tisdag 31 januari 2012

Lite tisdagsreggae

Det klara vintervädret ger mig ny energi men den tar slut ungefär fem på eftermiddagen. Tur att man alltid kan sätta sig i soffan med en Disneyfilm och vila hjärnan. För er som inte har Disneyfilm eller tid bjuder jag på mitt favoritklipp:



Krabban Sebastian är den bästa sidekicken i Disneys långfilmshistoria. Sorry Baloo. Näst bäst.

Soldyrkan

I mitt nya arbetsrum har jag söderfönster. Precis nu lyser solen mig rakt i ögonen: jag kan inte se Domkyrkan för solen lyser så starkt. På grund av det intensiva ljuset blir allt i mitt synfält lite blått och jag tror inte det är så jättehälsosamt för ögonen. Samtidigt knarkar min solsvultna hjärna ljus och det känns lite hädiskt att dra ner spjälgardinen när ljuset äntligen är här. Ja jag vet, spjärgardiner tillåter mellanting mellan allt och inget. Men en del av mig vill gärna ha allt.

söndag 29 januari 2012

In cold blood

Jag håller på med Truman Capotes In cold blood och den är bra. Den lär basera sig på intervjuer han gjorde med två dödsdömda fångar som sedermera avrättades för mordet på en familj.

Jag har försökt mig på den tidigare men det har strandat på att kapitlen är infernaliskt långa (60 sidor) och det tycker jag blir tungt. Å andra sidan är kapitlen tematiskt indelade med asterisker, och följer man den kapitelindelningen blir det plötsligt hanterbart. Det är kusligt och gastkramande och hittills kan jag alltså rekommendera boken. Från Bibeln till blod är hoppet inte särskilt långt.

lördag 28 januari 2012

Fru på täppan

Ni som rör er i världens centrum, Sandkulla, kanske såg en ensam tuulipukudam i 34-årsåldern leka "Herre på täppan" (Kukkulan kuningas) för sig själv på byns största snöhög. Det var jag. I sällskap hade jag Nora, tre år. Men hon var bakom högen så hon syntes inte.

fredag 27 januari 2012

Hjärntvätt

Vår SFP-jugend, som för bara en vecka sedan hejade stenhårt på Eva Volidé har bytt läger. Att sånt.

torsdag 26 januari 2012

N-ordet

Vi var pysselsugna och ställde oss i köket, Nora och jag, för att laga chokladbollar. I min kokbok, Sju sorters kakor, från sent åttiotal, finns ett alldeles utmärkt recept under namnet som börjar på N. Tydligen var ordet åtminstone halvkoscher så sent som 1988. Så ... nittonhundratal.

Jag är inte ett rövhål - men ...

Min högst personliga åsikt, som jag uttrycker på min högst personliga blogg, är att den som säger "Jag är inte homofob/rasist/mansprästmotståndare/valfritt fuluttryck är just precis det den påstår att den inte är. Det är en klassisk retorisk disclaimer som gör att den talande/skrivande försöker fråntas allt ansvar för vilka än homofobiska/rasistiska/sexistiska eller annars bara idiotiska anmärkningar som kommer därefter. Men tyvärr, eller till all lycka, är det inte så det funkar. Den som säger något rasistiskt eller homofobiskt är just precis rasist eller homofob (inte sällan båda!), oavsett hur trevlig, intellektuell eller hipp den vill att man ska tycka att den är.

Och den som säger att presidenten måste vara hetero, eller i varje fall ska låta bli att leva i ett homosexuellt förhållande, men ändå inte är homofob - ja vad är den? En hycklare? En fegis som tycker det är okay att mobbarna ska få bestämma hur Finland ska se ut?

Man behöver varken gilla eller rösta på Haavisto. Eller Niinistö heller för den delen, bara man röstar. Men kan vi komma överens om att "jag är inte homofob - men"är lika barnsligt som tvärtomspråket - som de flesta barn lägger av med innan de når skolåldern.

tisdag 24 januari 2012

Motvillig brudnäbb

Nora fick förfrågan i dag om hon vill vara brudnäbb på ett par finvänners bröllop. Svaret var rungande. "Jag vill inte vara brudnäbb och tänker inte ha klänning och jag vill inte ens titta på Emil (brudparets son som också är näbb). Och jag tänker inte gå in i någon kyrka - jag hör ju inte ens till kyrkan". Okay. Selvä det. Men saken är nog inte ännu slutdiskuterad. Månne inte lite "Stina kissar ner sig på Saltkråkan-Malins bröllop" ska fixa till attityden. Jag menar - allt Tjorven gör är ju hur coolt som helst.

