lördag 30 april 2011

Duell i HBL

går till så här hemma hos oss:
1. Om man gissar redan på kategori, säg Historia, en person, får man tusen poäng.
2. Hela sällskapet utgör samma lag, och målet är att man ska vara bättre än den som tävlar.
3. Om någon samlar på individuella poäng må den göra det i smyg.
4. Man får poäng första gången man gissar rätt, men har rätt till bara ett svar per person per tips. Däremot får laget alltså komma med lika många gissningar som man är deltagare.
5. Om man först gissar på Madonna vid säg fem poäng, vilket är rätt, och sedan byter till Christina Aguilera vid fyrapoängstipset, får man ändå fem poäng.
6. Av föregående punkt framgår att vi fortsätter gissa tills alla tips är lästa, eftersom läsaren är med i tävlingen och därför inte kan veta säkert om någon gissat rätt.

Notera att dessa är de officiella reglerna. Hur gör man hemma hos er?

Att ha nattgäster

är trevligt för det godaste man kan äta är frukost med vänner. I morse väcktes jag av det trevliga slamret från en diskmaskin som magiskt tömde och fyllde sig själv medan familjen Sylvin Cederqvist låg och sov. Den sista programpunkten för mig i går kväll var att föra en tandborstkonversation med kär bästis och nu väntar frukost med världens bästa sällskap. Katja, David och Rasmus, vill ni flytta in?

fredag 29 april 2011

Fredagskoman

jagas säkert på flykten genom att åka till stora K-affären och slåss om fisk och grönsaker med hundratals andra vappbunkrare, men jag undrar vad det gör för humöret. Jag överväger att bejaka koman genom att slå mig ner i trädgården och låta bofinkarna ackompanjera min lättja och trösta mig med att jag åtminstone inte är som Alf Henrikssons älskade:


Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte blicken
hade häggen blommat ut.

Vi är inte riktigt i häggtider än, men man kan väl lata sig ändå?

torsdag 28 april 2011

Ljuv musik i mina öron

är när min prins och en av våra bästa vänner stökar i köket medan jag och vännens hustru som är min finsöta vän sitter i soffan och ölar. Nu ropar någon à table! så jag måste gå. Äsch.

Hela havet stormar

Vår familj består av ett råddjur, ett såsdjur och en katastrofgenerator. Och en katt som är lite selektivt rumsren. (Varför har folk katt?) Vi gör dock så gott vi kan. Framför allt katastrofgeneratorn gör så gott hon kan, därom vittnar hela huset.

Men tänk. Man sätter upp lite hyllkonsoler på en vägg, lägger de ouppackade och därför även omålade hyllplanen på konsolerna. Jag menar, lika gärna kan de ligga där som på golvet och konsolerna skulle ju ändå upp. Och plötsligt har man en plats för leksaker, plastbackarna som innehåller elmonteringsgrejer och målfärgsburkarna vilket i sin tur leder till att vi har plats på golvet för ett bord, en matta och en säng. Som nu kan flytta upp från gårdsbastun, som så småningom får hysa möblerna från nästa rum som ska tas itu med. Vilket leder till att det börjar klia i råddjurets fingrar att ta itu med nästa rum, trots att vi har drivor av lister i tre rum och de väntar tålmodigt på att komma upp.

Och här hejdar sig råddjuret, tar ett steg tillbaka och beskådar sitt och såsdjurets (och kaosgeneratorns!) verk. Ger sig själv en klapp på axeln och konstaterar att det blev ganska fint ändå.

Uppackade och målade hyllor samt lister är väl ändå lite att ta i?

onsdag 27 april 2011

Valborg, valborg, valborg ...

sjunger jag till Hangövalsens melodi. Jag älskar vappen och vappen älskar mig. Av alla kalenderfyllor tycker jag första maj är den allra roligaste. Champagne och mjöd i solen, goda vänner, vitsippor, rolig fest på någons gräsmatta och underlig solbränna efter studentmössan. För femton år sedan var jag en nästan nittonårig gymnasist, planerade valborgsfest hos en kompis på gymnasielektionerna och såg fram emot sommaren. På första maj, efter att ha firat valborg hela natten med undantag för en kvarts tupplur på tåget på väg till Kajsis, träffade jag min prins. Han frågade hur det kommer sig att jag doftar så gott och jag svarade att jag varken har sovit, duschat eller bortstat tänderna, men däremot nog ätit sill och vitlökschips, rökt och supit. En kille som tycker att jag doftar gott i det läget är värd en närmare titt, tyckte jag.

Och vet ni, han tål fortfarande att tittas på.

En brud med min smak

Häromdagen önskade jag mig en miljonär i mitt påskägg. Det fick jag inte, men nog en jojo som man kan ha mycket roligt med.

