måndag 31 december 2012

Tio år

I dag är det tio år sedan vi gifte oss. I stället för att bråka i köket och ställa till med lyxig frukost med champagneflaskan vi gav min svåger i julklapp men som jag var tvungen att låna tillbaka för att ha bubbel till frukost, och prinsesstårta som ratas av Simon och Nora men är ett måste för mig, ett måste jag inte ens handlat än, ligger jag i vår säng och är den enda i familjen som vaknat än när klockan är elva. Bredvid mig ligger en naken dotter som vägrade ha pyjamas, i Noras fullånga och extrabreda säng ligger Simon, dit förpassad för att han snarkar. I dag slaskar det, då var det minus 26. Vi var unga, blott 25 och 26, men Simon hade två år tidigare tillfrisknat från cancer och tidpunkten kändes rätt. Festen var fantastisk, tack till alla som medverkade, men föregicks av en del slitningar och jag svor på att aldrig gifta mig igen. Till all lycka verkar risken inte överhängande, försåvitt jag inte stryper min älskling men inte ens det har jag varit särskilt nära på sistone.

Gott 2013 önskar jag mig och världen. Tjo, hopp och kärlek, mina vänner!

söndag 30 december 2012

Om spyor och Facebook

Jag har också gjort mig skyldig till det - att dela spyor på Facebook. Men denna julhelg då det verkar kaskadkräkas både till höger och vänster är jag inte odelat förtjust i att läsa om andras vedermödor. Jag som annars är en vandrande måltavla för alla kräkrelaterade baciller har hittills förskonats trots att hela släkten trängde ihop sig i en hyrd stuga ett par timmars bilresa hemifrån och läget alltså hade varit ypperligt för VKS att slå till.

Eftersom min mage är min akilleshäl är varje kräkstatusuppdatering en påminnelse om att jag själv förskonats och det är jag givetvis tacksam för. Naturligtvis skänker jag alla spyende därute hundra medlidsamma tankar. Men nu håller jag mig borta från Bajsbook och går och spritar hjärnan och firar att jag är frisk så länge jag är det. Och den dag jag själv lägger mig som en våt fläck på badrumsgolvet lär ni inte läsa om det på Fejan.

söndag 23 december 2012

Hur man kan fira den 23

Sov till elva, läste lite i Charles Dickens A Christmas carol, åt frukost i gott sällskap och drog till Messilä där jag lärde Nora och hennes kusin skida slalom. Med moderat framgång. Nu sitter jag, nybastad, med en whiskygrogg i handen, och väntar på att Jansson ska bäras från ugnen till bordet. Visst har jag några paket som ännu saknar pynt och trots att jag försett hela Svenskfinland med julklappsrim är mina egna klappar sorgligen utan, men det räknar jag med att fixar sig under de timmar som återstår. Om ett futtigt dygn får jag paket!

fredag 21 december 2012

Snö som ser ut som konfetti

På fönsterblecket på jobbet ligger finfin snö som ser ut som konfetti i silvervita nyanser. Ovanför Helsingfors domkyrka välver sig skyar i silvergrått, de gröna kupolerna är pudrade med snökristyr och det vita bryts av ett par snöskottande traktorer i sanna nyans av gult som det Engelritade huset öster om Unionsgatan.

Själv drar jag mig för att göra den sista rycken före jul bara för att jag sen tänker lämna kontoret och det ser så kallt ut därute. I stället sitter jag härinne och fryser i rummet med nyckelpigorna som är mitt kära, kära arbetsrum. I kväll ska Nora och jag njuta av Lyrans och Akademens julkonsert och efter det äta sniglar på Sikala - en födelsedagstradition från i fjol som vi inte orkade med på Noras riktiga födelsedag. Och nu när vi ändå ska till Johanneskyrkan passar vi på.

I morgon ska jag sitta i radions rimpanel. I mitt barndomshem var rimvakan ett av de populäraste radioprogrammen inför jul, i år får jag själv bidra i sällskap med Herman von Numers och Peppe Öhman. Förr i världen var det Bosse Österberg och Maryelle Lindholm som satt där så det känns som om jag har stora skor att fylla. Jag hoppas en lagom tramsig inspiration ska slå till: de roligaste rimmen är de som lyckas överraska skalden själv och för ett par år sedan lyckades jag till min stora förvåning rimma på Horace Engdahl.

Granen är pyntad och bland årets nyförvärv finns en robot, en tiger och den kitschigaste bambi med bjällror runt halsen som går att uppbåda i hela Helsingfors. Några smakprov:


En riktigt hjärtevarm, glittrande och kärleksfull jul önskar jag er alla! Frid, fred och fröjd är mina viktigaste önskningar.

torsdag 20 december 2012

Spotifyspionage

Jag gillar inte riktigt att mina Facebookbekanta kan se vad jag spotifierar. Fast jag har ju rätt cool musiksmak de gånger jag överhuvudtaget vill ha musik omkring mig för silence is golden. Och Silence is golden är en låt ni inte kommer att se mig lyssna på.

Och precis nu när jag själv lyssnar på Christmas music from Sweden med Orphei drängar ser jag att en av killarna i parallellklassen som var tuff när vi gick i lågstadiet sitter och lyssnar på åttiotalets allra smörigaste ballader. Vi snackar The first cut is the deepest och Sometimes when we touch. Jag är hjärtinnerligt glad åt att jag kan spionera på honom med hjälp av sociala medier och veta att han lyssnar på samma smör som vi dansade tryckare till i Koskinens källare.

onsdag 19 december 2012

Pepparkakor, snögubbar och smuts

På sista tiden har det höjts en hel del ramaskrin över rasism - både påstådd sådan och verklig - bland annat för att pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg och för att Sveriges television klipper bort en scen ur Kalle Ankas jul, där julgubben ger en mörkhyad docka en "OK"-stämpel i baken, vilket Charlotte gör mig uppmärksam på.

Lika viktigt som det är att vi synar våra uppfattningar om vad som är roligt, på vems bekostnad och varför, lika farligt är det att folk spelar rasistkortet i tid och otid och gör de lösaste kopplingar till vad som uppfattas som kränkande och av vem. Som en reaktion på pepparkaksgubbarna tycker jag denna insändare är alldeles vansinnigt rolig:



Och för att förklara varför jag tycker den vita feta kränkta mannen är rolig vill jag klargöra var jag själv står i förhållande till pepparkaksgubbar och negerdockor. Och svaret är att jag är ganska oengagerad. Jag tillhör en privilegierad folkgrupp (i betydelsen att jag ser ut som genomsnittsfinländaren och att min rätt att bo och leva här i landet så gott som aldrig ifrågasätts förutom på vissa finlandssvenskhatande diskussionsforum som jag väljer att undvika för min sinnesfrids skull) som inte får några personliga magaplågor vare sig av att pepparkaksgubbar finns i luciatåg eller att de förbjuds. Tanken på att de skulle vara rasistiska har aldrig föresvävat mig, men om någon fått utstå pepparkaksskämt och tror och tycker att associationen är uppenbar är det inte min sak att ha åsikter om att bevara dem till vilket pris som helst. Personligen undrar jag snarare vad de har i ett luciatåg att göra, även om jag själv under studietiden arrangerade ett luciatåg med både lussekatt och julgran, så varför inte pepparkaksgubbar med.

Om pepparkaksbojkotten däremot är ett resultat av att någon beskäftig lärare av pursvenskt ursprung tyckt att barn med mörkare hudfärg säkert tar illa upp av att bakverk i samma färg som deras hud paraderar i luciatåget är det ju snarast barockt. Men som sagt, jag känner inte till bakgrunden och beslutet kan mycket väl vara ett resultat av att något stolpskott kläckt något om att barn med ett visst utseende inte passar som lucia men däremot som pepparkaksgubbe. Och då är förbudet inte mer än rimligt.

