torsdag 31 januari 2013

Torsdagsunderhållning

Eftersom mitt huvud känns som om någon lyft på locket till mitt kranium, bankat skiten ur min hjärna och lagt på locket igen är Tolkien gör Trololololo det enda jag klarar av mer i dag. Så varsågoda:



Min morgon i morse

Så här såg vi ut:

http://arenan.yle.fi/tv/1781049

Ungefär på 1:12 är det vi.

onsdag 30 januari 2013

Tv i morgon

I morgon bitti, ungefär tio minuter över åtta, gör jag premiär i morgon-tv. Min morgon startar en återkommande språkpanel med mig som diskussionsledare och en ny gäst varje månad. I morgon är gästen min kära kollega Helena Palmén som doktorerar på något så spännande som dialekttalares osynliga språkkompetens. Det handlar om att dialekttalare de facto är tvåspråkiga eftersom de redan från början behärskar två språkkoder, men att den ena varianten sällan synliggörs eller räknas som en resurs. Och att äldre generationer kanske till och med känner skam på grund av sin dialekt.

Sedan handlar det om skillnad i status mellan olika dialekter, och hur det kommer sig att dialekt har högre status i Österbotten än i södra Finland. Jag är taggad, ivrig och glad, och speciellt glad över att det är Helena och jag i morgon. När vi kommer igång går det knappt att hejda oss, men i morgon får vi begränsa oss till drygt tio minuter.

Länkar till Arenan i morgon. Och jag må vara taggad, ivrig och glad, men kommer knappast att sova något i natt.

Ett sammanträffande som nästan får mig att bli religiös

Tack vare Plain Jane får jag upp ögonen för ett vitsigt språkligt sammanträffande, nästan lika roligt som att Ulostemassapieru är ett anagram på Perussuomalaiset.

Amanda på Plain Jane skriver om ett företag som tänkt utanför boxen och raggat henne till en styrelsepost. Trots att hon är kvinna, ung och utlandsfödd. Och dessutom radar VD:n som ringer henne upp en massa tunga argument för att hon är lämplig. Grattis till det! Mera sånt.

Amanda hänvisar också till en kampanj som som vill synliggöra det faktum att det fortfarande är så ovanligt med kvinnor i bolagsstyrelser. Jag följer länken till en artikel på dagensmedia.se som handlar om att stiftelsen Allbright tar hjälp av ett kommunikationsföretag för att göra Handelshögskolestudenter uppmärksamma på denna snedrekrytering. Så här står det:

"Utanför Handelshögskolan sitter deras plansch med budskapet att ”100 börsbolag som tycker att den bästa kvinnorörelsen är den i sängen”.
I annonsen listas 100 företag som inte har en enda kvinna i ledningsgruppen.
– Genom att ha ett relevant och provocerande budskap tror vi att många kommer att uppmärksamma kampanjen, säger kreatören Enis Pupulek på Goodmorning Sunshine, som tagit fram kampanjen."

Någon annan som tycker att det är lite fantastiskt att kreatören heter Pupulek i efternamn?

Det funkar ju bara i en finlandssvensk kontext, under förutsättning att man vet att pupu på finska är en vardaglig/barnslig synonym till kanin.

Den verkligt goda nyheten är inte att en kreatör som anspelar på sängkammaraktiviteter heter Pupulek. Nej, den verkligt goda nyheten är att det finns VD:ar som anser att kompetens, engagemang och nytänkande är viktigare än att en styrelsekandidat är man.

Brist på respekt för konstnärens vision

När jag läser sagor och tycker att persongalleriet har en alltför skev könsfördelning eller tilldelar könen stereotypa roller går jag helt sonika och blandar om lite. Så att Ella elefant i de enfaldiga Zebbe-böckerna, vars enda uppgift är att förse killarna med mat, blir Edvin elefant. Och trollet under bron blir en hon.

Jag gör som Isabel Allende som i tiderna extraknäckte med att översätta harlekinromaner till spanska och tröttnade på att "hjältinnan" alltid porträtterades som ett initiativlöst våp så hon lät den spansktalande hjältinnan rymma iväg på halsbrytande äventyr och mycket bra sex med skurken i stället.

Värst är genren med förmänskligade djur där säkert nittio procent är pojkar, och flickorna tillåts vara mammor eller små, ynkliga och mesiga småsystrar.

Så jag ändrar. Jag vill så gärna respektera det som författaren tänkt, men när det är så uppenbart att hen inte tänkt, tänker jag att det inte skadar att tänka i hens ställe.

tisdag 29 januari 2013

Flickorna från Småland

Ont ska med ont fördrivas. Och eftersom jag är less på mörker och kyla så bestämde jag mig för att utsätta mig för bägge och körde till Hanaböle träsk där jag vaksimmade i vinterkvällen.

I bastun hörde jag småländska och den visade sig komma från två unga tjejer som turistade i Helsingfors, och som genom turistbyrån hittat ett stycke genuin finländsk bastukultur. Jag visste inte att det inte finns allmänna vinterbadsbastur i Sverige. Nu sitter jag med ett glas vin och tycker livet, trots januari, inte är så tokigt ändå.