Om valet

Jag fick tårar i ögonen av Husis vackra bild på Haavisto med make i gårdagens tidning. Så mycket kärlek, så mycket ömhet. Det är fint att vi blott några månader efter att sannfinländare bojkottat balen "av hänsyn till krigsveteranerna" för att män dansar med män på slottet, har en folkvald finalist som lyfter synligheten för annorlunda äktenskap till något mer än enbart en presidentbalsfråga.

Föga anade Oinonen i höstas att Självständighetsbalen nu "löper risken" att arrangeras av en manlig president med make. Det lär väl få några sannfinländare att sätta i halsen. Men det heter väl "kill them with kindness".

Och jämfört med Haavisto med make framstår Niinistö med sin tacksamhet över en hustru som väntar hemma med strukna skjortor och ömhet som en dinosaurie.

söndag 22 januari 2012

Lycka

Lycka är att vakna klockan elva, gå ner och hitta ett champagneglas halvfullt med rödvin på hallbyrån coh starta datorn för att inse att den senast använts till att ta reda på hur man kommer från Sandkulla till stan halv sju på morgonen. Resterna av en lyckad fest.

Menyn bestod av antingen whisky ur ett dödskallemärkt glas eller bloody mary till apéritif, crème ninon (soppa på frysta ärter med vispad grädde och skumpa i) till förrätt, kaningryta till varmrätt och rooibosglass till dessert. Dessutom chokladpraliner till kaffet. Tanken var att varje rätt var inspirerad av ett, eller flera, av de 101 verk som fanns på vår läslista. Den litterära kopplingen är som följer: bloody mary tänkte jag att hör ihop med Twilight (riktigt, riktigt dålig vampyrbok) och dödskallewhiskyn med Tio små negerpojkar; ärtsoppan var inspirerad av Okänd soldat; kaningrytan var givetvis gjord på de små puppekaninerna i Watership down; glassen var gjord på Precious Ramotswes (damernas detektivbyrå) favoritdryck rött te; chokladpralinerna var fyllda med mouse maker, det vill säga en häxbrygd som förvandlar intet ont anande barn till möss i Roald Dahls Häxorna. Maten gav upphov till roliga samtal om vad folk associerade med vlken bok och det fanns fler goda förslag till nästan varje rätt. Bloody mary kan till exempel koppls ihop med Bibeln, en bok där blodet flödar fritt. Ostbågarna med sin halvmåneform kom folk att tänka på Koranen och nästan all mat går tydligen att förknippa med Fanny Hill, världens äldsta pornografiska roman. Bland annat för att det tydligen kaninas en hel del i den boken. Jag gav den ett försök men kom inte igenom den - den är ganska ensidig, kan man konstatera.

Nu tänker jag starta en maskin disk och sedan sova lite till. Sedan kallar vallokalen. Aj jo, jag vann lästävlingen. Nu har jag ganska många flaskor vin: närmare bestämt en av alla som var med i årets tävling. Fast just nu känns tanken på vin inte särskilt lockande.

fredag 20 januari 2012

Fälla

Att provsmaka middagsvinet med den tänkta maten, att bli lämnad av stor älskling som lägger liten älskling och somnar ifrån hela världen, att fortsätta tillreda den tänkta maten med en öppnad flaska av vinet som fanns mycket gott är en fälla i still med "Same procedure as every year, James!". Jag har aldrig gjort så här många rättelser i ett blogginlägg. Nu åker korken på.