Negerdockan är en produkt av en försvunnen tid, liksom ordet jag precis valde att använda, och att den förpassas till redigerarens digitala papperskorg är nog snarast en bra sak. Av samma anledning som Fazers lakuflicka som jag tyckte och fortfarande tycker är en fin bild, men likväl en bild som bygger på stereotypier och förlegade uppfattningar som hänger samman med dem. Och jag förstår utmärkt väl att Fazer inte vill associeras med uppfattningar som bygger på okunskap och orättvisa maktförhållanden som fortfarande existerar men som vi har en skyldighet att försöka motverka om vi vill ha en bättre och rättvisare värld.

Nå vem är det som är motsatsen till de underprivilegierade i samhället? Jo den vita, feta mannen i övre medelåldern. Som är en lika stor karikatyr som den kolsvarta dockan med stora läppar och krulligt hår, men som är symbolen för makt, vem som får komma till tals och vilka normer som styr. Och att den feta vita mannen med makt blir kränkt över snögubben (en liknelse som jag tycker är lika knäpp som den med pepparkakorna!), som här porträtteras av en alldeles fantastiskt detaljerad gubbe som ser kränkt ut ända ut i fingerspetsarna, är fantastiskt roligt på så många plan. För att bilden är ljuvlig. För att insändaren driver med kränktheten. För att insändaren driver med att den kränkande nu är kränkt på grund av en koppling som är alldeles absurd. För att den visar mig världen på ett sätt jag inte sett förut.

Och plötsligt, under en oskyldig högläsningsstund, sticker min egen censur upp huvudet. Jag högläser boken Jimmy Knapp och Lukas lokföraren, som var min favoritbok när jag var liten. Jimmy kom till ön Lummerland i ett paket med en så slarvigt skriven adress att man inte visste vem paketet var vare sig till eller från. Han är en svart liten pojke, och när jag läser beskrivningen av Jimmy kommer jag på mig själv med att ändra orden litegrann. Jag säger inte negerpojke. Jag läser inte att Jimmy blir rädd för Lukas lokföraren för att Lukas är så svart, trots att Jimmy själv är lika svart. Jag läser inte att det är praktiskt med svart hudfärg för då syns smutsen mindre. Därför att neger inte längre är förenligt med vårt språkbruk och för att min fyraåring är för liten för att förstå varför man överhuvudtaget använt ett ord som nu anses nedsättande. Så länge hon inte ens vet om att det finns folk som tycker att en del av hennes vänner är mindre värda på grund av att de ser ut på ett visst sätt kan dessa åsikter inte påverka hennes tankar. Diskursen om att mörk hudfärg kan associeras med rädsla och smuts ska inte finnas i hennes tankevärld så länge vi kan förhindra det. Den dagen det kommer får vi diskutera det och hantera det, men ju längre hon ser alla människors lika värde som något självklart, desto starkare kan hon bli i sin uppfattning om att det är så det ska vara.

För dessvärre vet jag att hon tids nog kommer att möta andra åsikter. Bara det senaste dygnet har jag på Facebook läst två efterlysningar av en stulen hundvalp, där en viss etnisk grupp utpekas som misstänkta. Postade av människor som indirekt bekräftar kopplingen mellan härkomst och tjuveri genom att inte ifrågasätta den.

Med vårt bruk av ord och bilder förstärker vi eller ifrågasätter våra egna och vår omgivnings uppfattningar om hur världen ser ut. Och som en följd också hur världen i själva verket ser ut. Alla har vi makt att med ord påverka och förändra världen vi lever i. Det är allas ansvar att den makten används på ett sätt som gör världen tryggare, gladare och bättre i stället för skrämmande, farlig och ful.

Ändliga naturresurser

Varje år, någon gång under hösten och skrämmande tidigt, har mänskligheten gjort slut på de naturresurser den hade till sitt förfogande för kalenderåret om den vill leva hållbart och undvika att låna av kommande generationer. Ett lån som blir allt svårare att återbetala.

I år känns det som om jag gjort slut på årets hjärnkapacitet redan något tag i november. Inte så bra om man forskar. Jag hoppas jag har en ny hög med hjärna som väntar mig efter tolvslaget på nyårsnatten, för annars får jag sadla om och börja packa varor på en arbetscentral någonstans.

tisdag 18 december 2012

Grubblar, fast ej det lär båta

... över en underlig gåta: hur kommer det sig att två deciliter mjölk plötsligt känns som tio liter när de välts ut över ens kök? Nå, åtminstone blev golvet skurat. Från kant till kant.

Nästan ända fram

Hos oss är det så att energin räcker nästan ända fram men inte riktigt. Varje termin blir sista veckan före semester en plåga då morgnar och kvällar blir ett enda skrikande. Nå, tre kvällar och tre morgnar har vi kvar. Sen tar vi jullov och blir sams.

måndag 10 december 2012

Jag måste sluta beställa saker

Min post, där jag denna gång parkerat i rätt gratisruta, har 20 minuter parkering för sina kunder och 50 minuter kö. Ibland hamnar grejer jag beställer i Valintatalo, ibland hos Klasu i min R-kiosk och ibland i en obskyr liten Siwa i Simonsböle. Vad som helst är bättre än posten och varför i hunnan får jag inte bestämma själv vart grejerna åker?

lördag 1 december 2012

Tack, det är bra nu!

Det har vräkt ner snö och världen är vackert vit. Skidspår har kunnat öppnas och i morgon kommer världen att vara full av stjärtlappsbackar där snöröjningstraktorer dragit fram. Det är ljust, rent och vackert. Men vem ska man ligga med för att snökranarna ska dras åt? För jag tycker det räcker nu. För ett bra tag framöver.

torsdag 29 november 2012

Kidnappning blev lösningen på mitt problem

Dagis bjöd in mor- och farföräldrar att pyssla julkort med barnen i morse. Mamma var där, och passade på att kidnappa Norisen för att monni, offa och Nora skulle få en dag tillsammans. En dag utan middagsvila, vilket resulterade i att hon visserligen somnade i bilen på väg hem, men det hade jag räknat med så jag gjorde henne klar före start. Halv nio sov hon och kunde flyttas i säng utan ett ljud. Total frid. Inga bråk. Det får bli ett slut på middagslurandet.

Vad är detta för fasoner? Va?!

Vårt postkontor flyttade för ett tag sedan och numera är det ett otyg att ta sig dit. Kontoret ligger på fel sida av Dickursby, ingenstans nära tåget eller något annat vettigt ärende man kan tänka sig göra. Sedan Nora slutade åka vagn och cykelsäsongen tog slut är det enda relativt bekväma sättet att ta sig dit med bil. Vilket jag givetvis inte gör om jag inte samtidigt kan göra ett flertal andra ärenden. I dag körde jag målfärgsrester till tippen och passade på att lösa ut ett paket.

Postens parkering var knökfull men jag hittade en liten plats ändå. Föga anade jag att det skulle ta mig 20 minuter att lösa ut mitt paket och när jag kom tillbaka hade jag fått p-böter. För den lilla parkeringsplatsen jag hade hittat var inte postens utan ett intilliggande företags med avgiftsbelagd parkering dygnet runt. Det här är ett otyg. Liksom det att jag numera måste ställa in min p-skiva varje gång jag kurvar in hos min lokala handlare för en liter mjölk. Det här är en ärta i näsan och en sten i min sko.

Men vad är det för runkare, ursäkta, onanister, som ställer sina bilar i timtals på andras parkeringsplatser vilket tvingar företagen till att bötfälla sina potentiella kunder för att parkeringen inte ska överbelamras av bilar som bara står där, dag ut och dag in? En vandrade pinne kan räkna ut att affärerna inte ställer upp på detta i längden, utan börjar bötfälla. Och inte bara dem som okynnesparkerar, utan också sporadiska bilisten J.S. som blir mäkta vred över att behandlas som en buse för att det är kö på posten. Och jag svär alltså inte över att det kostar att parkera, utom lite, för att jag fick böter. Jag svär över att det är besvärligt, för att jag tvingas komma ihåg en irriterande grej som gör mig sur. För att det blir ytterligare en smula mer obekvämt att ta bilen.

onsdag 28 november 2012

Kvällsbordell

Bordell heter det i Drakan när det är kaos. Vår ljuvling är kvällsmänniska liksom mor och far, och det är i och för sig utmärkt. Särskilt om helgerna, då vi ofta får sova till långa vägar över nio, vilket i sanning uppskattas. Däremot gör middagsluren på dagis att hon knappt sover mer än vi om nätterna. Här levs rövare och gungas, härjas och tvinnas om kvällarna och är det inget annat ska hon plötsligt ha mat. I något skede blir jag less och ful i mun och sedan går nattandet åt till att be om ursäkt för att jag sade jävla unge. Under helgerna, då middagsluren uteblir går det på alla sätt lättare. Tidigare läggning, lång natt, inget bråk. Dags för snack med dagis. Jag förstår att många barn behöver vilan men det behöver i sanning föräldrar med. För så här kan vi inte ha det.