SAOL säger att jag ska gå hem

Jag slår upp Svenska Akademiens ordlista och mina ögon faller på ordet "Ihjältråkad".

måndag 28 januari 2013

Dyr sommar

För varje år som går tycker jag det blir svårare att betala priset för vår ljusa sommar. För rövars röv vad jag är trött på vinter! När man kommer hem om kvällarna är det svart som i pottan därute och om det som i dag är mulet och snöar ismjäll skulle det inte falla mig in att hitta på uteprogram. Att knarka tulpaner och februarigodis (fastlagsbullar och runebergstårtor) hjälper ungefär som plåster på ett benbrott.

Det bästa med januari är att blott tre dagar återstår. Det bästa med februari är att det är årets kortaste månad. Sen kan vi börja snacka tjänlig väderlek.

Barnböcker just nu

Vi är inne i en intensiv läsfas, Norisen och jag. Bilderböcker varvas med kapitelböcker och jag introducerar favoriter och de slukas i rask takt. Ligger hon i sin säng en kvart i nio blir det två sagor eller kapitel, annars bara en, och det är bästa tänkbara morot eftersom sagolösa kvällar inte verkställs utom en gång då hon bara inte slutade trotsskrika och man kan inte läsa för någon som bara skriker, jag försökte till och med. Till all lycka var det en engångsföreteelse och lika traumatisk för mig som för henne. Här kommer en lista och en snabbrecension:

Lillebror och Karlsson på taket
Karlsson är fräck och Lillebror snäll. Man sätter nästan i halsen, så fräck är han, men det är kul. Karlsson på taket flyger igen är nästan ännu roligare för där förekommer den hemska fröken Bock, Husbocken, som får passa Lillebror när pappa är på arbetsresa, mamma vilar upp sig efter ett sammanbrott och Bosse och Bettan är på sjukhus. Låter traumatiserande men vår förhärdade unge tyckte det var festligt. Det tyckte jag med, och mina föräldrar som tjuvlyssnade för vi läste den på landet i somras. Det blev samling kring Karlsson flera gånger varje dag och de stunderna hör till våra finaste minnen.

Bockarna Bruse i badhuset
En jättefin bilderbok i översättning från norskan som Nora fick i fyraårsgåva från Katja med familj. Den är våldsamt rolig. Trollet under bron har inte gett upp hoppet om att få sätta i sig Brusetrion utan hon beger sig till badhuset för att retas. Fast retas bäst som retas sist. Underbar fulsnygg bilderboksestetik och kul språk. När den stod högst i kurs läste vi den flera gånger per dag.

Jimmy Knapp och Lukas lokföraren
Jag kom på mig med att censurera lite, men om man beaktar att den är skriven 1960 går det att bortse ifrån ord som negerpojke och det exotiska i att vara svart utan att för den skull avfärda hela boken. På slutet kommer jag på mig själv med att censurera lite till, i feministisk anda, för att prinsessan insisterar på att Jimmy går i skola och ska lära sig läsa, för hon vill kunna se upp till sin man och tycka att han är klokare än hon, vilket ger en inte alltför fördelaktig bild av författaren Michael Ende som 30-åring (ja, han var typ giftasvuxen när han skrev boken!), men det är ett spännande äventyr både för stora och små. Det finns en fortsättning som vi inte klämt än, med det kommer!

SVJ
Jag impulsköpte den i lördags för att lägga i min presentgömma, men sen fick Nora en släng av något och var lite ynklig i lördags, så det blev läge för present fortare än jag anat. Och sen dess har vi läst om jättar med namn som Blodsugaren, Inälvsslukaren, Slaktarpojken och Benknoteknapraren. Och om SVJ, Stora Vänliga Jätten förstås. Och Sophie, som är huvudperson. Enligt Roald Dahl hans bästa bok och jag är benägen att hålla med. Vackert är det, dråpligt roligt, spännande och vänligt.

Trollvinter, Kometen kommer och Trollkarlens hatt
Nora är på god väg att bli en Bokhora så vi läser mycket och mer avancerat än jag hade räknat med. Själv tyckte jag muminböckerna var lite skrämmande: inte bilderböckerna, dem älskade jag som barn, men kapitelböckerna tyckte jag hade en skrämmande underton. Min lilla unge är tuffare än jag, eller så är hon inne i en ganska okänslig ålder, för hon tyckte om både Kometen kommer, Trollvinter och framför allt Trollkarlens hatt. Den sistnämnda är kanske roligast och barnvänligast, men varken den dåraktiga ekorren som dog för att den glömde att den inte fick se isfrun i ögonen eller det faktum att hela världen blev grå gjorde några bestående, läskiga intryck på junior. Tvärtom: mera mumin, var responsen.

Det går bara så rackarns fort att läsa kapitelböcker för en så tacksam publik. Vad ska vi läsa sen? Har ni tips?

lördag 26 januari 2013

Det är inte mig det är fel på, det är dig

Jag fick ett presentkort till Stockmann i julklapp och tänkte omsätta det i underkläder. Det visade sig vara ett feltänk. Deras underklädsavdelning, åtminstone i Jumbo, kändes väldigt ... nittonhundratal. Vart ska man gå om man vill ha vackra, svarta underkläder, gärna med spetsar så länge de är bekväma. Inget push men gärna bygel, inga rosetter om de går att undvika (vem fan har fått för sig att vuxna kvinnor vill ha rosetter på något alls annat än skosnörena?!), ju vackrare dess bättre men inte porriga och med anständiga trosor som inte kräver matchning?