Eartha Kitt är en dam med min smak. Men den gamla kåken och det gammaldags staketet som står och lyytar har jag som sagt redan.

tisdag 26 april 2011

Lögner för småbarn

Någon jöns hoppade just omkring i Buuklubben och sjöng: Det finns inget dåligt väder! Bara dåliga kläder! Det är en lögn i klass med att det inte finns en separat dessertmage eller att fula miner fastnar om vinden vänder.

Jag minns att jag tyckte Heidi i klubben var en lättlurad gås som försökte smälla i mig det där med att vinden vänder. Jag tyckte att hon som var vuxen borde veta bättre och inte tro på vad som helst.

Men på tal om magar måste jag berätta att vår unge har en medfödd missbildning. Hon har faktiskt ingen dessertmage.

Barfota

Nu har det börjat! Jag kan gå till jobbet i sandaler och bär ut soporna barfota. Middagen ätes i trädgården och ytterdörren står öppen när vi är hemma. Ja, jag vet att jag precis har varit sjuk. Och det finns de som skulle påstå att jag har blivit sjuk på grund av alltför tidig barfotadebut och små kjolar i april. Och det finns de som säger pytt till slik hypokondri. Till det senare gänget hör jag.

Gissa vilketdera lägret som tycker sommaren är kort? Min är från april till september.

måndag 25 april 2011

Vilda ryckningar i resfoten

Jag har just sett färska resebilder från Australien. Inte våra, vi röstade riksdag på konsulatet i Sydney för fyra år sedan, men inte i år. Mina resfötter har värsta spasmryckningarna, snacka om restless legs. Tyvärr är det bara så att sannolikheten för att jag ska företa mig en privat resa utanför Norden de närmaste åren är lika stor som att Osama hittar ett fredspris à la Nobel i sitt påskägg. Vi talar alltså snarare om total osannolikhet.

Det är klart att det handlar om prioriteringar och livsval. Men faktum är att vi har en väldigt kär vän i Australien och att det egentligen är umgängesnerven som är i kläm mer än resenerven. Fast inte kan jag påstå att jag ser det som någon stor uppoffring att åka till Sydney - nej fan. Och ettdera decenniet är det förhoppningsvis dags igen.

Och det är ingalunda den enda resan jag skulle vilja göra. I want an old fashioned house (check!) with an old fashioned fence (det kan du skriva upp!) and an old fashioned millionaire. Kommer de i påskägg?

lördag 23 april 2011

En dag i sängen gör mig till en duracellkanin

Långfredag var jag ensam hemma med feber och sov nästan hela dagen. I morse vaknade jag utvilad halv tio för väckarklockan som börjar larma senast åtta var hos monni och offa över natten. Jag har hunnit spackla en mycket liten vägg, lägga ett mycket litet tak, nästan tömma ett mycket litet rum och handla hyllor, säkringar, tvätta, hänga, bädda rent och laga middag. Och plocka en liten bukett med vitsippor.

I morgon lär jag höra väckarklockan igen, för nu har hon kommit hem. Då orkar jag nog vara morsa igen. Före påsk var jag bara häxa, men den häxan flög nog till Blåkulla i något skede i dag för nu känner jag mig som folk igen.

Glad påsk!

fredag 22 april 2011

Underligt slagträ

Jag läser i tidningen att representanter för Ulostemassapieru (anagram på ett av våra största riksdagspartier) tar "Den blomstertid" som exempel på att det är viktigt att invandrare anpassar sig till landets seder. Jag tycker också det är viktigt att folk anpassar sig till landets seder. Men inte fan tycker jag det är viktigt att de sjunger Den blomstertid. Visserligen hoppas jag att den psalmen ska få leva kvar på våra skolavslutningar: den är helt ekumenisk och har ett fredligt tacksamhetsbudskap, och helt subjektivt tycker jag den är vacker. Visst är även ateist-jag tacksam över de grödor som både när och fröjdar oss med skönhet i sommartid. Men jag undrar i vilken utsträckning just den psalmen har varit uppe för seriös diskussion? Jag tycker den mest har använts som slagträ i en invandrarfientlig retorik: "Sen kommer de hit och klär sig i burka i skolan och sen får vi inte ens sjunga Den blomstertid längre!". Fast om att slopa Den blomstertid på skolavslutningen är priset vi får betala för att invandrare ska känna sig välkomna tycker jag det är ganska billigt. Då handlar det trots allt om ganska små problem. Men det är ju inte där skon klämmer, eller hur?

