måndag 28 september 2015

Min gyllene måndag

Jag har kyckling som har gått ut så jag baconlindade den och nu fräser den så glatt i sin stekpanna. Jag har en alldeles strålande solomiddag på väg, så där som omväxling. Och tv-serien Kronjuvelerna som finns på Arenan lär vara bra. Och jag har jobbat alldeles tillräckligt.

fredag 4 september 2015

Kvällsluft

September är här med kyliga kvällar. Luften doftar och känns nästan som i mars-april, men doften är fylligare och det är förstås mycket mörkare än i april. Tvätten hängdes ute i morse och doftar sol och ozon.

Efter en vecka av undervisning känner jag mig mer slut än jag brukar i början av september. Nåväl, det blir en helg av vila och på söndag kommer världens bästa människa hit och stannar i en vecka. Som jag har saknat lilla älsklingen. Jag behöver en varm liten sjuårig kropp att krama när det går så åt helvete i världen. Den lilla kroppen som inte är så liten längre utan lång och gänglig som ett föls.

Fast hon är ju inte sju än. Inte på två hela månader.

torsdag 3 september 2015

Ett år som separerad

I dagarna blir det ett år sedan vi separerade. Det har varit ett lärorikt år, och mest tacksam är jag över att vi har det så bra nu. Alla tre, men framför allt tänker jag på oss föräldrar. Noras bästa skulle ha varit att vi lyckats få det att funka utan separation, men nu blev det inte så.

Mycket suger med att separera. Jag är i grunden inte gjord för att leva ensam, men man vänjer sig. Under Noras pappaveckor vaknar jag ensam, lagar mat ensam och äter den för mig själv, om jag inte aktivt tar initiativ till annat. Det blir mer sällan som andra tar initiativ. Jag vet inte om jag blivit socialt uträknad - det känns inte så - men parmiddagar får jag inte gå på längre. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte tänks på eller om folk i min umgängeskrets helt enkelt har för fullt upp med sitt för att hinna ordna sådant.

Jag gillar inte att hela tiden komma tillbaka till rum som ser ut exakt som jag lämnade dem, utan spår av någon annan. Under pappaveckorna är det ändå att föredra - det vore skitläskigt om någon gick och flyttade på grejer och det inte var jag.

Jag som älskar att laga mat för folk och äta med andra har lärt mig att jag inte gillar att laga mat som ska ätas av bara mig. Halvfabrikat gillar jag inte heller, så det blir lite si som så med ätandet. Samtidigt har jag lagt mig till med en lite osmickrande doktorandfigur, så allt tyder på att jag får tillräckligt med näring.

Masturdating är ett fantastiskt engelskt nyord. Det betyder som det låter, att man dejtar sig själv. Det är helt underskattat - att gå på bio ensam är precis lika trevligt som att gå med sällskap men dessa två är ett komplement till varandra. Det är också trevligt att äta på restaurang för sig själv - som omväxling.

Ett bra distansförhållande är bättre än ett dåligt äktenskap. Modern teknik gör det möjligt att hålla daglig kontakt med ord och bild och konstigt nog känns det sällan som om jag lägger mig ensam. Visst längtar jag efter att kramas, och jag kan inte påstå att jag får ligga särskilt ofta, men tillräckligt långa perioder tillsammans när vi ses gör att mötena känns både som vardag, i ordets bästa bemärkelse, och fest.

Jag kommer aldrig att sluta bry mig om hur mitt ex mår, och det är så fantastiskt att veta att han har det bra. Jag vill nästan gå så långt som till att säga att om han har det bra har jag det bra. Eller: riktigt bra har jag det inte om inte han också har det bra.

Jag har fått vänja mig vid att kunna börja gråta precis när som helst, som till exempel nu. Det är inte världens gång som får mina tårar att rinna även om vår värld skulle förtjäna mina tårar, utan en kombination av sorgen över att det gick som det gick för min lilla familj, skönheten i det som var och glädjen över att livet går vidare. Tacksamheten i att man kan träffa människor som får ens själ att dansa när man minst av allt anar det.

måndag 15 juni 2015

Hur tänkte jag då? Eller: Tänkte jag alls?