Min enda behå köpte jag på Victorias Secret i LA för åtta år sedan. Den fyller alla ovannämnda krav med råge. Enda problemet är att den är helt värdelös som jämförelse för inget annat kommer ens nära i snygghet. Och säg inget om utomlands: jag sparar för att åka till Malaysia nästa år. Så länge kan jag inte vänta, och där finns de snygga modellerna bara i storlekar som ger mig kallbrand i röven.

Den där lilla skillnaden

Ofta hör man folk försöka slå hål på genustänk genom att hylla "den lilla skillnaden" mellan män och kvinnor, den där, ni vet, som gör samspelet mellan könen så vansinnigt spännande. Och jag ba': Que?! Vilken skillnad, förutom de uppenbara kroppsdelarna talar vi nu om?

För jag förstår inte. Jag vet inte villken den skillnaden är och jag orkar inte tänka på den hela tiden, i varje sekund av umgänge med män. Jag är hetero, så i det jag går igång på är visserligen manliga kroppsdelar, men de egenskaper jag går igång på är oberoende av kön. Jag tycker att personer kan vara vrålsexiga utan att vilja sätta på dem och könet är irrelevant. Lojalitet är det sexigaste som finns, generositet, humor och trygghet är annat som lyfter folk på sexighetsskalan. Annars tycker jag Simon är påsättbart sexig, och det händer att jag tycker att andra är det men det jagar jag snabbt bort för jag vet att gräset inte är grönare och vad är vitsen med att nära betuttelser som man inte har någon tanke på att förverkliga? Men jag är glad åt att det händer, och att jag set det trots att jag levt ihop med samma karl i nästan halva mitt liv.

Jag hoppas att den som hittat till min blogg genom att googla långvarig otrohet inte blev ruskigt besviken.

Besiktning

I går var Nora på rådgivningen för besiktning. Egentligen skulle det göras i november men vi glömde boka tid så Eva fick ringa efter oss, men eftersom vi har ett friskt och lättskött barn med god aptit har det inte känts så angeläget. Där bekräftades att hon är en A4: ligger mer eller mindre precis på alla kurvor. Inte för att jag tar så stor stress över sånt: jag var aldrig en A4 utan alltid för spinkig och även om proffsen tyckte det var okej var jag inte gammal när mammorna till jämnåriga lärde mig och min stackars mamma att det definitivt inte var okej och sen gick jag och drogs med morkis över min spinkighet tills jag var över tjugo. Tänk vad tiderna har förändrats.

Sedan frågade Eva Nora om hennes älsklingsrätt och det välsignade barnet svarade sniglar. Där sprack A4-illusionen. Och mor är naturligtvis mäkta stolt. Ingen människa fyller ett standardformat även om det kan se ut så på ytan. Människan är inte till för att mappas in utan kan se ut lite hur som helst.

fredag 25 januari 2013

Lediga timmar

Simon tog Nora och åkte till sina föräldrar. Jag fick ledig tid. Så vad gör jag? Sitter på kontoret och jobbar. Har visserligen kul, men hur dum får man vara?

Jag skulle ju ta en tupplur och läsa ut Middlesex. Skyll dig själv korkade människa!

torsdag 24 januari 2013

Om barn och svordomar. Och mig, förstås.

Jag är en minst andra generationens svärare. I mitt barndomshem fick man lätta på trycket genom att svära, och mina föräldrar kryddar gärna sina skrönor med några mustiga hädelser. I barndomshemmet var könsord förbjudna, men det har mina systrar och jag tagit igen med råge i vuxen ålder. Tillmälen som är avsedda att kränka andra förstår jag inte vitsen med - jag tycker kuk är mindre fult än idiot. För att inte tala om bög eller hora som går fetbort i mitt språk.

Nora har hört allt. Hon var inte äldre än två när hon bistod mig med ett hjälpsamt litet Satan när jag slog sönder något, och jag bekräftade givetvis hennes känsla för språket genom att konstatera att hon använde ordet helt rätt, men att sådana ord inte ska användas på dagis eller hos farmor och farfar. Inga problem. Jag har aldrig hört att hon skulle ha svurit någon annanstans och till och med frågat på dagis, men nej, Nora hör inte till svärarna.

Så här ser jag det: jag är språkvetare, språkbrukare, språkvårdare och passionerat intresserad av ord. Alla ord. Och med ett specialintresse för hädelserna, avföringen och könsorganen. Ju kreativare de används desto förtjustare blir jag. Min dotter chockerar sin mor genom att förhålla sig indifferent till dem, eller så bidar hon sin tid och vänder hela arsenalen emot mig själv när jag minst anar det.

Men svara mig, ni kloka läsare: vilken är poängen med att skriva jä**ar?! Jag menar alla vet ju ändå vad som avses. Man kan väl svära och stå för det, eller annars låta bli.

Hur en timmes jobb gör slut på ett halvt års svärande

I ett halvår har Simon och jag perklat över Noras bilstol som är lite för liten och har remmar som är ett otyg att justera. Tove bloggar om nya bilstolar och efter tio minuters googlande hittar jag stolen vi behöver, en Britax adventure, för 69 euro i en barnprylsaffär i västra Vanda. Inom tio minuter är den beställd, inom ett dygn kommer beskedet att den är klar att avhämtas och en timme senare är vi hemma efter ett premiäråk hem från bilstolsaffären. Nora är helnöjd. Den nya stolen har betalat sig i vunna minuter inom två veckor. Jag slipper bränna propparna och hon åker säkrare än på länge. Varför väntade jag så länge?

onsdag 23 januari 2013

Ketchupeffekt

Simon blev erbjuden en fast anställning i dag, men eftersom han har jobbat på sin nuvarande arbetsplats i blott tre och en halv vecka och trivs avböjde han. Och jag kommer i vår att göra återkommande gästspel i Min morgon på Yle 5. Om jag inte gör bort mig torsdag nästa vecka, för då blir det väl en engångsföreteelse. Språk handlar det om, förstås. Min första samtalspartner blir en kollega och vän, och vi ska tala om dialekter, deras status och hur det är att ha en och inte ha en. Just nu flyter det så att jag önskar jag kunde göra dubbelt så långa arbetsdagar. Och så har det aldrig känts förr.