Sexigheter på Facebook

Jag blir glad av Facebook i dag. Först läser jag att en person som jag känner väldigt ytligt i verkliga livet (är inte ens säker på att jag skulle känna igen honom om han kom emot mig på gatan) men som jag ofta blir glad av att känna på Fejan skriver så här:
och igenkännandets glädje här på (anonym förort) station: den bekanta - ursnygga - bilen, den bekanta - ursnygga - körstilen, den bekanta - ursnygga - kvinnan bakom ratten som kurvar in på stationen. För att hämta mig hem.
Sedan ser jag en annan uppdatering som låter så här:
Familjeannons i dagens Hbl - Hufvudstadsbladet: "Grattis på födelsedagen Adrian! Önskar din överlägsna fru och dina överlägsna döttrar." Plus en gammal bild på en man med värsta movembers. Jag blir så nyfiken.
Och visst, där är han ju i Husis. Jag hoppas det är världens roligaste insideskämt och att Adrian blir ruskigt bortskämd.

Hörni, visst är det sexigt med kärlek?

söndag 25 november 2012

Våldsam vecka

Jag får magsår bara jag tänker på veckan jag har framför mig. Deadline på ett kapitel avhandling som är långt ifrån färdigt, ett skrivprojekt för Husis och en stipendieansökan. Grupptenta på torsdag - min insats är alltså inte mitt personliga vojvoj utan inverkar på hela gruppens betyg. Dessutom har jag tänkt baka en tårta till lördag då min nevö fyller tio och hur jag nu tänkte tänkte jag att han ska få en fotbollstårta där Zlatan gör sin bicycleta i Englands mål. Dessutom har Arbis julvaka på fredag och om det är något jag älskar är det pyssel.

Hur blev det så här?

Nakenfisar

Jag började söndagen med att dansa naken till Trampolin (Sås & Kopp) tilsammans med Nora, Rosa och Nasse Gos. Evert Taube visste det, varje fyraåring vet det, men jag hade lyckats glömma: nakendans gör gott. För kropp såväl som själ. Ack att det här inte är en fotoblogg. Ni går miste om en syn för gudar.

onsdag 21 november 2012

Tydligen hinner man ännu i kväll

Av SVT Play att döma kan man se Torka aldrig tårar utan handskar ännu i kväll, sedan försvinner den. Det lär nu inte bli sista chansen i livet att se den, men ta inga risker, se den redan i dag!

tisdag 20 november 2012

Filmtips

Medan jag sjukstugade mig passade jag på att se Jonas Gardells miniserie Torka aldrig tårar utan handskar på SVT Play. Den ligger kvar bara en dag till, så passa på nu! Och kläm alla tre delarna. För den är så oändligt fin. Det är så vackert och sorgligt på så många olika plan, och samtidigt stundvis lätt, roligt och svindlande lyckligt. Man behöver inte ET:s emotionella intelligens för att räkna ut att det inte var lätt att vara homosexuell i början av 80-talet, men när Jonas Gardell berättar sina vänners historia och hur de förnekades, normaliserades och osynliggjordes, i synnerhet sedan aids kom, får man en smärtsam insikt i hur det verkligen var. Och förnyad kraft att kämpa för ett samhälle där det finns plats för alla som följer Kamomilla lag (Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra som man vill, från Folk och rövare i Kamomilla stad) och där ingen blir diskriminerad på grund av vem man är.

Sedan såg jag The Fall, eftersom min syster hållit på att tjata hål i huvudet på mig om att jag borde se den. Bara att regissören är ingen mindre än Spike Jonze gör att den blir intressant, men framför allt för att den kvinnliga huvudrollen är en sexårig flicka som påminner om min dotter.



Inte bara på grund av flätorna (fast Nora är blondare) och de blå ögonen, utan också till sättet. Vilket är en  smickrande liknelse, för maken till charmig unge får man leta efter. Filmen handlar om en man och en flicka som träffas på ett sjukhus där de båda ligger efter att ha fallit. Han är förlamad och vill dö, hon har brutit armen och springer omkring och klåfingrar och är nyfiken på alla på sjukhuset. Han mutar henne med sagor för att hon ska stjäla morfin åt honom för att han ska kunna ta livet av sig, och där börjar deras vänskap. Den är svår att få tag i på laglig väg, men helt klart värd att ses.

Sedan såg jag Top Gun, mest för att jag inte hade sett den. Den kom på tredje plats.

måndag 19 november 2012

Föräldraledighet och hur den delas

Jag har legat sjuk i helgen med feber och den ruskigaste hostan sedan jag hade lunginflammation 2006. Avsaknaden av energi att göra något mer krävande än se film resulterade i total vila (tack svärföräldrarna som passade lillrövaren!) vilket i sin tur resulterade i att jag har haft mer tid att tänka än på länge.

Det jag bland annat har tänkt på är artikeln i HBL om att bara fem procent av paren delar föräldraledigheten jämnt. Jag håller med dem som tycker om att det är sorgligt lite, men tycker att problematiken med tanke på begreppsdjungeln är lite svår att tolka. I Finland finns moderskapsledighet som är förbehållen barnets mor, och den varar i fyra månader från en månad före barnets beräknade födelse. Sedan följer ungefär sex månader av föräldraledighet som kan användas av båda föräldrarna och efter det har båda föräldrarna rätt till vårdledighet tills barnet är tre år gammalt. Artikeln och den påföljande diskussionen bland annat här gjorde mig lite beklämd: den egentliga föräldraledigheten är så försvinnande kort att jag utmärkt väl förstår att mammor roffar åt sig hela kakan. Det gjorde jag själv också. Men enligt artikeln i HBL handlar det inte specifikt om den juridiska föräldraledigheten, utan om att båda föräldrarna är hemma med barnet lika länge, och det är ju alla gånger lovvärt. Och sorgligt, i sanning, att det är så sällsynt.

Nu vill jag en gång för alla klargöra att jag inte är någon biologist som anser att ettdera könet är bättre lämpat att ta hand om barn oavsett barnets ålder. Jag tycker det är jättebra att de första månaderna är öronmärkta för mamman så att ingen kan frånta henne rätten att ta det lugnt inför förlossningen och återhämta sig efteråt - inte ens hon själv. Att de följande månaderna kan delas hur som helst oavsett om de kallas föräldraledighet eller vårdledighet är också jättebra.

Sedan har vi det här med amning. Jag ville gärna amma så mycket det gick, och det gick alldeles utmärkt mycket. Det är klart jag ville barnets bästa, men faktum är att de själviska skälen var av avgörande betydelse: eftersom min unge snabbt fattade galoppen och mina bröst snabbt anpassade sig till ungens behov och mer därtill var amning det absolut mest praktiska. Jag försökte med pump och Simon med flaskmatning för att han skulle kunna delta i matandet och jag komma hemifrån men det funkade dåligt: hon tog flaska bara en gång under hela spädbarnsåret då hon utan protester svepte en tetra ersättning medan jag var på teater men det konststycket upprepade hon aldrig. Det var bara tutte som gällde. Det är klart att man kan lära ungar vad som helst, men ingen av oss tre stod i längden ut med att koka flaskor och pump, pumpa, kyla mjölken, värma den igen och lirka den i en vrålande unge som inte ville veta av flaskhelvetet och så blev mjölken gammal och måste slängas och så var hela den exercisen till ingen nytta. I jämförelse med amningen var bara att koka flaskor och hälla i ersättning en oöverstigligt jobbig grej. Jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan anklaga mammor till flaskmatade barn för lättja: om det var någon som var lat så var det ju jag!

