måndag 23 december 2013

Någon sorts julstämning

Nora är i en fas där hon skiter blankt i allt vi säger och det är lite jobbigt. Det blir bråk om allt - senast om att hon ville kamma Tengils mustascher och att hon vägrade godta att det är sådant som mammor gör eftersom man måste vara försiktig, annars gör det ont. Och så for hon iväg med kammen och det blev inget kammat. Och hon skiter i allt vi säger så till den grad att jag meddelade att jag kommer att dra in ridlektionerna om inte hon lyder blint när vi är på väg till stallet: roligare kan jag ha för de pengarna än att ägna två timmar åt tjat för att vi ska komma fram i tid.

Men mellan varven är det rena idyllen. Vi har högläst både Ronja Rövardotter och Mio, min Mio nu i december och det har varit ett sant nöje. Jag trodde det var för avancerad litteratur och tvekade att börja, men högg som vanligt i sten. I synnerhet Mio var extremt populär fast det borde jag ha kunnat gissa, det är inte direkt ont om hästar i den boken.

I år var vi förutseende nog att köpa gran redan i onsdags och klä den på torsdag morgon. I mitt barndomshem skulle det ha varit helgerån, men i mitt eget hem passar det fint. Vi får njuta av granen tidiga stressmorgnar innan jullovet börjar, det är ju då man behöver ljuset allra mest för att orka i mål.

Varken pepparkakor eller lussekatter har jag bakat, men däremot badat min själ i julkonserter. Umgåtts med systrar, kokat lite fantastisk fudge och försökt stressa lagom. Efter två dagar med hela familjen hemma ser hemmet ut som satan, men det kanske hinns med lite röj innan vi börjar fira. Det blir nog bra. Med grandoft i näsborrarna stänger jag datorn och ska njuta av lite pizza och vin med mina kära. God jul!

lördag 14 december 2013

Ovälkommen repris

I kväll när jag var ute och rastade Tengil såg jag en ägarlös schäfer. Eftersom jag tidigare hyst en bortsprungen schäfer letade jag rätt på den och det visade sig vara samma hund som jag råkade i augusti sedan den flytt undan familjevåld. Det kändes lite ruggigt att ta hem den eftersom dens mattes sambo var obehaglig och våldsam. Men jag behövde aldrig ringa på, för på trappan till huset stod matte i badkappa och väntade på polisen. Som skulle komma och hämta karln hennes som slagit sönder lägenheten och kört ut henne.

Hon mindes mig från augusti, jag har råkat henne en gång till på hundpromenad, och jag frågade om det var samma man som bråkade. Jag gav henne en kram, frågade om hon ville komma hem till oss eller åtminstone låna mina vantar och min mössa, och önskade henne en riktigt fridfull jul. Och bad henne en gång för alla göra sig av med svinet. Jag sade att hon är välkommen till oss nästa gång han bråkar (för det kommer han att göra om hon inte dumpar kräket) eller om hon behöver sällskap. Och mer än så kan jag inte göra.

Bara i går bråkade jag med en rasistisk idiot på Facebook som konsekvent använde "islamist" som synonym till muslim, och som påstod att de står för merparten av våldsbrotten i det här landet. Hur kommer det då att Finland, med vår restriktiva invandringspolitik, toppar familjevåldsstatistiken i Europa?

Nu blandar jag ihop två blogginlägg: det om hunden som blir symbol för familjevåldet i min närmiljö och det om rasister som misstolkar statistik för sina främlingsfientliga syften. Men vad i hela helvete är det för fel på folk?

tisdag 10 december 2013

Jag som aldrig köper skor

I dag åt jag lunch med Simon. Eftersom han var tidig och jag sen gick han in på Ecco och jag mötte honom där. Då hade han precis hittat ett par höga vinterskor med gummitå. Jag stod och velade mellan flera par prydliga stövlar utan att kunna bestämma mig för huruvida jag akutast behöver ett par svarta eller ett par bruna, och framför allt om det över huvudtaget är försvarligt att jag köper vinterstövlar. Simon tyckte definitivt skulle ta ett av paren: "Du köper ju nästan aldrig skor".

Sade han.

Till Sandkullas Imelda Marcos.

Inte ens Stockholmsresan klarade jag utan att komma hem med ett par icebugs. Nå vi säger väl det då. Efter att ha kollat finanserna bestämde jag mig för att det blir skoshopping i morgon. Igen.

måndag 9 december 2013

Stockholm med ungt sällskap

Nora och jag åkte till Stockholm på tumis i torsdags. Med båt.

Nora har inte åkt Sverigebåt sedan hon kan minnas och har hört om kompisars äventyr. Så jag tyckte att vi skulle ta oss dit över självständighetshelgen hela familjen. Det tyckte inte Simon, lägligt nog när båtresan redan var utlovad, så jag fick tackla femåring på Silja Line alldeles ensam. Det gör jag inte igen. Däremot hade vi alldeles utmärkt trevligt sällskap på resan: Katja och hennes lille pojk. Vi besökte Junibacken som ju är alldeles utmärkt trevligt, och Vasamuseet som Nora hade höga förväntningar på redan innan eftersom jag hade med mig Sagan om Vasa från mitt senaste Stockholmsbesök i september. Museet hade bra barnguider och är ju ett museum där man får klättra och peta på en del saker, så de levde upp till Noras förväntningar. En bra sak med Stockholm är att de har jättebra mat till ganska överkomliga priser på museerna - något Finland definitivt kunde ta efter. De flesta barnvänliga ställen här i landet är makalöst vuxenovänliga, men Junibackens krog hade gott hemlagat mos till köttbullarna, en massa olika sorters te och en fantastisk utsikt över Djurgårdsviken (heter den så?).

Sedan är ju Nora universums långsammaste barn, så att få oss iväg om morgnarna (om det inte finns ett dagis med väntande frukost att ta sitt halvklädda barn till) tar minst tre timmar.  Och vårt unga ressällskap protesterar mot världens (inbillade) orättvisor genom att lägga sig på golvet och skrika. Och Nora vill helst bli buren när vi går på stan. Vilket är jävligt osannolikt att hon blir. Så det har varit en del friktion, svett och utbrott.

I morse hittade jag mitt första gråa hår och blev inte ett dugg överraskad. Stadssemester med vinterklädda småbarn är fan så långt ifrån semester man kan komma. Jag behöver semester.

Hemkomst x 2

Under de senaste tio dagarna har jag hunnit göra ett besök i Vasa och två i Stockholm. I morse kom Nora och jag hem men kunde tack vare min gränslöst hjälpsamma mor pila direkt till jobbet medan hon körde hem bagaget och Nora till dagis.

Medan Nora och jag var på långhelg i Stockholm passade Guy-katten, försvunnen sedan mitten av april, på att flytta hem igen. Varifrån vet ingen. Så när jag kom hem igen osade det hemtrevligt av kattskit igen - pälsdjävulen har raskt passat på att impregnera huset med sina egna dofter. Tengil är fortfarande inhyst hos mina föräldrar eftersom jag flängt så mycket. Vi får se vad som finns kvar av henne efter träffen med Guy-katten i kväll.

Så nu är det till att torka kattskit igen. Hoppas han inte lever så länge.

onsdag 20 november 2013

Regel

Om man har tvättat diskmaskinens filter får man äta Pappagallos lakritsglass.

söndag 17 november 2013

Det roligaste jag hittat på internet

På Facebook spökar en statusgenerator. Om man loggar in via Facebook skapar den statusuppdateringar som låter som du - det vill säga den gör vansinniga, ibland grammatikvidriga hopplock av vad du skrivit. Jag publicerade ett par vid min profil men har snart suttit i en timme och skrattat åt exempel som
  • Fast mamma gråter inte, hon martyrar inte alls
  • Lutar åt att dammsuga blir stök. Men utedelen av princip då var bra, men att vår befriare har ett dygns erfarenhet, men inte läst Bibeln.
  • tycker världen kunde dra nåt gammalt över unga människors studier, men försöker hantera denna sommar med Mark Levengood inte sabba någons födis på
  • Busschauffören spelar sällskapsspel med häst, i kväll.
  • Jag gillar sandkonsten i skolan, vokabulären får man nog sitt lystmäte.
Om jag inte dyker upp på jobbet i morgon sitter jag fortfarande och genererar nonsens. Det är så jävla roligt. Jag är så jävla rolig.

söndag 10 november 2013

Vänster hand

Nora har fyllt fem. Jag har skött hela födelsedagen med vänster hand. Har varken haft tid eller energi till mer, och på fredag eftermiddag började jag ha en lätt ångest: jag visste att hon ville bjuda på mockarutor, men utöver det hade jag planerat noll. Simon med.

Men vet ni, det ordnade sig. Vi må gå omkring och smågruffa och sköta vardagen lite halvbra, men födelsedagsfirandet, i dagarna tre, löste sig. Det behöver inte vara så jävla komplicerat. Och jag glömmer alltid hur bra vänner Nora har, och hur trevliga deras föräldrar är.

Det enda som var klart när gästerna kom var dukningen och tårtan (mockarutorna). Jag vägrar papperstallrikar annat än i nödfall,  så vi dukade med den ersättliga delen av finporslinet. Medan Simon skar upp dippgrönsaker tog jag emot gäster och värmde korv. Ungarna försvann upp på Noras rum och det blev bra. Vi meddelade föräldrarna att de var välkomna in på rester i samband med att de plockade upp ungarna, och det var trevligt att hinna sitta ner och prata för en gångs skull. Visst hann jag få stressvettningar när A och E påminde mig om att jag hade lovat spela råttfällan med dem (innan föräldrarna kom) samtidigt som en drös med föräldrar faktiskt kom, samtidigt som W ville ha mjölk och Tengil vår befriare började se mer än lovligt bajsnödig ut. Men sedan gav jag fan i mitt "löfte" till A och E (ungar i femårsåldern är experter på att kalla små antydningar för löften!), satte mig ner och fikade vuxet och hade det bra. Dagens familjekalas var första gången jag vågade dra ner på mina ambitioner och det blev utmärkt. Simon lagade gryta, jag bakade ytterligare en omgång mockarutor, jag fick be mamma ta med sig florsocker för vårt var slut, vi hade en separat barndukning vilket tillät oss vuxna att äta i lugn och ro, vi drack vin och mådde gott.

Nu har jag rastat hjärna och hund och nyktrat till lagom till läggdags. Och bloggen lever, vilket kanske behövde bevisas.


söndag 27 oktober 2013

Redrum

Nora och jag var i simhallen i dag. Vi satt på en bänk, hon såg in i en spegel på motsatt vägg och frågade mig "Vad betyder 'penkkiä'?" - för där stod det, prydligt spegelvänt "Älä siirrä penkkiä muualle". Skylten hängde ovanför våra huvuden. Jag berättade att det betyder bänk, varpå hon läste hela meningen med felfritt uttal, trots att den stod spegelvänt. Hon läser spegelskrift och uttalar felfritt, men förstår mycket begränsat med finska.

När jag var sexton fick jag följa med en bekant i Paris till hennes skola. Min franska var rätt knagglig och de läste mer avancerat än i skolan i Finland, och när högläsningsturen kom till mig tragglade jag igenom texten med av allt att döma hyfsat resultat, för läraren var mäkta imponerad och tyckte min franska var fantastisk för att ha läst det blott två år i skolan. Vad han hade missat var att jag ju inte hade förstått stort mer än ordet nyckel (clef) i hela det textstycke jag precis hade läst, men om man vet hur franska ska uttalas kommer man rätt nära utan att förstå vad det betyder.

Men lite häftigt tycker jag det är att min nästanfemåring fattar att läsa finskan rätt fastän den står spegelvänt. Fast å andra sidan är det inte så länge sedan det där med höger till vänster och vänster till höger inte hade någon som helst betydelse för aroN.

fredag 25 oktober 2013

Att utvecklas som akademiker

Jag var på ett möte i tisdags. Vi skulle ha varit fler, men eftersom tre personer plötsligt backade var vi bara fyra: mina tre handledare och jag. Så ett möte som inte alls skulle handla om min avhandling halkade in på det spåret och det var mycket bra.

Den av mina handledare som är samhällsvetare och inte språkvetare sade en ramsa som lät klok och jag antecknade vad han sade. Efter att ha sett den på papper insåg jag att jag inte begrep ett dyft av vad han hade sagt, trots att jag insåg att det låg mycket i det utan att alltså förstå vad. Så jag hör mig ställa frågan: "Det där låter jättebra men jag har ingen aning om vad det betyder."

Och min egen reaktion var pur glädje. Jag har kommit så långt att jag vågar ställa de riktigt dumma frågorna. Vilket får mig att inse vad jag inte ännu kan och vet. Vilket i sin tur betyder att jag kan och vet en hel del.

För ett par år sedan hade jag inte ens insett att jag inte förstod.