Jag önskar ödmjukt att det ska få hålla i sig ett litet tag. För det här är underbart!

tisdag 22 januari 2013

Kan det ha varit krisen, tro?

Varje doktorand sägs gå igenom ett skede där man tvivlar på allt och framför allt sin egen kapacitet och det meningsfulla i att någon så korkad som man själv låtsas syssla med forskning. Och undrar när man ska bli avslöjad som den bluff man är.

I slutet av hösten kändes vad som helst mer meningsfullt än min doktorsavhandling. Jag behövde hjälp men kunde inte be om den för jag visste inte ens vad jag skulle fråga. Sen gick jag på en effektiv, begåvad och disciplinerad kollegas disputation och karonka och kände mig fysiskt illamående i en hel vecka för jag kände alla professorers blickar på mig och förväntansfulla frågor om hur det går. Så jag gick i lås med sömnlöshet och magont och kände mig som världens mest misslyckade doktorand genom tiderna.

Sen tog jag lite jullov och ett ordentligt tänk, och sedan knallade jag upp till professorerna med en exceltabell stor som ett lakan som innehåller analysen av nästan hela materialet, och ett batteri med frågor och berättade vad jag har tänkt. Och kom ut peppad, taggad och lättad. De tror på mig. Jag tror på mig. Och nu finner jag mig insyltad i två artikelprojekt, två konferenser varav jag sitter i arrangörskommitten  för den ena, och ser plötsligt slutet på projektet. Nästa år lämnas den in. En snilleblixt från min handledare svängde visserligen dispositionen på huvet, men det mår den nog bara bra av.
I dag möte med professor nummer två som är bihandledare, och nu är jag ännu klokare. Nu ska det skrivas så det ryker!

måndag 21 januari 2013

Eau de roskis

Man må vara hur nyduschad och fräsch som helst, man må ha världens snyggaste nya handväska från Madrid och i övrigt ha koll på starten på dagen, men om man lyckas läcka soppåse över sina ben och luktar gammal fisk är det det som blir det dominerande intrycket. Hjälps inte.

söndag 20 januari 2013

Jag har blivit min mamma!

Min älskade mamma, som jag beundrar på fler sätt än jag själv riktigt begriper, är en förebild på så många sätt. Jag vill gärna bli som hon. Och på ett sätt har jag lyckats: hon är kvinnan som kan köra flera kvarter med en kamera på biltaket och till all lycka hitta den, på biltaket, när hon stannar nästa gång. Jag minns också att hon, när min syster var baby, hade ställt ifrån sig en vällingflaska någonstans, och helt enkelt inte hittat den och varit tvungen att göra en ny. Ett par dagar senare hittade jag den bland spritflaskorna - hon hade gäster den kvällen och hade helt enkelt lyckats multitaska bort flaskan. För att inte tala om hur hennes bortsprungna diamantring plötsligt dök upp i en låda med böcker i skolan där hon jobbade.

I början av veckan var jag tvungen att fylla på olja i vår bil. I går när Simon varit och hämtat bilen som i fredags dog vinterdöden på dagis gård meddelade han att någon under natten stulit oljelocket. Riktigt så illa var det inte: det var bara jag som, lite stressad av att få ihop logistiken, glömt att skruva på det igen och lämnat det någonstans innanför motorhuven. Och när han hittade locket låg det mycket riktigt inne bland motorns delar. Ingen skada skedd, den här gången.

Så tankspriddhet: check! Jag hade kanske hellre liknat mamma i hennes villkorslöshet när det gäller att ställa upp för sin familj och sina vänner. Eller i hennes generositet. Eller i hennes gästfrihet. Nå, kanske det hinns med, om jag får leva länge nog.

Det bästa jag läste i fjol

Det bästa jag läste i fjol var Lanthandlerskans son av Lars Sund och Lady Chatterley's lover av D.H. Lawrence. Bokklubben höll med mig om Sund, som jag bloggat om här, men inte om Lawrence, som jag bloggat om här. De gillade inte slutet men det gjorde jag. Bästa faktaboken var Silent spring, som handlar om miljögifter och var ett banbrytande verk på 1960-talet, då man för första gången fick upp ögonen för hur gifterna ackumuleras i kroppen på djur högre upp i näringskedjan, vilket ledde till att en hel del preparat förbjöds. I västvärlden.

Det sämsta var utan tvekan The litigators av John Grisham.

Och jag kom på tredje plats. Inte illa, med tanke på att jag inte läste för att vinna i år.

