lördag 25 augusti 2012

Påtår

Om blott några timmar sitter familjen och jag på ett flyg till Spanien. I kväll kommer jag att sitta vid poolkanten och äta oliver och dricka whiskygroggar, och det tänker ja fortsätta med i en hel, salig vecka. Det känns som en påtår av semestern. Kläderna är packade, som vanligt är det böckerna som vållar bekymmer. Jag lutar åt Austers New York trilogy, Lady Chatterleys lover och Knausgård - står inte ut med tanken på att böckerna skulle ta slut. Och så läsplattan, förstås.

Om ni vill spionera på oss kan ni hålla ögonen på Toves blogg, jag är rätt säker på att vårt ressällskap är bättre på att lägga upp bilder än jag är.

torsdag 23 augusti 2012

Rena menageriet

Vi har ju förutom Guy-katten ett antal Guy-kottar som huserar i vår trädgård. Sommartid ger jag katten hans mat ute, för han svinar så, och det tycker ju Guy-kottarna är hårt bra. I augusti är de så vana vid utfodringen att de står och väntar med förebrående min om vi är sena.
Igelkottar är inte dumma, ska ni veta. Vi har ytterdörren öppen när vi är hemma, och i går kom kottfan på att man kan slamra med emaljskålen så de hör att man kommit. Som en middagsgong fast tvärtom, liksom.

Skitviktigt om hur kvinnor porträtteras i reklam

Via Facebook snavade jag över det här. Vilket sedan ledde mig in på det här och sedan måste jag sluta för jag ska egentligen jobba. Sprider bara. För vojnujumalauta, hur får vi ett slut på det här jävla tramset? Och om sexistisk humor: måste man vara elak mot någon alls? Jag tycker nedsättande skämt om män är precis lika vidriga som nedsättande skämt om kvinnor. Kan man inte skämta om pruttar, kiss och bajs i stället?

Jag har alltid älskat att vara vuxen tack vare den ökade integritet den medför. Inte en gång drömmer jag om "den ljuvliga ungdom" - och hela ungdomen drömde jag egentligen mest om att få fixa vårt ruckliga hus, vilket jag drömde om redan då. Vilket är verklighet nu. I min ungdom var jag osäker, ständigt rädd att dömas, för spinkig och skämdes för det (!) och ganska omogen.

Jag inser att detta, som är skrivet i all hast, är helt obegripligt för en som inte klickar på länkarna ovan, läser texterna och ser på bilderna, men jag hinner inte med mer elaborerad text, jag måste jobba nu.

Jag tycker ärligt att de flesta kvinnor jag känner bara blir vackrare med åren. Inklusive jag själv. Hur gör jag för att hjärntvätta min omgivning med det budskapet? Vill ni hjälpa mig? Ingen diss till dunungarna därute - er tid kommer!

tisdag 21 augusti 2012

Tjuvlyssnat

Eller tjuvlyssnat och tjuvlyssnat, om grabben har podden på så hög volym att hela tågvagnen hör. Men det som skvalade ur skinnpaj och dödskalle på kepsen-killens lurar var panflöjtsmusik.

Inte coolt. Men coolt är att ha sin egen grej och stå för den, så poäng får han ju, killen. Åtminstone av mig.

torsdag 16 augusti 2012

Dinosaurie

Under en av min dotters förstörelsefärder river hon ut sällskapsspelen och sprider ut dem över köksgolvet. På Rappakalja står det att det var årets spel 1990. För tjugotvå år sedan. Plötsligt känner jag mig lite gammal.