Jag har sett fram emot denna vecka länge. Jag har äntligen fått en massa grejer som är orelaterade till avhandlingen ur händerna, så det är bara att sätta sig ner och skriva. Full av inspiration lämnade jag Nora på förskolan, lämnade bilen på verkstaden (den årliga bildöden inträffar numera tre gånger per år - så fort jag har inkomster igen ska jag börja bilspara!) och körde till jobbet. Där hann jag bara träffa mina nordkursare, som denna vecka undervisas av en annan lärare, för att ge dem lite allmän information och påminna dem om att jag är på plats i mitt arbetsrum hela veckan, innan telefonen ringde. Det var förskolan. Enligt de papper jag hade skickat in var Noras sista förskoledag i fredags. Nu har hon alltså sommarlov.

Hur i helvete tänkte jag när jag fyllde i den blanketten?

Nästa vecka klaras av med hjälp av mormor och morfar. Denna vecka skulle jag ju jobba. Så det ryker.

Det blev till att åka och hämta en förbryllad med glad Nora. Nu har vi läst ett kapitel Potter och hon sitter och pysslar. Och jaja, jag SKA ta tillfället i akt och jobba. Jag är ju grymt inspirerad och vet exakt vad det är jag ska göra. Och det finns ungar jag kan låna som kan leka med Nora, och föräldrar som gärna lånar min unge för att vara sällskapsdam åt deras barn. Det blir bra. Men min egen idioti upphör aldrig att förvåna mig.

Men faktum är att jag aldrig i hela världen varit så disträ som nu när jag är på slutrakan med avhandlingen. Jag har inte koll på veckor och dagar, ingen som helst koll på kalas, föräldramöten och tider. Hur skyddar man en vuxen person från den själv? Om det här inte var så läskigt skulle det vara komiskt.

tisdag 2 juni 2015

Ajöss med tisdagsstressen

De senaste två åren har Nora ridit och gillat det, trots att det ibland varit bråk om att gå på ridlektionerna. Det kostar hutlöst mycket, så varken hennes pappa eller jag har jättemycket tålamod med trilskande - jag har inget som helst behov av att betala sinnessjuka summor för bråk, jag som knappt har råd att gå på bio. Så vi har talat om att låta denna termin bli den sista på ett tag. Lägga ner denna hobby trots den uppenbara njutningen när hon sitter till häst, för att det trots allt verkar finnas ett motstånd som orsakar trilskandet och bråket. Men själv säger Nora att hon vill fortsätta rida, så vi har tvekat.

I dag tänkte jag vara en god mor och verkligen försöka förekomma allt som kan orsaka stallkris. Jag var på ett möte närmare hemmet än jobbet, och bestämde mig för att hämta Nora redan halv tre. När jag kom till förskolan var hon alls inte färdiglekt utan tyckte jag kom för tidigt, så jag lät henne stanna kvar. Åkte hem och jobbade i ett par timmar, värmde kycklingklubbor och packade vatten, hushållspapper och Harry Potter och åkte direkt till stallet efter förskolan. Det var lite hungergnäll i bilen, men så fort vi kom fram bredde vi ut picknickfilten och Nora fick snaska i sig kycklingklubbor medan jag läste. Idyllen var total. Tills det var dags för lektionen. Då blev det ett himla osamarbete igen. Det var fleecejacka som inte kunde tas på och ridväst som plötsligt vägde för mycket så den "tappades" mitt på parkeringsplatsen och ungjäveln vägrade plocka upp den. Efter att hon krånglat hela vägen från parkeringen till stallet och vägrat gå in för att jag öppnat dörren fel, alltså trotsbråk på en tvåårings nivå, fick jag nog, meddelade ridläraren att vi inte kommer på lektionen, tog ungen och åkte hem. Nu har jag precis mejlat ridskolan att vi inte kommer tillbaka i höst.

Precis nu har jag lite svårt att låta bli att ta det personligt att jag inte fan lyckas få det rätt vad jag än gör. Å andra sidan är det skönt med vissheten: vi gör rätt som slutar nu. Det känns som en gemen småaktig hämnd, men egentligen tycker jag faktiskt att man inte behöver ha några hobbyer när man bara är sex år gammal. Man behöver faktiskt aldrig delta i någon ledd verksamhet alls, utöver skolan och eftis.