Jag älskar vår läsklubb. Att ha en lista på mer eller mindre bra verk, som vänner antingen rekommenderar eller själva vill läsa, har fått upp mina ögon för verkligt bra böcker. Och har gett mig en anledning att ta mig an klassikerna. Min tävlingsinstinkt gör dessutom att jag läser med ett helt annat fokus och därför är mindre benägen att lägga ifrån mig halvlästa böcker bara för att jag stöter på lite motstånd, och på det sättet har jag fått nya favoriter som jag aldrig hade läst ut annars. I år vill jag läsa Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin, Is, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Ulysses, Frankenstein och kanske, kanske försöka mig på På spaning efter den tid som flytt. Än en gång. Och kanske lyckas den här gången. Har ni något bra tips på annat som ska läsas i år?

lördag 19 januari 2013

Kul för svältfödda mig

Efter två veckor av att vaknadirigeralämnajobbahämtalagamatavstyrakatastroferläggaochkollapsa har jag om inte årets så åtminstone månadens fest att se fram emot. I kväll. Förra lördagen var jag på en underbar fest med elva fantastiska kvinnor, med födelsedagsbarnet som juvelen i kronan, men då måste jag köra bil och hämta Nora vid elvatiden. Och jag tycker både om att dricka vin och stanna sent, så festen gick inte riktigt på mina villkor.

Bokgala. Med middag. Och vin. Och mitt favoritsamtalsämne: böcker. Som bakgrund till bokgalan ligger en tävling som går till så här: i februari offentliggörs årets lista, demokratiskt nominerad och despotiskt sammanställd, på hundra verk, poängsatta enligt ansträngning så att Trollkarlens hatt på listan 2012 gav en poäng medan Bibeln gav arton, och de flesta någonstans mittemellan. Sedan kan man klämma böcker i den omfattning och takt man vill, och hålla sig till listan så strikt man vill.Men har man läst något innan gills det inte, utan man måste läsa om för poäng. Det enda måstet är att alla som deltar bidrar med en flaska vin till potten. Som går till den som samlat flest poäng. På bokgalan, en baluns som hittills följt formatet mörk kostym och middag med flera rätter, går vi igenom listan bok för bok och var och en får poäng enligt det de läst. Fjolårets vinnare klarnar alltså först på plats.

I dag är det inte jag som bär hem vinet, och hittills har vinnaren inte behövt bära för de två gånger som galan arrangerats tidigare har det råkat sig så att det är en av värdarna som läst mest. För ett år sedan var det jag, året innan min svägerska Marie.

Så här gick det till i fjol, och så här kändes det dagen efter. Jag har med andra ord mycket höga förväntningar på kvällen. Och Nora är, efter en lycklig dag med sin efterlängtade pappa, hos mormor och morfar och stannar över natten. I morgon sovmorgon. Sylvin känner sig säll.

fredag 18 januari 2013

Årets bilstrul

Vår bil brukar dö vinterdöden minst en gång per säsong. Så sent som i morse skänkte jag bilen en tacksam tanke för att den hållit ihop dessa veckor då jag har haft sämst med ork och tid att bråka med serviceställen. I eftermiddags var det dags igen.

Jag har värmt bilen med webasto för att skona motorn och tina upp insidan av vindrutan som är omöjlig att skrapa. Sen har jag kört till dagis, ca 2 km, och lämnat bilen där och tagit tåget till jobbet. Klart som fan att batteriet inte hinner ladda sig på den korta bilfärden, men det har jag ju glömt att tänka på. Vilket är sjukt korkat. Men inte hälften så korkat som att bära in startkablarna i huset. Och det är jag helt oskyldig till.

En fin och ljuvlig och ständigt hjälpsam mamma på dagis hade visserligen inga kablar, men erbjöd oss skjuts hem. Nu står bilen och surar utanför dagis och får bli morgondagens problem. Och jag tänkte att det kanske kunde bli kabelbortförarens problem. För om inte kablarna hade legat i vår källare skulle bilen vara hemma nu. Kabelbortföraren får också ta taxi från flyget.

Hoppas säsongens bildöd härmed är avklarad.

Guldkant på minus tjugo-morgonen

När det är minus satan och jag på isiga ben precis missat mitt tåg är det lyx att konstatera att dagis ju ligger vid ändstationen för ett annat tåg. På ett annat spår står ett vamt I-tåg och välkomnar mig. Vackra, kalla vinterdagar avnjuts helst genom fönstret.

I kväll kommer Simon hem!

Vi har överlevt. Ätit god och nyttig mat, haft rena kläder, diesel i tanken och jag har fyllt på olja, torkat kladd, släppt ut skrikkatten mitt i natten och hållit jämna steg med disken. Vi har förstås maskin. Och pratat, läst, dirigerat, skällt , flätat och letat rätt på mjukisdjur. Sent i kväll kommer han och inte en dag för tidigt. Jag har all respekt för de föräldrar som alltid, eller varannan vecka, drar lasset själv.

Vad jag inte hunnit med är röja upp efter lekarna, för när Nora törnat in har jag talat i telefon med vuxna människor, läst eller helt enkelt sovit. Så särskilt trött är jag inte. Men morgondagen får ägnas först åt röj, sedan vuxenfest tillsammans med min fina prins. För visst har jag saknat det där extra paret händer och ögon,men mest har jag saknat sällskapet och en vuxen att dela allt det roliga med.

onsdag 16 januari 2013

Då får jag lust att kasta saker och skrika obehärskat

Mitt universitet håller, oändligt sakta och ganska osäkert, på att övergå från ett halvbra intranät till ett annat. Som inte är halvbra. Jag lotsas runt i cirklar och hittar ingenting. Det gamla intranätet är fortfarande i bruk men när jag letade efter personalutbildning för att komma åt ett intyg på att jag läst ytterligare fem poäng universitetspedagogik och får veta att poängen är bokförda i det nya systemet och när jag märker att de bevisligen inte är det, får jag lust att ta min bärbara dröm, som inte gick sönder trots att jag rutschade i olivolja på en lummig innergård i Wien och landade på den, och testa om den också håller att krossa en glasruta och falla fyra våningar ner i en snödriva där skaren är täckt av ett fint täcke av bländvit pudersnö.

