måndag 15 juni 2015

Hur tänkte jag då? Eller: Tänkte jag alls?

Jag har sett fram emot denna vecka länge. Jag har äntligen fått en massa grejer som är orelaterade till avhandlingen ur händerna, så det är bara att sätta sig ner och skriva. Full av inspiration lämnade jag Nora på förskolan, lämnade bilen på verkstaden (den årliga bildöden inträffar numera tre gånger per år - så fort jag har inkomster igen ska jag börja bilspara!) och körde till jobbet. Där hann jag bara träffa mina nordkursare, som denna vecka undervisas av en annan lärare, för att ge dem lite allmän information och påminna dem om att jag är på plats i mitt arbetsrum hela veckan, innan telefonen ringde. Det var förskolan. Enligt de papper jag hade skickat in var Noras sista förskoledag i fredags. Nu har hon alltså sommarlov.

Hur i helvete tänkte jag när jag fyllde i den blanketten?

Nästa vecka klaras av med hjälp av mormor och morfar. Denna vecka skulle jag ju jobba. Så det ryker.

Det blev till att åka och hämta en förbryllad med glad Nora. Nu har vi läst ett kapitel Potter och hon sitter och pysslar. Och jaja, jag SKA ta tillfället i akt och jobba. Jag är ju grymt inspirerad och vet exakt vad det är jag ska göra. Och det finns ungar jag kan låna som kan leka med Nora, och föräldrar som gärna lånar min unge för att vara sällskapsdam åt deras barn. Det blir bra. Men min egen idioti upphör aldrig att förvåna mig.

Men faktum är att jag aldrig i hela världen varit så disträ som nu när jag är på slutrakan med avhandlingen. Jag har inte koll på veckor och dagar, ingen som helst koll på kalas, föräldramöten och tider. Hur skyddar man en vuxen person från den själv? Om det här inte var så läskigt skulle det vara komiskt.

tisdag 2 juni 2015

Ajöss med tisdagsstressen

De senaste två åren har Nora ridit och gillat det, trots att det ibland varit bråk om att gå på ridlektionerna. Det kostar hutlöst mycket, så varken hennes pappa eller jag har jättemycket tålamod med trilskande - jag har inget som helst behov av att betala sinnessjuka summor för bråk, jag som knappt har råd att gå på bio. Så vi har talat om att låta denna termin bli den sista på ett tag. Lägga ner denna hobby trots den uppenbara njutningen när hon sitter till häst, för att det trots allt verkar finnas ett motstånd som orsakar trilskandet och bråket. Men själv säger Nora att hon vill fortsätta rida, så vi har tvekat.

I dag tänkte jag vara en god mor och verkligen försöka förekomma allt som kan orsaka stallkris. Jag var på ett möte närmare hemmet än jobbet, och bestämde mig för att hämta Nora redan halv tre. När jag kom till förskolan var hon alls inte färdiglekt utan tyckte jag kom för tidigt, så jag lät henne stanna kvar. Åkte hem och jobbade i ett par timmar, värmde kycklingklubbor och packade vatten, hushållspapper och Harry Potter och åkte direkt till stallet efter förskolan. Det var lite hungergnäll i bilen, men så fort vi kom fram bredde vi ut picknickfilten och Nora fick snaska i sig kycklingklubbor medan jag läste. Idyllen var total. Tills det var dags för lektionen. Då blev det ett himla osamarbete igen. Det var fleecejacka som inte kunde tas på och ridväst som plötsligt vägde för mycket så den "tappades" mitt på parkeringsplatsen och ungjäveln vägrade plocka upp den. Efter att hon krånglat hela vägen från parkeringen till stallet och vägrat gå in för att jag öppnat dörren fel, alltså trotsbråk på en tvåårings nivå, fick jag nog, meddelade ridläraren att vi inte kommer på lektionen, tog ungen och åkte hem. Nu har jag precis mejlat ridskolan att vi inte kommer tillbaka i höst.

Precis nu har jag lite svårt att låta bli att ta det personligt att jag inte fan lyckas få det rätt vad jag än gör. Å andra sidan är det skönt med vissheten: vi gör rätt som slutar nu. Det känns som en gemen småaktig hämnd, men egentligen tycker jag faktiskt att man inte behöver ha några hobbyer när man bara är sex år gammal. Man behöver faktiskt aldrig delta i någon ledd verksamhet alls, utöver skolan och eftis.

Så egentligen känns det skönt att veta att det inte är några kringliggande omständigheter som skaver, något som kunde ha åtgärdats. Jag åtgärdade vad jag kunde och det blev fel ändå. Nästa gång jag kör till stallet är det för min egen skull. För att jag har disputerat och har råd. Och gillar det. Och efter ett hobbyfritt år kanske Nora får lust att pröva på något igen. Jag hoppas på körsång eller scouting. Båda är alldeles utmärkta hobbyer som knappt kostar nåt. Och båda är hobbyer som jag själv haft underbar behållning av. Nu ska jag gå och avreagera mig i trädgården.