 2012

Internet levererar inte

Jag kommer på mig själv med att allt oftare irritera mig på att internet inte lyckas underhålla mig. Som om mediets uppgift vore att gissa sig till mina tankar och ständigt leverera kul och några minuters förströelse. Fast internet och alla ni som häckar där ju inte är så spännande, egentligen. Mer spännande är i själva verket grodan jag såg i skogen i dag för den var jättesöt. Mer spännande var också den lilla överkörda men ännu levande huggormen som jag först visade för min dotter och sedan försökte köra över en gång till för att ge den nådastöten. Oklart om jag lyckades, men incidenten ledde till ett spännande samtal om döden med Nora, snart fyra. Så nu loggar jag ut och tillbringar resten av kvällen i den riktiga världen. Få se vad jag hittar på!

lördag 15 september 2012

Så ska en lördag se ut

Paddington på Unga teatern, med en unge som blev så glad att hon hoppade när hon såg sin ludikusin på teatern. Finumgänge med våra respektive ludikusiner (hennes och min, mor och dotter). Färdig, utsökt middag som jag slapp laga. Muta barnrn med film så vi får prata. Ett par glas vin. Braskväll för femte gången denna vecka. Att ligga på soffan och krafsas i håret av små händer. Att veta att händerna snart sover och jag får krypa till kojs med lady Chatterley's lover. Att det är söndag i morgon. Salam aleykum - frid vare med er.

Dörrknackande predikanter

När det ringde på vår dörr i förmiddags hoppades jag att det skulle vara en granne som ville mig något kul eller någon från dagis som ville leka. Det var det inte. I stället var det två herrar med en tummad bibel under armen och jag sade direkt att jag trivs utmärkt med mitt liv som ateist. Kanske inte med livet så där särskilt men nog med ateistandet. De undrade om det var något särskilt som fått mig att vända mig ifrån gud och jag hade inte hjärta att säga att jag redan som barn tyckte hela gudgrejen verkade irrationell utan sade i stället att jag tycker världen och livet är ett alldeles tillräckligt fascinerande fenomen utan att vi behöver blanda in osynliga farbröder i det hela. Ja i själva verket mer fascinerande. Och så önskade jag dem samma välsignelse av deras livsåskådning som jag har av min. De log rart, tog sin bibel och gick. Nu tar jag lillhedningen vid handen och går och ser Paddington.

fredag 14 september 2012

Värre synder

Nora har streptokocker. Det går en anginaepidemi på dagis, och för att få den kuvad en gång för alla skickades alla ungar och hela personalen till labbet för att alla som bär på de små rackarna ska få antibiotika. Det visade sig att Nassen är symptomfri bärare, så nu blir det kur. För hon kan fortsätta smitta andra och så börjar hela schottisen igen. Det här har jag full förståelse för och tycker dagis har skött sig exemplariskt. Inte antibiotika i onödan men nu bär hon ju på något. Därför blev jag lite förbryllad när en i personalen undrade om jag tyckte det var jobbigt. Visst, det är väl inte kanonkul att tvinga äcklig medicin i barn, men ingen riksolycka. "Men jag menar, hoppas du inte får dåligt samvete över att ditt barn är bärare". Jag blev lite full i skratt och erkände att jag nog har värre synder än så på mitt samvete.

Jag är en fördomsfull människa

Jag har precis börjat på en föreläsningsserie vid institutionen för moderna språk. Hon som leder kursen är gift med Finlands riksrötägg. Jag var lite nyfiken på vem som gifter sig med en högerextremist och såg till min besvikelse varken horn, bockfot eller kluven tunga på damen utan hon verkade synnerligen behaglig. Jag hade en fråga om kursen som jag ställde henne på svenska per e-post och fick ett vänligt svar på felfri svenska. Jag får inte det att gå ihop. Hoppas allt bara är ett gigantiskt missförstånd och att hennes man egentligen är rena gullgossen. Men åtminstone fick jag mig en välbehövlig påminnelse om att jag är en fördomsfull människa. Och att världen inte är svartvit.

Dessutom är temat för kursen språklig mångfald. I don't get it.

torsdag 13 september 2012

Varför välja?

Dagis har leksaksdag i dag. Noras val blev spidermandräkten och hennes verktygsback. Under spidermandräkten har hon vanliga kläder, som i dag är en chockrosa tunika med en stor katt på bröstet - en katt med världens blingblingigaste rosett om halsen. Hon är varken prinsessa eller pojkflicka, utan bara ett vanligt flickebarn.

Det såg sjukt roligt ut med alla musklerna under jackan.

I love kollektivtrafik

Det finns en gammal klyscha som säger "Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än på bussen". Klyschan är klyschig, materialistisk och dessutom osann.Det händer inte särskilt ofta, men de gånger jag har haft orsak att bryta samman i kollektivtrafiken tycker jag alltid de tårarna är mer välgörande än tårar i ensamhet eller i fel sällskap.

I morse tog jag mig ett välbehövligt hulk på tåget, så där som balanserade människor gör. Det räckte med en snäll blick och ett vänligt ord från Ann-Christin på dagis för att sätta igång mig och sen höll det på till och från, på vägen från dagis till tåget, på perrongen och ombord på själva tåget. I Finland (och i Malaysia, där folk är lika finkänsliga som köttyxor när det gäller vissa saker men orientaliskt distanserade när det gäller andra) blir man lämnad i fred med sina tårar, och ibland är det precis vad man behöver. En vänlig blick och ett uppmuntrande leende från någon som någon gång varit ledsen själv. Och vem har inte det.Sympatier från anonyma personer som inte behöver någon förklaring. Villkorslös medkänsla.

Och plötsligt kan man leva med det faktum att livet är skit men världen är god.

söndag 9 september 2012

Ingen sandlådsmorsa

I dag kom jag mig iväg till parken. I sällskap med en mycket trevlig morsa från dagis - det är med henne och en till som jag planerar kroghäng för föräldrarna någon eftermiddag efter dagis för dem som kommer loss.

När jag nu klarat av ett par timmar sandlåda räcker det väl för några månader igen? Jag menar, det behöver väl inte bli en vana om man nu tycker att parklek är det tråkigaste i världen och att sällskap eller husis är det enda som gör det drägligt.

torsdag 6 september 2012

Så blev det väl höst, då

Nu är semestern definitivt slut. Med undantag för en jobbsväng till Bergen om ett par veckor är det jobb som gäller fram till jul. Jag gillar i och för sig hösten, speciellt sen vi fick en lagrande spis, men tycker våren och sommaren kommer på tok för sällan. Bäst med hösten: kurskataloger, både på arbis och på uni. I höst blir det yoga och en kort amigurumikurs på Vanda arbis och unipedagogik och kodväxling på jobet. Känner mig privilegierad som får plugga på arbetstid, verkligen.

Och resan var ljuvlig. Tack finvänner som bjöd oss med. Det gjorde i sanning gott!