Så egentligen känns det skönt att veta att det inte är några kringliggande omständigheter som skaver, något som kunde ha åtgärdats. Jag åtgärdade vad jag kunde och det blev fel ändå. Nästa gång jag kör till stallet är det för min egen skull. För att jag har disputerat och har råd. Och gillar det. Och efter ett hobbyfritt år kanske Nora får lust att pröva på något igen. Jag hoppas på körsång eller scouting. Båda är alldeles utmärkta hobbyer som knappt kostar nåt. Och båda är hobbyer som jag själv haft underbar behållning av. Nu ska jag gå och avreagera mig i trädgården.

onsdag 6 maj 2015

Lillhäxan har blivit redo för Hogwarts

Jag hade tänkt spara Harry Potter tills Nora börjat i ettan och vet vad man gör i skolan. Sedan hade jag tänkt läsa böckerna en per år, för att inte läsa de skrämmande böckerna för tidigt.
Förra sommaren tröttnade jag på att vänta och läste "De vises sten" för henne, med ömsesidig behållning och fröjd. När boken var slut var hon lite vemodig, så där som man blir när man plötsligt kastas ut ur en riktigt spännande bok och undrar hur man ska stå ut i den vanliga världen. Men hon ville inte läsa vidare.
För några veckor sedan var hon riktigt dålig i influensa. Under konvalecensen, som blev lång, började vi på "Hemligheternas kammare". För ett par veckor sedan läste vi slut den och sedan hade jag tänkt göra ett uppehåll igen. Den tredje boken slutar i en obehaglig cliffhanger och därefter blir det bara värre, folk dör och riktigt onda typer träder in på scenen och lever vidare i bok efter bok. Men pyttsan, Nora kom genast dragande med följande bok och nu är vi mitt uppe i "Fången från Azkaban" och jag njuter stort, för den är den skickligast uppbyggda delen av hela serien.


När det gäller läsning har jag ingen karaktär. Och eftersom mitt eget läsande har tagit paus, till min enorma saknad, gläder det mig något fantastiskt att Nora finner nöje i samma böcker som jag.


Vi läser hela tiden. Jag litar på att min trygga unge säger stopp om det blir för farligt.

tisdag 5 maj 2015

Hur man tämjer en tiger

Nora fick en ny cykel i söndags. Hon kom till mig sent på söndagen och tidigare under dagen hade jag köpt min kollegas dotters cykel som hon vuxit ur. Det visade sig att Nora får lov att växa i den först, men något sådant ville hon inte höra talas om. Så jag skruvade loss pakethållaren så att sadeln skulle gå att sänka ända till botten.

Varje gång hon måste stanna föll hon omkull, för benen når inte riktigt i marken än. Och hon var förbannad och snorade och torkade ilskna tårar, men att hon skulle ställa cykeln tills hon vuxit några centimeter till var otänkbart. Jag sade att hon får låtsas att cykeln är en bångstyrig ponny som hon måste lära sig tämja. Nora menade att cykeln inte är en ponny utan en tiger, för de är vilda på riktigt.

I går cyklade hon till förskolan och jag fick lov att knuffa igång henne efter varje stopp. Till all lycka hade hon tjocka handskar som skyddade händerna men hennes ben ser ut som dalmatinerben. Med dödsförakt klarade hon själv av att starta cykeln när hon susade hem. Jag joggade bakom henne med hunden och hundrafemtio meter framför mig ser jag henne dråsa i backen, springer fram så fort benen bär mig men när jag kommer fram står hon redan och väntar på att fotgängarljuset ska slå om till grönt. Jag berättade att jag blev skraj när jag såg henne falla. Hon förklarade lite otåligt att jag inte ska bli det - "när jag känner att jag håller på att falla vänder jag in mot gräsmattan så faller jag mjukare".