Bokgala

I morgon invaderar 11 bokmalar vårt hem. Vi har alla i varierande grad försökt plöja igenom samma lista på 101 verk, poängsatta lite godtyckligt av en tvåmannajury, och nu avslöjas det vem som läst mest. I fjol bestod galamiddagen av en sjurättersmiddag med elva sorters dryck och fantastiskt program. Tack Marie och Nils! Det varken kan eller vill vi tävla med, men just nu, när jag inte bloggar, struttar jag omkring som en sexig köksgudinna eller Babette och filar på mina tre kulinariska kreationer. Temat är litterärt men mer avslöjar jag inte för det är meningen att gästerna ska få diskutera sig fram till vilka verk som inspirerat till respektive rätt. Det finns inte enbart ett rätt svar, även om jag i huvudsak har tänkt på ett verk, och jag hoppas diskussionen blir intressant. Och maten god.

Men så mycket kan jag avslöja att det finns en hel del, i själva verket enbart, förstagångsrecept på menyn. Det vill säga enbart mat jag aldrig lagat förr, vilket har sina risker. Håll tummarna!

Charmskola för bilister

Om du kör för fort i väglag som dagens och jag är på väg över vägen och tydligt visar mina avsikter ska du inte helljusa mig för att du blir tvungen att sladda för att du har för hög situationshastighet och ignorerar Herr Gårman. Han signalerar rätt tydligt att här korsar fotgängare, som har förkörsrätt, vägen.

Tack.

torsdag 19 januari 2012

Grodor

I dag har jag överträffat mig vad fula ord beträffar. Ett av dem var kakiström.

onsdag 18 januari 2012

Smart teknik

Min telefon är dum som ett spån: man kan ta usla bilder med den och det är ungefär det. Men den duger att ringa med och till mess. Tack vare den här behöver jag inte längre väckningsfunktionen men det händer att jag använder kalenderlarmfunktionen. Men det är ungefär det.

Betydligt mer än en smart telefon behöver jag den här, och nu är den vår! I dag har vår lilla robot dammsugit köket, övre hallen, badrummet och för tillfället håller den på med nedre hallen och har gjort det en god stund för där är vrålskitigt. Visst kan man problematisera begreppet behov, men ur ett moderat västerländskt komsumentperspektiv där alternativet är att det hos oss inte dammsugs alls för att samtliga i familjen hellre går med skorna på inne och låter smulorna knastra än tar tag i dammsugaren, tycker jag att behovet är rätt stort, faktiskt. Man plockar undan lite grejer, bär in Roomba och har gjort sitt: den lilla knappen tar sig med liv och lust an ett jobb jag verkligen avskyr. Och den kommer in under byråer och valsar lydigt runt stolsben. Jag har också hört att den är rent makalös på att massera in hundskit i mattfransarna, men eftersom vår version saknar timer kan jag kolla att det inte skett katt- eller andra olyckor innan jag släpper loss min nya kompis.

Nora behandlar den som ett nytt husdjur. Hon jollrar med den, matar den med dammråttor och brer en filt över den när den laddar. Ja, vi är medvetna om brandrisken och plockar bort filtarna. Dessutom lär väl intresset för den lilla mackapären avta när hon inser att den äter legobitar och andra skatter.

På plussidan: den är tystare än vår Miele som jag inte är särskilt nöjd med. Miele är nu degraderad till att sköta soffor och bil. Den är också grundligare än jag, vilket gör att den har hållit på med hallen i en dryg halvtimme redan, och då är vår hall inte särskilt stor. Men av allt att döma särskilt skitig, eftersom den fortfarande håller sig sysselsatt. Eller så lider vårt exemplar av demens: den lilla guldfisken går av och an och tycker att "Vad spännande! Här har jag aldrig varit förr!". Annars borde dens hjärna tala om för den när den är klar och kan ta paus. Klart är att den har bättre arbetsmoral än jag.

Minus: man måste tömma den efter varje användning och putsa borstarna ofta. Aj fan. Det är kanske därför den jobbar i hallen så länge: dammbehållaren är full. Måste kolla.

Edit: den var full. Men den fortsätter oförtrutet och jag låter den hållas. Dess ljud är som ljuv musik i mina öron: någon dammsuger, och det är inte jag.

Hemkomst

En tänd snölykta och en vanlig lykta lyste mot mig när jag kom hem. Det såg vänligt ut. När jag lämnade huset i morse hade jag precis svurit en lång harang över barnvantar som först finns överallt och sen ingenstans när man behöver dem.