Svaret på min kommentar var givetvis en vänlig och uppmuntrande specificering av vad han hade menat, som ledde mig rätt. Jag har världens bästa handledare men jag stör dem för lite.

måndag 21 oktober 2013

Vad jag lär mig på manegekanten

Noras hästintresse började med mina ridlektioner, de fyra jag fick av mina älskade systrar när jag fyllde år i somras. Hon ville prova, började gråta när ridlektionen var slut för hon tyckte den var för kort. När jag frågade om hon skulle vilja rida en gång i veckan utbrast hon: "mamma, jag skulle vilja rida varenda dag!". Så är det nu inte, men varenda vecka får hon rida. Medan hon har teori och lär sig sadla, rykta och dra åt tränset rastar jag hunden i de underbart vackra stallomgivningarna (fast från och med nästa vecka, när det blir vintertid, kommer jag inte att se något fan) och när hon rider sitter Tengil och jag och hejar. Hunden blir van vid hästar och jag snappar upp ett och annat.

Förra veckan hade jag min sista födelsedagslektion. Hur det nu var så kom jag på en lektion där det var bara en annan elev, en kanske elvaårig flicka, och det visade sig att både hon och läraren talade svenska så det blev en svensk lektion. Inte för att jag är särskilt mycket bättre på hästterminologi på mitt modersmål än på det andra inhemska, men det var onekligen skönt för hjärnan att få tänka på svenska.

Lätt trav var dagens tema. Det hade jag aldrig gjort förr, eftersom vi var minst tio ekipage på sommarlektionerna och flera var rätt små barn. Vi travade några meter, men det fanns aldrig plats för något mer än några steg - annars travade man ofelbart in i häcken på shetlandsponnyn Bosse som har ett lite annat tempo än en stor häst.

Tack vare mina timmar i Noras stall klarade jag lätt trav (där man alltså går upp och ner i stigbyglarna i stället för att okontrollerat skumpa omkring i sadeln) omedelbart. En kollega berättade i dag att musikmänniskor har lättare för att lära sig trava på grund av rytmsinnet, och det kan äga sin riktighet - vad vet jag. Men roligt var det, vi alternerade mellan trav och skritt och övade oss i att göra branta svängar i högt tempo. Jag måste hitta mig en egen nybörjargrupp för vuxna - ridning måste typ vara det roligaste man kan göra med kläderna på.

söndag 20 oktober 2013

Höst i vår trädgård

Jag gillar hösten. Efter sommar och sol tycker jag om att ta itu med saker igen, särskilt efter att hösten gjort sitt intåg på riktigt. Promenader i gryningen med frost och röda löv, med regn och gula löv, med stövlar och blöta, bruna löv, med löv som följer med stövlarna in i vår tambur med dörrar till precis vartenda rum i hela huset känns det som, tassa inne med löv under strumporna, löv i pälsen på trasselsudden och löv i varenda sopskyffel.

I dag är det sol och jag har städat undan de sommargrejer som fortfarande varit ute. Ett jobb som känts som ett jobbigt måste under mörka vardagskvällar gick i en handvändning i oktobersolen. Som värmde, när jag satt på vår trappa och tog mig en paus. Krattandet sparar jag till våren: torra löv är så mycket roligare att bära bort än blöta, de har fått skydda och ge näring åt gräsmattan under vintern, och de som inte hinns med tränger gräset och krokusarna igenom snart nog. Vårkrattning är roligare än höststädning. Man får ingen bränna av att höstkratta, hur soligt det än är.

Det klart sämsta med hösten är att man vet att snart är den förbannade vintern här. Men jag ska inte låta det förstöra det faktum att vi i dag har en sanslöst vacker oktoberdag.

lördag 19 oktober 2013

Bekräftelse

I allmänhet tycker jag det är lättare att umgås med folk som har en sund självkänsla och inte behöver bekräftas i tid och otid. Samtidigt är bekräftelse en naturlig del av vänskap och annat umgänge: uppriktiga komplimanger och vänliga ord är både livets strössel och livsviktigt för det är det som den sunda självkänslan bygger på. Det blir liksom lite cirkelresonemang.

Och jag strösslar själv gärna. Men man vill ju liksom gärna förekomma folks bekräftelsebegär och säga uppriktigt menade grejer som gör dem glada. När bekräftelsebehovet blir ett knark är det inte lika roligt längre. Det ligger något i att man ska se om sig själv för att kunna vara till glädje för andra. God självkänsla är charmigt. Det är extremt tilldragande. Det är skönt med folk som inte tar illa upp för sådant man aldrig drömt om att mena något illa med, folk som är självständiga nog att skilja mellan det som är tjafs och det som är viktigt. Och skönt med folk som man kan tala om svåra saker med utan att riskera att det leder till obotliga fnurror på tråden. Vänner som vet att man tycker om dem och vill dem väl även när man säger sådant som de kanske inte vill höra.

Men i dag föll jag i självömkans träsk. Efter en lite slitig dag kom jag hem från hundpromenaden med popcorn åt Nora och möttes av raseri över att jag köpt fel sort, och när Simon demonstrativt lämnade sin plats bredvid mig i soffan för att han tyckte hunden (som jag höll i knät för att torka hennes tassar) luktade illa, fick jag nog av min otacksamma skitfamilj. Som jag älskar högt och innerligt, men som ibland tar mig lite för given. Så jag klaga min nöd på Facebook av alla ställen. Berättade att jag var sur och skulle uppskatta vänliga avtryck. Och vet ni, jag fick precis det lyft jag begärde. Vänner som påminde mig om roliga stunder vi haft tillsammans och vänliga avtryck jag själv gjort. Ja, jag gick med håven. Men å andra sidan, hur i hunnan ska folk annars veta att man inte stålkvinnan jämt?

Nu är jag precis lagom lyft. Energinivån är återställd. Min pondus är tillbaka. Och den tänker jag använda till att vänligt men bestämt lära min familj hur Hemsolen ska behandlas.

onsdag 16 oktober 2013

Jag betalar - lämna mig nu i fred!

Två gånger har jag åkt dit när välgörenhetsorganisationer bett mig bli månadsbetalare: Unicef och SOS Barnbyar får en peng av mig varje månad. För att jag är tacksam över att jag kan. Mitt enda samhällsengagemang för tillfället är dagis föräldraförening, och där jag inte har tid kompenserar jag med en liten peng.

Men vem i hunnan tror jag ska bli glad över att en telefonbrud ringer mig en vardagkväll för att tacka mig för mitt bidrag? Har det inget vettigare att göra med sin tid? Visserligen är jag glad över att hon tog reda på om jag vill ha e-post från dem i stället för att bara anta att jag nog säkert vill det - nu fick jag ju faktiskt chansen att meddela att jag varken vill ha e-post, vanlig post eller telefonsamtal utan bara att de gör maximal nytta med min modesta donation.

Den största nyttan med att välja bra ändamål och ge dem en peng är att man kan be andra organisationer lämna en i fred - man kan inte ge pengar till alla. Utöver det vill jag att min e-postlåda, postlåda och telefon används till sådant jag bett om. Och vill jag veta vad de gör (vilket jag vill, men betydligt mer sällan än man kan anta att de tror att jag vill) hittar jag dem på internet.

tisdag 15 oktober 2013

Släpp

I dag är en rolig dag: jag får släppa iväg två lite långsiktigare projekt och slipper bråka med dem något mer. Det ena är en artikel som jag är medförfattare till, där jag fått knåpa ihop en åskådlig tabell. Jag har ingen som helst naturlig fallenhet för åskådliga tabeller, så ni kan förstå att jag är mäkta stolt.

Sedan ska jag göra hisnande framsteg med avhandlingen, tänkte jag.

söndag 13 oktober 2013

Jobb på söndag kväll - grader i helvetet

Man kan jobba och så kan man sitta med benen högt och en valp i famnen och jobba. Jag föredrar det senare. Men Simon undrar vad jag riktigt sysslar med: emellanåt läser jag högt vetenskaplig text på (europeisk) engelska, emellanåt jollrar jag meningslöst trams i örat på Tengilshunden. Intressant kodväxling* i mer än en betydelse.

*Kodväxling betyder att man växlar mellan två språkliga repertoarer, i allmänhet språk, men det kan också handla om att växlan mellan dialekt och standardspråk. Eller uppenbarligen akademiskt språk och joller.

lördag 12 oktober 2013

Att återupptäcka sin barndom

Häromveckan hos mina föräldrar kom jag att rota i en bokhylla lidret, och hittade en av mina favoritböcker från när jag var barn. Den heter "På jakt efter Kludden" och är skriven 1968 - vi hade säkert ärvt den av någon för den är rätt många år äldre än någon av oss barn.

Boken handlar om en mamma som tröttnar på att tjata på sina barn och bestämmer sig för att göra uppror och göra precis vad hon vill. Hon bestämmer sig för att besöka sin barndoms stad för att träffa sin bästa vän Kludden som hon inte sett på tjugo år. Hennes barn vill följa med men hon vill inte morsa dem, så de bestämmer att hon också ska bli barn. Barnen får sköta sig själva och mamma slipper tjata. Så de råkar ut för äventyr och campar på en vind, gör en massa tokigheter, blir förföljda av en nitisk polis och hittar mystiska grönrosa stjärnor målade över hela stan - men ingen Kludden.

Jag läste ett kapitel på prov för Nora, och hon fullkomligt älskar Kluddenboken - så till den grad att vi sannolikt kommer att sträckläsa den i dag. Och boken lever helt upp till mitt minne av den. Jag njuter av tokerierna och äventyret, av den trovärdiga dialogen, av att återuppleva min barndoms läsnjutning och av att se lillungen med lysande ögon andäktigt lyssna, heja på mig och vädja om ytterligare ett kapitel till.

Ja, vad vore livet utan böcker?

måndag 7 oktober 2013

Må han aldrig få veta hur det gick för Jesus

Här i helgen kände jag ett våldsamt akut behov av att få lyssna på Matteuspassionen. Så det gjorde jag, på Spotify. Där kunde man se skivomslaget: ett kors med en dinglande farbror med spikar genom händer och fötter, som väckte nästanfemåringens uppmärksamhet. Så vi fick ta samtalet om Jesus, vad som hände på påsken och vad det har med oss att göra. Fast det där sista tog jag inte upp - jag är ateist och det det har med mig att göra är så hemskt att jag inte klarade av att berätta det för Nora: för mig handlar det om att vi fortfarande torterar ihjäl varandra här i världen, om att vi aldrig får glömma och om att jag bär ett personligt ansvar för att verka för en miljö där åsiktsfrihet råder och där folk får säga vad de tycker oavsett hur jobbiga de är för dem med makt. I synnerhet om de är jobbiga för dem med makt.

Men i stället höll jag mig till de historiska fakta försåvitt vi känner till dem: att Jesus tyckte att alla ska få vara med och att vi ska behandla varandra som vi själva vill bli behandlade, men att det fanns folk som tyckte han var så besvärlig att han inte skulle få finnas och därför spikade de upp honom på ett kors så att han dog. Vi tittade lite på spikarna i händer och fötter och jag tänkte att vi tar det här snacket nu, snart är det jul och dags för gulligare historier. Och finns till hands så att hon kan fråga, hellre berättar jag själv än att hon får höra det på omvägar av någon hon kanske inte känner sig lika bekväm med att fråga och eventuellt sörja med.

Och min lilla unge greps naturligtvis av empati. Men inte med Jesus: i stället sänkte hon rösten och tyckte att det nog är bäst att vi talar lite tystare så inte pappa hör, för han skulle säkert tycka att det är lite jobbig.

fredag 4 oktober 2013

Den är funnen!

Min plånbok har, de senaste tre månaderna, legat bakom några hundmatssäckar på tuppen i ett stall i Kokon, Borgå. Inte världens bäst städade stalltupp, därför fick den ligga i fred så länge. Vilken tur att jag vägrade förnya körkortet med den vidriga bilden där man inte får småle - vilken tur att jag har kvar min XL-lapp där jag är en milt leende artonåring, som jag fick när jag körde upp i så hårt snöoväder att jag fick köra 40 på motorvägen. Du och jag, körkortet. Tror jag det.

onsdag 2 oktober 2013

Torka

Jag har ett barn som för närvarande suger ur mig all energi jag har och är utmattande. Rent objektivt är hon ett lätt barn - kärnfrisk och med goda mat- och i princip även sömnvanor. Ändå är vi inne i en jobbig fas. Sedan dödenperioden i våras vill hon somna med mig, något jag inte orkat ta itu med, och ibland när hon är särskilt speedad och bara tvinnar och snor blir det en hel del rytande och hot om att "vet du nu lugnar du ner dig annars kan jag inte vara här"och det enda jag vill ha är den genaste vägen till medvetslös unge, utan att bruka vare sig våld eller kemikalier, och när jag äntligen har det har jag själv somnat av frustration eller utmattning eller båda. Ja, vi har åter halkat in i att jag nattar. Och har noll egen tid. Och den i och för sig ypperliga dealen att den som slipper natta (ja, jag använder slipper för att det mysiga är så jobbigt just nu) städar huset har helt torkat in.