Vad menar jag med anpassar sig till landets seder? Egentligen menar jag väl bara att jag hoppas att alla som bor här, oavsett ursprung, försöker delta i vårt samhälle och försöker bygga upp ett tryggt och tolerant hemland. Har man invandrat, t.ex. mot sin vilja som barn till invandrare, kan det här vara nog så svårt. Med ett futtigt utbytesår i bagaget har jag en väldigt liten erfarenhet av att först vara överrumplad av allt det nya, sen lära sig navigera i det, sen kritisera allt som funkar sämre än hemma och sen acceptera det nya landet som det är, vilket ibland är lättare, ibland svårare. Men försöka räcker, vissa saker kan man förmodligen aldrig acceptera. I Malaysia var jag den enda europén i byn. Som vit blev jag utsatt för positiv diskriminering snarare än negativ: jag blev extremt väl emottagen över allt även om jag blev den berömda apan som alla kände utan att jag själv kände särskilt många. Tack vare hur jag blev bemött hade jag väl inte särskilt svårt att acceptera landets seder, även om jag inte lyckades leva upp till förväntningarna på hur en ung flicka ska bete sig. Men visst finns det saker som är åt helvete i Malaysia: Sharialagar hör till de saker jag inte kan acceptera. Däremot älskar jag ljudet från böneutroparna i minareterna och jag har lärt mig gilla malajisk mollhumpa som får Katri Helenas "Anna mulle tähtitaivas" att låta klämkäck i jämförelse. 

Jag tror att invandrare i Finland har svårt att acceptera bristen på respekt gentemot äldre, den svaga nationella självkänslan, spriten och spottandet. Fast det där med brist på respekt för äldre tycker jag själv är lite tudelat, för egentligen borde ju alla människor visa respekt för varandra oavsett ålder.

Men om man inte bemöts med respekt, bara för att man är invandrare? Då är problemen nog större än en psalm i skolan.

Det här blev hackigt och inte särskilt sammanhängande, men det skyller jag på feber och alls inte på brister i mitt resonemang.

torsdag 21 april 2011

Fast jag är nog sjuk på riktigt

för det hjälper inte att låtsas. Skit. Hoppas det går om snabbt. Jag lyssnar på Matteuspassionen på Ylen ykkönen och påminns om att lidande trots allt är relativt.

Fast det är väl ändå jag som bestämmer hur jag firar påsk?

Och det ska inte vara på sängbottnen. Nu väljer jag Bullerbyn, blåbärssoppa och bärs i sängen, ge mig en timme, sen tänker jag vara frisk. Ungen är nu lite hostig och själv är jag inte sjukare än vad som kan botas med lite perkele. Kanske jag av hänsyn till släkten måste avstå från påskkalaset i morgon, men jag kan välja sol i min egen trädgård och på måndag firar vi ju med andra släkten. Hörde du det, struntflunsa! Du får hemsöka någon annan, för här får du inte stanna.

Ingen Strömsöpåsk

ser det ut att bli för min del. Jag hade tänkt så här: i kväll har vi barnvakt och byggelibygger lite på vårt hus, äter gott, dricker vin och ser kanske film. I morgon åker vi pigga och utvilade till svärföräldrarna på äggmålning, -krockning och ätning. Resten av helgen blir solig och går i trädgårdsarbetets tecken: vi blir bruna, gården blir fin, alla trivs och det blir bara häärligt.

Verkligheten: jag lämnar jobbet hals över huvud för att ta hem sjuk unge från dagis, själv har jag tistlar i halsen och är sur. Sur över tistlarna och över jobbet som blev ogjort och som i stället görs under påskhelgen eftersom deadline närmar sig. Ingen äggmålning i morgon, i stället passar jag, ensam eftersom min prins representerar familjen, en sjövild unge som är nästan frisk, mina tistlar är kvar, ingen trivs och det blir bara jäävligt.

Eller så får vi en lång, välgörande natts sömn, vaknar som nya i morgon och jobbet har mirakulöst gjort sig själv under natten. Eller åtminstone har jag sovit på saken, så skrivandet går som en dans.

onsdag 20 april 2011

Jag lever fortfarande

Som en motreaktion mot stödet för Ulostemassapieru (anagram på ett av våra största riksdagspartier) har jag talat svenska på stan de senaste dagarna. Och vet ni vad: jag lever fortfarande! Jag känner mig precis som vanligt. Möjligen går jag med lite rakare rygg och lite säkrare blick, men vissa bieffekter får man helt enkelt räkna med. Men på det hela taget är jag oskadd, inte minsta tand har jag fått utslagen.

Jag utmanar samtliga läsare att göra mig sällskap. Och att kommentera med era erfarenheter. Sprid ordet!

söndag 17 april 2011

Ser på valvakan

stoppar fingrarna i öronen, blundar och sjunger Lallallalala med hög röst.

Fast vissa saker gör mig glad, t.ex. att Silvia Modig verkar åka in.

