onsdag 29 februari 2012

Inga koppor synes än

Det var inte vattkoppor, utan den gamla hederliga djävulen. Sömnen är en effektiv exorcist, men fortfarande springs det undan när det ska kläs på. Endera dagen får jag ta mig tid att lova henne något riktigt roligt, som dock blir av bara om hon klär på sig som folk. Som typ simhallsbesök en gång i veckan, om hon hela veckan klär sig utan att bete sig som en röv.

För det här undanspringandet är sannerligen att leka med elden. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

tisdag 28 februari 2012

Tisdagstristess

På jobbet går det undan men sen är krafterna slut. Det blir inte bättre av att treåringen (som har ansiktet fullt med skrubbsår efter att ha krockat med en giftbuske av släktet angostura enligt henne själv medan ögonvittnet farmor bestämt hävdar att det var ett alldeles vanligt äppelträd) testar alla kända gränser förutom ett flertal som jag inte ens visste att fanns.

Men vem fan har beställt mer snö? För i jumalauta, till och med den ihärdigaste flatanörd måste väl ha fått sitt lystmäte vid det här laget. Eller åtminstone kunna nöja sig med den snö som finns.

Men en liten kommentar efter att ha varit uppe och sett till vårt lilla trotsmonster: en ny nippa kan skönjas bland mollusker och skrubbsår. Det kan i så fall vara förklaringen till att här i dag inte har missats en enda chans att göra hyss och retas. Jag misstänker nämligen att det är en vattkoppa. Lösningen är några dagars isolation och vila - inte exorcism vilket jag i ren desperation hade tänkt ta till.

måndag 27 februari 2012

Eat, pray, love

Jag försökte i det längsta förhålla mig cyniskt till Elizabeth Gilberts reseskildring Eat, pray, love men måste kapitulera. Hon har ett rappt och roligt språk och jag erkänner villigt att jag njuter av att läsa om frosseriet i Italien och fascineras av hennes andliga upplevelser i Indien. Om Indonesiendelen kan jag ännu inte uttala mig, hon har precis anlänt, men ge mig ett dygn så har jag nog klämt boken. Den är ingen tungviktare och exakt vad jag behöver efter att ha plöjt mig igenom första bandet av Knausgårds Min kamp på norska.

Och Min kamp, sen. De första 117 sidorna handlar om hur han försöker komma till en nyårsfest i snöyra när han är sexton. Vartenda skeende beskrivs med fängslande detaljrikedom. Här är det minsann inte fråga om något "tre länder på trehundra sidor" utan halva boken ägnas åt att beskriva hur han röjer ut sin farmors lägenhet. Ändå är det Knausgård jag rekommenderar av dessa två. Men det är bara för att jag är så obegripligt intelläktuell.

söndag 26 februari 2012

Lyckan bor i ett par silverskor - och i kroppen som sticker upp ur dem

Hemma nu. Efter ett fantastiskt bröllop. Vigseln var nästan en liten konsert med musik av väldigt många vänner som står brudparet nära. Fick tårar i ögonen när jag läste brudparets beskrivning av mig i menykortet/programbladet. Hade charmerande bordssällskap, fick i uppdrag att i oktober förse brudparet med god litteratur (gefundenes Fressen!), har dansat mig yr och svettig med fin-David som lärde mig dansa som jag aldrig dansat förr. Har pussats med min man. Har haft väldigt intressanta samtal. Har överlevt med god marginal och sett till att ha så roligt att det inte känns som en jätteuppoffring att inte stanna på efterfest.

Hörde desstom koltrasten för första gången i år.

fredag 24 februari 2012

Thriller

I morgon ska vi på världens roligaste bröllop. Ett bröllop så bra att jag har handlat klänning för länge sedan,  kollat att det finns tålösa strumpisar och att de säkert går ihop med mina silverskor, inköpt lack och lackat världens rödaste tånaglar, och insjuknat i flunsa med feber. Jag klarade givetvis arbetsveckan men så fort eftermiddagens föreläsning var över började febern stiga. Snoret kom i går efter körövning inför vigseln men jag trodde inte det skulle bli så här illa. Så här fort.

Här muttras könsord. Med betoning på mutt. Håll alla tummar, snälla ni! Jag kan köra dit och hem i anständig tid bara jag får vara med.

onsdag 22 februari 2012

Min sköld

Jag rör mig med en pulka under armen i dag, för vi glömde lämna den på dagis när vi lämnade av Nora med bil. Jag ska hämta utan bil, och då är pulka praktiskt.