Den här snön, det sakta, sakta återkommande ljuset och spetsmönstret i träden får folk på gott humör. Till och med mig. Jag trodde aldrig att jag skulle tillskriva vintern några som helst positiva egenskaper, men den här vintern med sina få minus och sitt vackra ljus älskar jag.

måndag 16 januari 2012

Högteknologisk väckning

Min älskling fick julklappen ingen vill ha: en väckarklocka. Men det här är en new age-klocka med hög teknologi, inte vilken bullerburk som helst. Man sover med ett mjukt litet svettband runt handleden, och från och med en halv timme innan man ställt in väckningen till senast vid den tidpunkt man vill bli väckt väljer den en stund då man är i en lättare sömnfas och slår till. Man rör på sig mer när man sover lätt och är följaktligen mer mottaglig för väckning, och det här registrerar sensorn på armen. Inget mer "Var i helvete är jag och vad är det för spelautomat/ambulans/jordbävningslarm/glassbil som låter så infernaliskt?!". Klockan kommer med upp till fyra armband men jag tog den för två. Vi har var sin ganska trevlig signal (fågelsång och någon sorts trumvirvel) och den tillåter inget snoozande - för då riskerar man att somna för djupt och så är dagen lika uppfuckad som med en vanlig klocka.

Och det funkar. På mig. Simon stänger av och sover vidare. Ytterligare en av dessa julklappar som egentligen var till mig. Om någon har frågor så svarar jag gärna. Största minuset är priset - den är jävligt dyr. För att vara en väckarklocka.

fredag 13 januari 2012

Han är lika knäpp som jag!

Vet ni vad jag gör med hörn jag river av från min kalender varje vecka? Jag äter upp dem. En vana som sitter i sedan jag var barn. Sånt gör man inte publikt och det är sällan man ställs frågan, så det är en liten hemlis som blott min lillasyster vet om, tills nu.

Min älskling och jag såg en puff för ett program som frossar i folks underliga beroenden och bland dem fanns tydligen ett suktande efter (oanvänt) tuppapper*. Då yppade jag, så här efter närmare 16 års samlevnad, att jag äter kalenderhörn. Och ser man på - det gör han med! Så en del av det som spolas ner i vår tupp är digesterade kalenderhörn. Cirka två per vecka.

Och plötsligt är jag lite extra kär.

*finlandssvenska, betyder toapapper. Tuppen är toa. Man går på tuppen och har en tupp. Eller flera.

Grenzenlos ist sie nicht

Rubriken är en rad från en dikt av Lassi Nummi som översatts till tyska, tonsatts av Einojuhani Rautavaara och därefter hamnat i bland annat Lyrans munnar. Och diverse öron och ögon. Raden kommer från en dikt som heter Meine Liebe, som handlar om berättarjagets älskling som av allt att döma är ganska liten. I motsolen ser jag tydligt hennes konturer, gräsnlös är hon inte.

Den här raden dyker upp hos mig emellanåt, för ju äldre jag blir desto viktigare blir gränserna för mig. Jag är stolt över mina konturer, de som utgör min borg. Gränserna är både fysiska och psykiska och som vanligt är det integriteten jag pratar om, integriteten som är ett ledord för mig och viktig. Det är ju tack vare att jag vet var mina gränser går som jag kan släppa folk inpå mig. Jag vet var jag har mig vilket gör mig mindre sårbar. För jag kan säga nej. Jag flyter inte ut i det oändliga, åtminstone inte i allmänhet.

Tre nätter i rad har jag delat säng med febersjukt barn. Noras säng är fullång och 120 cm bred, vilket gör den stor nog att hysa en förälder sådana nätter då sovandet av någon anledning tjorvar, vilket är sällan. Febriga barn, och vuxna, har mardrömmar och det är på grund av dem jag har fått flytta över. För när feberdrömmarna sätter i är det mig hon ska ha. "Pappa har för små tuttar." De duger inte att paja*. Efter tre nätter av intrång i mitt sovutrymme inser jag att jag under den vakna tiden av dygnet behöver ha fysiskt avstånd mellan junior och mig. När jag gör mig i ordning för dagen vill jag att hon håller avstånd och är stilla - härjar hon får hon gå ut ur badrummet för då behöver jag en stängd dörr mellan oss. Jag kan bjuda på närhet när närhet behövs och det känns på inget sätt som en uppoffring, men det är när ynklighetsbehovet upphör som jag har behov av mina gränser. Då måste jag få ladda batterierna.