Mina sjukt gulliga tår

har fått se världen i dag. Sandalväder i Sandkulla!

Det betyder också att världen har fått se mina sjukt gulliga tår. Nu ska jag ta mig ett kratt, sen tänker jag rocka loss med nagellacket.

Asiatiska häxor

På vägen till valokalen såg jag små invandrade barn som gick från hus till hus med vackra, fjäderprydda kvistar. De hör til det vackraste jag sett. Integration handlar om att välkomna folk som de är och göra det möjligt för dem att skapa sin egen kulturella hemvist genom att låta gammalt och nytt mötas. Gammalt för oss, nytt för dem. Nya små häxor i sjalar som hittats i mammas låda, det vill säga sjalar som också invandrat. Jag hoppas det verkligen är så lätt för dem som det såg ut. Må vi hjälpas åt att inte skapa problem som inte behöver finnas.

Medborgerlig plikt

Nu tar jag mig och familjen ut i solen för att gå och rösta svenskt. Sen tänker vi hitta ett trevligt fik där vi belönar oss för att vi gjort det minimum som förväntas av en medborgare. Jag tror fiket blir trädgården och att möblerna åker fram. Titta in (eller ut!) om ni har vägarna förbi!

P.S. Men man får bara bannbulla om man är myndig och inte röstat!

lördag 16 april 2011

Villafusket

Vi grillar året om. Men visst är det skönare att grilla koltrast och vårkväll än novembernatt med snålblåst och vågrätt regn. Hur som helst är det ett ganska snabbt sätt att laga lyx, vardag som helg.

Däremot håller vårt verandatak på att kollapsa, vårt staket hänger på trekvart och det finns ingen disponent att ringa till och gråta.

Nu börjar ändå den tiden på året då vi går på plus.

fredag 15 april 2011

Terminator och sirap

Just nu står valet mellan Hertha Müller och Terminator 3. Jag väljer Arnold. I sällskap av min man som just lade en skål med vaniljglass och sirap i mitt knä. That, mina vänner, är the beginning of a beautiful friendship.

I valet mellan en tüsktalande guvernör och Hjärtdjür vinner det som är snällare mot min döda hjärna. Fredag på er!

Någon läser mig i Tanzania

och jag blir våldsamt nyfiken. Vill du ge dig till känna?

Om att skriva

Att skriva är svårt. Den som påstår något annat har nog väldigt begränsade skriverfarenheter. Eftersom jag skriver i arbetet och har jobbat ganska mycket med skrivhandledning är vet jag ganska mycket om skrivprocesser och skriftliga genrer - i teorin. Ändå kan jag skjuta på en skrivuppgift hur länge som helst, och i det längsta dra mig för att visa upp något som jag har skrivit, för jag tycker det är så dåligt. Inte bra om man håller på att doktorera, ska jag säga er.

Därför är det nog nödvändigt att jag bloggar. Jag övar mig i att rasta hjärnan och släppa en text som sällan är bearbetad och jag vet inte vilka ögon som ser den. Dessutom är ju bloggen en genre som har som uppgift att vara personlig och gärna privat, och det kan vara svårt att dra gränsen för vad man vill berätta för folk om. Men en feg blogg är en tråkig blogg, så man ska nog inte vara alltför mån om sig.

I dag har jag hållit en 20 minuters lektion för universitetsdoktorer och -doktorander i hur man skriver klarspråk och varför man ska göra det. Det gick strålande och var hur roligt som helst. Jag tror att det är vad jag ska jobba med.

torsdag 14 april 2011

Beslutsångest, ja

Varför handlar det om påskägg och inte om vad man ska studera? Varför gör jag det så svårt för mig när jag ska beställa på restaurang när jag aldrig tvekade om vem jag ska gifta mig med? För att inte tala om hur svårt det är att välja sommarblommor till vårt självklara hus.

Påskägg

Jag har glömt att ta in ris och vi har inga ägg att hänga i dem. En gång hittade jag fina svarta ägg med gula kycklingar och ankungar på men dem gav jag bort i present. Påskägg är en typisk grej som jag kan få sådan beslutsångest av att jag inte köper några alls. Nu överväger jag att ha någon sorts äggmålningsorgie i helgen: om man målar själv får man nöja sig med vad det blir = mindre urval att beslutsångesta över.

När jag var liten gjorde vi äggbatik och det blev fint. Jag undrar om det skulle lyckas? Eller så rockar jag bara loss med vattenfärger, fina band, limpistol och pärlor. Less is a bore. Blir det något lovar jag att lägga upp bilder. Måste bara lära mig det också.

onsdag 13 april 2011

Vem sa vittu?

undrade Nora, 2,5 år, när vi gick längs byns promenadgata. Ja, inte var det mamma inte. Den här gången.

