söndag 27 oktober 2013

Redrum

Nora och jag var i simhallen i dag. Vi satt på en bänk, hon såg in i en spegel på motsatt vägg och frågade mig "Vad betyder 'penkkiä'?" - för där stod det, prydligt spegelvänt "Älä siirrä penkkiä muualle". Skylten hängde ovanför våra huvuden. Jag berättade att det betyder bänk, varpå hon läste hela meningen med felfritt uttal, trots att den stod spegelvänt. Hon läser spegelskrift och uttalar felfritt, men förstår mycket begränsat med finska.

När jag var sexton fick jag följa med en bekant i Paris till hennes skola. Min franska var rätt knagglig och de läste mer avancerat än i skolan i Finland, och när högläsningsturen kom till mig tragglade jag igenom texten med av allt att döma hyfsat resultat, för läraren var mäkta imponerad och tyckte min franska var fantastisk för att ha läst det blott två år i skolan. Vad han hade missat var att jag ju inte hade förstått stort mer än ordet nyckel (clef) i hela det textstycke jag precis hade läst, men om man vet hur franska ska uttalas kommer man rätt nära utan att förstå vad det betyder.

Men lite häftigt tycker jag det är att min nästanfemåring fattar att läsa finskan rätt fastän den står spegelvänt. Fast å andra sidan är det inte så länge sedan det där med höger till vänster och vänster till höger inte hade någon som helst betydelse för aroN.

fredag 25 oktober 2013

Att utvecklas som akademiker

Jag var på ett möte i tisdags. Vi skulle ha varit fler, men eftersom tre personer plötsligt backade var vi bara fyra: mina tre handledare och jag. Så ett möte som inte alls skulle handla om min avhandling halkade in på det spåret och det var mycket bra.

Den av mina handledare som är samhällsvetare och inte språkvetare sade en ramsa som lät klok och jag antecknade vad han sade. Efter att ha sett den på papper insåg jag att jag inte begrep ett dyft av vad han hade sagt, trots att jag insåg att det låg mycket i det utan att alltså förstå vad. Så jag hör mig ställa frågan: "Det där låter jättebra men jag har ingen aning om vad det betyder."

Och min egen reaktion var pur glädje. Jag har kommit så långt att jag vågar ställa de riktigt dumma frågorna. Vilket får mig att inse vad jag inte ännu kan och vet. Vilket i sin tur betyder att jag kan och vet en hel del.

För ett par år sedan hade jag inte ens insett att jag inte förstod.

Svaret på min kommentar var givetvis en vänlig och uppmuntrande specificering av vad han hade menat, som ledde mig rätt. Jag har världens bästa handledare men jag stör dem för lite.

måndag 21 oktober 2013

Vad jag lär mig på manegekanten

Noras hästintresse började med mina ridlektioner, de fyra jag fick av mina älskade systrar när jag fyllde år i somras. Hon ville prova, började gråta när ridlektionen var slut för hon tyckte den var för kort. När jag frågade om hon skulle vilja rida en gång i veckan utbrast hon: "mamma, jag skulle vilja rida varenda dag!". Så är det nu inte, men varenda vecka får hon rida. Medan hon har teori och lär sig sadla, rykta och dra åt tränset rastar jag hunden i de underbart vackra stallomgivningarna (fast från och med nästa vecka, när det blir vintertid, kommer jag inte att se något fan) och när hon rider sitter Tengil och jag och hejar. Hunden blir van vid hästar och jag snappar upp ett och annat.

Förra veckan hade jag min sista födelsedagslektion. Hur det nu var så kom jag på en lektion där det var bara en annan elev, en kanske elvaårig flicka, och det visade sig att både hon och läraren talade svenska så det blev en svensk lektion. Inte för att jag är särskilt mycket bättre på hästterminologi på mitt modersmål än på det andra inhemska, men det var onekligen skönt för hjärnan att få tänka på svenska.

Lätt trav var dagens tema. Det hade jag aldrig gjort förr, eftersom vi var minst tio ekipage på sommarlektionerna och flera var rätt små barn. Vi travade några meter, men det fanns aldrig plats för något mer än några steg - annars travade man ofelbart in i häcken på shetlandsponnyn Bosse som har ett lite annat tempo än en stor häst.