Sedan njöt jag ju av att se hur min lilla räka växte till sig och blev ett litet fetto på min mjölk.

Och det är någonstans här jag kommer åt kärnan i varför artikeln fick mig att känna mig olustig. Och orsaken följer här. För mig är jämställdhet ett eftersträvansvärt ideal och något som verkligen är viktigt: både för individerna och för samhället. Jag tycker det är jätteviktigt att föräldrar är lika mycket hemma med barnen även om det inte blev så hos oss: jag var hemma tills Nora var nio och en halv månad och Simon i ytterligare fem månader varav de sista veckorna gick till inskolning på dagis. Men när jag först läste rubriken trodde jag att statistiken byggde på hur den juridiska föräldraledigheten, det vill säga tills barnet är nio månader gammalt, fördelas. Och det gjorde mig faktiskt lite ledsen för det gav mig känslan av att det blir fel hur man än gör. Vill man helamma sitt barn till sex månaders ålder går det inte att dela föräldraledigheten rakt av. Och det här betyder också, i de flesta fall, att den ammande parten inte börjar jobba den dag barnet börjar med fast föda. Däremot går det utmärkt bra att amma sitt barn även när man jobbar heltid, när barnet väl börjat äta riktig mat. Det går till och med att vara strandad på kontinenten i åtta dagar på grund av vulkaner och fortsätta amma när man kommer hem, visade det sig. Om tutteigeln är tillräckligt ihärdig.

Vill eller kan man däremot inte helamma sitt barn är det ju fritt fram att dela precis hur man vill. I vårt fall hade det varit ekonomiskt smartare att dela på den egentliga föräldraledigheten eftersom Simon har högre lön och vi gick miste om den när han var vårdledig. Det ekonomiskt smarta väger ändå väldigt lätt med tanke på den närhet som skapades mellan far och dotter först när jag kom bort hemifrån och de fick njuta och frustreras av varandras sällskap under dagarna.

Man kan inte tvinga folk att dela om de inte vill. Men när jag hör kvinnor å ena sidan förklara att de minsann har rätt att vara hemma med sitt barn i två år för att de varit gravida och fött det, och å andra sidan beklaga sig över att de halkar efter i karriären medan mannen, som gör karriär, aldrig är hemma, då snedtänder jag. De enda de har att skylla för ojämställdhet i familjen och sin karriär-outveckling är sig själva.

tisdag 13 november 2012

Nyckelpigan och jag

På mitt fönsterbräde på jobbet har jag nyckelpigor. Eller har och har, men det finns nyckelpigor där. Vakna och aktiva. Också så här års, då de borde sova.

Och jag igen, jag sitter och sover när jag egentligen borde jobba. Läser i och för sig viktig text om universitet som väljer att gå sin egen väg och satsa på små lokala språk, i detta fall samiska och färöiska i stället för engelska, men det räcker inte precis nu för att hålla mig vaken. Jag borde be pigan läsa för mig och sedan ge mig en resumé.

Visste du att en nyckelpiga kan leva i ett och ett halvt år? Min dotter är en naturnörd, så vi läser en hel del om hur gamla olika djur kan bli. Och huruvida de äter jordgubbsglass. Bland annat här.

lördag 10 november 2012

Min hyllning till vaktmästare i allmänhet och Forsthusets rödhåriga dam i synnerhet

Det finns ingen yrkeskår jag har så positiva erfarenheter av som vaktmästare. De brukar ha helhetskoll över sitt hus och le vänligt när man kommer och går. På mitt jobb finns det en dam som ler med hela ansiktet när jag kommer till jobbet. Det att jag dyker upp verkar ibland vara det allra roligaste som överhuvudtaget kunde hända henne. Hennes leende rullar ut sig som en röd matta och jag känner mig som en v.i.p. Jag har länge tänkt bjuda henne på fika men hittills har jag tyckt mig ha för bråttom.
I morse var det dags. Jag tittade in i båset och frågade hennes kollega om de dricker kaffe och äter bulle. De undrade nog vad jag var hög på men när jag förklarade att jag ville skämma bort dem lite blev de mycket glada. Av allt att döma hade de haft en förjävlig morgon: datasystemet i huset hade pajat så till den grad att flera dörrar inte fungerade och tur var väl det för annars hade även jag tagit en bakdörr in och inte bjudit på kaffe idag heller. I stället kom jag äntligen till skott, och där satt vi och snackade om ditt och datt tills vi tyckte det var dags att jobba vidare.
Jag presenterade mig i hopp om att få höra vad hon heter, men när jag gav henne mitt namn sade hon bara att det visste hon redan. Koll.

fredag 9 november 2012

Okej jag ger mig - flickor är flickor!

I alla dessa år när jag tjatat om att barn inte nödvändigtvis väljer könsstereotypa färger och uppenbarligen varit ute och cyklat. Bland de födelsedagspresenter Nora mest av allt önskade sig finns det idel rött.


Och det där som ser ut som ett könshår nedanför bilarna är antagligen ett könshår. Jag måste ha missat det i morse. Så blir det när man har vita golv i en korridor som ofta vandras naken mellan sovrum och bad. Fast det kan hända att det ryker i kväll: vi ska ha barnkalas i morgon. Jag kan lägga upp det på bloggen men tycker det är pinsamt att visa det för folk i verkliga livet. Håhåjaja.

onsdag 7 november 2012

Energi

När jag kom till jobbet i morse trodde jag att jag glömt släcka lampan när jag gick i går. Men se, det var solen. Jag kände inte igen den, bara.

Jag älskar mitt arbetsrum. I eftermiddag tänker jag dricka skumpa här med min rumskompis för att fira vårt fina rum.

fredag 2 november 2012

Årgångsmascara

Mitt inlägg om att jag inte anser mig hinna shoppa illustreras bäst av att jag visst köpte mascara senast när Nora var nyfödd. Hon fyller fyra om en vecka. Jag tyckte väl att jag får kämpa lite för att få någon färg ur burken.

onsdag 31 oktober 2012

Att engagera sig i närmiljön

Vi har bott i vår nuvarande miljö i fem år. Under Noras första levnadsår hade jag inget behov av föräldragrupper - vi hade ett lättskött barn och jag trivs i mitt eget sällskap så antingen gjorde jag hysteriskt långa promenader (till Helsinge kyrkoby och tillbaka eller tog tåget till Korso för att få ha solen i ögonen hela vägen hem), masade hemma eller drog in till stan och träffade folk. Spädbarn behöver inte vare sig babyrytmik eller -cafeer utan de är till för morsorna och de få farsor som vågar sig dit/saknar umgänge om de till äventyrs får och vill vara hemma med sina barn. Jag gick på babyrytmik med en systerson en gång och det var tillräckligt för att avskräcka mig: inte alls min grej. Givetvis är de förträffliga tillhåll för de föräldrar vars grej det är, men man ska inte ha dåligt samvete för att man inte stimulerar sin tremånaderskokong med rörelselekar.

Nu däremot när Nora är nästan fyra och ett mycket socialt djur som gärna river hela haket här hemma har jag blivit stamkund på alla jippon som kommunen, sfp och olika föreningar bjuder på. För jag är också ett socialt djur och själviskt kan ge mig hän åt den njutning pyssel, simhall och Sås & Koppkonsert ger mig. I går ordnade en förening halloweenpyssel i ett ungdomsföreningshus nära oss. Förra veckan hade min kommunalvalskandidat jippo med Sås & Kopp. Jag knarkar avbrott i höstmonotonin och tycker det är härligt att få kleta med lim, och att få se min fyraåring kleta med lim, när någon annan har tänkt ut pysslet och förberett, och när bara behöver bidra till undanstädningen och inte sköta allt själv.

