onsdag 18 juli 2012

Relativ tacksamhet

Visserligen är det skönt att ha råd att betala för livets nödtorft, men efter att i tre dagar tvättat och målat vardagsrumstaket önskar jag att de där elva millarna som lotto skryter med skulle rulla in på mitt konto så att jag kunde vifta med en nätt liten peng och få någon annan att göra skitjobbet. För skitjobb är det. Och skitjobbigt.

måndag 16 juli 2012

Räkningar

När jag har betalat en hoper räkningar känner jag mig alltid lite tacksam över att jag kan. Jag har pengar till det vi behöver, och lite speciellt tacksam är jag nu över att ha betalt spisen. Om en ynklig liten vecka har den härdat tillräckligt för att vi ska få elda i den och tills dess njuter vi av värmeljuslyktorna på spiskransen.

Fast ännu hellre skulle jag vilja njuta av sommarhettan igen, den som vi fick en aning av under min första semestervecka. Nåväl, den återkommer väl. Tills dess försöker jag få resten av vardagsrummet att bli lika fint som spisen.

onsdag 11 juli 2012

Tröstlitteratur

Efter holocausttrilogin av Elie Wiesel (Natten, Gryningen och Dagen) blev det The Kite Runner. Efter allt elände och all outsäglig grymhet - min hjärna var tidvis tvungen att stänga av av ren självbevarelsedrift - kunde jag inte förmå mig att ta mig an Stalinin lehmät som jag egentligen vill läsa om, utan det blev Pride and Prejudice i stället. Och efter det ser jag fram emot att läsa Death comes to Pemberley. Bra och viktiga böcker allihop, i synnerhet de tre förstnämnda, men man klarar inte av hur mycket elände som helst.

torsdag 5 juli 2012

Varv

Nora och jag har dragit till landet. Här sitter vi nu på tumis i väntan på att Simon får semester. Jag inser att juni gjorde mig lite trött för till sist bara MÅSTE jag ut till landet för att kunna varva ner. Vi har haft ljuvliga vänner på besök med värdens finaste ettochetthalvtåring, men han är livlig och högljudd och gör Nora till en possessiv bitch, så min stackars puls har inte direkt fått vila. Nåväl, här behöver inte kläs några soffor eller muras några spisar utan det mest ansträngande är att diska och bära vatten och det kan nästan liknas vid meditation.

tisdag 3 juli 2012

Nya vuxenpoäng

I dag fick vi en sån här. Nu vet jag hur man gör när man bestämmer sig för att byta ut den öppna spisen i vardagsrummet mot en lagrande.



Det enda tråkiga är att jag inte längre får tillbringa dagarna i sällskap av vår synnerligen trevliga murare.   Observera att jag lyckades uppbåda energin att tvätta och måla brandväggen innan spisen murades. Nyansen till höger om spisen är gamla färgen som snart även den ska få nyansen gardenia. Sedan ska govet bli grått, men det får bli ett annat år.



Onödiga bakverk

Tigerkaka och framför allt muminkex är de mest onödiga bakverk som finns. Torra, tråkiga, onyttiga och inte ens goda. Ska man vara onyttig kan man väl vara det med besked, rak rygg och ärligt uppsåt. Däremellan kan man vara nyttig. Om man ids. Säger hon som har ställt en plåt med mockarutor att svalna i väntan på att indränkas i kaffe och täckas med ytterligare lite fett och socker i formen av chokladglasyr.

Jag ser inte alls vitsen i att lära ungarna att så gott som till vardags knapra på smaklösa pappbitar i muminformat, fulla av onyttiga fetter och socker trots att de inte ens smakar sött. Eller för den delen gott. Däremot har jag alltså, på lilla hjälpredans begäran, en alldeles vanlig tisdag, låt gå för att det är semester, dränkt köket i smör, socker och vitt mjöl som vi snart ska sätta i oss i förädlad form. I samma veva har jag visst producerat blogghistoriens mest komplicerade mening. Se där.

måndag 2 juli 2012

Gamla vänner

I helgen besökte jag en kär vän som varit emigrerad i tio år men nu flyttat till Finland igen, för att ta hand om sina åldrande föräldrar. Hon bjöd mig och ett par andra körvänner och deras familjer till sig på landet på en furstlig brunch med skumpa, snaps, blinier och en utsökt fläskfilé med champinjoner.

Gamla vänner är underbara. Det var så trevligt att träffa henne och hennes tjusiga föräldrar som berättade fantastiska skrönor och som hade känt min farmor och hennes syskon. Jag kom hem en smula full och mycket varm om hjärtat och blev påmind om att bli bättre på att ha folk hemma hos oss: både här i stan och på landet.

Lästips

I ljusa Österbotten började jag på Lanthandlerskans son av Lars Sund. Jag har varken läst den, Colorado avenue eller Eriks bok förrän nu, men vill läsa också de andra två, verkligen! Jag älskar att läsa dialog på dialekt - är innerst inne lite avis på folk som talar dialekt, och vilken dialog, sen! Och vilken dramatik. Från flykten från åldringshemmet till de sista sidorna är handlingen tät och folks öden fängslande. Livet har aldrig varit lätt. Annat än eventuellt korta stunder i taget.

Dessutom älskar jag hur Sund skildrar kvinnorna. Inte en tillstymmelse till kliché - hans porträtt är rena hyllningen till ett gäng verkliga tuffingar. Se där - ett sommarpaket som heter duga! I fjol plöjde jag Utvandrareposet och His dark materials och nu har jag återupptagit kontakten med Elie Wiesels holocausttrilogi Natten (som jag läste i fjol), Gryningen som jag läste ut i dag och Dagen som jag precis börjat med. Efter det vill jag läsa något snällt - kanske blir det mera Sund.