Simning

Att simma en kilometer är för mig rena knockoutdropparna. Jag gör det på ungefär en halvtimme och får ingen träningsvärk, men blir trött intill medvetslöshet varje gång. Ändå gör jag det, för det är så skönt. Somnar tidigt och spritter upp följande morgon. Ska det vara så? Jag är ju inte direkt otränad, menar jag.

onsdag 15 augusti 2012

Nagelband

Jag river inte mina nagelband och därför tycker jag det är gruvligt orättvist att jag har ett som är så förbannat sjukt. Inne på tredje dagen. Snart överväger jag amputation: ska det vara så här visar jag helt enkelt mittfingret åt hela mittfingret.

måndag 13 augusti 2012

Hus och människor

När vi flyttade till vårt hus var det många som höjde ett ögonbryn. Det var i dåligt skick, det håller jag med om, och såg bedrövligt ut. Med tid, tålamod, pengar och arbete har vi fått ihop något som inte bara liknar ett hem, utan ställvis är ett riktigt fräscht sådant. Efter att i går ha rett upp sladdhelvetet bakom tv:n, städat undan målarprojektet (ett element ska målas, kanske i kväll, men det går på max en halvtimme), hängt upp tavlorna och instrumenten ser vårt vardagsrum inte bara beboeligt utan också inbjudande ut.

Folk som kommer hem till oss reagerar på två sätt. Det finns de som genast ser potentialen och det som blivit färdigt och fint. Eller så fint något någonsin blir som bebos av tre personer, kroniskt inkapabla att plocka upp efter sig. De ser framstegen, tanken och omtanken bakom de lösningar som har blivit och möjligheterna för framtida renoveringar. Så finns det de som bara ser det ogjorda arbetet och genast konstaterar att "visst är det mysigt men jag skulle aldrig kunna ha det så här". Och som varje gång vi träffas frågar om vi blivit klara med renoveringen än.

Du kan ju försöka gissa vilken reaktion jag föredrar.

För mig har processen varit lärorik, terapeutisk, inspirerande, ofta frustrerande men väldigt sällan förlamande. Det har lärt mig hantera långsiktigare drömmar och processer och att man kan få allt man önskar sig och mer där till, men inte nödvändigtvis när och på vilket sätt man har tänkt sig. Det har lärt mig att tänka i helheter och att låta beslut mogna långsamt, för att sedan snabbt förverkligas när man äntligen har resurserna att ta tag i saken. Jag har lärt mig praktiska färdigheter som jag inte visste att jag hade kapacitet till. Jag har lärt mig budgetera, ta ansvar, sluta vela, en hel del om hushållsavdrag och skatteåterbäring och insett att jag har mer sisu än jag kunde ana. Och varje gång jag går upp till övre våningen ser jag på räcket som Simon byggde med stor skicklighet och omtanke och som jag målade och som är så snyggt. Jag ser vår bläckblå tapet som vi var rörande eniga om och som vi satte upp tillsammans med Katja vilket var bra för jag var så gravid att jag inte kom närmare väggen än trettio centimeter och därför hade lite dålig räckvidd. Varje gång jag går på tuppen ser jag vårt badrum som jag satt och planerade i timtals för att kunna maximera förvaringen och funktionerna trots sluttande tak och låg takhöjd. Fyra år senare är jag fortfarande nöjd. Fyra år senare lyser fortfarande bara en av spegelns två lampor: jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i det redan då, men har glömt bort det eftersom det visade sig vara lite knepigt och det alltid finns akutare saker att fixa.

I matsalen ser jag vår vackra, dyra tapet som jag satte upp själv. De första våderna visserligen tillsammans med en mycket kär väns splitternya kille och i samma veva lärde jag honom hur man tapetserar. Jag påminns om kära vänner som hjälpt till, stöttat och uppmuntrat, och vilka roliga kvällar och fester vi har haft också på den tiden då vi hade ett stort gapande hål i matsalstaket. Vilka festmiddagar jag har svängt ihop i vårt primitiva kök som vi ännu inte haft tid och råd att ta itu med än, men som redan är så gott som färdigplanerat i mitt huvud. Ett luftslott som bara väntar på rätt tidpunkt att materialiseras.

Våra golv är visserligen fula men det är på de golven vår dotter lärt sig gå. För övrig samma golv där hennes morfar lärde sig gå och där jag krupit som barn på besök hos farmor och farfar.