Mitt strå till stacken är att jag ordför dagis föräldraförening denna höst. Det är roligt och tacksamt på grund av engagerade föräldrar med lagom ambitionsnivå. Och gudars vad tacksam jag är över allt det program som vi får delta i utan att ordna det själva. Det gör det helvärt att skriva infobrev, sammankalla till möten och baka en plåt med mockarutor med ojämna mellanrum.

måndag 29 oktober 2012

Hellre

Jag skulle hellre vänslas med min man än kitta fönster. Likt förbannat kittar jag fönster. Fast det är sjukt vilken skillnad det gör att precis ha avnjutit en lat helg. Förra veckan höll jag på att börja gråta av blotta tanken på att kitta fönster. Nu ser jag det bara som en entimmes pärs, sedan ledig! Ledig för läggdags.

Snoranalys

Ni vet det där skedet i ett förkylningsförlopp när snoret segnat till gula trådar och det faktiskt äntligen känns som att man blir av med något när man snyter sig. Som att bihålorna töms på långa kedjor av snor som dras ut och lämnar plats i huvudet för tankar, glädje och hopp. Jag är där nu. Seger!

fredag 26 oktober 2012

Konsumtion

Jag läser bland annat i kommentarsfältet på Peppebloggen om att man inte borde köpa några nya kläder och tänker med ett styng av dåligt samvete på de nya, varma vinterskor jag steker fötterna i på jobbet och på min nya, varma vinterkappa. Och sen tänker jag på dem jag precis har kasserat: fårskinnspälsen jag köpte på loppis i London för tio år sedan och vinterskorna från 2006. Kappan är varm men tung och styv, och orsaken till att den kasseras är att skinnet vid knapplisten är så slutnött att det inte finns något kvar att sy fast knapparna i när de lossnar. I fjol gav jag kappan konstgjord andning genom att låta en körsnär (hantverkare i skinn) lappa hålen och sy i knapparna på nytt, men när den åtgärden förlängde livet på den med en knapp säsong gav jag upp. Och njuter av värmen i min nynya kappa, i moderna material, som inte tynger utan känns fjäderlätt i jämförelse, och som jag härmed lovar att gå i tills den är slut.

Skorna var vackra snörskor i mörbrun mocka, men efter sex vintrar är fodret slut och skorna inte varma längre.Andrahandsvärdet på bägge plaggen är numera lika med noll, de duger inte för loppis.

Båda ersättande plaggen var dyra och är i god kvalitet. Tanken är att de ska hålla lika länge som de förra. Okej, tio år för en tygjacka kan jag kanske inte räkna med, men nog sex. Och eftersom shopping inte hör till mina hobbyer tycker jag inte jag har tid med loppis.

Det är bara att ta skeden i vacker hand och inse att människan liksom andra djur konsumerar. Men så länge vi konsumerar med eftertanke och försöker att inte konsumera mer än att vi täcker våra behov må det faktiskt vara hänt. Och det där med behov är ju rätt relativt - just mitt behov av skor, till exempel, verkar vara större än de flestas. Men om jag köper kvalitetsgrejer som jag går med tills de inte duger för loppis längre må det faktiskt vara hänt.

tisdag 23 oktober 2012

Redan i oktober

Vi har inte riktigt nått slutet av oktober än, och ändå är mitt program för i år slut. Alla saker jag har sett fram emot, som helgens underbara bröllop, och bävat för, som mitt arbismaraton för ett par veckor sedan, är avnjutna och nu återstår idel tomma helger. Visst, ett fyraårskalas ska ljugas ihop men det vet jag att jag kan. Och lite yoga för mig och simskola för Nassen.

Men faktum är att det är senast i början av september som jag sovit ut en helgnatt i egen säng. Och det börjar kännas. Och synas på bloggen, märker jag.

lördag 20 oktober 2012

Ingen kattmat i dag

Jag sitter hos frissan och dricker skumpa. Finvännerna ska gifta sig och jag har ruinerat mig på en klänning. Skönt att veta att vi får annat än kattmat i dag.

fredag 19 oktober 2012

Sexpack

Jag går till affären strax före stängningsdags och på vägen hem ser jag fullt av festglada människor som i likhet med mig bär på en eller flera sexpack. Själv bär jag på två men i motsats till de andras innehåller mina kattmat. Glad fredag, gott folk!

onsdag 17 oktober 2012

Om att bli sedd

I morse hade jag det lite tjorvigt med att få lilla älsklingen till dagis i tid till frukost genom regnet. Och som jag nu cyklade kukade kedjan ur. Gissa om det var välkommet att en uppmärksam vardagsängel klädd i oömma handskar erbjöd sig att peta den på plats. Visserligen hann jag bara cykla fem meter innan den rutschade av igen (skitväxlar) och jag fick fixa den själv, utan handskar, men blotta omtanken gjorde mig glad för hela dagen. Få saker gör mig så vardagssur som när jag blir behandlad som luft. Tidigare i morse var det en runkare som försökte köra över mig och lilla älsklingen när jag cyklade över på ett övergångsställe. Hen kom bakom triangel. Jag fick nita. Därför kändes handräckningen extra bra. Jag avskyr folk som bara slinker igenom en dörr jag håller öppen utan ögonkontakt, en nick eller ett tack. Ska det vara så svårt att se sina medmänniskor? Om jag vänder på steken har jag flera tårögt tacksamma minnen av situationer där jag blivit sedd i situationer där jag känt mig ensam, trött och osedd. Som i morse. Som gången i tonåren då jag gick hem från skolan i regn, skymning och kyla och jag mötte en bekant på väg hem från affären som undrade om jag ville ha en banan. Och jag påminns om att jag vill bli bättre på att se folk i min omgivning och snabbare att fråga om jag kan hjälpa till med något eller bara bjuda på banan.

tisdag 16 oktober 2012

Hur man känner igen en lärare

Vi bekantade oss med SFP:s kandidatlista som skickats till oss per post. En av kandidaterna är klasslärare och min älskling konstaterar att "klasslärare brukar ha huvudet på jorden". Med ett tjugotal lågstadiebarn kring fötterna dag ut och dag in låter det ganska sannolikt.

måndag 15 oktober 2012

Mitt knark

Den senaste veckan var jag på arbiskurs fem dagar av sju. Om jag räknar med i dag blir resultatet sex dagar av åtta. Det räcker inte att jag jobbar med att studera utan jag dras till det på fritiden också. Om jag hade ett parallellt liv skulle jag bo på arbis. Med litet a: mitt stamlokus är inte det fantastiska huset i Tölö utan Vantaan aikuisopisto. Som har genomgående hög kvalitet oavsett om jag yogar, lär mig virka amigurumi eller renoverar fönsterbågar.

Förra veckan var en engångsföreteelse eftersom två kortkurser jag var intresserad av gick samma vecka, förutom min måndagsyoga. Fredag, lördag och söndag renoverade jag fönster. Amigurumikursen var en julklapp till min syster som ville lära sig virka smådjur. Mitt bästa, immateriella julklappstips till vem som helst är att bjuda någon på en kort arbiskurs och gå med. Arbetarinstituten har ett fantastiskt kursutbud i allt från tygtryck till hur man lagar sushi. Via fotokurser och svamputflykter. Och tänker man över språkgränsen blir utbudet nästan ångestladdat. Seppo som lär mig fixa upp gamla fönsterbågar håller också intensivkurser där man får göra sin egen urna. Eller en väns. En romantisk julklapp, om man är så där lite gotiskt lagd.

Ge mig inte ett lejon

I natt drömde jag att jag hade ett lejon. En stor hona som var vacker, intelligent och kelig men stark och inte riktigt medveten om sin styrka. Dessutom var jag i drömmen lite rädd för henne och vågade inte riktigt vända ryggen till av rädsla för att hon skulle anfalla mig eller hitta på hyss. Jag fick hålla henne inlåst och hade dåligt samvete för att jag saknade kunskap och tid att ta hand om ett lejon.

Amatördrömtydaren i mig säger att lejonet är jag själv. Men vad betyder det egentligen? Vad ska jag göra med drömmen?