Pulka är också praktiskt när man rör sig under takkanter i centrum. Får jag en ilak istapp i huvudet får den tränga igenom pulkan först, vilket förhoppningsvis dämpar fallet. Jag ser inte klok ut, men låtsas helt coolt att det är africachic att bära pulkor på huvudet. För just så gör de väl, de där afrikanerna.

tisdag 21 februari 2012

Teneriffa

Teneriffa är det nya Thailand. Och det gamla med, för den delen. I år verkar det som om det är dit alla drar, så också vi. I söndags kom vi hem och landade i en värld som behövde skottas. Resan var mycket fin. Vädret var kyligt för årstiden, det vill säga på ömse sidor om tjugo och inte shortsväder förutom de två sista dagarna. Vi lyckades också pricka det första regnet på ett och ett halvt år, hur sannolikt är det?

Vi började semestern i Puerto de la Cruz, en trivsam gammal stad med en supermysig restauranggata. Vi bodde lyxigt med havsutsikt och balkong högt upp, i hotell med pool. Om vädret var klart under eftermiddagens varmaste timmar gick det att sola och bada där, men vi gick inte längre i än till knäna. Vi hade fantastiska djurparken Loro Park på promenadavstånd, så en av dagarna tillbringade vi givetvis där.

Parken är stor, vi var där en hel dag och hann ändå inte med vare sig hajar eller pingviner, men i gengäld var vi där med en treåring som var fascinerad över allt och inte så snabb. Är man mer blasé hinner man kanske se det hela. Späckhuggare, delfiner och sjölejon bjuder på show flera gånger per dag: magnifikast var späckhuggarna men sjölejonen var helt oemotståndliga. Djuren har stora burar som inte ger ett särskilt burlikt intryck och åtminstone aporna, sjölejonen och reptilerna såg ut att ha helt tillfredsställande burar.

Efter ett par dagar tog vi bussen ner till Playa de las Americas. Där mötte vi mina föräldrar som hade hyrt in sig i en dams bostad via internet. Lägenheten låg på bottenplan i ett bostadskomplex med pool, vi hade två sovrum, ett badrum, öppet kök/vardagsrum och en patio som tyvärr mestadels låg i skuggan. Frukosten gick ändå utmärkt väl att äta där.

Mest tog vi strandpromenaden åt olika håll, satt på uteserveringar och nyttjade bostadskomplexets vackra poolkant. En dag lämnade vi Nora med monni och offa och hoppade på en skandinavisk gruppresa upp till vulkanen Teide. Men ett säger jag: Gör inte det! Resan kosar tio euro och lunch med vin ingår. Vi insåg att det måste finnas en hake någonstans, men inte hur ful haken var. Först åkte vi till en ocharmig konferenssal, luftkonditionerad så till den grad att jag var tacksam över att vi packat med oss våra varmaste kläder och dessutom en filt. Där tvingades vi höra på en 45-minuters demonstration över madrasser och sängkläder i ull! När demonstrationen var över fick de som ville handla säng, efter ytterligare ca en halvtimme fick vi vår rätt andefattiga lunch och en halv flaska vin per man. Vi delade bord med ett mycket trevligt sextioårigt par från Kimito, så sällskapet var det inget fel på. Men alla förhoppningar om att få äta en trevlig luch i bergen kom helt på skam. Sen for vi upp på Teide och såg det otroliga vulkaniska månlandskapet en liten stund innan vi forslades till en krog där man kunde äta mandeltårta och dricka kaffedrinkar, i och för sig alldeles trevligt. Och sen åkte vi en snabbis till Santa Cruz (de är förtjusta i sina kors, de där katolikerna) där vi precis hann ut ur bussen, ta en kaffe och springa tillbaka innan bussen skulle åka. På vägen hem fick guiden ännu för sig att försöka kränga krämer, vilket vi om möjligt var ännu mindre intresserad av än deras yllesäng. Till all lycka var det dagen det valde att regna vid kusten, så vi missade inget sensationellt. Och Teide är sevärt.

La Rana var den bästa restaurangen. Inte helt billig, men med en bra meny för alla smaker och en dessertlista som ger en seriös beslutsångest. Den bästa desserten bjöd ändå el Cedro på: flamberade jordgubbar. De hade också den barnvänligaste personalen och skämde bort Nora så att man skulle tro att de faktiskt visste att hon är världens åttonde underverk. Den allra bästa middagen åt vi ändå i vårt eget kök. Mamma hittade otroligt god filé som Simon stekte till fulländning. Desserten var en perfekt mango.

Teneriffa rekommenderas som den som vill ha värme och sol. Vill man ha riktigt varmt när det är som kallast och mörkast här måste man ändå resa längre söderut. Det är inte något särskilt exotiskt resmål, men är alldeles ärligt i sitt uppsåt. Man får vad man väntar sig så länge man undviker madrasskrängande fuskexkursioner. Jag hade gärna stannat lite längre!