Tack vare mina timmar i Noras stall klarade jag lätt trav (där man alltså går upp och ner i stigbyglarna i stället för att okontrollerat skumpa omkring i sadeln) omedelbart. En kollega berättade i dag att musikmänniskor har lättare för att lära sig trava på grund av rytmsinnet, och det kan äga sin riktighet - vad vet jag. Men roligt var det, vi alternerade mellan trav och skritt och övade oss i att göra branta svängar i högt tempo. Jag måste hitta mig en egen nybörjargrupp för vuxna - ridning måste typ vara det roligaste man kan göra med kläderna på.

söndag 20 oktober 2013

Höst i vår trädgård

Jag gillar hösten. Efter sommar och sol tycker jag om att ta itu med saker igen, särskilt efter att hösten gjort sitt intåg på riktigt. Promenader i gryningen med frost och röda löv, med regn och gula löv, med stövlar och blöta, bruna löv, med löv som följer med stövlarna in i vår tambur med dörrar till precis vartenda rum i hela huset känns det som, tassa inne med löv under strumporna, löv i pälsen på trasselsudden och löv i varenda sopskyffel.

I dag är det sol och jag har städat undan de sommargrejer som fortfarande varit ute. Ett jobb som känts som ett jobbigt måste under mörka vardagskvällar gick i en handvändning i oktobersolen. Som värmde, när jag satt på vår trappa och tog mig en paus. Krattandet sparar jag till våren: torra löv är så mycket roligare att bära bort än blöta, de har fått skydda och ge näring åt gräsmattan under vintern, och de som inte hinns med tränger gräset och krokusarna igenom snart nog. Vårkrattning är roligare än höststädning. Man får ingen bränna av att höstkratta, hur soligt det än är.

Det klart sämsta med hösten är att man vet att snart är den förbannade vintern här. Men jag ska inte låta det förstöra det faktum att vi i dag har en sanslöst vacker oktoberdag.

lördag 19 oktober 2013

Bekräftelse

I allmänhet tycker jag det är lättare att umgås med folk som har en sund självkänsla och inte behöver bekräftas i tid och otid. Samtidigt är bekräftelse en naturlig del av vänskap och annat umgänge: uppriktiga komplimanger och vänliga ord är både livets strössel och livsviktigt för det är det som den sunda självkänslan bygger på. Det blir liksom lite cirkelresonemang.

Och jag strösslar själv gärna. Men man vill ju liksom gärna förekomma folks bekräftelsebegär och säga uppriktigt menade grejer som gör dem glada. När bekräftelsebehovet blir ett knark är det inte lika roligt längre. Det ligger något i att man ska se om sig själv för att kunna vara till glädje för andra. God självkänsla är charmigt. Det är extremt tilldragande. Det är skönt med folk som inte tar illa upp för sådant man aldrig drömt om att mena något illa med, folk som är självständiga nog att skilja mellan det som är tjafs och det som är viktigt. Och skönt med folk som man kan tala om svåra saker med utan att riskera att det leder till obotliga fnurror på tråden. Vänner som vet att man tycker om dem och vill dem väl även när man säger sådant som de kanske inte vill höra.

Men i dag föll jag i självömkans träsk. Efter en lite slitig dag kom jag hem från hundpromenaden med popcorn åt Nora och möttes av raseri över att jag köpt fel sort, och när Simon demonstrativt lämnade sin plats bredvid mig i soffan för att han tyckte hunden (som jag höll i knät för att torka hennes tassar) luktade illa, fick jag nog av min otacksamma skitfamilj. Som jag älskar högt och innerligt, men som ibland tar mig lite för given. Så jag klaga min nöd på Facebook av alla ställen. Berättade att jag var sur och skulle uppskatta vänliga avtryck. Och vet ni, jag fick precis det lyft jag begärde. Vänner som påminde mig om roliga stunder vi haft tillsammans och vänliga avtryck jag själv gjort. Ja, jag gick med håven. Men å andra sidan, hur i hunnan ska folk annars veta att man inte stålkvinnan jämt?

Nu är jag precis lagom lyft. Energinivån är återställd. Min pondus är tillbaka. Och den tänker jag använda till att vänligt men bestämt lära min familj hur Hemsolen ska behandlas.

onsdag 16 oktober 2013

Jag betalar - lämna mig nu i fred!

Två gånger har jag åkt dit när välgörenhetsorganisationer bett mig bli månadsbetalare: Unicef och SOS Barnbyar får en peng av mig varje månad. För att jag är tacksam över att jag kan. Mitt enda samhällsengagemang för tillfället är dagis föräldraförening, och där jag inte har tid kompenserar jag med en liten peng.

Men vem i hunnan tror jag ska bli glad över att en telefonbrud ringer mig en vardagkväll för att tacka mig för mitt bidrag? Har det inget vettigare att göra med sin tid? Visserligen är jag glad över att hon tog reda på om jag vill ha e-post från dem i stället för att bara anta att jag nog säkert vill det - nu fick jag ju faktiskt chansen att meddela att jag varken vill ha e-post, vanlig post eller telefonsamtal utan bara att de gör maximal nytta med min modesta donation.