Jag tror inte att drömmar säger oss något om framtiden, men jag tror vårt undermedvetna kan säga oss ett och annat om nutiden.

Ge mig inte ett lejon, tack. Men gärna en hund, om några år.

torsdag 11 oktober 2012

Till alla o-superhjältar därute

Jag hinner inte med. Vårt trädgårdsmöblemang står fortfarande ute, gräsmattan är inte klippt sedan augusti och jag har inte krattat ett kratt. Hemmet ser ut som reven men toaletten (själva byttan alltså) är åtminstone skurad. Jag hinner inte äppelmosa, eller så orkar jag helt enkelt bara inte. Jag minns inte när jag körde vår dammsugande robot sist, vet inte ens om den är laddad. Ni som fylls av en obestämd olustkänsla när ni läser om annat folks präktigheter är välkomna till oss. Vi får vem som helst att verka som präktigheten själv.

tisdag 9 oktober 2012

Nunnor och andra muslimer

I går när vi skulle hem från dagis, Nora och jag, blev Nora uppmärksam på en ung kvinna som satt och läste på Sandkulla station. Eller först blev hon uppmärksam på en fimp i en vattenpöl, och hon frågade mig om jag trodde att det var "nunnan" som hade kastat fimpen. Det trodde jag inte. Och sedan berättade jag att kvinnan inte var nunna utan muslim och det var därför hon hade huvudduk. Kvinnan hade också blivit uppmärksam på Nora, så jag berättade för Nora att man kan hälsa på muslimer genom att säga Salam aleikum varpå kvinnan glatt svarade aleikum salam.

Hon tittade lite frågande på mig och undrade om jag också är muslim. Det är jag ju inte, men jag berättade att jag bott i ett muslimskt land och att Nora heter Nora (vilket vi uttalar på nordiskt vis med svenskt o-ljud) och kvinnan blev glad och tyckte det är ett vackert namn. Hon visade sig ha en syster som heter Nora, uttalat på samma sätt. Det betyder ljus på arabiska, vilket jag visste, vilket är en delorsak till att Nora heter som hon gör. Jag gillar helt enkelt både namnet och betydelsen och att det funkar både i väst och i den muslimska världen. Inte för att jag rör mig särskilt mycket i den muslimska världen, men jag gillar att det är ett globalt namn ur mer än ett västligt perspektiv.

Sen gick vi vidare, och såg ett helt gäng flickor med huvudduk. Men de där är väl ändå nunnor? frågade Nora. Men nej, också de är muslimer. Och sen försökte jag förklara att både nunnor och muslimer döljer håret på grund av gud, men att det är olika gud. Och att det nog är mer sannolikt att stöta på muslimer på tåget än nunnor, vi har ju inte just några i Finland. Undrar var hon har snappat upp nunnorna någonstans. Det måste vara Sound of music som spökar.

måndag 8 oktober 2012

Ormbunkskrull

I helgen besökte vi sommarparadiset för sista gången i år. Båten och bryggan togs upp och sängar och skafferier tömdes. Trots många sysslor som skulle betas av var det lugnt och skönt. På plats var min fina storasyster med fin man och tre barn, och Simon, Nora och jag.

Medan jag gick där och stökade fick jag se några roliga knölar, till hälften inne i jorden, vid foten av de bruna, skrumpnade ormbunkarna. Knölarna var nästa års bunkar. De ligger redan färdiga i väntan på maj.

Så länge hösten ger löften om en ny vår är den faktiskt ganska dräglig. Och varje lass med holmens lakan och handdukar som jag tvättar, hänger och packar ner i den stora flyktingkassen minner mig om glädjen i att få packa upp den igen, senast om sju månader.

torsdag 27 september 2012

Jag är doktorand, inte tankeläsare

Jag håller på och skickar iväg ett antal stipendieansökningar, både för egen och för institutionens del eftersom jag är sekreterare för en konferens som vi ska arrangera i maj. Så det gäller att bolla bilagor, meritförteckningar och konferensprogram samtidigt som jag försöker hitta rätt ton så att jag kan marknadsföra mig, min forskning och konferensen på ett sätt som ska tilltala potentiella finansiärer.

Och fan vet vilken den tonen är.

Nästa vecka har jag förhoppningsvis tid och själsfrid att göra mitt egentliga jobb igen, nämligen skriva avhandling. Och i november hoppas jag det tänker skrälla till ordentligt i kassakistan. Det är lite som lotto, fast nu tror jag ju ändå att jag har lite bättre odds. Men håll tummarna i alla fall!

tisdag 25 september 2012

Panelhöna

I dag deltog jag för första gången i en paneldebatt. Jag har alltid varit impad av alla som kan sitta med i en panel och komma med ogenomtänkta grejer som låter genomtänkta och tänkt att det där klarar jag aldrig, jag skulle få tunghäfta eller dö eller båda, typ dö av tunghäfta. Men här är jag, varken död eller tunghäft. Det handlade om forskarutbildningens framtid vid Helsingfors universitet och jag var där i egenskap av doktorand.

Jag tycker det är jättebra om alla doktorander ansluts till en doktotandskola, och det vore en katastrof om det bara fanns en - människovetenskaperna, d.v.s. humaniora, samhälls- och beteendevetenskaper, juridik och teologi kan kanske samsas om en, men inte fler fakulteter och vetenskapsgrenar än så i varje forskarskola. Hur de gör utanför centrumcampus rör inte mig men de hittar säkert också på en bra indelning. Men doktorandernas finansiering borde fås i skick så vi slipper ägna september åt den stora stipendiejakten som Charlotte skriver om. Och sedan ska det inte vara någon statusskillnad mellan forskarskoledoktorander och andra. Och sen ska doktorandutbildningen delas in i vettiga enheter där forskarna och kursutbudet synliggörs så att man kan hitta relevanta kurser över institutions- och fakultetsgränserna.

Det verkade som om de flesta var inne på lite samma linje, även om vi representerade olika roller och fakulteter vid universitetet. Hoppas det blir bra och inte en toppstyrd kompromiss.

Och här överlever jag, och har insett att jag klarade det också. Inte briljant, men någonstans ska man börja. Och framför allt är jag stolt över att jag vågade tacka ja.

D.H. Lawrence och kärleken

Efter vissa initiala svårigheter att engagera mig i Lady Chatterley och hennes älskare trillade jag dit. Berättelsen är vacker och ärlig och budskapet är att man kanske inte alltid behöver göra kärleken så förbannat komplicerad och älta och diskutera och i ord bekräfta - räcker det inte med ömhet, ömsesidig god vilja och lite bra sex? Eller i det här fallet ganska mycket sex. Omvärlden är bra på att komplicera livet för oss så då är det väl onödigt att själv också hålla på och bråka.

På flygplatsen bläddrade jag lite i Fifty shades of bondage och saknade ömheten. Tills någon vars omdöme jag delar säger att böckerna är bra tänker jag vara skeptisk. Så shoot: vad tycker ni?

måndag 24 september 2012

Inte att undra på att jag aldrig hittar någonting

När jag röjde upp i köket och skulle rulla ihop min yogamatta som junior lekt med var påsen redan upptagen. Inne i yogamattspåsen hittade jag fyra äpplen, en paprika och en simpare i storlek 104. Häromveckan letade vi oss fördärvade efter fjärrkontrollen till stereon och hittade den flera dagar senare i en skoask tillsammans med ett armband och några leksaksbilar. Favoritleken är packa väskor och lådor. Som en följd därav hamnar en hel del av lösöret på helt nya och ganska oförutsägbara platser.

torsdag 20 september 2012

Bortskämd i Bergen

Bortskämd i Bergen låter bättre än sömnlös i Seattle. Och jag slipper lyssna på Celine Dions version av When I fall in love.

I morgon börjar mötet jag är här för och jag anlände redan vid elvatiden i förmiddags så mest har jag vilat, läst och ätit räkor och blivit våt för att solen sken när jag gick ut och jag litade på att jag klarar mig med småskor och regnjacka. Det gjorde jag inte. Men mina nya stövlar, köpta på Tarjoustalo inför resan, är utmärkta och jeansen kunde jag ju byta.