Egentligen handlar det om någon sorts frigörelseprocess där hon utmanar. Hon blir självständig. Hon kan. Men samtidigt saknar hon förstånd och insikt i att allt inte behöver utmanas. Det bråkas om kläder - i morse skulle hon ha en tröja med ett djur på. Det gick inte med sköldpaddströjan för den har många sköldpaddor, och hästtunikan ratades av samma anledning. Chihuahuatröjan var i tvätten och den hiskliga fjärilströjan med rosa bling såg ut som fuck och godnatt (på förekommen anledning tvättas det inte kläder hos oss just nu) och hon är för liten för att jag ska kunna kräva att hon själv ska se till att den blus som till äventyrs duger ska vara ren och torr i tid.

Efter en kvart av tjat fick jag med henne på hundpromenad i eftermiddags och vi hade fantastiskt trevligt. Hon övade sig ihärdigt i att blåsa tuggummibubblor och fick till sist till det med påtaglig stolthet vilket ledde till ett underbart samtal om känslan av att lyckas med något man tränat länge.

Insikt är all förändrings moder. Jag vet att jag behöver mer egen tid, och i morgon åker far och dotter iväg på absolut allra minst två timmar och jag får huset för mig själv. Och jag har lovat mig att inte använda mer än högst en timme åt att städa.

Via Facebook hittade jag den här sidan om inkännande föräldrar, och även om jag kanske inte känner igen mig till hundra procent i beskrivningen av känsliga föräldrar finns det mycket i texten jag kan ta till mig. Jag tyckte de första åren var en picknick jämfört med detta och kan bli alldeles oresonligt arg över det minipubertala pissbeteendet för att jag känner mig så överväldigad och överkörd. För att det går åt reven med alla mina höga ideal när jag blir tvungen att tjata i stället för att samtala, dirigera i stället för att göra roliga saker. Visst, till en stor del handlar föräldraskap om vardagsslitage i stället för kvalitetstid. Och när det går rutin i de roliga sakerna, t.ex. att vecka efter vecka se till att vi kommer i tid till stall och simskola, känns de roliga sakerna inte som spontana guldkanter utan mer som ytterligare grejer som måste klämmas in och hinnas med.

Så jag får rensa i åtagandena, delegera och vara stenhårt uppmärksam på alla tendenser till ojämlikt föräldraskap. Sluta vara en curlinghustru. Vägra nästla in mig i Noras hobbyer varje vecka, även om jag tycker det är jättekul när vi väl är där. Men man ska ju ta sig dit och hem också. Och med en huld dotter som kräver minst femton minuter av tjat för att något ska hända måste jag delegera hälften av hobbylogistiken, även om det betyder att hobbyengagemanget ryker på kuppen.

torsdag 26 september 2013

Blev det inte värre än så?

Efter två kvällar med whiskeytutingar som visserligen smakade gott men som inte hade någon effekt alls på halsont och övriga förkylningssymptom tog jag sjukledigt i dag. Det funkar inte att vänta till helgen och sedan vara för sjuk för att hinna vila och sedan klämma en vecka till, nej, har man ett energiskt barn blir det tji med vilan i helgerna, i synnerhet om den andra föräldern också mår risigt.

Hunden behövde ju rastas, men jag klädde mig för en polarexpedition och tog det lugnt - det blev sjukt svettigt men gjorde säkert gott. Sedan mixade jag en pesto på resterna i min örtagård och tog en låång tupplur. Sedan kom mina kära hem och jag orkade vara social. Nu känner jag mig rask och ny. I morgon ska jag jobba järnet, tralala.  Det ser jag fram emot. En sjukdag i rättan tid kostar mindre än fler, när man piskat sig att jobba halvfart alltför länge. Det är svårt att ta ledigt ibland - i går kunde jag det definitivt inte (fast definiera nu sen definitivt inte), men i dag gick det utan större samvetskval. Måste leva som jag lär. Ibland är lättja en dygd.

onsdag 25 september 2013

Finns det barnwhiskey?

Nora älskar öl, har gjort det sen hon var liten. Och nej, hon får inte smaka på alkohol, utan har fått dricka Nikolai (0,0 %). När vi åker tåg till stan händer det att vi äter en korv och dricker var sin öl på Aseman Wursti, hon och jag, och folk blir lite roade. Andra undrar om jag vill lära mitt barn dricka alkohol, men där förstår jag inte riktigt hur de tänker: alkoholfritt öl är inte alkohol. Alkohol har en egen smak som kräver tillvänjning - och den tillvänjningen får hon sköta själv när hon är myndig om hon vill. Givetvis hoppas jag att hon i så fall dricker med måtta, både i ungdomen och senare.

Hellre alkoholfritt öl än läsk, menar jag. Bättre för tänderna, mindre beroendeframkallande och fritt från tillsatsämnen. Fast när mor och far sitter i soffan och gurglar onda halsar med whiskey undrade hon försynt om det finns barnwhiskey.

Fördelen med att inte sluta i tid

En gång när jag sticknördade kunde jag inte sluta.

Denna septemberonsdag då jag precis överraskats av SNÖ i hundskolan är jag tacksam över att jag kan gå här hemma i pyjamasbyxor och porra mig i ett par ylle-stay ups.

Klet i ögat

Hela världen är grå. Jag somnade, min vana trogen, bredvid Nassen medan jag nattade, och sedan vaknade jag ett par timmar senare med kletiga kontaktlinser och ser världen genom en mjölkig hinna. Nu ska jag stappla mig ut med kompostbyttan och hunden och tömma bägge och stappla tillbaka i säng, min egen den här gången. God natt!

söndag 22 september 2013

Hemma igen

Stockholm var fint. Det var Nordkurs årsmöte vilket betyder att kursarrangörerna och -koordinatorerna från de nordiska länderna kommer samman, umgås och utbyter erfarenheter av kurserna. Helt klart är att kurserna behövs: det är värdefullt för nordiststudenter och blivande lärare i språk och litteratur att lära sig om språket och litteraturen i de olika länderna, och få erfara den nordiska språkförståelsen i praktiken. Den respons jag fått av mina studenter visar att de visserligen uppskattar undervisningen och ger den gott betyg, men att det viktigaste är att de får lära känna varandra och samtala med varandra. I centrum står ett nordiskt land, värdlandet, men allt handlar i praktiken ändå om hela Norden eftersom studenterna jämför förhållandena med sina egna länder. Och åker hem och kan förhoppningsvis sprida att Norden är en viktig språklig och kulturell gemenskap.

Programmet var bra och vädret härligt. Guidad tur i Bergianska trädgården (jag älskar botaniska trädgårdar, särskilt vackra höstdagar när det fortfarande finns gott om blommor och grönska), på Vasamuseet och i Gamla stan. God mat och dryck. I natt var jag last woman standing, något jag inte minns när det hände sist.

Och i december åker vi dit hela familjen, och då hinner jag ta det lugnare och se mer. Jag älskar Stockholm. Det var där vi var på bröllopsresa, och så småningom börjar jag ha koll på hur de olika stadsdelarna hänger ihop med varandra.

Och trots att jag är trött och har krabbis känner jag mig utvilad på något märkligt vis.

torsdag 19 september 2013

Packhelvete

Jag ska bara vara borta i två dagar så det borde inte vara svårt att packa. Men jag har inte varit på kontoret på två dagar och folk lämnade in papper jag behöver för sent för att jag ska kunna skriva ut dem och eftersom jag är gift med en dataingenjör är vår skrivare kopplad till tv:n för vi kan ju inte göra som alla andra och fan vet hur jag ska få utskrifterna, har flängt omkring och curlat bort barn och hund så att Simon ska komma iväg och golfa i morgon och nu är han inte hemma och kan hjälpa mig och svarar inte i telefon. Om jag gifter om mig en dag, inte fan lär det bli med en dataingenjör. Och nu hör jag hur en hel drös med dataingenjörhjärtan går i kras, alla de där ingenjörerna som bara väntar på vår inte alls nära förestående skilsmässa eller nåt så sorgligt att jag inte vill tänka på det.

Så jag får bära på tung dator genom Stockholm i morgon och inte lätta papper. Varför, å varför valde jag en pro och inte en air?

Mina räddande riddare

Jag har hyllat dem förr och jag hyllar dem igen. Jag har en underbar verkstad som fixar min bil både när den dör den årliga bildöden och när den måste rutinunderhållas. Visserligen ligger den, på verkstäders vis, lite otillgängligt, men nu när jag har hund känns det mindre som ett irritationsmoment, mer som en bra promenad. I går när jag lämnade in bilen samlades hela den tatuerade personalen för att dalta med min hund och jag valde att gå hem från verkstaden - en promenad som i slutänden tog två och en halv timme vilket jag kanske inte riktigt hade tid för, men Tengil var mer än nöjd.

På eftermiddagen ringde de visserligen för att berätta att de gärna håller den kvar över natten: de hade hittat en mängd småfel som krävde reservdelar de inte hade inne men som var nödvändiga att åtgärda för att min otrogna Leyla med eldslågor på växelspaken ska klara besiktningen. Och när det visar sig att det inte är frågan om någon konkurs och vi dessutom klarar oss utan bil är man ju bara nöjd över att de fixar. Så nu får hunden sig en ny promenad och en massa skäggigt, tatuerat gos. Fast i dag tänker jag ta tåget - promenaden genom industriområdet blir lång nog ändå.

Och på tal om promenader blir jag mer och mer nöjd över vårt val av hund och har svårt att förstå tjusningen med stora hundar. Själv ville jag också ha en stor en, gärna en som påminde om min älskade salig Pelle (75 % irländsk setter, 25 % labrador), men med Tengil på hand kunde vi inte ha fått en bättre hund. Till sättet påminner hon om Pelle på alla väsentliga sätt: hon älskar att få vara med och får hon inte det sover hon. Hon kan gosa precis hur mycket som helst. Hon har liknande humor och ett gott självförtroende. Men hur hon än försöker lyckas hon inte dra ikull mig. Hon behöver inte mer motion än den vardagsmotion jag maximerar genom att gå dit jag rimligtvis kan. Men väljer jag absurt långa motionspromenader som drygt tiokilometerspromenaden i går hänger hon med hur bra som helst. Och hon kräks inte i bil utan älskar att få följa med. Och hon håller på att bli riktigt bra på söklekar. Den som vill ha en vit dvärgschnauzervalp om ett par år kan höra av sig till mig.

I'm on fire

Den inte bara tålde dagsljus, den fick sällskap av ett stycke till före frukost. Lite kompensation för att jag ska åka till Stockholm i morgon, i arbetets tecken, och inte göra något avhandlingsrelaterat alls.

onsdag 18 september 2013

Just när jag trodde jag var slut för dagen

Under veckorna är jag extremt kvällstrött och till helgerna kommer nattugglan i mig fram igen. Men precis när jag trodde att jag omöjligen skulle kunna prestera något mer i dag vrider jag ur mig ett stycke avhandling så där bara. Där ser man. Nu återstår det att se om den tål dagsljus i morgon eller om det blev en av de där sakerna som blir så underliga när man är trött.

Var och en blir salig på sitt vis

Vi trotsade elementen i dag och gick på svampkurs i ösregn - Nora, Tengil och jag. Vår lyxlirare till hund gillar inte regn och efter ett par sök som visserligen gick alldeles utmärkt och hon nosade fram kantareller i långa banor och undvek all annan svamp (vi har tränat lite med trattisar också, men här var de andra svamparna medvetet oätliga) blev hon kall, fick nog och vägrade allt annat än värma sig i min famn. Tappra Nora satt under ett träd i regnkläder och åt matsäck - jag hade lovat henne lyxigt innehåll i spindelmannenlunchboxen och hon njöt av god smörgås, saft och rischoklad. Nu är vi hemma igen och ska ha brasa bara jag orkar bära in ved.

En av oss har rivit ut en lössula ur en av Simons skor och ligger på golvet och gnager på den och rullar saligt med ögonen. Jag säger inte vem av oss det är.


tisdag 17 september 2013

Belöningen man får när man vikt tvätt

Det var en oförarglig hög med ren tvätt som var det svarta hålet där mina finjeans hade hamnat. Där låg de och sade ingenting. Nu håller de mig varm och anständig och säger fortfarande ingenting.

måndag 16 september 2013

Nostalgisk måndag

Före frukost i morse hade jag lyckats med mycket memory lane. En kvart i åtta satt jag med tindrande ögon på min yogamatta på Arbis och svarade med säker stämma på upprop, när någon kommer in genom dörren och läraren säger "... och där har vi Mathias" och in knallar Mathias som jag gått i klass med hela skoltiden. I vuxen ålder har vi haft mer sporadisk kontakt och jag kan faktiskt inte svära på att vi setts sedan hans bröllop. Jag blev alldeles jätteglad åt att vi kommer att yoga ihop varje måndag, och vi stämde träff i Arbis café efter att vi klätt om.