Den största nyttan med att välja bra ändamål och ge dem en peng är att man kan be andra organisationer lämna en i fred - man kan inte ge pengar till alla. Utöver det vill jag att min e-postlåda, postlåda och telefon används till sådant jag bett om. Och vill jag veta vad de gör (vilket jag vill, men betydligt mer sällan än man kan anta att de tror att jag vill) hittar jag dem på internet.

tisdag 15 oktober 2013

Släpp

I dag är en rolig dag: jag får släppa iväg två lite långsiktigare projekt och slipper bråka med dem något mer. Det ena är en artikel som jag är medförfattare till, där jag fått knåpa ihop en åskådlig tabell. Jag har ingen som helst naturlig fallenhet för åskådliga tabeller, så ni kan förstå att jag är mäkta stolt.

Sedan ska jag göra hisnande framsteg med avhandlingen, tänkte jag.

söndag 13 oktober 2013

Jobb på söndag kväll - grader i helvetet

Man kan jobba och så kan man sitta med benen högt och en valp i famnen och jobba. Jag föredrar det senare. Men Simon undrar vad jag riktigt sysslar med: emellanåt läser jag högt vetenskaplig text på (europeisk) engelska, emellanåt jollrar jag meningslöst trams i örat på Tengilshunden. Intressant kodväxling* i mer än en betydelse.

*Kodväxling betyder att man växlar mellan två språkliga repertoarer, i allmänhet språk, men det kan också handla om att växlan mellan dialekt och standardspråk. Eller uppenbarligen akademiskt språk och joller.

lördag 12 oktober 2013

Att återupptäcka sin barndom

Häromveckan hos mina föräldrar kom jag att rota i en bokhylla lidret, och hittade en av mina favoritböcker från när jag var barn. Den heter "På jakt efter Kludden" och är skriven 1968 - vi hade säkert ärvt den av någon för den är rätt många år äldre än någon av oss barn.

Boken handlar om en mamma som tröttnar på att tjata på sina barn och bestämmer sig för att göra uppror och göra precis vad hon vill. Hon bestämmer sig för att besöka sin barndoms stad för att träffa sin bästa vän Kludden som hon inte sett på tjugo år. Hennes barn vill följa med men hon vill inte morsa dem, så de bestämmer att hon också ska bli barn. Barnen får sköta sig själva och mamma slipper tjata. Så de råkar ut för äventyr och campar på en vind, gör en massa tokigheter, blir förföljda av en nitisk polis och hittar mystiska grönrosa stjärnor målade över hela stan - men ingen Kludden.

Jag läste ett kapitel på prov för Nora, och hon fullkomligt älskar Kluddenboken - så till den grad att vi sannolikt kommer att sträckläsa den i dag. Och boken lever helt upp till mitt minne av den. Jag njuter av tokerierna och äventyret, av den trovärdiga dialogen, av att återuppleva min barndoms läsnjutning och av att se lillungen med lysande ögon andäktigt lyssna, heja på mig och vädja om ytterligare ett kapitel till.

Ja, vad vore livet utan böcker?

måndag 7 oktober 2013

Må han aldrig få veta hur det gick för Jesus

Här i helgen kände jag ett våldsamt akut behov av att få lyssna på Matteuspassionen. Så det gjorde jag, på Spotify. Där kunde man se skivomslaget: ett kors med en dinglande farbror med spikar genom händer och fötter, som väckte nästanfemåringens uppmärksamhet. Så vi fick ta samtalet om Jesus, vad som hände på påsken och vad det har med oss att göra. Fast det där sista tog jag inte upp - jag är ateist och det det har med mig att göra är så hemskt att jag inte klarade av att berätta det för Nora: för mig handlar det om att vi fortfarande torterar ihjäl varandra här i världen, om att vi aldrig får glömma och om att jag bär ett personligt ansvar för att verka för en miljö där åsiktsfrihet råder och där folk får säga vad de tycker oavsett hur jobbiga de är för dem med makt. I synnerhet om de är jobbiga för dem med makt.

Men i stället höll jag mig till de historiska fakta försåvitt vi känner till dem: att Jesus tyckte att alla ska få vara med och att vi ska behandla varandra som vi själva vill bli behandlade, men att det fanns folk som tyckte han var så besvärlig att han inte skulle få finnas och därför spikade de upp honom på ett kors så att han dog. Vi tittade lite på spikarna i händer och fötter och jag tänkte att vi tar det här snacket nu, snart är det jul och dags för gulligare historier. Och finns till hands så att hon kan fråga, hellre berättar jag själv än att hon får höra det på omvägar av någon hon kanske inte känner sig lika bekväm med att fråga och eventuellt sörja med.