Men i stället för att hänga ute med Nordkursgänget som jag inte känner och som jag kommer att tillbringa de kommande dagarna med träffade jag Katjas föräldrar som bjöd mig på god iransk mat, trevligt samtal om allt ifrån litteratur till litteratur via klimatfrågor, vädret i Bergen och Emsalö. Men mest snackade vi faktiskt böcker. Sedan blev jag bjuden på konsert i Grieghallen. Det var Bergenfilharmonikerna som spelade musik av mer eller mindre experimentella ungerska tonsättare. Det första verket lät som en bilkrasch men sedan blev det bättre, och efter paus blev det ett roligt verk i fem satser av Bela Bartok. Och han var en riktig skojare som varvade vackra tongångar med retsamma dissonanser så det var en fröjd för örat.

Nu ska jag lägga mig med lady Chattterlys lover. Sedan tänker jag drömma om räkor och krabbor.

onsdag 19 september 2012

Du får smarties - jag får vin

Efter en eftermiddag då det regnar och Nora och jag kommit ihop oss om precis allt (du plockade många äpplen och jag ville bara ha ett!) och jag vid flera tillfällen fått bära ut junior för att hon inte kan respektera att köket är en gnällfri zon hittade hon en gömd/glömd ask med smarties. Utmattad av blotta tanken på en ny dust gör vi ett undantag: efter maten får hon godis och vi får dricka vin. Brasa. Glädje. Fred. Frid.

tisdag 18 september 2012

Inte så kaxig

Tisdagkvällar fixar fantastiska Gif Toppen hela familjens kondis. Först ute är Nora och jag som gympar i var sitt rum, efter det är det dags för Simon medan Nora och jag byter om, äter medhavd kvällsmat och läser saga och sen åker vi alla hem. Är det tänkt.

I dag hade Nora en dålig dag och Simon ont i halsen, så vi åkte när jag var färdig, och då var jag verkligen färdig. Aerobisk gympa med hantlar i en timme, som fick slaktarjumpan jag gick på i fjol att kännas som den pensionärsgympa den från och med i höst degraderats till. Håll i sidan, andnöd och mjölksyra - jag hade allt.

När fenomenala Tetta som leder gympan var klar med passet pausade hon i en kvart innan hon satte igång med att pina herrarna. Jag tror hon är en robot. Men säg det inte till nån.

Mitt liv à la Camilla Mickwitz

Dagis hade planeringsdag i går så Nora var hemma. Lite försökte jag jobba, och i övrigt fixa sådant som inte hinns med vanliga dagar: bilbesiktning, ögonbesiktning, järnaffären och ett yogapass. Hur mycket jag än försökte ta det i Noras tempo gick det inte, utan såg ut så här.

Jag tänker alltsom oftast på Camilla Mickwitz fantastiska bild på Jason och hans mor Gudrun när vi jagar fram på vägen till och från dagis (Oftare från än till, Simon brukar lämna. Men han har bil. Min bil.), på olika ärenden, ja till och med på väg till och från parken, bibbababban, jumpis och andra barnvänliga aktiviteter. Sluta drischa är mitt vardagskommando. Alltid, alltid bråttom. Alltid, alltid som en jävla vallhund som styr och skäller så inte avvikningarna blir för många och långa. Och fram kommer vi ju. Men gud vilket arbete det kräver! All denna stress för att vi i slutänden ska kunna komma fram och ta det lugnt.

söndag 16 september 2012

Internet levererar inte

Jag kommer på mig själv med att allt oftare irritera mig på att internet inte lyckas underhålla mig. Som om mediets uppgift vore att gissa sig till mina tankar och ständigt leverera kul och några minuters förströelse. Fast internet och alla ni som häckar där ju inte är så spännande, egentligen. Mer spännande är i själva verket grodan jag såg i skogen i dag för den var jättesöt. Mer spännande var också den lilla överkörda men ännu levande huggormen som jag först visade för min dotter och sedan försökte köra över en gång till för att ge den nådastöten. Oklart om jag lyckades, men incidenten ledde till ett spännande samtal om döden med Nora, snart fyra. Så nu loggar jag ut och tillbringar resten av kvällen i den riktiga världen. Få se vad jag hittar på!

lördag 15 september 2012

Så ska en lördag se ut

Paddington på Unga teatern, med en unge som blev så glad att hon hoppade när hon såg sin ludikusin på teatern. Finumgänge med våra respektive ludikusiner (hennes och min, mor och dotter). Färdig, utsökt middag som jag slapp laga. Muta barnrn med film så vi får prata. Ett par glas vin. Braskväll för femte gången denna vecka. Att ligga på soffan och krafsas i håret av små händer. Att veta att händerna snart sover och jag får krypa till kojs med lady Chatterley's lover. Att det är söndag i morgon. Salam aleykum - frid vare med er.

Dörrknackande predikanter

När det ringde på vår dörr i förmiddags hoppades jag att det skulle vara en granne som ville mig något kul eller någon från dagis som ville leka. Det var det inte. I stället var det två herrar med en tummad bibel under armen och jag sade direkt att jag trivs utmärkt med mitt liv som ateist. Kanske inte med livet så där särskilt men nog med ateistandet. De undrade om det var något särskilt som fått mig att vända mig ifrån gud och jag hade inte hjärta att säga att jag redan som barn tyckte hela gudgrejen verkade irrationell utan sade i stället att jag tycker världen och livet är ett alldeles tillräckligt fascinerande fenomen utan att vi behöver blanda in osynliga farbröder i det hela. Ja i själva verket mer fascinerande. Och så önskade jag dem samma välsignelse av deras livsåskådning som jag har av min. De log rart, tog sin bibel och gick. Nu tar jag lillhedningen vid handen och går och ser Paddington.

fredag 14 september 2012

Värre synder

Nora har streptokocker. Det går en anginaepidemi på dagis, och för att få den kuvad en gång för alla skickades alla ungar och hela personalen till labbet för att alla som bär på de små rackarna ska få antibiotika. Det visade sig att Nassen är symptomfri bärare, så nu blir det kur. För hon kan fortsätta smitta andra och så börjar hela schottisen igen. Det här har jag full förståelse för och tycker dagis har skött sig exemplariskt. Inte antibiotika i onödan men nu bär hon ju på något. Därför blev jag lite förbryllad när en i personalen undrade om jag tyckte det var jobbigt. Visst, det är väl inte kanonkul att tvinga äcklig medicin i barn, men ingen riksolycka. "Men jag menar, hoppas du inte får dåligt samvete över att ditt barn är bärare". Jag blev lite full i skratt och erkände att jag nog har värre synder än så på mitt samvete.

Jag är en fördomsfull människa

Jag har precis börjat på en föreläsningsserie vid institutionen för moderna språk. Hon som leder kursen är gift med Finlands riksrötägg. Jag var lite nyfiken på vem som gifter sig med en högerextremist och såg till min besvikelse varken horn, bockfot eller kluven tunga på damen utan hon verkade synnerligen behaglig. Jag hade en fråga om kursen som jag ställde henne på svenska per e-post och fick ett vänligt svar på felfri svenska. Jag får inte det att gå ihop. Hoppas allt bara är ett gigantiskt missförstånd och att hennes man egentligen är rena gullgossen. Men åtminstone fick jag mig en välbehövlig påminnelse om att jag är en fördomsfull människa. Och att världen inte är svartvit.

Dessutom är temat för kursen språklig mångfald. I don't get it.

torsdag 13 september 2012

Varför välja?

Dagis har leksaksdag i dag. Noras val blev spidermandräkten och hennes verktygsback. Under spidermandräkten har hon vanliga kläder, som i dag är en chockrosa tunika med en stor katt på bröstet - en katt med världens blingblingigaste rosett om halsen. Hon är varken prinsessa eller pojkflicka, utan bara ett vanligt flickebarn.

Det såg sjukt roligt ut med alla musklerna under jackan.