Och medan jag satt och klädde på mig efter duschen började någon plinka Hallelujah i ett rum någonstans. Jag var typ två år gammal när den vann schlager-EM, och jag förknippar den med min barndom. Ut till cafét och en bastant frukost med en kär skolkompis. Nu sitter jag bh-lös på jobbet med träningsvärk i filéerna och väntar på den gudomliga inspirationen.

lördag 14 september 2013

Bok till landet

Jag håller på med Rosens namn av Umberto Eco - en bok jag försökt mig på många gånger och den här gången ska det banne mig bli av. Nu har jag kommit så långt att den verkligen börjar bli spännande, men det är inte boken man läser på landet med min högljudda släkt: på landet läser jag bara i stulna snuttar, så det jag letar efter är en bra historia med ett språk som bjuder möjligast lite motstånd utan att vara banalt. The fault in our stars och Is gick att läsa på landet, likaså His dark materials-trilogin. Marian Keyes och deckare läser jag inte, har försökt men jag ångrar mig alltid och tycker det var bortkastad tid.

Jag lutar åt att det blir Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz eller A visit from the goon squad. Att åka utan bok är helt otänkbart, måste ha min snuttefilt.

fredag 13 september 2013

Designfel

Varför reagerar barn och vuxna så olika på trötthet? Och om vi nu ska reagera olika - vore det inte mer praktiskt om de med förstånd och färdigheter blev hyper och ungarna blev apatiska i stället? Mänsklighetens största designmiss.

Skulle jag hitta mina byxor ...

Jag har svart bälte i att ställa ifrån mig grejer för att aldrig hitta dem igen. I somras var det min plånbok, som jag fortfarande inte sett röken av, och nu är det två veckor sedan jag senast såg mitt enda par anständiga jeans. Jag minns att jag hade dem på mig när vi skulle till landet, och insåg att det är stolleprov att ha sitt enda presentabla par jeans på sig dit. Så jag tog av mig dem och lade dem förnuftigt nog i ett svart  hål. Det är det andra paret dyra jeans som jag tappar på ett par år.

Ser jag ut som om jag hade råd att köpa nya byxor? Ser jag ut som om jag hade lust till det? Svar nej. Jag har ett par ihjältvättade nudiesar med hål på knät som håller mig anständig. Om man nu kan var anständig med hål på knät.

Sprit och sex håller en borta från idrotten och dess skador

Jag super och knullar för lite och nu har jag ont i hälen. Det är de mellan tiotusen och femtontusen stegen jag tar per dag som fått vänster häl att protestera, trots att merparten av stegen gås i fotriktiga löpskor.

I dag får jag bjuda in lekfulla rackor i trädgården och bjuda deras mattar och hussar på whiskey soda, sitta med benet högt och förföra min spritstinna man när han kommer hem från ett fylleslag med bästisen.

torsdag 12 september 2013

Hur vår hund skiljer sig från vår katt

Jag känner mig frestad att generalisera och tycka att det gäller hundar och katter i allmänhet, men det finns naturligtvis hundra undantag vilket gör generaliseringen förolämpande för alla som har rationella katter. Alla två.

När Tengil åkte båt för första gången tyckte hon det var lite högljutt, läskigt och blåsigt, så hon tittade noga på vad flocken gjorde. Ingen verkade tycka att det var något annat än i sin ordning så hon drog slutsatsen att det väl var det då och lärde sig åka båt. Och lärde sig älska att åka båt.

När Guy-katten, salig i åminnelse, åkte båt för första gången tänkte han att det här är ju fanimig livsfarligt så han gjorde det enda riktigt dumma - hoppade i sjön. Han litade visserligen på oss men han tyckte inte vårt omdöme var mycket att hurra för. Det var ömsesidigt.

Det finns hur många exempel som helst, men jag måste säga att jag tycker det är sympatiskt att vår valp med blott fem månaders livserfarenhet litar på att jag kan avgöra om något är farligt eller inte. På vår sena kvällspromenad var det en stubbe som såg farlig ut. Jag gick fram till stubben vilket gjorde att Tengil också vågade sig fram och så var det trollet avslöjat. Guy-katten skulle antagligen ha kastat sig under tåget. Samtidigt hoppas jag givetvis att hon vid behov larmar om röklukt (ja, vi har brandvarnare) och inte bara tror att det är okej bara för att vi inte vaknar.

Kan ni inte köra ihjäl någon annan i stället?

Skyltar som den här

Baby on board stickers have led to one in 20 motorists having an accident, a survey has claimed.

sätter myror i huvudet på mig. Jag förstår att folk vill att deras medtrafikanter ska ta det försiktigt i trafiken. Vem vill inte det. Men tror de att en lapp som signalerar att de ogärnare än andra vill bli påkörda har någon effekt? Att fartdåren eller rattfyllisen eller den trötta tänker att "Men då så, då tar jag och rammar den där andra bilen i stället."

Att varna för att det leker mycket barn på en viss väg är en annan sak. Barn är oförutsägbara i trafiken och det är på sin plats att se upp. Liksom det i och för sig alltid är, men det ger en extra påminnelse om varför det är låg hastighetsbegränsning på en viss väg. Men bebis i bilen - det är för Håken ändå inte spädbarnet som kör?

Pepp

På min hundpromenad i morse träffade jag en granne som jag lärde känna när jag bjöd in Tengil och mig att leka med hennes hund i hennes trädgård. I morse bjöd vi in dem i stället. När jag berättade att jag ska sätta mig ner och börja skriva och att det är min doktorsavhandling jag skriver på, berättade hon att hon är övertygad om att jag kommer att klara det: med viljestyrka klarar man det mesta. Själv förlorade hon rörelseförmågan i höger sida efter ett slag i huvudet (olycksfall på jobbet) och tack vare benhård vilja, långvarig och intensiv träning och terapi kan hon i dag gå och röra sig och göra vad som helst.

Man kan göra vad som helst. I går höll jag i en kollegas doktorsavhandling, varm från tryckeriet. Inom en överskådlig framtid får jag hålla i min egen.

I och för sig tvivlar jag inte (längre) på att den dagen kommer. Ändå kändes det skönt att en närapå främling påminner mig om att jag kan.

onsdag 11 september 2013

Räddningen

En bränd tårtbotten gjord på mandelmjöl som ratades och ledde till nytt försök i helgen blev räddningen när jag hade för stort blodsockerdipp för att kunna fixa middag.  Tur att jag inte matat den i trastarna eller hunden.

tisdag 10 september 2013

Oväntat replikskifte

Jag ber Nora kissa före läggdags och hon svarar: "Kommer, jag ska bara göra korstecknet på Tengil först!".

Vi har läst en rysk folksaga, Den puckelryggiga lilla hästen, på landet. De där ryssarna är rätt förtjusta i korstecknet - åtminstone gör Ivan och hans bröder det i sagan. Och Nora. Och Tengil.

fredag 6 september 2013

Anställningskriterier

I dag fick jag vara med om anställningsintervjuer på universitetet. En kollega till mig söker två forskningsassistenter till ett projekt, och fyra studenter har sökt jobbet. Hon ville ha ett par extra öron och ögon och ett bollplank, och jag är glad och smickrad över att ha blivit tillfrågad. Och det var mycket lärorikt. Bland annat diskuterade vi vilka kriterier som avgör - någon på institutionen hade kommenterat en av de sökande med att hen inte är så bra för hen har fått tvåor i en del kurser, på en skala från ett till fem. Hoppsan tänkte jag, om idel fyror och femmor hade varit ett kriterium för att anställa mig skulle jag inte vara doktorand i dag. Min kollega erkände att hon själv är perfektionist och därför blev överraskad när studenten i fråga gjorde väldigt väl ifrån sig i anställningsintervjun. Vi hamnade in i en diskussion om det farliga i att döma andra enligt sig själv. Å ena sidan kan man  tycka att låga betyg i en del kurser är ett tecken på låg ambitionsnivå. I min värld betyder några tvåor i betyget enbart att personen har en förmåga att prioritera: hen satsar på de kurser som är viktiga och har betydelse med tanke på hens egna ambitioner, och har tid över för vänner, familj, jobb och hobbyer. Jag erkänner när som helst att mina betyg i grammatik och språkhistoria och för den delen mitt slutarbete från Soc & kom inte tål dagsljus. Å andra sidan tyckte jag att personen i sin platsansökan gav ett beige intryck och inte berättade tillräckligt om sig själv, medan min kollega fått ett mycket gott intryck.

Den som imponerade mest visade ett stort intresse för arbetsuppgifterna, övervägde att använda ämnet som stoff för sin egen kandidatuppsats och visade stor initiativrikedom. Det smällde högre än den sökande som trodde sig ha jobbet som i en liten ask tack vara höga betyg och tidigare arbetserfarenhet, men inte verkade särskilt intresserad av arbetsuppgifterna.

Jag fick viktiga lärdomar inför nästa gång jag söker jobb. Och en bra erfarenhet att lägga till min egen CV.

torsdag 5 september 2013

Nora lär sig finska

Jag lärde mig finska när jag var tre år gammal, kanske fyra, och en jämnårig finsk flicka flyttade in i lägenheten bredvid. Tillsammans gick vi i den tvåspråkiga lekskolan när vi var fem, där en del av bådas blivande skolkompisar också gick. Jag minns hur lätt och roligt det var att kunna kommunicera med alla i lekskolan, något ganska få kunde: de finskspråkiga barnen lärde sig inte kommunicera på svenska och de svenska inte på finska, men alla lärde sig förstå åtminstone lite och det fanns personal på båda språken. Det var inte fråga om någon särskilt medveten språkbadsstrategi - det var före språkbadets tid - utan en praktisk lösning för barn som behövde deldagsvård. Efter lekskolan gick jag hem till grannflickan och sköttes där av en familjedagvårdare som kom till dem varje dag. Förutom språket lärde jag mig också sånger som "Leipuri hiiva" och "Olipa kerran itikka jolla oli rättisitikka", vilket jag är glad över som vuxen boknörd: jag har tillgång till barnkammarreferenser som är svåra att få annanstans.

Jag blev bra på finska vilket var tur för skoltandvården var fins trots att jag gick i svensk skola - fy vad läskigt det hade varit att få tänder utdragna på ett språk man inte förstår. Dessutom fick jag gå i hemspråksundervisningsgruppen i finska i stället för i nybörjargruppen, så i stället för att lära mig att "Kimmolla on pallo" fick jag sjunga sånger, läsa Aku Ankka och lära mig tvetydiga vitsar - den gemensamma nämnaren för alla mina finsklärare har varit en synnerligen ekivok humor. Det förklarar kanske varför finska alltid hörde till mina favoritämnen i skolan. Tidig språkinlärning har dessutom gett mig ett visst gehör för främmande språk: jag kommunicerar oförskräckt även om det går åt helvete. Jag har till exempel lyckats köpa två kastruller öl på spanska och blev mycket glad när jag fick dem i burk i stället för flaska, vilket var vad jag avsåg att säga. Min spanska är fortfarande mer underhållande än informativ, men det bjuder jag så gärna på och kommer oftast fram ändå.

Nora började prata vid nio månaders ålder och var inte två år fylld när hon förklarade för ett par av mina vänner att "Mamma brukar säga att jag är en apa". Hon är det enda helsvenska barnet på sitt svenska dagis, eftersom vi bor i en rätt finsk miljö. Därför har jag inte tagit någon stress över hennes finska utan tänkt att den kommer ändå, i synnerhet som hon aldrig haft några språkliga problem med sitt modersmål. När hon ännu lät sig läggas till vaggvisor stod två finska sånger (Sininen uni och Joutuin vain nyt Nukkumatin luo) på den dagliga repertoaren för de är visor min mormor brukade sjunga för mig, vilket ibland öppnade för diskussion om vad olika saker heter på finska.

Nu när hon har börjat rida går ridlektionerna förstås på finska. I stallet i Borgå hölls de ibland på båda språken, beroende på ridlärarens modersmål, men i Håkansböle är läraren finsk. Barnen har varsin tonåring som leder deras hästar, och alltsomoftast finns det någon som kan svenska och då brukar vi försöka förena utbud med efterfrågan. Samtidigt har stallet blivit en miljö där det är bra att kunna finska. Tack vare hunden är det också allt vanligare att vi talar med främlingar på gatan, och då blir det nästan alltid finska. Och nu suger Nora åt sig som en svamp. Finskan har ju en rätt komplicerad struktur, så när Nora frågar vad "ei mennään prinsessa" betyder vet jag inte riktigt vad jag ska svara, på vilken nivå jag ska börja förklara att det inte heter "ei mennään" utan "ei mennä" och att "vi gå inte prinsessa" inte egentligen betyder något alls. Det blir lite som Chomskys exempelmening "Colourless green ideas sleep furiously" vilket är en lika felaktig mening som "gå snablar tretton i morgon du" trots att den är grammatikaliskt korrekt, därför att den strider mot all logik. Nåväl, jag svarar efter förmåga. Och lägger märke till en väldigt intressant grej: hon lär sig finska på samma sätt som hon lärde sig svenska som ettåring.