Till all lycka är hon stor nog att resonera med. Stor nog att förklara för, stor nog att ha erfarenhet av att det finns utrymme för fysisk närhet om hon verkligen behöver det - inte bara vill klänga, tafsa och hoppa på mig. Och märkligt nog hade jag betydligt mindre behov av att sätta fysiska gränser så länge de fysiska behoven var större och de intellektuella var mindre. Jag menar, hon sov ju i vår säng tills hon var två och ett halvt, utan problem. Stilla och lugn som en filbunke utom enstaka gånger då hon var sjuk. Det är kanske just det att hon utmanar intellektuellt och fysiskt som gör att jag måste dra en gräns, hinna ta reda på var jag har mig själv så att jag inte blir indragen i hennes treåriga virvelvind som upptäcker, frågar, trotsar, skojar, kramas, älskar, ifrågasätter, undrar, lär sig, jävlas och älskar lite till. Så att jag kan delta i virvelvinden som en vuxen motpol som drar åtminstone hyfsat genomtänkta gränser men ändå uppmuntrar, ifrågasätter tillbaka och älskar förbehållslöst. För jag tror att förbehållet behövs för att den förbehållslösa kärleken ska vara möjlig.

Weird shit. Körlyrik upphör aldrig att förvåna mig.

*finlandssvenskt barnspråk, betyder smeka, gosa med

tisdag 10 januari 2012

Snuskitonni i Lilla onsdag

är fan det roligaste jag har sett i tv på år och dag. Äntligen!

Årets genidrag

Jag har lärt junior diska. Nu vill hon inte sluta. Vi kan se på valdebatt och Lilla onsdag och vad som helst och hon river inte huset utan återställer tvärtom ordningen. Liksom en återbetalning för alla gånger hon tömt diskmaskinen på smutsig disk som hon placerat i intressanta mönster på köksgolvet, eller roskis eller vad hon nu allt har tömt. I morgon ska jag lära henne vika tvätt, dammsugaren står på torsdagens schema.

Brevkniv

I samband med att jag ärvde en kollegas arbetsrum och -plats ärvde jag också en brevkniv. Som hon, att döma av det mörkbruna plasthandtaget från tidigt åttiotal, sannolikt också har ärvt.

Visserligen är jag plågsamt medveten om att kuvert som man i all hast öppnar med pekfingret får fransar och ser ut som ryk och ränn, men på riktigt: who cares?

Visst - jag är en slarvmaja. Men om jag ska gå genom livet och bli dömd utifrån hur mina öppnade kuvert ser ut, de som omedelbart hamnar i pappersinsamlingen, så sätt igång och döm. Undra på att folk drunknar i prylar!

Min måndag

Först flytt till bättre rum på jobbet, ett med söderfönster och utsikt över domkyrkan. Sedan trevlig burklunch med ny rummis. Sedan ett pilatespass, snöskottning och körövning med gamla vänner och nya. Bachs Matteuspassionen: ett dansant nästan fyratimmarsopus med extra allt. Sedan metro- och bilfärd hem med min älskling, den där snygga tenoren ni vet, han med skägget. Och som kronan på verket gör min stegmätare vågen för att jag är så aktiv och bra. Hehe. Och så här kommer mina måndagar att se ut ända till slutet av mars! Det ser ut som om tisdagen blir det nya måndag.

måndag 9 januari 2012

Stegmätaren funkar!

Lösningen på problemet heter jobb. En flytt, ett jumpapass och lite snöskottning senare är jag uppe i nästan niotusen steg. En körövning ska väl fixa det som saknas.

söndag 8 januari 2012

Stolar

På nyårsafton blev det plötsligt en liten thriller à la hela havet stormar när vi plötsligt betvivlade att vi har tillräckligt med stolar för 18 personer. Det hade vi. Och nu plötsligt finns stoljävlarna överallt. Någon bär hela tiden in matsalsstolar i köket, och jag kryssar mellan stolarna och bär ut dem igen. Och igen. Och igen.