Och när jag läser att det halvbra e-postsystemet kommer att förnyas under den kommande helgen och jag får ytterligare ett system att lära mig hantera vill jag bara skrika. För det känns inte alls bra. Det kan ju faktiskt bli bra. Men först måste man lära sig eländet. Ser jag ut som om jag hade tid med sånt?

Jag känner mig som en medeltida dinosaurie.

tisdag 15 januari 2013

Lunchgonggong

Egentligen har jag en kvart kvar på min pomodorotimer, men nu ringer domkyrkans klockor. Och jag som är ateist tolkar det som ett tecken från Gud som inte finns att det är dags för lekamlig spis. Fantastisk kyckling med broccoli- och parmesantäcke. Levererat och planerat av Keittiökaveri, lagat av mig. Ratat av Nora.

Nu ska jag ge min dödliga kropp vad den behöver. Tack för påminnelsen, Quasimodo!

måndag 14 januari 2013

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig!

Simon är i Madrid fram till sent på fredag kväll. Han har redan varit borta i en vecka. Andra natten utan pappa vaknade Nora klockan tre, tassade in till mig och mumlade sömndrucket att hon inte vill vara utan sin pappa. I går morse menade hon att vi inte klarar oss utan pappa. Lilla fin-ungen, du behöver inte vara utan din pappa särskilt länge till. Visserligen tycker vi båda att fyra nätter till är i längsta laget, men det går ingen nöd på oss alls.

Jag rapporterar all saknad till Madrid per sms. Sent på fredag kväll ska vi stå i ankomsthallen med blommor och pussa på vår stora älskling. Samtidigt noterar jag att Simons och min närvaro och frånvaro skiljer sig från varann. Jag är mer påtaglig i min närvaro, han i sin frånvaro. När alla är hemma är jag den hon pysslar, stökar och går på äventyr med, Simon den hon umgås passivt med, med tv och dataspel. Samtidigt är det också jag som oftare rest bort på några dagar, och jag tror att hon aldrig frågat efter mig eller uttryckt sin saknad i lika konkreta ordalag, förutom den gången vi mot min vilja var separerade i åtta dagar när hon blott var ett och ett halvt, då hon de sista dagarna lär ha gått omkring och hulkande upprepat "Mamma kommer" i ett försök att övertyga sig om att jag nog kommer tillbaka. Det var vidrigt och hjärtskärande för alla parter. Och sådant som trots allt händer här i världen, också av mer tragiska anledningar än tredjehandssviter av vulkanutbrott.

Pappa har alltid funnits till hands. I hans frånvaro blir hon mammigare. Mammig är hon annars också: Simon får ofta höra att han inte ens får titta på henne, att han inte ska komma in i hennes rum och andra direkta elakheter, men nu när han är borta vill hon inte sova borta (annars inget problem) och vaknar om nätterna och kommer in till mig, vilket heller aldrig händer annars.

Fyra nätter till av tassande bara fötter mot golvplankorna, en sömnig kind mot min och att vakna bredvid en snusande ljuvling, varm som ett nybakt bröd. Sedan har jag mitt tröskverk till snarkare på sin plats i sängen bredvid mig igen. Det går ingen nöd på oss alls.

Jag gillade läget och plötsligt blev läget bra

Förra veckan beklagade jag mig över att lilla älsklingen är så osjälvgående om morgnarna att jag antingen får lov att övervaka varje steg i processen med att få henne ur sängen, kissad, klädd, ytterklädd och till dagis, eller får en skrik- och panikhärdsmälta där alla inblandade skriker och är olyckliga. Efter att ha tagit mig en allvarlig funderare och analyserat alternativ har jag kommit fram till att försåvitt att jag inte byter bort mitt barn mot ett annat eller mig själv mot en annan måste jag gilla läget och välja mellan de alternativ som står till buds. Och då blev valet plötsligt löjligt enkelt.

Så jag går upp en kvart tidigare än tidigare, ser till att jag faktiskt är klar när jag väcker lilla älsklingen, och ägnar återstoden av tiden hemma till att med hökblick och vänliga ord se till att hon inte avviker från det hon ska. Sedan lämnas lycklig och stolt dotter på dagis och likaledes lycklig och stolt mor kan rutscha iväg till jobbet.

Mental anteckning: se till att alltid, alltid ta dig tid att analysera situationer som inte funkar.

lördag 12 januari 2013

Anal nittiotalsnostalgi

I vår affär hittade vi i går nittiotalsgodiset från danska Bonbon: hurdpruttar, råttrap och rutten fisk. Nu sitter min salmiaktokiga fyraåring med lysande ögon och suger på hundpruttar. Själv längtar jag efter att öronvax kommer igen. Fast hundpruttarna är inte heller dumma. Jag inser bara att jag i något skede kring de trettio lagt mig till med en vuxen godissmak där jag föredrar moccatryffel, gärna till ett glas rött vin, romrussinfudge och limoncelloglaserad fransk nougat.

onsdag 9 januari 2013

Onsdagssvacka

Min älskade unge är en drömmare och fin just precis sådan hon är. Det funkar bara jävligt dåligt när vi ska iväg om morgnarna och när hon ska i säng om kvällarna. När något ska göras kommer hon av sig och sitter och drömmer, och det kräver min fulla koncentration att hela tiden påminna henne om nästa steg. Och tid jag inte har.