Stackars grannar!


Vår gård är den risigaste på vår gata. Våra grannar är bror duktig och vi är de där andra grisarna. I fjol fällde vi fem träd och fick inte undan dem på hela sommaren så gräsklipparen togs inte ut ur hönshuset en enda gång. Men nu ska det bli bättring. På sommarens (eller annan snöfattig årstids) agenda står att anlägga en gatstensbelagd uteplats för trädgårdsmöblemanget (jag hatar att flytta dem undan för gräsklipparen och hatar att det blir oklippt under bordet) som blir perfekt att slå sönder servisen och skära upp bara sommarfötter på.

Jag ställer ribban lågt. Men jag kan tala om att en stor del av den snöfria delen av gården nu är krattad, och målet är att klippa gräset minst en gång per månad. Det må låta lite för somliga öron, men den matematiskt bevandrade inser att det är oändligt många gånger fler än i fjol. Då låter det plötsligt som jättemycket.

tisdag 12 april 2011

Disktrasor och prioriteringar

De Gröna kampanjade i Dickursby i dag. Nummer 12 ville ge mig en tändsticksask men jag ville hellre ha en vacker disktrasa med ett träd på. Fast lite smickrad är jag: tänk att jag ser ut som en sån som snarare tänder ljus än torkar upp. Och jo, hellre tänder jag ljus än torkar upp. Men även om vi vintertid har tända ljus till maten blir det definitivt mer upptorkat än tänt hemma hos oss. Åtminstone för min del. Och nu med en splitterny, vacker trasa.

Sedan träffade jag Kaisa Leka som jag inte känner personligen men nog beundrar både grund av hennes roliga möss och fina ben. Vilket jag sade till henne och så pratade vi en stund. Jag sade som det är, att de Gröna visserligen ideellt ligger mig nära, men att jag röstar SFP. Ja, om du tycker språk är viktigare än miljön, så, svarade hon och jag blev lite provocerad: inte kan man ju se det så!

Men det kan man ju. I detta valsamband tycker jag av allt att döma att språket är viktigare än miljön. Lyckligtvis utesluter ju det ena inte det andra. Fast det stör mig enormt att jag samtidigt ger min svenska röst till pälsdjursnäringen.

Är ni redo? Vappen kommer snart!

Det här är det kuligaste rädda ankdammen-jippot jag sett på länge. Hur snyggt som helst. Jag vill också vara med! Lycka till med valborgsragget. Jag tycker första maj är ett bra raggningsdatum.

Ålderdomens lockelse


När konst verkligen berör mig är det för att den lyckas visa mig något som jag inte har sett förut. I förrgår besökte jag utställningen ”Vardagens hjältar” på Ateneum och de tavlor jag bär med mig i minnet i dag är två olika tavlor som föreställer gamla människor: den ena är en gammal kvinna med en pärtkorg i knät, som är målad av Albert Edelfelt. Den andra vet jag inte vem som målat, men den föreställer en gammal trädgårdsmästare som bär på en kruka. Det som tilltalar mig i dessa målningar är friden i de gamlas ansiktsuttryck. De bär inte på den oro inför framtiden som jag själv bär, när det är så mycket jag vill. Dessa gamla människor har tillgång till facit. De vet hur deras liv blev, och kan med relativ sannolikhet förutse hur de dagar som finns kvar kommer att se ut. Ju mer man vill med sitt liv, desto svårare blir kampen. 

Det är dikten som får det verkliga livet att se så prosaiskt och platt ut. Om vår fantasi inte hade möjligheten att skapa dessa luftslott som vi så gärna ville bo i skulle vi ha lättare för att nöja oss med det vi har i den verkliga världen. Då skulle vi inte längta till ”landet som icke är”.

Jag ser fram emot att bli gammal. Fast dit finns det inga genvägar. Och jag jobbar på att göra vägen dit så  rik som möjligt.

måndag 11 april 2011

Julgranen ger stämning

men i kväll i form av brasa i vår öppna spis. Och ser jag ut genom fönstret kan jag faktiskt känna igen april. Som det ser ut en mycket sen vår. Jag tror kanske att det finns en möjlighet att det blir sommar i år med. Krokusarna i rabatten och bofinkarna med sin morgonsång verkar tro det.

Tillit

Maria kommenterar mitt otrohetsinlägg:


"så där funkar man om man varit älskad redan som liten. då är behovet av bekräftelse inte viktigare än luft. då har man råd att tacka nej till gratis kel. otrohet handlar inte alltid om utflykt. det är kanske bara ett hopp från ett isflak till ett annat. ett livräddningsförsök som garanterat leder till döden. egen och andras. inte utan orsak tillit låter sig stavas både fram och bak."


och jag känner mig plötsligt så väldigt tacksam över att jag, tack vare min uppväxt, kan vara så naiv på den här punkten. Älskade mamma och pappa, vad än vi har bråkat om och när än jag känt mig sviken av er i barndomen har det varit fråga om så väldigt små saker. Den stora lärdomen har varit att ni finns till för mig och att jag är älskad.