Människor som berör en

I dag var jag tvungen att stanna hemma med hostig och trött unge. Hon var ändå frisk nog att ta tåget till Yle för att äta lunch med sin hednamor, så det gjorde vi. Jag möttes av glada leenden från både vaktmästare och caf'epersonal - jag har själv jobbat i huset i nio år även om det var drygt tre år sedan jag slutade, så det var idel bekanta ansikten. I caféet träffade jag Sirkka, som i alla år hållit mig mätt och nöjd och serverat lunch, gröt, te och mackor vid underliga tider på dygnet. Sirkka som talar utmärkt svenska, som alltid har tid att utbyta några ord och som är en person jag faktiskt hoppades på att få träffa i dag.

Hon berättade att det var hennes nästsista dag på jobbet innan hon går i pension. Och hon sade att hon var så glad att jag tittade in just i dag, så att hon fick träffa mig och Nora, som hon bara sett som en enorm puckel på min mage. Och det gjorde mig så väldigt glad, för hon är en person som gjorde min arbetsdag gladare, flera gånger per dag. Tack för allt, Sirkka! Inte minst för de vänliga orden.

lördag 11 februari 2012

Resfeber

Jag har försökt packa. Jag har en familjemedlem, säger inte vem, som packar upp det jag packar ner. Och ersätter med småbilar, vintermössor och annat som är livsviktigt på Teneriffa. Dags för semester. Hörs om en vecka!

torsdag 9 februari 2012

Kakao med bullatrotta

är comfort food i februari. Jag har hembakta fastlagsbullar men ingen vispgrädde, så jag värmer oboy och doppar bullen i det. Går (nästan) lika bra med köpt längd i skivor. Fast den kan man förstås också rosta och äta med smör, socker och kanel. Eller sylt. Jag får antagligen lyxa ensam - ingen annan i familjen äter bulla. Buhu.

Pålitlig service gör livet lättare

Detta inlägg är en hyllning till In Car i Malm. De ligger på Ormusåkersvägen 5 och fixar vår bil. Ny startmotor kostade 208 euro vilket jag tycker är mer än skäligt. Bogseringen tog försäkringsbolaget hand om. Även om man kan ha roligare med 208 euro än en med en ny startmotor inser jag att vi har det roligare med bil än utan, och då är jag glad åt att de snabbt och vänligt gullar med bilen så den beter sig som folk, utan att jag känner mig skinnad och lurad efteråt.

För övrigt vill jag också höja daghemmet Linda till skyarna. De har världens finaste personal och det känns som om de tar hand om Simon och mig också, förutom Nora som älskar dagis. Jag har en stark känsla av att dagis tycker väldigt mycket om Nora också.

Sedär, där är två av våra vardagsräddare.

onsdag 8 februari 2012

Mer katthyss

Guy-katten våldtar stora bocken Bruse! skvallrar Nora. Och visst, hon har väl blivit ombedd, en och annan gång, att låta bli att våldta mina saker. I betydelsen låna dem och returnera dem seende ut som fan.

Bocken Bruse, vår labradorstora halmbock som Nora och jag betalade blod för och släpade hem från luciamarknaden i julas, har ståtliga polisonger och bockskägg av rågax. Denna hårväxt är helt oemotståndlig för Guy-katten, som är där och betar hela tiden. Och eftersom Bruse har blivit något av ett husdjur och eftersom vintern inte är slut än stod han fortfarande framme, till i eftermiddags. För att vi ska få mer valuta för pengarna. Men efter att för åttonde gången ha jagat bort Guy-katten tog jag bocken och låste in honom på ett ställe där jag hoppas han får vara i fred för såväl katt som möss. Guy-katten får hitta någon annan att våldta.

Symptom på minus femton

Familjens kollektiva stubin är oroväckande kort. Kattfan hittar på hyss och inventerar roskis för att jag slängt fiskpapper i den med resultatet att det finns fiskpapperkonfetti i hela köket. Två arbetsdagar, sedan en vecka semester. Jag hoppas på bieffekter som solbränna och en kollektiv stubin som heter duga.

tisdag 7 februari 2012

Januari åt upp min energi

Januari brukar vara min hatmånad men i år var den enastående trevlig. Enda nackdelen är att jag som i vanliga fall brukar ha gott om energi i februari tack vare att jag har vegeterat hela januari nu är en trasa. Jag skulle kunna åka till Teneriffa eller något. Aj jo, det ska jag ju. TJ 5. Hoppas, hoppashoppas att årets litteraturlista* hinner utkomma tills dess så jag under semestern kan kasta mig över Knausgård som blänger på mig i bokhyllan. Jag föreslog bland annat Knausgård, Proust, Tranströmer, Dawkins och Sofokles och hoppas på dem och mycket annat intressant, för snart är jag klar med Capote.