I morse var jag uppe i god tid, kläder var framlagda och en halv timme borde gott och väl räcka för mys, kiss, påklädning och ytterkläder. Frukost äter hon på dagis, precis av den anledningen att hon då får sitta ner i lugn och ro och ta den tid hon behöver utan att någon hela tiden manar på henne för att vi ska komma iväg.

Dealen är den här: en kvart i åtta åker vi. De kläder som inte är på då tas med i en kasse. Och om det vore en fråga om trots skulle jag helt sonika packa ner kläder och barn och åka. Fryser man i bilen i tio minuter är man bättre motiverad en annan gång. Och hon kan dra ytterkläderna över sig som täcke. Men nu är det inte trots utan en läggningsfråga och oförmåga att lyckas utföra morgon- och kvällsrutiner utan att komma av sig. Det handlar om långsamhet. Om extrem låååååååångngngngsamheeeet.

Och visst, det skulle i princip vara möjligt för mig att ha mig själv så klar när jag väcker henne att jag kan ägna min odelade uppmärksamhet åt att påminna henne om vad hon ska koncentrera sig på och påminna igen och igen varje gång hon kommer av sig, men ska det faktiskt vara så?

Vill klargöra att det inte handlar om koncentrationsförmåga i allmänhet utan specifikt när hon ska komma iväg eller i säng. Lika ofta som hon blir distraherad av föremål blir hon det av sina egna tankar och sitter helt enkelt och stirrar ut i luften i stället för att klä på sig. Och hon verkar genuint besviken på sig själv för att hon inte lyckas och jag blir irriterad. Och här ska 'irriterad' ses som århundradets underdrift. Har någon nåt bra tips?

tisdag 8 januari 2013

Kunde vara värre

Någon i mitt kollegium har varit i Italien. Och lämnat en påse med praliner stora som leksaksbilar på bordet i kafferummet. Jag tog en med citronsmak och detta är vad jag fick:
en bit fransk nougat med pistaschnötter i, som sagt stor som en leksaksbil, överdragen med limoncelloglasyr. Varför har jag inte fått smaka på detta tidigare? Varför finns detta ljuvliga godis inte till salu överallt, till exempel i min närbutik? Jag känner mig kränkt.

måndag 7 januari 2013

Om att landa springande och skriva fel

Min körs fantastiska dirigent och citatmaskin brukade säga att vi skulle hit the ground running, d.v.s. vara så taggade inför inslaget att vi kunde börja med full intensitet. Så började jag arbetsveckan, vilket sannerligen hör till undantagen. Men det kunde bli en vana. Flyt och kul hade jag på jobbet och det verkade som om det låg en ny hjärna och väntade på mig efter tolvslaget på nyårsnatten vilket jag ju önskat mig. Åtminstone tills jag skrev lite fel. Om att Helsingfors universitet har stygga engelska webbsidor. Jag blir alltid lite besviken när jag hittar mina tyrckfel i tid.

söndag 6 januari 2013

Obegriplig ordningsföljd

Mina två senaste inlägg, Ångrarna och Ett queer nytt år, måste läsas i omvänd ordning för att man ska begripa. Ångrarna är en ofristående fortsättning på den tidigare posten. Grattis, Jenny!

lördag 5 januari 2013

Ångrarna

Pjäsen var bra. Vad de båda ångrarna hade gemensamt var att ingendera av dem egentlige kände sig som kvinna utan bara ville ha ett nytt liv. Den ena, som hörde till de första att byta kön i Sverige, bytte bland annat för att legitimt kunna leva med en man i en tid då homosexualitet var kriminellt. Den andra, som i hela sitt liv fått höra att han var vek och kärringaktig, tänkte att han kanske var det men ångrade sig genast efter operationen.

Budskapet var kanske att kön schmön. Att man å ena sidan aldrig kan vara lycklig, oavsett kön eller andra attribut, så länge man föraktar sig själv. Men att man å andra sidan kan vara lyckligt könlös, eller flerkönad, om man älskar och respekterar sig själv.

Och det här handlar inte om transpersoners rätt till könsbyte, som jag anser är självklar. Utan om att människans behov av normer och stämplar behöver luckras upp. Vi är många, vi som av en eller anledning inte passar in. Jag tror faktiskt att det gäller nästan alla människor.

Fast pjäsens budskap var ingalunda enkelt  utan pjäsen var mer filosofisk och mångbottnad än jag hade väntat mig. Se den och gör din egen tolkning. Du har två veckor på dig.