Sen funderar jag över ordet tillit och blir som av en händelse påmind om Karin Boye på Smillas blogg. 

Då, när det är värst och inget hjälper,


Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
Tillit är när du vågar släppa taget och plötsligt kan. När du tar dina första vacklande tramp på cykeln, undermedveten om att någon plockar upp dig och blåser bort det onda om du faller, och det går.

Utan tillit stannar världen.

söndag 10 april 2011

Pillow talk

måste höra till engelskans vackraste ord. Enligt wikipedia är det intima samtal mellan två parter efter sex (akten, inte klockslaget), men jag vill gärna vidga det till att omfatta anslappnat och intimt läggdagssnack också utan sex. Fast gärna med.

Urban dictionary har fler delvis överlappande definitioner. I princip kan man väl säkert vara fler än två, men man kan nog inte vara särskilt många utan att intimiteten lider.

Det är med huvudet på dynan som de flesta förtroligheterna utbyts hos oss. Och sen sover vi så gott, så gott.

Otrohet

Peppad av Peppe att skriva ett eget inlägg om otrohet sätter jag igång.

Till en början vill jag bekänna att jag är en voyeur. Det sexigaste jag vet är gamla par: människor som levt länge tillsammans; ridit ut stormar, sett eventuella barn flyga ur boet, levt med förändringar av olika slag och fortfarande, eller igen, tycker den egna partnern är underbar. Jag har goda förebilder i mina egna föräldrar som trots olyckor och påföljande handikapp fortfarande lever lyckliga ihop. När jag i höstas var på en 65-årsfest var det rena rama voyeurkalaset med vackra 60 pluspar till höger och vänster. Några av dem var nybildade, men lika fint är det. Att den ljuva musiken kan uppstå i högre ålder är hoppingivande.

Att jag själv började sällskapa med min man vid knappt fyllda nitton var inte vad jag hade planerat. En tid störde mig att jag hade stadgat mig vid så ung: det hör till normen att man ska ha fler sexpartners och få sitt hjärta krossat minst en gång innan man känner igen den riktiga kärleken. Däremot hör det inte till normen att ens sambo ska diagnostiseras med cancer en vecka efter att vi flyttat ihop när jag var 22 och han 23. Men jag slapp få mitt hjärta krossat: han blev frisk och relationen höll. Fast framtiden kan jag inte sia om.

När det gäller otrohet går ingen säker. Men det fina är att det är roligt att armera sitt förhållande. Det finns en massa relativt enkla sätt att se till att man håller sig tillräckligt nära varandra för att inga stora kilar ska få plats mellan en. Andrummet är viktigt, och att se till att båda får plats att utveckla relationer som kompletterar parförhållandet. Men det viktigaste, och roligaste, är att se till att man gör roliga saker med sin partner, som i bästa fall kan vara ens bästa kompis. Det är i det frekventa umgänget som det finns plats för förtroenden, och det är förtroendena som bygger upp vi mot världen-mentaliteten som höjer upp förhållandet till något som är värt att bevara.

Jag tror att det finns plats för otrohet för att man glömmer bort att upphöja sin partner och förhållandet till något värdefullt. Eller man kanske gör det till en början, men med tiden och alla dess vardagligheter dalar alltsammans lätt ner till en trist och trivial nivå. Och visst fan är det svårt att komma ihåg romantiken. I synnerhet i ett förhållande som vårt, mellan två rationalister. Fast å andra sidan var det oplanerade onsdagsfrieriet med efterföljande smörgåsar och te mer i min smak än några ballonger och pariserhjul någonsin kunde ha varit.

I går skrev jag om att jag anser att de lyckliga sluten är underskattade, med favoritromanen Jane Eyre som utgångspunkt. Av någon anledning ses de lyckliga sluten som något Barbara Cartlandskt (som jag, skam till sägandes, aldrig har läst) medan det komplicerade ofta romantiseras. Inget illa i det - jag menar, whatever tickles your doughnut - men jag begriper inte varför t.ex. madame Bovary ses som en stor romanhjältinna när hon i själva verket (och givetvis rent objektivt) är en lynnig höna som bedrar sin hyggliga man med en strunt, gör slut på den äkta mannens pengar och föräter sig på arsenik.