Dessutom är jag less på fjärrkontroller som dräller. Var har ni era? Jag har lust att stoppa upp dem där solen aldrig skiner, på min älskling. Det känns lite meningslöst att göra fint i vardagsrummet när det finns ett tangentbord och tre fjärrkontroller på vardagsrumsbordet vad jag än gör.

Dags att vila upp sig på jobbet.

lördag 7 januari 2012

Vardag

Om blott en liten helg börjar vardagen igen och jag försöker febrilt hitta ett sätt att hålla huset stående, jobbet rullande och familjen lycklig. Redan på måndag (nåmenvisst, jag vet att många har börjat betydligt tidigare) rivstartar januari med jobb och dagis, men i vinter kommer det att vara monni (mormor) som hämtar på måndagarna och tar Nora på jumpis medan Simon och jag drar till Gamla Studenthuset för att öva Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Jag kan svårligen tänka mig en bättre start på veckan, för någon inblandad. Samtidigt fortsätter våra matleveranser och jag hoppas att året fortsätter som det har börjat. Mycket vänskap, trivsel och glädje har det varit. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

torsdag 5 januari 2012

Flätorna

Jag tycker ju inte rosa är särkilt fint, och framför allt inte från topp till tå, enbart avbrutet av några fläckar lila här och där. Inte heller tycker jag klänningar är särskilt praktiskt på små barn: de fastnar i krypande knän och stör, och drar till sig omgivningens uppmärksamhet på ett sätt som skapar knäppa värderingar. Visst, jag försöker lära Nora att man klär upp sig när man går på fest. Dels för att det gör en skillnad mellan vardag och fest, dels för att markera för dem som bjudit in en eller som kommer på besök till en att man värdesätter deras sällskap. Men finkläderna behöver alls inte vara klänning utan vad som helst som man tycker är fint. I Noras fall är det bruna velourbyxor och en blå velourblus med en brun kanin på. Lite väl vardagligt, men nu råkar det vara det finaste hon vet.

Däremot har hon låångt hår, som lockar sig lite. Det har aldrig klippts, och hon har det i två flätor för det mesta, men nu har det blivit lite hästsvans emellanåt eller en fläta i nacken. Men försöker jag intala mig att det är fråga om hennes eget val är det självbedrägeri på hög nivå.

Det är bedårande och ganska lättskött. Jag borstar och flätar var tredje dag, sen får de gå i riktning mot dreadlocks tills jag gör om proceduren tre dagar senare. Med risk för att få 90 procent av alla småflicksägare emot mig tycker jag att pottklippt pannlugg ser jönsigt ut, så jag har undvikit det genom att färst fästa håret först i små flätor vid tinningen när hon var liten och senare stora flätor som löper med hela huvudet. Det här har väckt uppmärksamhet. Det är först senare som jag har märkt hur mycket uppmärksamhet hon fått tack vare sitt hår, men när jag började lyssna med de öronen hör jag det hela tiden. Undra på att hon inte vill klippa håret.

För det är ju det som är haken. Min hållhake. Jag får borsta och sköta håret för annars klipps det kortare. Hon har aldrig protesterat vilt mot hårvården, men ibland kinkas det och då förhandlar vi och hon får välja mellan hårvård och hårklippning. Och hon väljer hårvården, för utan flätor blir det inget: men vilka fina flätor du har! Så särskilt fritt är valet inte - varför välja bort uppmärksamhet som man vant sig vid.

Men vi fortsätter. Fast finheten och det speciella i just precis min unge sitter ingalunda i flätorna utan i hennes sätt, glädje och rolighet. I att hon i går satt högst upp i simhallens rutschbana och med hög röst sjöng: "Ingen i hela världen simmar så bra som jag!". För vad är väl flätor mot att vara bäst i världen på att simma eller åka rutschbana?

onsdag 4 januari 2012

Stegmätare

Min stegmätare måste vara trasig. Eller så kan det fan inte vara meningen att man ska hinna gå tiotusen steg per dag. Jag tycker jag är hyfsat rörlig: jumpar två gånger i veckan, promenerar när jag hinner och tar aldrig bilen för små ärenden om jag faktist inte handlar bilen full. Och tar aldrig hissen på jobbet och sällan rulltrapporna när sådana finns.