I morse cyklade vi båda till förskolan utan att någon av oss föll med våra cyklar. Jag tror jag vågar konstatera att tigern är tämjd.

torsdag 19 mars 2015

Hundhuvudet

Häromnatten skedde det en kolossal kissolycka i min säng och i väntan på att jag ska hinna ta mig an bäddmadrassen sover jag i Noras säng. Den observanta läsaren vet att Nora har pappavecka, men hon var hos mig över natten en sväng för att hennes pappa hade kvällsprogram. Det var mycket mysigt  att hon kom tassande in till mig mitt i natten, men sedan sparkades hon så att jag fick flytta till hennes säng och tur var väl det för annars hade även jag blivit våt. Eftersom jag satt och jobbade så sent i går och inte orkade åtgärda min säng tänkte jag sova i Noras. Men hur i helvete visste hunden det?

När jag borstat tänderna marscherade Tengil raka vägen till Noras säng. Tengil sover alltid med mig. Någon jävla signal om att det var där jag tänkte sova hade hon snappat upp, och jag skulle bra gärna vilja veta hur den signalen såg ut.

måndag 16 mars 2015

Att se över sina behov

Klockan är skamligt mycket när jag är på väg till jobbet. Nästan lunch. Över lunch om man äter tidigt. Men kroppen och själen mår bra.

Jag var ur gängorna i går och i morse kände jag mig ensam. Brottades med sviktande framtidstro och stora beslut som jag inbillade mig att jag måste fatta. Sedan gick jag ut med hunden.

Solen sken och morgonen var så vacker som en kylig aprilmorgon kan vara. Våren är ju så tidig i år att det känns som april redan i mars. Det slog mig att jag ju ska ta den långa promenaden nu när den leriga åkern är frusen och det blir mindre hundtvätt än om vi går den rundan på eftermiddagen då det är varmt. Och det som händer när jag rör mig i skog och mark med min lilla hund hände givetvis även i dag.

Blicken lyftes och klarnade och tankarna fick rymd. Jag insåg att jag inte behöver fatta några beslut alls (mest grubblar jag över huset och ett par jobb som jag undrar om jag kommer hinna med) utan bara skriva avhandlingen klar, och väl hemma gjorde jag en kort lista över de akutaste snuskpunkterna i mitt efter barnveckan fullständigt nersvinade hem.

De punkterna betade jag raskt av och nu kan jag sitta på jobbet så länge det behövs. Och kommer hem till ett hem som är finare än i morse. Jag passade på att tanka sol det första jag gjorde i morse och hinner jag lapa i mig några kvällsstrålar är det ett bonus men inget tvång.

Nu är jag framme. Förutsättnungarna är goda för en lyckad skrivdag.

lördag 14 mars 2015

Introvers och extrovers

Överallt i mitt facebookflöde snavar jag numera om diskussionen om introverta och extroverta. Om att vissa får energi av att vara med andra människor och andra behöver ladda batterierna på egen hand. Och visst förstår jag att vi är olika, men å andra sidan förstår jag inte det nya hallelujabudskapet över att ska låta dem/oss som behöver egen tid få det.

Jag förstår att det är bra att ifrågasätta nyttan av kontorslandskap, som ju i många fall har visat sig vara dåliga eftersom det gör att många får svårt att koncentrera sig. Det som funkar på en nyhetsredaktion funkar knappast lika bra på ett universitet. Och hur ska de introverta som jobbar inom medievärlden kunna koncentrera sig om de ständigt ska vara så tillgängliga som kontorslandskapet gör dem? De nya modellerna med kontor som saknar egna platser och i stället har mötesrum, landskap och bås där man kan isolera sig låter som en flexibel lösning som borde kunna passa alla. Jag har ändå ingen erfarenhet att basera mig på, jag kan bara gissa och förlita mig på andras erfarenheter.

Men ändå. Jag känner väldigt få personer som renodlat är det ena eller andra. Och i så fall känner jag fler renodlade introverter än extroverter, vilket får mig att tro att introvers de facto är vanligare än extrovers. Det händer att jag känner mig lyft och energitankad av sociala situationer, men oftast blir jag snarare trött och behöver jag vila efteråt. Ändå gillar jag att vara ute bland folk, och ändå skulle de flesta som känner mig tycka att jag är extrovert.

Nu när de (vi?) introverta plötsligt börjar uttala sig om hur de ser på världen säger de att de ingalunda är eremiter som inte gillar att vara med folk, men att de behöver få vara i fred mellan varven. De behöver få känna att det är självvalt och vill inte tvingas in i sociala situationer. Men visst, det där skriver jag under på.