Ett queer nytt år

Halva hösten har jag läst Middlesex av Jeffrey Eugenides. Den är jättebra. Lättläst och fin men är en tegelsten med långa kapitel så jag har inte kommit så långt. En familjeskröna med och om grekiska immigranter i Detroit är det i varje fall, och huvudpersonen är hermafrodit - därav titeln. Har som sagt inte på långa vägar kommit till slut men njuter så att jag suger på den som på en karamell. Och nu sitter jag i tåget, helt impulsivt på väg på teater med mig själv, på Ångrarna. Den handlar om två transpersoner som genomgått könskorrigering men ångrat sig. Det lär vara extremt ovanligt men pjäsen är skriven utifrån en radiointervju med två verkliga fall. Varav den ena kallar sig Orlando. Litteraturnörden gillar. Återkommer med recension.

Mitt enda nyårslöfte är att se mer teater.

fredag 4 januari 2013

Husmorstips

Och nu när vi är inne på hur man sköter ylle kan jag rekommendera ullkur, t.ex. den som tillverkas av Sonett. Jag brukar tvätta allt i maskin, på 30 graders handtvättsprogram, med ett behagligt doftande flytande specialtvättmedel för ylle och siden. Sedan häller jag ullkur i en hink eller i ett badkar (beroende på mängden som behövs), häller på tillräckligt med hett vatten för att lanolinet ska lösa sig, och sedan kallt vatten på så att yllet inte krymper. Ta mängderna enligt anvisning på förpackningen. Dränk de nytvättade, fuktiga plaggen i lösningen (ca en halvtimme) och låt tvättmaskinen centrifugera rubbet (tar ca 10 minuter). Låt torka, helst plant om du har plats. Att återge ullen dess naturliga fetthalt som gradvis försvinner på grund av tvätt och att den reagerar med svett, kiss och annan smuts gör att den doftar som ny och hålls superren längre. Behöver inte tvättas lika ofta utan kan vädras ren.

Vår sunkiga pläd känns splitterny efter proceduren ovan.

Reakataloger

Nu börjar de drälla in, reakatalogerna. Visst sneglar jag lite lystet på träningsskorna, som äntligen finns i en snygg färg, men påminns om att jag ju innetränar barfota just för att de skor jag hittills sett varit så erbarmligt fula. Och påminns om att jag gillar att träna barfota. Och påminns om att syftet med reakatalogerna är att få mig att tro att jag egentligen hellre tränar i skor. Och det jag tränar mest är yoga. Som man tränar barfota.

Sedan skrattar jag åt att Stockmann genom att åberopa fengshui vill få folk att tro att de behöver fler krukväxter. Och det behöver jag kanske, lite kompensation för dem som dött vanvårdsdöden under det senaste året, men när det gäller töntig reklam väljer jag att rösta med fötterna och går hellre någon annanstans, som till blombutiken på hörnet.

Så mitt shoppande efter jul begränsar sig till att beställa ulltvätt och ullfett på postorder. Garderoberna ska fräschas upp och allt oanvänt ska kasseras. Resten ska vädras bara det blir ordentligt med minus, servas och vikas in. Och sedan, när jag vet vad det är jag saknar, ska jag skaffa fina hållbara grejer, oavsett om de är på rea eller inte. Om någon ser mig på stan lystet sneglande på små klänningar, kan ni snälla vänligt men bestämt fösa in mig i jeans- och underklädsaffärer i stället?

Och vet ni var man köper skygglappar? Ni vet sådana som hästar har för att inte skrämmas av sånt de ser i ögonvrån. Och som doktorander som lever på stipendium har för att inte distraheras av bjäfs utan lyckas hålla fokus på det de verkligen behöver.

Ingen återvändo

Jag väntade till den mogna åldern av 35 och ett halv år innan jag kom mig för att laga egen pesto. Men nu är det kört. Det blev visst upptakten till ett nytt, tungt beroende.

torsdag 3 januari 2013

Om att vara chef i sitt eget hem

Jag har delegerat dammsugandet åt vår lilla robot, tvätten åt tvättmaskinen, disken åt diskmaskinen och själv sitter jag med fötterna på soffbordet och ägnar mig åt krävande tankearbete. Det är hur roligt som helst att jobba när man hör sina lakejer jobba på med sitt. Jag vet att resultatet blir att jag får ett rent hem. Åt Nora har jag delegerat att underhålla mormor och morfar i dagarna två. Sedan helg och sedan börjar dagiscirkusen igen.

Simon rymmer till Madrid på arbetsresa i hela tio dagar. Annars har det varit jag som arbetsrest, så jag är faktiskt lite nervös. Han brukar få dyr whisky av mig men jag har beställt en snygg och lyxig skinnväska i present. Betydligt bättre för arbetsmoralen. Och ett säger jag: blir det magsjuka under de veckor jag drar lasset ensam kommer jag att behöva två väskor.

Äh jag klarar mig. Och blir glad av tanken på att jag dels vet att jag klarar mig, dels kommer att sakna hans fantastiska sällskap.

tisdag 1 januari 2013

Så kan man också avluta ett år

Vi firade nyår med goda vänner varav ett par bor i Kina. Med sig hade de någon form av utskitet kaffe från Vietnam: kaffebönor som gått genom matsmältningssystemet på någon sorts iller eller vad det var, och sedan rostats, malts och bryggts. Och himmel vad gott det smakade!

Jag lade av med kaffe redan i gymnasiet eftersom jag får krabbis* av det, och håller mig till att dricka det vid sådana tillfällen då jag skulle få krabbis oberoende. Jag brukar säga att jag dricker en kopp vartannat år, och då ska den vara jävligt Irish. Fast nu kan jag lägga till ett nytt attribut: eller utskiten.

*baksmälla för icke-finlandssvenska läsare