Och faktum är att jag har svårt för idealiserandet av den besinningslösa kärleken som trotsar allt förnuft. I vintras läste jag Riikka Pulkkinens* Finlandiaprisnominerade roman Totta, som handlar om forskarfrun, konstnärsmannen och barnflickan. Hur vackert den förbjudna kärleken än beskrivs funkar den inte för mig. En man som bedrar sin hustru i ett långvarigt förhållande är en ynklig mask. En flicka som förför en gift man är det inte särskilt synd om, oavsett hur ojämlikt förhållande det blir med avseende på ekonomi, ålder och status. Det är inte värt kickarna att jaga upptagna människor. Det är dumt att utsätta sig själv för otrogenhetsbenägna människor, för vänstrar med dig kan de lika gärna vänstra med någon annan. Och då kanske det är du som blir bedragen.

Jag tycker inte man ska stanna i dåliga förhållanden som inte kan räddas. Men jag tycker det är god stil att avsluta ett förhållande innan man hoppar in i nästa.
___

*Däremot rekommenderar jag varmt hennes debutroman Raja, som visserligen också handlar om otrohet, men ur ett i mitt tycke mer komplext perspektiv

lördag 9 april 2011

På tal om loppis

utmanar min efterlängtade dotter och älskade unge ödet och kandiderar för att hamna i nästa låda. Visst är det bra med egen vilja, men måste den strida mot min HELA tiden? Oavsett vad jag vill?

Först kämpar man för att få dem, sen är de behändiga små handväskor som glatt åker med en vart som helst och i nästa ögonblick är trotsåldern här och de hoppar jämfota med spikskor på ens nerver.

Älskade unge, kan du inte välja lammskinnstossorna nästa gång du hoppar?

P.S. Fast nu sitter hon i min famn och ber mig rita en hummer. Den lilla fisk- och skaldjursnörden.

Loppiskräsen

Jag har ett lite större utrensningsprojekt på gång hemma och det blir en del turer till loppis. Men jag gillar inte de loppisar som jag hittills har försett med fina grejer i bra skick: det första, en missionsloppis, blir alltid glada när jag kommer, för de verkar gilla grejerna jag ger dem, men jag gillar inte deras prissättning. Den andra är frälsis som har bra prisnivå men en sur kärring som jobbar där. Jag älskar frälsis och understöder dem gärna. Om jag vore kristen skulle jag nog bli frälsningssoldat - sedär kärlek till nästan in action. Och dessutom gjorde en rätt mediesexig insats för filmen "Mies vailla menneisyyttä".

Nåmen nog om frälsis och mer om loppisar. Har någon ett bra tips på ett trevligt loppis för bra ändamål som ligger bra till med tanke på Dickursby? Jag vill inte sälja grejerna själv, det är för jobbigt.

Cykeltur

tralala!

fredag 8 april 2011

Sommarförvar

det är vart jag har förpassat mina vinterskor. För dem har jag fått jävligt nog av. Jag må bryta benen av mig och förfrysa tårna i ofodrade boots med släta, hårda sulor, men inte en chans att vinterskorna åker fram förrän tidigast om ett halvår. Och just nu känns det som om jag skulle behöva minst det dubbla innan jag kan stå ut med tanken på snö nästa gång.

Helst skulle jag gå med sandaler. Men det lär inte bli någon sandalsäsong i år.

Deep Sargasso sea

Jag läste precis ut en bok som jag länge velat läsa, Wide Sargasso sea av Jean Rhys. Den var väl så där. Den är skriven på 60-talet som en kommentar till min favoritroman Jane Eyre. Den berättar den galna kvinnans historia, hon som var inlåst på vinden på Thornfield.

Kontentan var väl att hon aldrig fick chansen att bli älskad av mr Rochester, eftersom rykten om henne och hennes familj nådde honom innan de unga tu fick chansen att lära känna varandra. Det som stör mig lite är att jag inte tycker boken är tillräckligt bra för att den ska få kasta en skugga över mr Rochester - jag tycker han är en alldeles bra romanfigur i Jane Eyre utan de tjuriga och härsklystna egenskaper som han tillskrivs av Rhys.

Och Jane Eyre - hon är den bästa av romanhjältinnor. Utan att kompromissa sticker hon ifrån karln som vill göra henne till sin lilla lyxhustru även om det krossar hennes hjärta. Hon äventyrar kärleken, skaffar sig ett eget liv, en utkomst, egna vänner, en förmögenhet och får hela prinsen på sina egna villkor. Lyckliga slut är helt underskattade.

Den som ännu inte gjort bekantskap med Jane Eyre utlovas ett spännande läsäventyr i 1800-talets England.

