måndag 23 december 2013

Någon sorts julstämning

Nora är i en fas där hon skiter blankt i allt vi säger och det är lite jobbigt. Det blir bråk om allt - senast om att hon ville kamma Tengils mustascher och att hon vägrade godta att det är sådant som mammor gör eftersom man måste vara försiktig, annars gör det ont. Och så for hon iväg med kammen och det blev inget kammat. Och hon skiter i allt vi säger så till den grad att jag meddelade att jag kommer att dra in ridlektionerna om inte hon lyder blint när vi är på väg till stallet: roligare kan jag ha för de pengarna än att ägna två timmar åt tjat för att vi ska komma fram i tid.

Men mellan varven är det rena idyllen. Vi har högläst både Ronja Rövardotter och Mio, min Mio nu i december och det har varit ett sant nöje. Jag trodde det var för avancerad litteratur och tvekade att börja, men högg som vanligt i sten. I synnerhet Mio var extremt populär fast det borde jag ha kunnat gissa, det är inte direkt ont om hästar i den boken.

I år var vi förutseende nog att köpa gran redan i onsdags och klä den på torsdag morgon. I mitt barndomshem skulle det ha varit helgerån, men i mitt eget hem passar det fint. Vi får njuta av granen tidiga stressmorgnar innan jullovet börjar, det är ju då man behöver ljuset allra mest för att orka i mål.

Varken pepparkakor eller lussekatter har jag bakat, men däremot badat min själ i julkonserter. Umgåtts med systrar, kokat lite fantastisk fudge och försökt stressa lagom. Efter två dagar med hela familjen hemma ser hemmet ut som satan, men det kanske hinns med lite röj innan vi börjar fira. Det blir nog bra. Med grandoft i näsborrarna stänger jag datorn och ska njuta av lite pizza och vin med mina kära. God jul!

lördag 14 december 2013

Ovälkommen repris

I kväll när jag var ute och rastade Tengil såg jag en ägarlös schäfer. Eftersom jag tidigare hyst en bortsprungen schäfer letade jag rätt på den och det visade sig vara samma hund som jag råkade i augusti sedan den flytt undan familjevåld. Det kändes lite ruggigt att ta hem den eftersom dens mattes sambo var obehaglig och våldsam. Men jag behövde aldrig ringa på, för på trappan till huset stod matte i badkappa och väntade på polisen. Som skulle komma och hämta karln hennes som slagit sönder lägenheten och kört ut henne.

Hon mindes mig från augusti, jag har råkat henne en gång till på hundpromenad, och jag frågade om det var samma man som bråkade. Jag gav henne en kram, frågade om hon ville komma hem till oss eller åtminstone låna mina vantar och min mössa, och önskade henne en riktigt fridfull jul. Och bad henne en gång för alla göra sig av med svinet. Jag sade att hon är välkommen till oss nästa gång han bråkar (för det kommer han att göra om hon inte dumpar kräket) eller om hon behöver sällskap. Och mer än så kan jag inte göra.

Bara i går bråkade jag med en rasistisk idiot på Facebook som konsekvent använde "islamist" som synonym till muslim, och som påstod att de står för merparten av våldsbrotten i det här landet. Hur kommer det då att Finland, med vår restriktiva invandringspolitik, toppar familjevåldsstatistiken i Europa?

Nu blandar jag ihop två blogginlägg: det om hunden som blir symbol för familjevåldet i min närmiljö och det om rasister som misstolkar statistik för sina främlingsfientliga syften. Men vad i hela helvete är det för fel på folk?

tisdag 10 december 2013

Jag som aldrig köper skor

I dag åt jag lunch med Simon. Eftersom han var tidig och jag sen gick han in på Ecco och jag mötte honom där. Då hade han precis hittat ett par höga vinterskor med gummitå. Jag stod och velade mellan flera par prydliga stövlar utan att kunna bestämma mig för huruvida jag akutast behöver ett par svarta eller ett par bruna, och framför allt om det över huvudtaget är försvarligt att jag köper vinterstövlar. Simon tyckte definitivt skulle ta ett av paren: "Du köper ju nästan aldrig skor".

Sade han.

Till Sandkullas Imelda Marcos.

Inte ens Stockholmsresan klarade jag utan att komma hem med ett par icebugs. Nå vi säger väl det då. Efter att ha kollat finanserna bestämde jag mig för att det blir skoshopping i morgon. Igen.

måndag 9 december 2013

Stockholm med ungt sällskap

Nora och jag åkte till Stockholm på tumis i torsdags. Med båt.

Nora har inte åkt Sverigebåt sedan hon kan minnas och har hört om kompisars äventyr. Så jag tyckte att vi skulle ta oss dit över självständighetshelgen hela familjen. Det tyckte inte Simon, lägligt nog när båtresan redan var utlovad, så jag fick tackla femåring på Silja Line alldeles ensam. Det gör jag inte igen. Däremot hade vi alldeles utmärkt trevligt sällskap på resan: Katja och hennes lille pojk. Vi besökte Junibacken som ju är alldeles utmärkt trevligt, och Vasamuseet som Nora hade höga förväntningar på redan innan eftersom jag hade med mig Sagan om Vasa från mitt senaste Stockholmsbesök i september. Museet hade bra barnguider och är ju ett museum där man får klättra och peta på en del saker, så de levde upp till Noras förväntningar. En bra sak med Stockholm är att de har jättebra mat till ganska överkomliga priser på museerna - något Finland definitivt kunde ta efter. De flesta barnvänliga ställen här i landet är makalöst vuxenovänliga, men Junibackens krog hade gott hemlagat mos till köttbullarna, en massa olika sorters te och en fantastisk utsikt över Djurgårdsviken (heter den så?).

Sedan är ju Nora universums långsammaste barn, så att få oss iväg om morgnarna (om det inte finns ett dagis med väntande frukost att ta sitt halvklädda barn till) tar minst tre timmar.  Och vårt unga ressällskap protesterar mot världens (inbillade) orättvisor genom att lägga sig på golvet och skrika. Och Nora vill helst bli buren när vi går på stan. Vilket är jävligt osannolikt att hon blir. Så det har varit en del friktion, svett och utbrott.

I morse hittade jag mitt första gråa hår och blev inte ett dugg överraskad. Stadssemester med vinterklädda småbarn är fan så långt ifrån semester man kan komma. Jag behöver semester.

Hemkomst x 2

Under de senaste tio dagarna har jag hunnit göra ett besök i Vasa och två i Stockholm. I morse kom Nora och jag hem men kunde tack vare min gränslöst hjälpsamma mor pila direkt till jobbet medan hon körde hem bagaget och Nora till dagis.

Medan Nora och jag var på långhelg i Stockholm passade Guy-katten, försvunnen sedan mitten av april, på att flytta hem igen. Varifrån vet ingen. Så när jag kom hem igen osade det hemtrevligt av kattskit igen - pälsdjävulen har raskt passat på att impregnera huset med sina egna dofter. Tengil är fortfarande inhyst hos mina föräldrar eftersom jag flängt så mycket. Vi får se vad som finns kvar av henne efter träffen med Guy-katten i kväll.

Så nu är det till att torka kattskit igen. Hoppas han inte lever så länge.