Det som gör mig fundersam med den här diskussionen är att det någonstans borde vara självklart att vi är olika och att folk ska få det utrymme de behöver för att kunna må bra. Och det sociala sammanhang. Jag som fram till relativt nyligen har levt med en man som är mer introvert än jag inser att en orsak till att äktenskapet havererade är att vi hade olika behov av socialt umgänge. Om en parts behov av att dra sig tillbaka är i stort sett outtröttligt blir den parts som också behöver avskildhet otillgodosett. Javisst kan du vara introvert. Men i en parrelation där det finns barn måste båda ta ett ansvar för att barnet får sitt. Man kan vara introvert bara om det finns någon som tar över och möjliggör introversen.

Jag tror att det här är ett problem i många familjer. Det finns säkert andra behov som också går otillgodosedda - men jag har nog aldrig råkat en enda förälder som inte ibland känner att den behöver vara för sig själv ett tag. Om det så vore bara för att få städa i fred utan att någon liten kaosgenerator samtidigt gör en annan del av huset obeboeligt. Ibland få ägna något, vare sig det är matlagning, tidningsläsning eller dataspel, sin fulla uppmärksamhet. Ibland slippa dela sig själv med någon annan person, för att med jämna mellanrum få känna sig hel i stället för splittrad.

Men hur ska vi göra för att kunna leva med varandra trots våra olikheter? Jag förstår att vi ska ge de (oss?) introverta tid till eftertanke och att samla oss. Men man kan inte vara ansvarslöst introvert och ta för givet att de som tar över och möjliggör mår bra av att göra det. Och det är viktigt att påminna de viktiga personerna i ens liv att de är viktiga för en även om man väljer att dra sig undan.

Gnissel

Helga skriver om att hantera sig och jag känner igen det där. I korta drag handlar det om att justera sin vardag och sitt liv att man känner igen situationer som utlöser katastrofer och dåligt humör och om man hanterar sig rätt lär man sig dels undvika sådana situationer, dels bryta mönstret i tid så att man hanterar situationen på ett mer konstruktivt sätt.

Jag är inne på tredje helgen i rad med Nora. Det är slutet på en mammavecka, och förra helgen var Simon bortrest och jag grep med glädje chansen att tillbringa en extra helg med min ljuvliga dotter. Redan förra helgen påmindes jag ändå om att helgerna på tumis är tunga även om de är roliga, och om att solohelgerna är nödvändiga pauser då jag kan ladda batterierna. Väldigt ofta under de lediga helgerna isolerar jag mig och träffar ingen. I stället pysslar jag med hemmet, går långa hundpromenader och låter helgen ta mig dit den vill.

Men nu är det Norahelg, den tredje i rad, och även om jag njuter av hennes närvaro är det också tungt. Det STÄNDIGA pockandet på uppmärksamhet. Det finns liksom ingen annan att hänga med än mig (fast visst har vi kompisar på besök, E är strax på väg hit och förra helgen var det M) men hur det nu råkar sig har det mest varit så att det är vi som har kompis här, mer sällan tvärtom. Under veckorna är Nora ofta hos kompisar, men det är för att jag har kvällsprogram.

Ett sätt att hantera mig är att Nora inte får störa mig före klockan nio. Det går så där: med fem minuters mellanrum får jag svara på frågor om vad klockan är. Lallar jag på utan att ställa krav på påklädning och tandborstning brukar jag glömma tiden och sedan är blodsockerhärdsmältan ett ofrånkomligt faktum. Så i morse tänkte jag att det är bättre att jag bara går upp strax efter åtta då lilla perpetuum mobile vaknar och slipper det ständiga väckandet och kan muta hunger-Olle i grind. Men det blev inte bra ändå - likt förbannat har Nora ett otrevligt morgonhumör och det var bara att bita ihop.

Sedan hade jag tänkt att vi skulle gå till stallet eftersom Nora har ett par innestående ridlektioner för att hon har varit borta. När det väl var dags att gå vägrade hon eftersom hon inte känner barnen i den här ridgruppen. Jag höll precis på att bli alldeles oresonligt arg över de ändrade planerna - ridtimmarna är sjukt dyra och därför är det fantastiskt att man kan rida in dem en annan gång - och ledsen över att min unge antingen klänger på mig eller vill se på tv men sedan tog jag ett steg tillbaka och insåg att jag inte kan tvinga henne att rida och gjorde en mental anteckning om att inte fortsätta med ridandet nästa år. Och stängde av tv:n.