Och min lilla unge greps naturligtvis av empati. Men inte med Jesus: i stället sänkte hon rösten och tyckte att det nog är bäst att vi talar lite tystare så inte pappa hör, för han skulle säkert tycka att det är lite jobbig.

fredag 4 oktober 2013

Den är funnen!

Min plånbok har, de senaste tre månaderna, legat bakom några hundmatssäckar på tuppen i ett stall i Kokon, Borgå. Inte världens bäst städade stalltupp, därför fick den ligga i fred så länge. Vilken tur att jag vägrade förnya körkortet med den vidriga bilden där man inte får småle - vilken tur att jag har kvar min XL-lapp där jag är en milt leende artonåring, som jag fick när jag körde upp i så hårt snöoväder att jag fick köra 40 på motorvägen. Du och jag, körkortet. Tror jag det.

onsdag 2 oktober 2013

Torka

Jag har ett barn som för närvarande suger ur mig all energi jag har och är utmattande. Rent objektivt är hon ett lätt barn - kärnfrisk och med goda mat- och i princip även sömnvanor. Ändå är vi inne i en jobbig fas. Sedan dödenperioden i våras vill hon somna med mig, något jag inte orkat ta itu med, och ibland när hon är särskilt speedad och bara tvinnar och snor blir det en hel del rytande och hot om att "vet du nu lugnar du ner dig annars kan jag inte vara här"och det enda jag vill ha är den genaste vägen till medvetslös unge, utan att bruka vare sig våld eller kemikalier, och när jag äntligen har det har jag själv somnat av frustration eller utmattning eller båda. Ja, vi har åter halkat in i att jag nattar. Och har noll egen tid. Och den i och för sig ypperliga dealen att den som slipper natta (ja, jag använder slipper för att det mysiga är så jobbigt just nu) städar huset har helt torkat in.

Egentligen handlar det om någon sorts frigörelseprocess där hon utmanar. Hon blir självständig. Hon kan. Men samtidigt saknar hon förstånd och insikt i att allt inte behöver utmanas. Det bråkas om kläder - i morse skulle hon ha en tröja med ett djur på. Det gick inte med sköldpaddströjan för den har många sköldpaddor, och hästtunikan ratades av samma anledning. Chihuahuatröjan var i tvätten och den hiskliga fjärilströjan med rosa bling såg ut som fuck och godnatt (på förekommen anledning tvättas det inte kläder hos oss just nu) och hon är för liten för att jag ska kunna kräva att hon själv ska se till att den blus som till äventyrs duger ska vara ren och torr i tid.

Efter en kvart av tjat fick jag med henne på hundpromenad i eftermiddags och vi hade fantastiskt trevligt. Hon övade sig ihärdigt i att blåsa tuggummibubblor och fick till sist till det med påtaglig stolthet vilket ledde till ett underbart samtal om känslan av att lyckas med något man tränat länge.

Insikt är all förändrings moder. Jag vet att jag behöver mer egen tid, och i morgon åker far och dotter iväg på absolut allra minst två timmar och jag får huset för mig själv. Och jag har lovat mig att inte använda mer än högst en timme åt att städa.

Via Facebook hittade jag den här sidan om inkännande föräldrar, och även om jag kanske inte känner igen mig till hundra procent i beskrivningen av känsliga föräldrar finns det mycket i texten jag kan ta till mig. Jag tyckte de första åren var en picknick jämfört med detta och kan bli alldeles oresonligt arg över det minipubertala pissbeteendet för att jag känner mig så överväldigad och överkörd. För att det går åt reven med alla mina höga ideal när jag blir tvungen att tjata i stället för att samtala, dirigera i stället för att göra roliga saker. Visst, till en stor del handlar föräldraskap om vardagsslitage i stället för kvalitetstid. Och när det går rutin i de roliga sakerna, t.ex. att vecka efter vecka se till att vi kommer i tid till stall och simskola, känns de roliga sakerna inte som spontana guldkanter utan mer som ytterligare grejer som måste klämmas in och hinnas med.

Så jag får rensa i åtagandena, delegera och vara stenhårt uppmärksam på alla tendenser till ojämlikt föräldraskap. Sluta vara en curlinghustru. Vägra nästla in mig i Noras hobbyer varje vecka, även om jag tycker det är jättekul när vi väl är där. Men man ska ju ta sig dit och hem också. Och med en huld dotter som kräver minst femton minuter av tjat för att något ska hända måste jag delegera hälften av hobbylogistiken, även om det betyder att hobbyengagemanget ryker på kuppen.