*Vi är ett sällskap som har en lista på 100-101 poängsatta böcker per år. Den som samlar flest poäng under året som går vinner en flaska vin av dem som är med i tävlingen. Listan "brukar" offentliggöras i februari.

lördag 4 februari 2012

Rödvin och briotåg

Det är så kallt! Jag hade tänkt åka på ärenden men på grund av kylan hade bilen stervat och ärendena var av sådan art som tarvar bil eller masochistisk läggning. Jag vet, jag är doktorand vilket ju redan i sig är ett uttryck för min masochistiska läggning, men man behöver ju inte löpa alla linor ut.

I stället skottade jag lite av den mest otacksamma snö som finns: puder som bara yr och far och inte har någon fason alls. Och sen skulle vi till parken och kom nätt och jämnt fram innan vi var kalla och ville in. Jag har bakat fastlagsbullar och Nora har sett säkert åtta Disneyfilmer. Jag har sytt ihop en färdigstickad tröja, mitt mest ambitiösa projekt hittills, som legat färdigstickat men bara halvvägs ihopsytt i tre år nu. Färdig! och Simon är ute på dåligheter och jag är dåsig och trött. Nu ska Nora och jag ha halloumipicknick i barnkammaren, jag med en rödvinsslatt ur våra lyxigaste glas. Sen ska vi bygga husets längsta tågbana.

Tramskläder

Text på kläder är lite dömt att misslyckas. Om det inte är budskap, vilket är okay om budskapet är okay, är det o-budskap och rena tramset. I ett anfall av längtan efter värme och mjukhet köpte jag en korallröd lång collegetröja, strikt för hemmabruk. Det står "Victory within a mile" på kängurufickan. Vilket geni var det som kom på den catchiga meningen?

Egentligen borde jag ha bojkottat den på grund av den juntiga texten. Men nu när jag har den på mig är jag glad att jag inte gjorde det. Nu iväg till garnbutiken - när jag nu en gång vann fjolårets boktävling kan jag börja sticknörda igen. Bara flätor, spets och annat fint, ingen juntig text.

torsdag 2 februari 2012

Koden är knäckt

Nu är koden knäckt. Nora, tre år och tre månader, läser. I dag var det APAN, BANAN och LEKSAKER och det funkar så länge det är fråga om riktiga ord och hon inte är för trött. Svårare ord, t.ex. långa ord eller sådana ord som inte uttalas som de stavas, går också om kontexten är hyfsat given, till exempel om det handlar om djur.

Hon stavar hela tiden. N, A, T, I sade hon åt far sin när det var läggdags. Det är inte lika häftigt som när hon sade sina första ord och tog sina första steg, men nära nog.

Smart eller inte smart?

Min telefon är inte smart. Nu i och med Lumia-hajpen vaknade plötsligt en tanke i mitt huvud: vad är det jag missar när jag inte har smarttelefon? Jag inser nyttan av att ibland ha kartbok i mobilen och med hjälp av internet snabbt hitta ett telefonnummer eller en adress om man är vilse. Samtidigt är jag livrädd för att plötsligt slösurfa bort hela mitt liv och vad värre är: ännu mer kommunicera med frånvarande personer än med närvarande.

Så vad säger ni, vad är det jag missar?

onsdag 1 februari 2012

Strömsö

Och reportern sa, när de körde in på gården, att det ser ut som på Strömsö. Och jag bjöd dem att stiga in i not quite Strömsö.

Mitt hem visar sig från sin charmigaste sida

Vi hade ett tv-team hos oss i dag. De kom för att filma mig när jag lagar Keittiökaveris mat, och programmet sänds sen nån gång. Vårt ruckliga hus som ställvis börjar bli riktigt vackert med sina ljusgrå golv och sin varma jordvärme har ett sunkigt kök där alla spår av kennel ännu inte blivit undanrenoverade. Och dagen till ära beslöt sig ett av gångjärnen till roskisskåpdörren att kuka ur. Till sist blev jag så irriterad på fanskapet att jag rev loss hela saligheten. Inte så smart: nu drogs ett par skruvar ut och förstörde skruvhålen för all framtid, men jävlar vad tillfredsställande det var! Kameramannen fick ytterligare en vinkel som han snällt fick undvika.Och Simon utkrävde ett heligt löfte om att jag själv ska reparera dörren och hänga upp den igen. Jaja, sen när jag har sågat ihop lite sågspån och blandat med trälim för att göra fejkträ som man kan lappa hål med och blablabla. Tills dess har vi ett öppet roskisskåp, och det har vi haft förr. Och överlevt.

Först fick jag packa upp min matkasse (i verkligheten är det två) ungefär arton gånger i olika vinklar. Sedan lagade pasta med fänkål och valnötter. Det blev alldeles utsökt.