Och nu sitter jag och programmerar om mig. Jag vet inte vad lördagen för med sig, annat än att E kommer hit och leker med Nora och att jag ställer in mig på att få ingripa med jämna mellanrum. Det finns korv och lasagne. Egentligen borde jag skriva, men jag är illa rädd för att jag bara blir oresonligt arg över avbrotten och undrar om det är klokare att låta bli. Låta bli har å andra sidan aldrig skrivit någon avhandling, och jag ska lämna in en version ett före sommaren. Men om jag nöjer mig med ett halvt dagsmål och klappar mig själv på axeln om jag når det, gör vågen över allt utöver det och inte plågar mig med missnöje om jag inte når målet? Det halva målet. Så får det bli.

Och nu sitter hon nöjt sjungande och leker med sina plastdjur. Kanske jag håller fast vid planen på att hämta E vid avtalad tid och inte tidigare på grund av den inställda ridlektionen, och tyst genom mitt agerande uppmuntrar ensamlek. Tristess är all kreativitets moder. Och jag vet ju att detsamma gäller för avhandlingsskrivandet.

Vi hinner ut. Dagen är ju numera lång. Det reder sig.

måndag 16 februari 2015

Vem släppte in mig här?

Jag må vara snart doktor och precis hålla på med redigeringen av en referentgranskad artikel om universitetspedagogik men likväl känner jag mig ibland som en fjortis.

Jag kan gå omkring på universitetet och tala om hur vuxna saker som helst med kolleger och studenter, men inte fan känner jag mig särskilt vuxen. Mest känns det som om jag går omkring och leker forskare.

Men det är en vansinnigt rolig lek.

måndag 2 februari 2015

Min isbjörn blev en gris

Vår trimmare har flyttat till en annan stad, så det blev läge att hitta en ny salong. Den här drivs av några prisbelönta ryskor med en rolig webbplats och bra priser, så jag beslöt mig för att låta Julia trimma Tengilshunden som började se ut som en isbjörn med dreadlocks.

Jag var med hela tiden, för jag tycker det känns tryggare för hunden - jag menar, att bli plockad är en lite smärtsam upplevelse och att plockas av en främling utan att matte är med måtte vara etter värre. Och ont gjorde det, för Julia är bryskare än Ninni även om hon var trevlig och verkade enormt proffsig.

Nu har jag en gris som är hälften så stor som min hund, och så renplockad att skinnet glöder rött under den korta päls som finns kvar. Hon är enormt söt, ögonen framträder så tydligt och hon ser ut som Tintins Milou. Men varje gång jag går nära henne med något obekant i händerna (t.ex. ett måttband för nu behöver hon plötsligt en jacka och jag behövde veta hur stor) kryper hon ihop av rädsla för mer pina.

Stackarn.

Hon är placeringstik, vilket betyder att hennes uppfödare eventuellt vill göra en kull valpar med henne. Tills det sker ska hon trimmas som en utställningshund, för att pälsen ska ha den karaktäristiska schnauzersträvheten. Den dagen hon blir min på riktigt kommer hon att slippa plockandet och får klippas i stället.

söndag 1 februari 2015

Att mumsa på en söndagkväll

Nora har åkt till sin pappa och jag rivstartar veckan som börjar genom att sitta i soffan och jobba. Guy-katten tycker det är mycket onödigt. Han ligger över mig och datorn och gör sitt bästa för att stånga in sina öron i munnen på mig. Okej okej, kattfan, du vinner. Nu ger jag upp och ser lite på True Detective i stället.

lördag 31 januari 2015

Felhört

Jag roar Nora och hennes kompis med att spotifiera sådan musik som världen och jag lyssnade på när jag var i deras ålder. När turen kommer till Diggiloo diggiley konstaterar kompisen att det nu inte var någon vidare munter sång om hela världen den dog.