När hon började forma meningar som ettåring kunde hon säga något i stil med "pappa nanana bilen" där nanana står för ett obegripligt mummel som signalerade att här ska vara något som hon ännu inte kan uttrycka, t.ex. "sitter i", "kör" eller något annat. Och i takt med att hon lärde sig abstraktare ord som verb och prepositioner började hon fylla i mummelluckorna och kunde säga hela meningar. Detsamma gör hon på finska. Det blir "Mä nanana kääpiösnautseri" - "Jag nanana dvärgschnauzer" eftersom hon inte ännu kan säga "Jag har" på finska, som egentligen är en ganska komplicerad konstruktion för en svenskspråkig eftersom man ordagrant säger "Hos mig finns en ...".

Jag tycker det här är så häftigt. Barns språkinlärning är en helt annan än vuxnas. Och trots att hon nästan är fem år gammal tror jag hon kommer att nå en språknivå på finska som är både idiomatisk och grammatisk, därför att hon konstruerar sin egen förståelse för språket utan att lita sig till en given grammatik. Grammatikaliska regler har man nytta av när det gäller objektsregeln och komitativ och annat finlir. Men vill man kunna uttrycka sig behövs ord, fraser och ännu mer ord och fraser, för då lär man sig innehållet, substansen. När man har gott om byggstenar och fördomsfritt och ohämmat får leka med dem har man ganska goda förutsättningar att bli en riktigt skicklig arkitekt.

onsdag 4 september 2013

Mitt hörn av världen

Det hörn av världen jag befinner mig i tenderar alltid att vara stökigt - men om jag avgränsar mig tillräckligt ser det ut så här: i en skål på köksbordet flyter tre vresrosor. Doften är så skir och lätt att den påminner om liljekonvalj. Min frukost består av en vacker skål med turkisk yoghurt, färska björnbär, valnötter och en stor klick honung. Min jobbdator är splitterny och har inga skråmor. Om jag låter bli att lyfta blicken är mitt hörn av världen välordnat, vackert och hälsosamt.

tisdag 3 september 2013

Allt går att förstöra

När nattningen strular spelar det ingen roll hur fin den kan vara och hur fin den någon gång varit. När nåt skaver vid läggdags måste man förstöra läggdags. Och det är väl som det ska vara. Det där med att paja tutte (paja betyder smeka, klappa, gosa på finlandssvenska) har varit en trygg grej för Nora vid läggdags, och hon har fått göra det så länge hon inte petar och river. Nu får hon det inte längre, åtminstone på ett tag, för hon använder det till att provocera. En annan grej vi gjort är att önska varann roliga drömmar: jag hittar på en rolig, lagom detaljerad dröm åt henne och sen får hon hitta på en åt mig, oftast blir min dröm att vi möts i hennes dröm. Nu funkar inte den leken heller, leken som jag tyckte så mycket om, för dröm efter dröm ratas skrikande för att den är tråkig och inte duger. Visst är det krasst att kräva att hon ska hålla till godo med den dröm hon får, räcker det inte med att man är tvungen att hålla tillgodo med den dag man får, med det liv man får? Men vid läggdags av trött och avig unge är de filosofiska tankarna långt borta.

Visst gör det ont när knoppar brister och fina traditioner förkastas. Bakom det hela ligger någon tillväxtfas som hårdast drabbar lilla skrikhalsen själv. Och det är värt att minnas att det före drömsagorna fanns en tradition av fyra gamla vaggvisor som skulle sjungas varje kväll, tills de plötsligt inte skulle det längre.

Allt kan förstöras. Nya, fina saker kommer att skapas. Det blir bra igen. Men lär dig nu för guds skull sova utan att starta världskrig, min älskade lilla pastej!

måndag 2 september 2013

Havrekuddar med blomkål

Familjen Sylvin Cederqvist är ett trevligare patrask i dag än i går. Stegräknaren visar på 15 000 och dem har jag gått mellan hem, dagis, bibliotek, jobb, hem, stall, soptipp, affär och hem. Nu sitter jag med en skål med ärvda havrefras, ibland dem simmar en blomkålsbukett - bordsskick hör inte till Noras starka sidor. Nåväl: får jag ha mina tuttar i fred pallar jag det mesta just nu.

Jag älskar Åsa

Åsa bloggar om skilsmässa och livet. Och om att inte lyckas eller för den delen vilja leva upp till vissa mäns bisarra förväntningar. Läs, läs!

söndag 1 september 2013

En misslyckad kväll, en misslyckad helg

Åfan vilken kväll vi fick. Jag vet inte i vilket skede det började spåra ur - dagen har varit fin med smidig hempackning från landet om man bortser från en liter soppa som rann ut över verandagolvet precis när vi skulle iväg. Otippat fick jag sällskap av Nora på en eftermiddagspromenad och vi hade fina samtalom allt och speciellt gläder det mig att hon är så intresserad av att lära sig finska - mer om det i ett eget inlägg. Väl hemma blev vi inbjudna att plocka björnbär hos en granne och fick god pasta lagad av Simon medan vi var borta.

Sedan badade Nora, fick kvällsmat och två sagor eftersom hon var i säng i tid - och sen brakade helvetet loss.

Det började med ett varv Godnatt Alfons Åberg-leken, ni vet boken där han hittar på grejer som måste göras innan han kan sova. Nå, hos oss är drickandet efter läggdags vardagsmat, men sen skulle hon få sina naglar klippta och fan och hans moster, och när jag efter tre vänliga tillsägelser sade ifrån på skarpen att hon inte får riva mig i brösten blev det kris. Efter vår långkörare med evinnerliga samtal om döden i våras hamnade vi in i en spiral där hon inte kan somna ensam - en spiral som nu måste brytas.

Summa summarum, det var ett enda provocerande som jag försökte att inte låta lyckas vilket gick okej ända tills ungjäveln började slå hunden som hon först hade insisterat på att skulle sova hos henne. Då tog jag hunden och drog ut på den kvällspromenad vi borde ha tagit långt tidigare.

När vi kom hem sov agent provocateuse sött i sin säng, till sist lagd av sin datorberoende far som det varit helt omöjligt att konversera med under hela helgen på landet.

Nästa helg tänker jag fanimig åka ut ensam. Nu finns där ju kyypakkaus.

lördag 31 augusti 2013

Ilfart till apoteket

Tengil krafsade av allt att döma upp en biboning i morse, för plötsligt kom hon springande till mig och ville upp i famnen. Vilket i och för sig inte är otänkbart annars heller, men nu var hon ynklig på något sätt och jag hittade ett bi som satt på hennes öra som jag drog loss med fingrarna. Biet, inte örat. Och plötsligt var de över oss. Över oss och innanför kläderna och det var fanimig det obehagligaste jag varit med om på länge. Spring! skrek jag till Nora och fick senare världens morkis över att jag själv skenade iväg med hunden i famnen och lät dottern klara sig själv. Upp till huset kom vi och resultatet var att Nora stungits an ett bi på armen, jag av fyra (vänster handflata, höger underarm, bröst och skinka) och Tengil av okänt antal.

Jag har fått min beskärda del av insektbett och de har aldrig bekommit mig särskilt illa. Pappa säger att jag bara inte blivit ordentligt stungen, men nu blev jag det. Nora blev inte värre däran än att kortisonsalva räckte för att dämpa smärtan och svullnaden. Hunden darrade och var slak, och jag ringde veterinären som rekommenderade kyypakkaus och övervakning. Eftersom vi läst rapporterna om att ormkortison är verkningslöst mot ormbett har vi inte skaffat nytt, och vi fick åka båt och bil in till apoteket. Det var inte tal om att jag kunde köra: jag blev yr och mådde lite illa, så vi fick åka hela familjen.

Hunden är återställd, jag har ont och är trött på grund av kortison, allergimedicin och smärtlindring men Nora har inga men - lyckligtvis. Jag skulle ha alla morkisars moder om hon fått allvarliga stick och jag inte hade kunnat skydda henne bättre. Och till all lycka är ingen av oss allergisk.

Min största tröst, näst efter att Nora kom lindrigast undan, är att de ju dog, de små djävlarna, när de offrade sina gaddar på oskyldiga skogsflanörer.

torsdag 29 augusti 2013

Flygande fläng

Bloggen för en tynande tillvaro - det gör inte jag. Det är en del som ska pusslas och fortfarande några rutiner som ska hitta sin plats. Före semestern hade jag inte hund - nu har jag det. Och eftersom det är min hund är det jag som ska hitta tiden att rasta: Simon marrar om jag ber honom om så lite som att släppa ut hunden på ett kiss i trädgården innan han går och lägger sig, eftersom han alltid är uppe ett par timmar efter mig.

Men det går bra. Det gör mig gott att ta en promenad i morgonsolen (okej, det där med soluppgång funkar bara halva året och då bara när det är vackert väder) och jag kommer visserligen till jobbet senare än förr men med huvudet fullt av inspiration. Startsträckan blir kortare än tidigare och jag mår bättre så jobbet ska nog bara vara tacksamt.

Nora har kommit i den trevliga åldern då hon visserligen är svår att roa om man inte älskar att sitta och leka briotåg/lego/mjukisvadsomhelst i timmar med en despotisk nästanfemåring men å andra sida gärna drar med sig dagiskompisar hem. Hon har ett bra gäng med jämnåriga på dagis som inte låter sig hunsas i leken, så alltsomoftast tar vi hem två ungar från dagis i stället för en, eller så ingen alls eftersom hon leker borta. Fast häromdagen gjore jag en felkalkyl och räknade med att jag skulle få tid att städa och tänka bara för att vi hade en kompis på besök men tji fick jag: lillvärdinnan tyckte det var läge att visa alla sina hyss och det blev ett enda avstyrande, medlande och tjatande och besvikelsen var dubbel: inte nog med att jag inte fick den planerade andningspausen  - vad jag i stället fick var tråkig stämning och skrik.

Fast när det funkar är belöningen så omedelbar och uppenbar. I bästa fall hör man två lyckliga bästisar kackla och tjoa i övervåningen. Ibland kommer två rödkindade, glitterögda rufskajsor ner för att se vad jag eller hunden håller på med och för att snatta frukt eller grönsaker att snaska på. Och själv kan jag lyssna på ljudbok, tänka vackra tankar och vara den perfekta husmodern en liten stund.

torsdag 22 augusti 2013

Konstens natt

Jag älskar konstens natt men har inte firat den på mångamånga år. Det funkar lite dåligt med jobba i stan, hämta på dagis, hitta nåt barnanpassat program, ta sig dit genom folkhaven, hinna äta någon sväng och komma hem. Till sin förort. Det är klart det går men jag har inte tyckt det är tillräckligt viktigt. I år hade jag storslagna planer på att åka till Stoa med Nora och bygga en insektmobil, men sedan skulle vi vara hemma för att kunna skicka hunden till mina föräldrar eftersom vi åker bort i helgen, så nu skapar vi konst hemma i stället. Simon skapar pyroteknik i Nordsjö med din far, och jag tänkte åka dit med Nora för att beundra spektaklet. I pyjamas, mätt i magen och med borstade tänder, så hon kan somna i bilen sen.

När jag var sexton år gammal och fick börja åka in till stan på sena folkfester var det med konstens natt det började. Det var spännande att få vara i stan sent, och att höra till dem som var trötta i skolan följande dag. Att sitta på jobbet och vara trött känns inte fullt så speciellt.

onsdag 21 augusti 2013

In my backyard

På vår gata finns ett hem för psyksjuka. Det tog ett tag att inse att det var det det nybyggda tegelhuset i tre våningar var för vi hade inte informerats. Och varför skulle vi det? Staden hade köpt marken och byggde boendet på sin mark.

För det springer inte omkring några hoande dårar på vår bakgård. Inga nakna yxmördare har vi sett, inte ens en liten baglady. Däremot har jag ibland sett folk som beter sig på ett sätt som på ett svårdefinierbart sätt påminner mig om mina föräldrars granne som lider av schizofreni. Inte heller han gör särskilt stort väsen av sig - ibland patrullerar han av och an framför sitt hus och någon enstaka gång har har dirigerat osynliga trupper, helt utan synliga vapen. Den som lider mest av hans schizofreni är givetvis han själv, och säkert hans anhöriga inte grannarna alls, han är artig, trevlig och belevad men lite skygg.

I och med hunden har jag kommit i närmare kontakt med invånarna i boendet - det finns många som vill klappa en liten vit leksakshund och hon ställer villigt upp. Tengil gör ingen skillnad på mentalpatienter och andra dårar. Och det är inget fel på mentalpatienterna - de är sjuka bara. Jag har svårt att förstå hur de ser sin värld, men ännu svårare har jag att förstå hur Teuvo Hakkarainen ser sin, och han har mig veterligen ingen diagnos. Jag litar på att de som har en diagnos, har rätt medicinering och rätt att röra sig ute är vilka medborgare som helst. Som behöver någonstans att bo. Till exempel på min gata. Där jag aldrig hört någon klaga över att mentalvårdsenheten finns där, där jag trivs med fina, toleranta grannar och plats för alla. Både finnairchefen i det nybyggda palatset och poligubbarna i asbesthuset som glatt brukar vinka åt mig med ena handen medan de håller pitten i den andra när de pinkar i buskarna.