I dag har jag gått drygt femtusen steg, med tiotals kilo packning och barnvagn. Jag tänker trösta mig med att min börda nog dubblar mängden motion. Visst är det så? Snälla?

Om släktens hund får valpar måste jag nog ta en.

tisdag 3 januari 2012

Pyntkonflikt

Här har inte ens julen sopats ut än och jag kommer på mig med att kånka hem krukvis med saint paulia och primula som får pråla ikapp med julgran och adventsstake. Men som jag redan har konstaterat: less is less. Men jag lovar att städa ut julen tjugondag knut. Den ska inte behöva konkurrera med påsk.

måndag 2 januari 2012

Fru på täppan

För tio månader sedan skrev jag det här efter att min dotter på Polarn och Pyret hört att affärens tågbana är till för stora pojkar och att hon borde ha förstånd att släppa ifrån sig lyftkranen hon trots allt lyckats få tag på. I dag var vi där igen. Fast i dag var det hon som var fru på täppan och roffade åt sig och domderade, på svenska, men så övertygande att budskapet nog gick hem hos de finsk- och rysktalade små barn som hon hunsade. Tills jag kom på henne och gjorde processen kort med busfasonerna. Fast lite stolt är jag: nästa mupp som försöker lura henne på roliga leksaker genom att åberopa könsroller lär åka på en välförtjänt  propp.

Smilla, en av landets klokaste, roligaste och bästa bloggare, skriver om rädslan för feminism och slår huvudet på spiken som vanligt. Mer rätt till plats och mer empati. För alla. Av alla.

Häpp!

På tal om att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol: I morse gick jag upp en timme innan väckarklockan ringde för att knattra med avhandlingen en stund innan vårt mycket kära besök vaknar. Så att jag både kan avhandla och vara en god värdinna. Det här låter kanske som sådant som andra människor gör, men under min lite luddigt definierade jobba halvtid för att Nora har jullov-vecka är det här en bedrift. I synnerhet som jag ju hade ställt väckarklockan, men nu alltså valde att gå upp en timme tidigare.

Lyrans kloka dirigent på den tiden då jag sjöng med brukade tjata om att man ska "hit the ground running". Det var visst det jag gjorde i morse.

söndag 1 januari 2012

Året som börjar

Om året som gick tänker jag inte orda dessvidare: det har gått i graven och inte en dag för tidigt. Om året som kommer har jag starka skäl att tro att det blir bättre än 2011. Bland annat tror jag att jag kommer att ägna det åt att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol. Jag tror att jag kommer att resa utomlands åtminstone en gång om inte två, och bägge är semesterresor. En kär, emigrerad vän kommer hem på besök. Simon och jag ska sjunga Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Dessutom hoppas jag ödmjukt att jag ska få undgå katastrofer. Jag hoppas att jag ska få ha kvar dem jag älskar, och att de ska må bra. Och får jag det tror jag det blir roligt, det här.

Året har börjat precis så bra som jag kunnat drömma om. Vi hade huset fullt med kära fina vänner, och en av dem kom i sällskap med en vän som jag inte hade väntat mig men det gjorde mig väldigt, väldigt glad. Jag hoppas att de ska fortsätta trivas i varandras sällskap. Middagen blev förträfflig, vi lyckades hitta stolar till alla och jag fick dricka möttönen vid tovlslaget.

En liten familj stannar till i morgon och vi har ätit goda rester, tagit en frostpromenad längs ån och lagat köttfondue. I brist på planering och helgöppna affärer fick vi vara kreativa och tömma kylen på rester. Insikter: friterad fänkål är gott. Friterad pumpa är äckligt.

Nu ser vi Sagan om de två tornen, extended version, och äter Pappagallos lakuglass. Om året fortsätter i denna anda är jag mer än nöjd.

God fortsättning! Inga katastrofer men mycket klokhet och kul är vad jag önskar alla. Och en bra president.