tisdag 13 januari 2015

Fniss

Det har varit intensivt, men både middagen och en dessert var klara, så det var bara att mikra lasagne åt Nora och hennes kompis. De lekte och jag satt och stickade framför brasan en stund. Visst fick jag avvärja hyss (som skulle ha resulterat i solrosfrön i hela vardagsrummet) och visst blev det strid om paddan, men sen läste vi om Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt och skrattade så vi kiknade, jag tror fan att ungen somnade fnissande. Nu ska jag göra detsamma. God natt.

söndag 11 januari 2015

Kramas

Om en timme ska jag hämta Nora. Då återvänder kramarna i mitt liv! Det finns så många saker jag skulle vilja göra med henne kommande vecka, bland annat skulle jag vilja pyssla en tupp att ha på tuppdörren - jag tycker halmhjärtat som hänger där året om ser lite för juligt ut. Och så vill jag hinna gå till simhallen. Och till stallet, förstås.

Och så ska vi hinna kramas.

lördag 10 januari 2015

Lathelg

Den första arbetsveckan blev överraskande tung, trots att jag bara hade mig själv att passa. Trettondagen var tung, ledsna tankar kom ifatt mig. Det är inte farligt, mera som att jag äntligen känner att jag står på så fast mark att jag kan vända mig om och se på åren som varit. Bråkdelar av känslor från då kommer till ytan och jag kan se på dem och konstatera att det inte är så konstigt att det känts tungt. Men jag kan också konstatera att jag mår alldeles annorlunda nu. Mycket bättre. Bättre än jag riktigt kommit ihåg att man kan må.

Veckan har också varit befriande asocial. Dels för att Nora tappade min mobiltelefon i toaletten så jag har inte kunnat ringa någon, dels för att jag har prioriterat vila och motion efter (och ibland före) jobbet. Om jag inte fått spontanbesök av en vän i dag som tittade in på en kopp kaffe hade jag inte träffat någon från att jag gick från jobbet i går. I morgon har jag inga andra planer än att min älskade unge kommer hem. Och för att vara jag är det här ganska sällsynt. Jag har alls inget emot det. Ett nyårslöfte är att se mer på teve - de flesta brukar vilja göra tvärtom.

En definitiv guldkant är att det finns en speciell person i mitt liv - en person som överraskande visade mig att man kan bli kär som en tonåring när som helst i livet. Han bor i en annan stad (ett annat land om vi ska vara noga) så vi ses inte så ofta, men det är helt okej med tanke på att jag har lite igenkommande kvar att sysselsätta mig med. Jag reder mig ensam, men tycker mycket om att vara två.

tisdag 6 januari 2015

Året som börjat

Gott nytt år, kära vänner! Det har börjat bra. Och förra året som var så råddigt och kaotiskt slutade bra.

Julen firade Nora med mig. Simons och min familj har haft jularna synkade i många år, och vi är dessutom synkade med våra syskon. Så trots att Nora hade pappavecka var hon med mig på julafton och juldagen. Tredjedag jul firade vi alla tre hos Simons föräldrar. Det känns alldeles fantastiskt att det redan kändes okej för dem att bjuda in även mig på julmiddag, och okej för Simon och mig att tillbringa en eftermiddag tillsammans. Och vi har ju redan tidigare märkt att det är viktigt för Nora att hon ibland får umgås med båda sina föräldrar samtidigt.

Det var tungt, jag vill inte sticka under stol med att jag var emotionellt ganska färdig när jag gick hem, men framför allt var det riktigt, riktigt genuint roligt. Jag tycker så mycket om hans familj och det känns fint att den kontakten kan bestå.

2015 har börjat socialt. Jag stod, som vanligt kan man väl nästan säga, värdinna för nyårsfesten och det var ett härligt kaos av vänner och ungar. Unga vänner. Sedan har Nora haft kompisar och kusiner på besök, och en hel kompisfamilj var här och åt raclette. När hon åkte till Simon blev det tyst och ensamt men ingalunda ledsamt. Egentligen. Jag har simmat och promenerat och jobbat och läst vid brasan, och levt precis så vuxet som jag vill. Nåfan det är tisdag. Det är två dygn sedan hon åkte. Jag hinner långledas hundra gånger om, men faktum är att jag har det ganska trevligt med mig själv.

Jag och jag är goda vänner.