Och så finns det folk i Esbo som klagar över att staden vill bygga ett litet hem för ett fåtal vuxna personer med funktionshinder. "För att flygekorrarna blir störda av all taxitrafik". Till och med de är välkomna hit till min bakgård. Jag kan bjuda på hundpromenad och lite fördomssightseeing. Men några hoande dårar med yxa kan jag tyvärr inte visa upp. Inget taxirally heller.

tisdag 20 augusti 2013

Ett huvud för sig

Lilla älsklingen hade tydligen försett sig med godis att snaska på medan hon tittade på Buu-klubben. På soffbordet låg en liten tallrik, en parmesanost och ett rivjärn.

Som ler och långhalm - fast tvärtom

I morse träffade jag en man som verkade invandrad, som var ute i sällskap med en jack russell-terrier vid namn Hamas. Där gick vi med Tengil och Hamas i varsitt koppel.

De kanske grundar en stödförening för hundar med ägare som har en rubbad uppfattning om namnskick.

First things first

Eftersom jag vill ha en väluppfostrad hund som är trevlig med folk som gillar hund, låter dem som inte gillar hund vara i fred, kommer när man kallar och bara vaktar lite lagom har jag tänkt gå valpkurs. Fast sen insåg jag att vår jycke är för långt hunnen för valpkurs - hon går fint i koppel och kan alla de vanliga partytricken och några till - så vi hoppar över hundpsykologin till förmån för hundmykologi. Svamp kan man bara leta när det finns svamp, så därför tänkte jag smida medan järnet är varmt.

Pretentiös? Moi?

Eller kanske bara kulinarist.

måndag 19 augusti 2013

Nu flyter det!

Här har jag ägnat två och ett halvt år av blogg åt att klaga över hur jobbigt det är att skriva avhandling. Eller så mycket har jag väl inte klagat, för det är så tråkig läsning, men inte fan har jag höjt det till skyarna heller. Så:

nu höjer jag det till skyarna.

Jag har flyt. Avhandlingen växer varje dag. Inte så rasande mycket, precis, men riktningen är rätt, frekvensen likaså. Jag vaknar om nätterna med Heureka när bitar faller på plats. Ytterligare bitar hittar sin plats medan jag går, städar och gör annat.

Jag har varit så avundsjuk när jag hört på andra som säger att det är svårt att räkna arbetstimmar när man ändå har skrivandet i bakhuvudet hela tiden. Det har inte jag haft nämligen, inte alls: när jag har gått hem har min hjärna effektivt föst ut allt som har med flerspråkig universitetsutbildning att göra. Men nu hör jag mitt ämne viska små idéer och förslag till mig på ett alldeles underbart inspirerande och roligt sätt. Inte krävande utan bara uppmuntrande.

I think she's got it. By George, she's got it! The rain in Spain stays mainly in the plain ...

Kanske blir det ännu forskare av mig en vacker dag. Jag är övertygad om att det är hundfan jag har att tacka för mina snilleblixtar. Och semestern.

lördag 17 augusti 2013

Lördagkväll hos familjen Sylvin Cederqvist

Jag dricker rödvin i köket medan Simon sitter på golvet i hallen och lär Nora blanka skor. Kanske hon en vacker dag blir den domestic goddess jag aldrig lär bli. Eller så blir hon nobelpristagare eller astronaut. Någonstans är jag övertygad om att man inte kan bli både och.

fredag 16 augusti 2013

Sommartider hej hej

Jag har tidigare sjungit sommartidens lovy (alltså klockvridningens) i ett inlägg jag inte kan länka till från mobilen. Så här nästan ett och ett halvt år senare passar jag på igen - för det är ju när vi är nära dagjämningarna den spelar störst roll. Vid solstånden är det så absurt ljust/mörkt hur man än gör att det varken gör till eller från.

I kväll rastade jag hund när klockan närmade sig elva. Det var ljust nog, och såg jag på horisonten i norr var himlen ljust blå. Rakt upp syntes stjärnorna, i söder var det svart med en stor gul måne. Jag gör jävligt mycket med relativt ljust halv elva i augusti och jag känner många som uppskattar kvällsljus en fredagkväll. Färre som uppskattar att solen går upp klockan halv fem vilket den skulle om vi inte hade sommartid.

Jag tycker synd om dem som har boskap veckorna efter omställning, jag förstår att det är besvärligt att leva i osynk med resten av världen i några veckor tills kreaturen gått att ställa om (för inte har de väl absolut gehör?). Men jag misstänker att många sommartidsmarrare klagar av lättja, slentrian eller för att de inte reflekterat över varför vi håller på med klockexercisen två gånger per år (lyckligtvis inte på länge säger jag som dyrkar sommartiden).

Eller så är de så hysteriskt morgonpigga att det faktiskt spelar roll. I så fall har de mina sympatier.

måndag 12 augusti 2013

Om snällhet

Ett par gånger den senaste veckan har jag fått höra att jag är snäll. Det gör mig glad - sett ur mitt perspektiv är jag inte alls särskilt snäll utan självisk, självupptagen, missunnsam och ful i mun - för det betyder att någon noterat vänliga saker jag gjort, saker som tydligen haft betydelse för dessa personer.

Och så funderar jag på det där med snäll. Är jag en snäll mamma? Visserligen älskar jag att tillbringa tid med min ljuvliga dotter och göra roliga saker med henne. Samtidigt blir jag så frustrerad när något tjorvar och har lätt för att fräsa och tjata och låter plötsligt inte alls snäll. Visserligen finns det inga gränser för hur mycket jag kan krama och gosa med Nora och hålla henne i min famn. Men jag avskyr när hon klänger på mig när jag försöker göra något - när hon kräver tillgång till min kropp utan att ta hänsyn till mig - ger mig ett sånt obehag att jag behöver en stängd dörr mellan henne och mig. När hon stjäl närhet jag mer än gärna skulle ge henne om hon behandlade mig respekt blir jag galen.

Är jag en snäll hustru, då? Enligt Simon är jag det. Vad det nu sen betyder. Vi har det bra, grälar förhållandevis sällan och när vi grälar grälar vi i allmänhet schysst. Eftersom jag ofta drar ut på äventyr med hund och barn får han gott om tid för sig själv och det är väl den bästa present man kan få. Ofta nog får vi tid tillsammans och då har vi roligt. Fan vet om det gör mig snäll, men åtminstone är jag nog inte särskilt elak med min man.

Vad övriga personer beträffar gör jag liksom med dem jag bor med så gott jag kan. Försöker sprida gott humör och vara rättvis - andra människor ska inte behöva drabbas av mina magaplågor. Jag är rätt dålig på att komma ihåg folk med presenter vilket är en egenskap jag uppskattar jättemycket hos de av mina vänner som är bra på sånt. Det är ju alltid kul att vara mottagare för sånt - jag njuter också av att ge genomtänkta gåvor men tänker sällan på presenter utom till födelsedagar och jul. Jag önskar jag var generösare - med presenter och framför allt med vänliga ord och handlingar. Jag är nog lite ogin, och dessutom har jag en ful tendens att vara snabb med att avfärda alldeles hyggliga och hederliga personer som tråkiga om de inte intresserar mig tillräckligt.

Min mormor var snäll: hon stekte plättar och hade oändligt med tid för oss barnbarn. Dessutom hade hon en leksaksaffär och stenkoll på vad vi önskade oss till födelsedagar och jul och ibland räckte de med en ilakare kräksjuka för att man skulle få en riktigt fin present att leka med i sjukbädden. Tandlös var hon ändå inte - jag minns ett par gånger då hon läxade upp mig ordentligt. Första gången var när jag var fem år gammal och först kissade på mig (av skratt) för att jag helt enkelt inte orkade gå och kissa i tid och sedan blev så uppspelt att jag föll i sjön och inte hade några torra kläder kvar, andra gången när jag som tjugoåring varit på en mycket blöt fest och låst ut mig och fick gå till henne och be om nyckel när jag var i ett rätt bedrövligt skick. Och nej, momi var inte pryd. Jag var faktiskt dyngfull den gången och förtjänade allt skäll jag fick och mer därtill.

Men också bland de levande har jag snällhetsförebilder, inte minst mina föräldrar, och ser så många olika sätt att vara snäll på. Lojalitet är den yppersta formen av snällhet, men lojalitet är också farligt och svårt eftersom äkta lojalitet kräver att man behåller sin integritet och sinne för vad som är acceptabelt. Man måste låta bli att vara lojal om ens vän är på väg att göra något som inte är rätt, annars slår lojaliteten slint. Generositet är snällt, och man kan vara generös på många olika sätt: med uppmuntran, hjälpsamhet, gåvor, till exempel. Tolerans är snällt. Osjälviskhet är snällt. Och respekt. Funderar jag kommer jag säkert på fler snällheter, men nu är det snällaste jag kan göra att färdigställa den kvällsmat snälla Simon redan påbörjat innan hela familjen ryker i luven på varann på grund av blodsockerhärdsmälta. Men snällheten tål att tänkas på. Lätt är det inte att vara snäll, alla gånger.

Saker min dotter gråter över

De flesta har väl snavat över den här sajten, där föräldrar världen över lägger upp mer och framför allt mindre rationella anledningar till att deras små gossebarn gråter. Jag bidrar här i min egen blogg med några orsaker till strida tårar vid läggdags - de flesta är dygnsfärska:

  • Jag har rosa rutor på ett av mina i övrigt gröna nattlinnen (som jag inte ens hade på mig) trots att jag inte gillar rosa. Observera att det inte handlar om Nora utan om mig. Men det är Nora som gråter.
  • Jag har inte längre en piercing i näsan.
  • Vi åkte inte i det skittråkiga monorail-tåget senast vi var på Borgbacken.
  • För några år sedan, när Nora var mindre, halkade hon på det hala stället på berget på landet och rutschade ner i sjön. I grunt vatten. Det passade hon på att lamentera i går kväll.
  • Vi brukar hitta på roliga drömmar åt varandra för den kommande natten och varken "Nora är berg-och-dalbaneförare" eller "Nora har en egen kiosk där hon står och säljer sockervadd och stora strutar med karameller" dög.
Plötsligt ter sig mina egna bekymmer synnerligen triviala.

fredag 9 augusti 2013

Måttstock

Jag sitter i tåget, bredvid en mor som vänligt svara på sina två små söners miljoner frågor. Sånt gör inte jag. Jag letar efter pausknappen på ungen och är en kass mor.

Tillägg: det visade sig att kvinnan inte var barnens mor utan något slags nanny. Puh! Så där var jag också i min gröna ungdom då jag passade andras ungar, fick betalt för det och kunde gå hem efter avslutade äventyr.

torsdag 8 augusti 2013

Två saker jag grubblar över

Vet någon hur man använder bokstöd? Är de värdelösa på riktigt eller är det bara jag som inte vet hur de funkar? Jag kan serva gräsklipparen, ta diskmaskinen i småbitar, rengöra den och sätta ihop dem i rätt ordning och bygga ihop vilka Ikeamöbler som helst, inga problem. Men jag lyckas fan inte få böcker att stå prydligt på rad med hjälp av bokstöd om det inte är frågan om väldigt små och lätta böcker. Är det bara jag som är oinvigd och inte känner till knepet, eller är de helt enkelt en värdelös uppfinning?

Min andra undring är varför jag aldrig råkar skära av mig en fingertopp när jag precis har tvättat håret. Hårtvätt och färska skärsår på fingertopp = ännu mer blodvite.

Gräsklipparens drömsommar

Det är roligt att klippa gräs. Inte så tjosan att jag kastar mig över gräsklipparen varenda ledig stund, men i år när det räckt med tre klipp för att den ska se anständig ut, eller i juli snarast brun och bränd ut, tycker jag det känns helt okay att ta ett varv med klippmojängen för första gången sedan i juni. Det är träning det med.

onsdag 7 augusti 2013

Ett trist faktum

Det är trist att ens eget och barnets energinivåer är helt oberoende av varandra. Korrelerar de på något sätt är korrelationen snarare invers.

Jag hade tänkt att fantastisk clownhoppuppvisning på simstadion skulle vara en perfekt nedtrappning inför läggdags men nu håller Nora på med sin egen torrversion medan jag är helt färdig för sängen. Tänk så tokigt det kan bli! Förbannade middagslur på dagis.

tisdag 6 augusti 2013

Mina persedlar

Min kalender är försvunnen och ett telefonsamtal till mor på holmen bekräftar att den är där. Där är också Noras dagistossor. Stövlarna, som jag varken hittade hemma eller på landet trodde jag var på dagis men där var de inte - återstår att jag lagt dem på ett fiffigt ställe på holmen. Plånboken dök inte upp, men snart har jag ersatt allt som var i den. Utom de femton eurona. Jag var tvungen att skaffa nya baddräkter åt Nora och mig eftersom jag förlagt våra. För att citera Rådd-djurets sång:
"Jag snubblar jämt på mina egna tassar
Jag tappar det jag inte stjälper ut."