Vårt hus är precis så färdigt som vi har hunnit och orkat göra det och det duger gott. Färdigare än vi orkar med hoppas jag det aldrig blir. Det är ett för högt pris att betala.

lördag 11 augusti 2012

En nattugglas bekännelser

Dygnet är knappt två timmar gammalt och jag har redan kittat ett par fönsterrutor och målat ett element. Fast å andra sidan tog jag mig en två timmars tupplur efter jobbet. Sömn på eftermiddagen får mig att utföra mirakler.

fredag 10 augusti 2012

Jag har också slagit mitt barn

Som en kommentar på mitt misshandelsinlägg i går ska jag komma med ett erkännande som jag var för trött för att få till på lilltelefonen i går.

Jag har också slagit mitt barn.

Två gånger.

Det skedde när Nora var kanske nio månader gammal och hade sex små vassa tänder som hon prövade på allt möjligt, däribland mina bröstvårtor. Bägge gångerna, med kanske en månads mellanrum, högg hon till hårt när jag ammade, och min spontana ryggmärgsreaktion var densamma som när jag blir stungen av en broms: daska till omedelbart för att få ett slut på det som gör ont.

Smällarna var inte hårda och det var inte fråga om bestraffning utan ren självbevarelsedrift. Tror jag. Båda två blev lika chockade och Simon väldigt upprörd, vilket är sunda reaktioner.

Framför allt är jag väldigt glad över att han fanns där och blev arg på mig. Dels för att Nora har en förälder till att ty sig till, dels för att det är viktigt med flera människors omdöme när man fostrar barn. Åtminstone när det gäller så viktiga frågor som misshandel. Eller kanske i detta fall snarast omild behandling.

Jag tror de flesta föräldrar någon gång rört sig i gränslandet när det gäller hur man hanterar sina barn och det är viktigt att tala om det här och dra en gräns för vad som är våld. I värsta fall kan det vara livsviktigt.

torsdag 9 augusti 2012

Barnmisshandel

Under min semester tänkte jag påfallande lite och gick i stället mest och kände. Men en sak som jag tänkt på är barnmisshandel och var gränsen går, och anledningen är denna:

Norisen och jag skulle handla McShit, för det har varit målarverkstad hos oss i sommar och ont om tid att laga mat. Nora ville sitta bredvid rutschkanan och jag gick med på det lite motvilligt, för precis där satt två väldigt högljudda familjer och jag ville ha matro och färre barn. Tills jag insåg att det var mammorna som skrek och gick an.

När de skulle gå var det en tvååring som trilskades lite, varpå morsan som också hade två andra barn under skolåldern vände upp barnets underarm och hårt knep henne nedanför armvecket där huden är som tunnast. Jag sade givetvis ifrån att jag sett vad hon gjorde och att det är oacceptabelt. Hon bad mig koncentrera mig på mitt eget barn, men jag kontrade med att jag inte tyst ser på när folk misshandlar sina barn och att misshandel är ett brott.

Själv är jag inte mänskligare än att jag inser att ens barn är mästare på att provocera en till vansinnets gräns och vidare ändå, men det som gjorde mig illa till mods var framför allt två saker: det utstuderade i hennes bestraffning (en snabb, relativt osynlig manöver som likväl gör jävligt ont) och hennes reaktion på min tillrättavisning. Om jag hade varit i hennes kläder hade jag nog snarare varit tacksam över att någon tar mitt barn i försvar, när man som förälder tappar fattningen så till den grad att man passerar en gräns.

För det är inte bara sparkar och slag som är misshandel, utan hit hör också luggning, nyp och annan fysisk bestraffning. Det kan hända att nyp inte räknas som våld i den här familjens värld, men desto större anledning att reagera och på det sättet visa att det inte är okej. Alla barn är våra barn. Lova att du säger ifrån när du stöter på barnmisshandel, även om det "bara" handlar om luggning, skuffar och nyp. Lova mig det.

Tillbaka vid skrivbordet

Tack gulliga Softy och Katja som frågat efter mig. Jag har varit afk nästan hela semestern och inte orkat öppna jobbdatorn som tar evigheter att starta. Vår köksdator, en supersnabb, sex år gammal mac gick och dog och att blogga från min Lumia är ungefär lika roligt som att använda tandtråd. Överväger en padda, men har inte fickpengar i den storleksordningen. Fast fan vet hur länge jag kan klara mig utan en köksdator - vad är väl tv jämfört med det? Ni som har paddor: behöver man en sån?