Du må vara Tarzan, man jag, jag är Jane.

torsdag 7 april 2011

Att pracka ett kön på sitt barn

Vi har en dotter med långt hår i pippiflätor (okej, två franska flätor som hänger rakt ner, alternativt råttsvansar). Vi har varit ganska noga med att inte pracka på henne kläder som placerar henne i något visst fack, d.v.s. undvikit kamouflagefärger, rosa, ljusblått och andra färger och mönster som antingen skriker våldsbenägen krigare, ömtålig prinsessa eller framtida hankeit, eller som vi föräldrar av någon annan anledning inte gillar. Samtidigt är det ju lönlöst att försöka intala sig att barn i tvåårsåldern väljer sina kläder själv och framför allt helt fritt: trotsåldersungar har svårt att fatta några beslut alls, och i sista hand är det ju vi föräldrar som bestämmer vad som finns i garderoben. Men just nu är favoriten en orange t-tröja med en alligator (Florida gators) på, en julklapp från Uncle Martti som är basketproffs. En favorit som mamma hejar på, eftersom jag tycker den är fin. Vilket säkert gör favoriten lite mindre självvald. Men faktum är att jag tror att barns kläder sänder ut signaler som påverkar hur de små liven blir bemötta. Jag tycker det är bedårande med små flätade barn, och tycker det är trevligt att på något sätt signalera att vi fått ett barn som troligtvis är flicka. Sen råkar ju ungen ha stora ögon med långa fransar, vilket gör att hur hon än klär sig, med hur heltäckande mössor som helst, gissar folk på flicka. (Fast mitt tidigaste minne av hennes far, i matkön i högstadiet, är av en androgyn tonåring med stora ögon och långa fransar. Jag visste inte om han var flicka eller pojke, men smeknamnet och valet av bästisar fick mig att luta åt pojkhållet.)

Frågar man henne däremot är hon en stor pojke. Eller en pellejöns. När jag kallar henne för min lilla flicka tillrättavisar hon mig strängt och säger att hon är sin egen stora pojke.

Jag undrar var hon har fått det ifrån. Diskursen "duktig pojke" har hon inte hört hemma, så då återstår dagis. Förutsatt att hon inte vet mer om sin könsidentitet än vi gör, vilket i och för sig inte är mer än rimligt. Men vad jag har förstått klarnar barns könsidentitet vid ungefär tre års ålder, och dit har vi ett bra tag.

För mig spelar det inte så stor roll vad hon är, det beslutet får hon fatta själv. Men jag hoppas att hon inte fått för sig att det är mer fördelaktigt att vara pojke: det vill jag verkligen inte att hon ska tro.

Själv blir jag mer och mer övertygad om att det är roligare att vara flicka. Hur som helst så vill jag inte att hon väljer kön utifrån hennes föreställningar om hur hon blir bemött.

Framför allt hoppas jag hon blir bemött som det kompetenta barn hon är.

Älskad

är vad jag känner mig. Och den gångna veckan har jag blivit intensivt påmind om att jag har så många i mitt liv som jag älskar. Så mycket. Det är det enda som räknas. Det enda som har någon betydelse alls.

Det finaste vi människor kan göra för varandra är att hålla varandra under armarna när vi vacklar och inte riktigt hålls stående för egen maskin.

I natt kommer jag att sova gott. Den tacksammas sömn.

tisdag 5 april 2011

Lite extra sprutt i livet

får man om man stoppar fingrarna i brödrosten när den är på. Jag gjorde det precis. Inte för kickar, utan av dumhet. Men kickarna var inte helt obetydliga, faktiskt. Dock inget emot mammas och pappas elektriska gräsklippare.

Om att blogga under eget namn

Jag tycker det är tufft med folk som bloggar under eget namn och berättar om svåra och känsliga saker. Just nu har jag mycket att skriva om, men kan inte skriva om dem öppet, inte nu. Inte än. Saker som är viktiga att tala om, men som av olika orsaker måste bero i väntan på lämpligare tider.

När hjärnan är full av en sak är det svårt att hitta sidospår att skriva om.

Jag återkommer när min hjärna är mindre enkelspårig. Jag hoppas det blir snart.

söndag 3 april 2011

Det tråkigaste med att vara vuxen

måste nog vara försäkringarna. Jag är patologiskt ointresserad av att shoppa runt efter billigaste dealen på något som jag verkligen hoppas slippa använda.

Till det roligaste hör att man slipper välja mellan två goda ting, för man kan få båda. Det är mina pengar, min kropp (om det handlar om två desserter) och mitt beslut. Hurra!

fredag 1 april 2011

Men gott var det!

Sparrissäsongen är korkad! Och nu menar jag inte att den är dum i huvudet, utan att vi dragit korken ur primörbuteljen. Samt ur en butelj med gott vitt vin. Glad fredag!

Sparriskisi

Om man vill maximera doften av sparriskisi kan man ge sparris åt ett valfritt blöjbarn som man delar säng med. Mmm!