Men på jobbet går det bra. Nu när hjärnan inte har semester längre reder det nog upp sig, ska ni se.

söndag 4 augusti 2013

Det var det

I morgon drar jag till jobbs. För första gången på fem veckor. Och precis nu är det varmt, min far försökte få mig att åka ut till landet med dem bara över dagen, men jag orkade inte. Visserligen hade det varit en roligare dag än att småplocka härhemma, men jag orkar inte åka hem därifrån igen, just när kvällen är som vackrast. Även om jag ljudläser Täällä pohjantähden alla medan jag kör. Uppläsningen är njutbar och trilogin är en fantastisk skildring av Finlands historia från senare halvan av 1800-talet till krigsslutet (tror jag).

Semestern var underbar. Vi hade inte så mycket program och emellanåt har jag lidit lite av bristen på struktur. Inte för egen del: när man är vuxen är struktur helt överskattat och jag älskar att bara gå omkring och drälla, men när Nora dräller hittar hon på hyss eller sitter inne, och vill man att vi gör något vettigt krävs det större planering och styrning. Dagis är bra på sånt. Jag älskar vårt dagis. Samtidigt får jag aldrig nog av sommar och semester. Hade gott kunnat klämma en vecka till, särskilt med familjen på landet där det visserligen finns fler barn, men också fler vuxna som kan sysselsätta, övervaka, läsa och sköta markservice.

Jag erkänner att det ska bli skönt att få sitta i fred på jobbet och tänka två vettiga tankar i rad utan att bli avbruten. Jag har roliga projekt att ta itu med och känner mig taggad. Jag håller inte med om att sommaren är kort - åtminstone inte i år. Men resten är lite förbannat långt.

Jag önskar mig en lång sommarstugesäsong i höst. Varma septemberhelger i svampskogen, bastu och stjärnklara kvällar. Och före det en augustimånad som är högsommar. Plask i varmt strandvatten, sena blåbär och ytterligare läsning av alla gamla tummade barnböcker på älskade holmen.

Återseendets glädje

Mitt sällskap från i går dök upp strax efter nio för att hämta sin hund. Jag hade inte väntat henne så tidigt - hade tänkt ringa henne vid tolvtiden för att låta henne sova - men oron över hunden hade väckt henne och hon var lättad över att hon lyckades hitta till vårt hus. Jag hade släppt ut hunden på gården, så den låg och väntade på henne innanför vår grind.

Av allt att döma hade hon haft en lugn natt: karln hade försvunnit i hennes bil (nej, han var definitivt inte nykter), lämnat kvar hennes plånbok och slagit sönder hennes mobiltelefon. Jag sade att hon borde skaffa sig ett eget hem. Hon sade att också hennes syster hade sagt att hon borde kasta ut karln och byta alla lås.

Hoppas, hoppas att vårt äventyr i går var en väckarklocka för henne. Vem som helst kan råka ut för en elak och våldsam partner. Och ingen kan rädda ett förhållande där endera parten är våldsam och elak. Den enda utvägen är ut.

Madickensyndrom

Vi var på valpträff hos uppfödaren: Nora, Tengil och jag. Hon har nio riesenschnauzervalpar och jag kom inte hem med en enda trots att det var svårt. Likt förbannat ligger det ändå två hundar på vårt golv.

Hängivna läsare av denna blogg vet att jag lider av långt gånget Madickensyndrom. Ni vet: själv har jag det som en pärla i gull, världen är god med undantag för ett stort antal rövhål och olyckliga omständigheter, alla olyckliga individer vill innerst inne vara lyckliga men någon måste hjälpa dem på rätt spår och någon kan lika gärna vara jag.

På väg hem från Tengils och min kvällspromenad möter jag en uppriven fyrtioårig kvinna som frågar om jag har cigaretter. Det har jag inte - det är över åtta år sedan jag slutade röka och kanske sex år sedan jag över huvudtaget tog ett bloss och jag måste räkna för att komma ihåg för det känns som så länge sedan - men eftersom hon uppenbarligen inte mår bra frågar jag vad som är på tok och om jag kan hjälpa henne på något sätt. Hon är ganska berusad men inte askalas, och bor i det parhus jag har sett växa upp, precis invid järnvägsspåret - så precis invid att jag alltid undrat hur någon kan komma på att bygga precis där. Och hon berättar om våldet, och om att hon är rädd för att gå hem men inte fick med sig vare sig plånbok eller telefon. Och så ber hon mig ringa på och fråga om karln åtminstone kan ge henne hennes handväska. Och jag är rädd men gör det ändå. För jag tänker att jag har min trygga bubbla att gå hem till och det har inte hon.

Han öppnar naturligtvis inte, men när jag ringer på bakdörren kommer han och öppnar. Medan han talar med mig och gosar med min valp, vilken buse som helst blir temporärt beskedlig när det finns en valp, kan kvinnan gå in och hämta sin handväska. Sedan börjar hon vela och tveka men när jag påminner henne om att hon faktiskt lovat hänga med mig på promenad kommer hon i alla fall. Det första hon säger är att hon är orolig med tanke på hennes hund, eftersom han brukar straffa hunden de gånger han inte kommer åt henne. Situationen är obehaglig, karln var obehaglig, men nu är vi i alla fall utom räckhåll från huset. Och först måste man bort, sedan kan man tänka på annat. Jag hinner inte mer än fråga henne vad det är för en hund förrän jag ser en schäfer irra omkring i järnvägstunneln. Och med våra respektive hundar föreslår jag att vi går hem till oss och funderar vidare. Det vill hon inte höra talas om, utan i stället går vi till slemkrogen närmast oss. Väl där inser hon att hennes handväska är tom. Mannen har sannolikt tömt den på plånbok och mobiltelefon. Desto större anledning att gå hem till oss, tänker jag, men det vill hon inte höra talas om. Då föreslår jag att vi åtminstone går och hämtar mina pengar och min mobil för dem tog jag ju inte med mig på den snabba pissrundan, klädd som jag var i sommarklänning och fleece utan fickor.

Simon, som förtjänar Nobels hygglighetspris, tar utan knot emot Tengil och en främmande schäfer medan jag drar iväg på krog med en fyllsig främling. Väl på krogen inser jag snabbt att damens fylla inte är av temporär utan snarare permanent art, vilket inte gör familjevåldet mer acceptabelt men däremot får min idé om en öl på krogen medan vi funderar på nästa steg att framstå som synnerligen dålig. Summan av kardemumman är att jag i brist på bättre idéer karaokesjunger Don't stop me now på nykter kaluv, råkar i samtal med en alldeles fantastisk karaokefantast, likaledes nykter, som påminner mig om att kvinnan faktiskt är gammal nog att ta ansvar för sina egna handlingar och att jag har gjort mitt. Visserligen tror jag att jag kan rädda världen, en person i taget, men jag ber att få påpeka att jag inte är hur naiv som helst: när jag inser att hon räknar med att få sig en helkväll på min bekostnad, alternativt att jag tänker riskera livhanken genom att hämta hennes bankkort hos hennes våldsamma man så att hon ska kunna supa vidare, gör jag klart för henne att jag inte tänker stanna kvar men kan hålla kvar schäfern till i morgon. Så nu sitter jag här med en extra schäfer, som gråter och helst skulle gå hem.

Åh gud det är så jobbigt med folk som tycker det finns viktigare saker än att klara livhanken undan någon som slåss. Det finns inget viktigare än att klara livhanken undan någon som slåss. Tak över huvudet är sekundärt - dessutom finns det skyddshem att ta till. Om det var det det hängde på skulle hon ha fått sova på vår soffa. Dränka sorgerna i sprit är fan så sekundärt, men i det här fallet verkade det tyvärr vara först på listan. Hon blev kvar på krogen men smarta karaokefantasten, själv ett ex-offer för familjevåld, fick kvinnan att lämna mig sitt telefonnummer så vi kan komma överens om när jag ska lämna tillbaka hunden hennes. Som verkar vara världens snällaste, även om hon haltar och inte verkar särskilt lycklig. Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jublande glädje riktigt ligger för schäfrar - de ser alltid lite ledsna ut och vill helst bara lyda.

Fan ta allt familjevåld. Jag blir så fittig* på det faktum att hemmet är världens farligaste plats för en del, när det borde vara världens tryggaste plats, om vi nu bortser från eldsvådor och kokande vatten som rinner över små barn och andra olyckor. Jag vill att mitt sällskap från i kväll ska sluta supa och börja prioritera sin egen trygghet. Jag vill att jag ska kunna lämna tillbaka den haltande hunden och veta att den slipper bli utsatt för mer våld.

*finlandssvenska, betyder arg (eller jobbig) fast mer arg (eller jobbig)

torsdag 25 juli 2013

Att alltid maxa allt

Det är mycket som ska hinnas med, alltid. Litegrann vill jag fylla bilen med gamla betongplattor och bildäck och köra till tippen, och dessutom komma i kapp med tvätt, upphängning, invikning, uppackning och sedan förstås läsa Ulla-Lena Lundbergs fina roman Is. I dag var Nora hos mormor och morfar och jag hade några timmar för mig själv och i rena hetsen över att tycka att jag måste använda tiden maximalt effektivt blev det platt intet av alltihop. Jag åkte visserligen till en inredningsaffär för att titta på tyger till stolsitsöverdrag, men därefter var det stopp. Sen satt jag och slösurfade och åt körsbär.

Jag har ett behov av att alltid se till att jag vet var jag har mig själv, så till den grad att jag helt enkelt inte klarar av att tänka ut vad jag borde göra härnäst innan jag fått ladda batterierna. Å ena sidan en bra egenskap och ett effektivt skydd emot utbrändhet. Å andra sidan önskar jag att startsträckan inte alltid var fullt så lång. Eller att jag åtminstone kunde kasta mig över en njutbar roman under de lediga stunderna och inte bara sitta och stirra.

tisdag 23 juli 2013

Det krävs en by

Det krävs en by för att fostra ett barn. Detsamma gäller hundar: mina föräldrar som inte i nuläget vill/orkar ha en egen hund har lovat ställa upp med Tengil, och har välfungerande deltidsvårdnad av sin gudsons och tillika grannes hundar. När de gör långa dagar är Ada och Fia hos mamma och pappa, och de får sällskapet och motionen men slipper det dagliga ansvaret.

Något liknande har jag tänkt mig med Tengil. Jag känner rätt få i området där vi bor, bara grannarna och en del av föräldrarna på dagis. När man skaffar hund blir de bekanta fler, och det där är något jag har tänkt utnyttja.

I dag när jag var ute i trädgården och hängde tvätt hörde jag pjoskjoller utifrån vägen, och något sade mig att nu är där en valp av något slag. Jag stack ut huvudet genom syrenbusken och berättade att jag också har en valp, och dessutom en sjukt stor inhägnad trädgård (min småkusin, svenska läsare skulle väl säga syssling, har i tiderna haft kennel här i huset vilket satt spår av mindre smickrande art men staketet hela vägen runt är en definitiv fördel), och plötsligt hade vi valpen Roma och hans väldigt trevliga matte på kaffe i vår trädgård, och nu har vi bytt telefonnummer och tänker gå valpkurs tillsammans. Om jag till exempel jobbar en distansdag per vecka kan Roma komma till oss på dagis. Tengil har sällskap och Roma slipper vara ensam och matte och husse kan göra lång dag på jobbet. I motsvarande grad har vi hundvakt vid behov, förutsatt att rackorna fortsätter trivas i varandras sällskap.

Eller fortsätter och fortsätter. Dvärgschnauzern är gårdshund och Tengil vaktar. Jag tycker det bara är bra om hon ger skall när det kommer folk in på vår gård, men med att ge skall menar jag inte hysteriskt vrålskällande utan bara signal. Hittills har det gått ganska bra. Ibland har vi stått vid grinden och sett ut på gatan och hon har fått godis om hon låtit folk och hundar gå förbi utan att skälla - gatan är ju allas och den får hon inte vakta. Gäster går också ganska bra, så länge de inte är hundar. För den här gården är MIN menar Tengil. Och jag menar att det är jag som ska bestämma vilka som får komma in på gården, inte Tengil. Men innan vi fick det etablerat fick Roma på pälsen ett par gånger. Nå, ingen stor skada skedd, snart lekte valparna så härliga stod till och matte verkade inte heller alltför förskräckt, och det här kan bli början på en trevlig hundpool där vi hjälps åt när behov uppstår. I princip tar jag helst promenaderna i ensamt majestät för då hinner jag tänka (se tidigare inlägg), men ibland kan det vara kul med sällskap.

Vår fantastiska barnvakt

Hon heter Julia och är fem år gammal. Bästis. De härjar på i övre våningen och jag får tid att tänka.

måndag 22 juli 2013

Min dotter gör mig dum i huvet

Jag är ingen magisk supermorsa som kan hålla ordning på allt. Jag vet inte om såna ens finns, de flesta jag känner är väl rätt normaltankspridda, även om jag känner några stycken som har koll. Visserligen hade jag aldrig någon amningshjärna och jag tycker Nora var en rätt lätt baby, men nu när hon är en pratkvarn utan pausknapp och vi har varit tillsammans dygnet runt i tre veckor märker jag att jag håller på bli dum i huvet. För att jag inte hinner tänka klart.

Sedan var det ju lite dumt att det usla vädret gjorde att vi rivstartade från landet, handlade MacShit, dumpade Simon och Tengil och bagaget hemma, kastade i oss shiten och åkte till stallet, samtidigt som jag precis vid start insåg att vi måste fylla på olja. I samma veva pladdrade kvarnen på och tjatade om att hon ville spela på min telefon under bilresan. Och tjatade och tjatade. Och när vi kom till stallet var min plånbok inte med. Inte heller hittar jag den hemma. Och nu misstänker jag att jag körde i väg med den på biltaket.

Den här sortens disträ har jag aldrig varit förr. Och det finns inga utsikter till att jag återfår min koncentrationsförmåga förrän om två veckor, då semestern är slut.

Vi har haft fina dagar, och på sätt och vis känner jag mig utvilad. Men vet någon om man kan armera hjärnan så att det inte går att tjata hål på den så lätt?

Jobbigare än Bibeln - men nu är den läst!

Jag firade Jennydagen med att hetsläsa och blev äntligen klar med The golden notebook av Doris Lessing - boken jag kämpat med i över tre månader. Ja den var bra men jag tycker den var för tungläst. Den var spretig med de fem olika dagböckerna som tidvis var sega, även om det också var intressant att läsa om samma händelser ur olika perspektiv. Det var spännande att läsa om Annas olika affärer och förhållanden - med tanke på att boken kom ut på 50-talet måste den ha upplevts som väldigt promiskuös. Själv har jag varit tillsammans med samma man i sjutton år och aldrig haft något längre förhållande med någon annan och när jag läser om den maktkamp mellan könen som Lessing skildrar är jag lättad att jag har sluppit all den ängslan och väntan som huvudpersonen Anna brottas med. Efter sjutton år med samma man är det inte så hemskt mycket som är spännande så där till vardags, men det frigör en massa energi som kan läggas på annat. Och roligare.

Sedan handlade boken ganska mycket om livet i en koloni i Afrika och om kommunismen i Europa. Framför allt skildringarna av partipolitiken vara både intressant och dödtråkig.

Det tog mig ungefär lika länge att läsa Bibeln, men den krävde mindre koncentration - i huvudsak för att den består av så många fristående böcker. Och vissa delar, som krönikeböckerna, kan man skumma igenom för man vinner inte så mycket på att läsa vem som fick vilka barn med vem och hur många hundra år gamla de blev.

Det är rätt meningslöst att jämföra Lessing med Bibeln och jag gör det enbart för att de kostade på ungefär lika mycket. Och i slutänden var Bibeln definitivt mer läsvärd, vilket fortfarande är en poänglös jämförelse, men ska man sätta ner tre månader av sitt liv på att läsa något förhållandevis jobbigt rekommenderar jag Bibeln mer.

Jag fick den racka jag förtjänade

Lill-Tengil är en ljuvlig hund. Precis nu ligger hon i mina armar medan jag bloggar och läser. I förrgår var vi på stor fest med en massa barn och en annan valp och hon var exemplarisk. Badade i gyttjedike ett par gånger och badades följaktligen i havet ett par gånger, annars var hon nyfiken, lydig, glad och snäll. Och urlycklig. Ett par gånger blev hon lite för uppspelt när barnen rusade omkring men hon kom genast när jag ropade och ingen blev traumatiserad för livet.

Om morgnarna sover hon gladeligen till elva, förutsatt att hon får gå och kissa med någon av oss på morgonkvisten. Och då menar jag bokstavligt talat ut, kissa, in och sova mera. Fast hon äter laddare, den lilla jäveln. Hittills har hon kostat mig en mobilladdare och en Macladdare. Och en Macladdare kostar lika mycket som en sjättedels hund, om hunden i fråga är placeringstik.

lördag 13 juli 2013

Sommarknark

Ice cream soda är den största behållningen jag har just nu av att min mamma var utbyteselev i Michigan i början av 60-talet. Man skivar jordgubbar i botten av ett högt glas, nästan halvvägs upp, toppar med små kuber av glass (ungefär en skiva av ett enliterspaket), pyntar med lite mer jordgubbar och fyller glaset med sprite eller annan citronsoda. Ät med långskaftad sked. Plötsligt känns mitt sunkiga kök som en diner.

Dvd-smörja för barn

Alvin och gänget 3 är en riktig bottennotering. Men har man lovat junior hyrfilm i R-kiosken får man hålla till godo med vad som finns. En film om ett gäng ekorrar kan väl inte vara helt fel, tänkte jag, men där högg jag i sten. Alvin är hyperaktiv gängledare med ett ego stort som lyxkryssaren de terroriserar, de med brillor är fega men smarta och hittar lyckan i varandras armar (för ingen annan vill ha en glasögonorm utom en annan glasögonorm), glupskisen är fet och korkad och resten är beige. Och olidlige Alvin faller för den snygga, ytliga bruden. Jag har inte följt med så jätteaktivt - med ett öga har jag samtidigt plockat fästingar av Tengil - men jag kan inte påstå att filmen skulle ha slukat mig med hull och hår, direkt. Enda höjdpunkten var när ekorrarna sjöng Kumbayah, my lord med sina smurfröster. Men det gör inte filmen värd att hyra. Skräp.

onsdag 10 juli 2013

Om att ta saker i egna händer

Vår inrikesminister Päivi Räsänen har under missionsdagarna i ett tal sagt att Bibeln är ett viktigare rättesnöre än lagen i vissa frågor, till exempel i frågan om abort. Nu förstår jag inte riktigt hur hon kan tänka att hon som minister, det vill säga representant för rikets verkställande makt, kan säga att religiösa skrifter smäller högre än rikets lag. Anse det kan hon ju naturligtvis, men det finns gränser för vad man får säga om man innehar en ministerpost. Det är fler som tycker som jag - två privatpersoner har anmält henne till JO och rättskanslern - och jag hoppas att detta får följder: om inte andra så en diskussion om vad man som minister kan uppvigla till. Jag är inte lika säker på att Räsänen vill tillåta andra religiösa samfund samma egenmäktighet, och framför allt ser det ut om om egenmäktigheten bara gäller hennes egen bibeltolkning. Är vi bokstavstrogna finns det väl en viss diskrepans i att Räsänen är minister, kvinna som hon är.

Klart som fan att abort är en jävligt knepig fråga. I princip. I praktiken är det ändå solklart att barn har rätt att födas önskade. Jag menar inte att alla barn som föds är så önskade som de förtjänar att vara, men faktum är att det är de finländska barn som adopteras är försvinnande få. De som väljer abort har rätt att få den skickligt utförd i trygga förhållanden. Ingen vinner på att det föds alkoholskadade barn, för att nämna ett exempel. Jag anser att Finlands lagstiftning om fri abort till vecka tolv, med undantagstillstånd fram till vecka tjugonågonting, är väl underbyggd och rimlig.

TILLÄGG:
Ser för övrigt att Basse slår huvudet på spiken i sin senaste stripp. Läs!

måndag 8 juli 2013

Sommar som ett oskrivet blad

Jag avskyr att planera semester. Får en lätt ångest när folk vill träffas alltför långt på förhand, för är man inte försiktig sitter man plötsligt med en fullbokad semester med logistiskt strul som ingen är riktigt nöjd med. I synnerhet i år då jag jobbat röven av mig under våren och försommaren är jag tacksam över att sommaren är MIN.

Sedan fick jag ju ridlektionerna, som är den perfekta födelsedagsgåvan eftersom jag verkligen vill lära mig rida, även om jag inte visste om det förrän presentkortet var ett faktum. Och nu är inte bara jag fast utan även Nora. Hon fick sin första lektion i dag, en halvtimme på ledd häst, och nu vill hon rida varje dag. Hon satt i sadeln som om hon aldrig gjort något annat, och var den enda i gruppen som ville pröva på att trava. Vilket var det bästa med hela lektionen.

Fast lite stolt är jag över mig själv också: jag ledde ponnyn i terrängen, som om jag aldrig gjort något annat, efter att tjejen som egentligen skulle leda blev trampad på foten.

Nu ser det ut som om jag är på väg att bli stallmorsa. Hellre det än fotismorsa, alla gånger.

Det är muschan som gör det

Det ligger något i Simons konstaterande att hunden vår ser ut som en mopp. Och att mopp inte är estetiskt önskvärt. Häromdagen gjorde hon en annan klassiker och ställde sig som farbror Melker med halva kroppen på bryggan och den andra halvan i sin älskade båt och föll naturligtvis i, och hund som hon är badar hon alltid med kläderna på. När jag dragit upp henne såg hon inte alls ut som en kaxig och rufsig liten schnauzer (okej då, snarare ofarlig leksakshund), utan som en dränkt råtta. Eller en grådaskig mopp. Till och med Nora tyckte hon var ful.

Men visst, ens egen hund är alltid fin, vare sig hon har muscha eller råttskägg.

fredag 5 juli 2013

Litteraturnörden rodnar av stolthet

Vi håller på med Trollkarlen från Oz som högläsning och lilla älsklingen har fått för sig att Dorothy heter Doris Lessing. Så fel men så rätt.

Sendrag och sisalmatta

Jag ville högläsa Trollkarlen från Oz i hängmattan, Nora ville behandla mig som någon jävla piga. Så det blev tystläsning av bok om människans evolution i stället. Sedan blev vi snällare: Nora genom att med trevlig röst be om rimliga saker och jag genom att bli medgörlig, så jag gungade henne i hängmattan tills jag fick sendrag i ljumsken och nu ligger jag på sisalmattan på verandagolvet och läser. När mor mår bra mår alla bra, intalar jag mig. Åtminstone mår mor bra.

Resten har lämnat holmen för dagen, så här är bara Dorothy, Toto och jag.

onsdag 3 juli 2013

Tengils första hyss

I dag har valpen vår varit så flegmatisk att jag ett tag trodde något var fel. Vi har haft mycket varmt i dag och det var väl bara det, i kombination med att man är tre månader gammal och behöver mycket sömn. När den värsta värmen lagt sig och det blev svalare igen hörde jag uppifrån huset min mamma läxa upp henne med skratt i rösten.

I morse planterade jag tomatplantor i plastsäckar med hönsgödslad mylla. I kvälls hittade mamma Tengil, med läpparna putande som på en gammal snusare, grävande upp hönsgödsel ur säckarna. Jag fick ta fröken skitoskägg och tvätta henne i havet. Jag vet inte om hundar har något analt stadium, men vår hund har en rätt fekal läggning.

Häströv

Jag var på mitt livs första ridlektion i går. Det var fantastiskt roligt! Först var jag en smula irriterad över att de tagit så många nybörjare på samma lektion att jag inte fick någon hjälp med sånt som att dra åt sadelgjorden och andra tekniska grejer, för att inte tala om att komma upp i sadeln. Jag fick bara rådet att dra åt sadeln så hårt det går - jag klarade ett pinnhål per rem och det gjorde hästen frustig och ilsken så jag beslöt att inte pusha det utan hävde mig i stället upp i sadeln utan hjälp. Fick mickla lite med stigbygeln för att det skulle lyckas och först sänka den för att jag skulle räckas upp till den, sedan höja den igen för att mina taxben skulle nå ner till dem. När jag väl klarat mig så långt utan hjälp var jag dels stolt, dels lite skraj för underlaget jag satt på var ingalunda stadigt, och dessutom en liten smula orolig över att jag ändå inte lyckats spänna sadeln hårt nog och skulle rutscha ner och plötsligt hänga under buken på djuret. Allt var obefogat utom stoltheten, och sedan var det dags att skritta runt på planen. Jag tror jag var den största nybörjaren av alla eftersom jag inte suttit till häst på nära nog tjugo år och aldrig manövrerat den själv, men de små barnen som hunnit med en lektion eller två hjälpte mig gärna och gav mig goda råd.

Att rida är lite som att fostra barn och hundar eller att undervisa, oavsett ålder. Det gäller att göra klart för sig vad man vill och sedan på ett mer eller mindre kreativt sätt lyckas förmedla vad man vill samtidigt som man är uppmärksam på vad den andra parten vill. Ridläraren och de andra eleverna gav mig goda råd, hästen kommunicerade vad hon gillade och inte gillade (t.ex. spänd sadelgjord, då!), och satt jag småpratande på hästen och försökte att inte göra alltför stor skada med mina bristande kunskaper. Stoltheten när jag lyckades göra en perfekt volt på första försöket, och i slutet av ridlektionen parkera min nya kompis mitt emellan två andra ekipage, fick mig att växa ett par centimeter.

Det var roligt att sela av, lyfta av den svettiga sadeln, tvätta betslet och hänga alltihop på sin plats. I dag har jag samma sorts träningsvärk i ljumskarna som jag har efter att ha skidat flata. Inte mer än en aning.

I slutänden tycker jag det var bra att de inte hade tid att hjälpa mig särskilt mycket utan jag fick klara mig själv. För det gjorde jag ju. Stort tack framför allt till de små tjejerna som visste hur man selar av och i vilken ordning man ska lossa på vilka remmar. Jag är rädd för att de tre födelsedagslektioner jag har kvar kommer att bli fler - det här är roligt, ju!