I love kollektivtrafik

Det finns en gammal klyscha som säger "Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än på bussen". Klyschan är klyschig, materialistisk och dessutom osann.Det händer inte särskilt ofta, men de gånger jag har haft orsak att bryta samman i kollektivtrafiken tycker jag alltid de tårarna är mer välgörande än tårar i ensamhet eller i fel sällskap.

I morse tog jag mig ett välbehövligt hulk på tåget, så där som balanserade människor gör. Det räckte med en snäll blick och ett vänligt ord från Ann-Christin på dagis för att sätta igång mig och sen höll det på till och från, på vägen från dagis till tåget, på perrongen och ombord på själva tåget. I Finland (och i Malaysia, där folk är lika finkänsliga som köttyxor när det gäller vissa saker men orientaliskt distanserade när det gäller andra) blir man lämnad i fred med sina tårar, och ibland är det precis vad man behöver. En vänlig blick och ett uppmuntrande leende från någon som någon gång varit ledsen själv. Och vem har inte det.Sympatier från anonyma personer som inte behöver någon förklaring. Villkorslös medkänsla.

Och plötsligt kan man leva med det faktum att livet är skit men världen är god.

söndag 9 september 2012

Ingen sandlådsmorsa

I dag kom jag mig iväg till parken. I sällskap med en mycket trevlig morsa från dagis - det är med henne och en till som jag planerar kroghäng för föräldrarna någon eftermiddag efter dagis för dem som kommer loss.

När jag nu klarat av ett par timmar sandlåda räcker det väl för några månader igen? Jag menar, det behöver väl inte bli en vana om man nu tycker att parklek är det tråkigaste i världen och att sällskap eller husis är det enda som gör det drägligt.

torsdag 6 september 2012

Så blev det väl höst, då

Nu är semestern definitivt slut. Med undantag för en jobbsväng till Bergen om ett par veckor är det jobb som gäller fram till jul. Jag gillar i och för sig hösten, speciellt sen vi fick en lagrande spis, men tycker våren och sommaren kommer på tok för sällan. Bäst med hösten: kurskataloger, både på arbis och på uni. I höst blir det yoga och en kort amigurumikurs på Vanda arbis och unipedagogik och kodväxling på jobet. Känner mig privilegierad som får plugga på arbetstid, verkligen.

Och resan var ljuvlig. Tack finvänner som bjöd oss med. Det gjorde i sanning gott!

lördag 25 augusti 2012

Påtår

Om blott några timmar sitter familjen och jag på ett flyg till Spanien. I kväll kommer jag att sitta vid poolkanten och äta oliver och dricka whiskygroggar, och det tänker ja fortsätta med i en hel, salig vecka. Det känns som en påtår av semestern. Kläderna är packade, som vanligt är det böckerna som vållar bekymmer. Jag lutar åt Austers New York trilogy, Lady Chatterleys lover och Knausgård - står inte ut med tanken på att böckerna skulle ta slut. Och så läsplattan, förstås.

Om ni vill spionera på oss kan ni hålla ögonen på Toves blogg, jag är rätt säker på att vårt ressällskap är bättre på att lägga upp bilder än jag är.

torsdag 23 augusti 2012

Rena menageriet

Vi har ju förutom Guy-katten ett antal Guy-kottar som huserar i vår trädgård. Sommartid ger jag katten hans mat ute, för han svinar så, och det tycker ju Guy-kottarna är hårt bra. I augusti är de så vana vid utfodringen att de står och väntar med förebrående min om vi är sena.
Igelkottar är inte dumma, ska ni veta. Vi har ytterdörren öppen när vi är hemma, och i går kom kottfan på att man kan slamra med emaljskålen så de hör att man kommit. Som en middagsgong fast tvärtom, liksom.

Skitviktigt om hur kvinnor porträtteras i reklam

Via Facebook snavade jag över det här. Vilket sedan ledde mig in på det här och sedan måste jag sluta för jag ska egentligen jobba. Sprider bara. För vojnujumalauta, hur får vi ett slut på det här jävla tramset? Och om sexistisk humor: måste man vara elak mot någon alls? Jag tycker nedsättande skämt om män är precis lika vidriga som nedsättande skämt om kvinnor. Kan man inte skämta om pruttar, kiss och bajs i stället?

Jag har alltid älskat att vara vuxen tack vare den ökade integritet den medför. Inte en gång drömmer jag om "den ljuvliga ungdom" - och hela ungdomen drömde jag egentligen mest om att få fixa vårt ruckliga hus, vilket jag drömde om redan då. Vilket är verklighet nu. I min ungdom var jag osäker, ständigt rädd att dömas, för spinkig och skämdes för det (!) och ganska omogen.

Jag inser att detta, som är skrivet i all hast, är helt obegripligt för en som inte klickar på länkarna ovan, läser texterna och ser på bilderna, men jag hinner inte med mer elaborerad text, jag måste jobba nu.

Jag tycker ärligt att de flesta kvinnor jag känner bara blir vackrare med åren. Inklusive jag själv. Hur gör jag för att hjärntvätta min omgivning med det budskapet? Vill ni hjälpa mig? Ingen diss till dunungarna därute - er tid kommer!

tisdag 21 augusti 2012

Tjuvlyssnat

Eller tjuvlyssnat och tjuvlyssnat, om grabben har podden på så hög volym att hela tågvagnen hör. Men det som skvalade ur skinnpaj och dödskalle på kepsen-killens lurar var panflöjtsmusik.

Inte coolt. Men coolt är att ha sin egen grej och stå för den, så poäng får han ju, killen. Åtminstone av mig.

torsdag 16 augusti 2012

Dinosaurie

Under en av min dotters förstörelsefärder river hon ut sällskapsspelen och sprider ut dem över köksgolvet. På Rappakalja står det att det var årets spel 1990. För tjugotvå år sedan. Plötsligt känner jag mig lite gammal.

Simning

Att simma en kilometer är för mig rena knockoutdropparna. Jag gör det på ungefär en halvtimme och får ingen träningsvärk, men blir trött intill medvetslöshet varje gång. Ändå gör jag det, för det är så skönt. Somnar tidigt och spritter upp följande morgon. Ska det vara så? Jag är ju inte direkt otränad, menar jag.

onsdag 15 augusti 2012

Nagelband

Jag river inte mina nagelband och därför tycker jag det är gruvligt orättvist att jag har ett som är så förbannat sjukt. Inne på tredje dagen. Snart överväger jag amputation: ska det vara så här visar jag helt enkelt mittfingret åt hela mittfingret.

måndag 13 augusti 2012

Hus och människor

När vi flyttade till vårt hus var det många som höjde ett ögonbryn. Det var i dåligt skick, det håller jag med om, och såg bedrövligt ut. Med tid, tålamod, pengar och arbete har vi fått ihop något som inte bara liknar ett hem, utan ställvis är ett riktigt fräscht sådant. Efter att i går ha rett upp sladdhelvetet bakom tv:n, städat undan målarprojektet (ett element ska målas, kanske i kväll, men det går på max en halvtimme), hängt upp tavlorna och instrumenten ser vårt vardagsrum inte bara beboeligt utan också inbjudande ut.

Folk som kommer hem till oss reagerar på två sätt. Det finns de som genast ser potentialen och det som blivit färdigt och fint. Eller så fint något någonsin blir som bebos av tre personer, kroniskt inkapabla att plocka upp efter sig. De ser framstegen, tanken och omtanken bakom de lösningar som har blivit och möjligheterna för framtida renoveringar. Så finns det de som bara ser det ogjorda arbetet och genast konstaterar att "visst är det mysigt men jag skulle aldrig kunna ha det så här". Och som varje gång vi träffas frågar om vi blivit klara med renoveringen än.

Du kan ju försöka gissa vilken reaktion jag föredrar.

För mig har processen varit lärorik, terapeutisk, inspirerande, ofta frustrerande men väldigt sällan förlamande. Det har lärt mig hantera långsiktigare drömmar och processer och att man kan få allt man önskar sig och mer där till, men inte nödvändigtvis när och på vilket sätt man har tänkt sig. Det har lärt mig att tänka i helheter och att låta beslut mogna långsamt, för att sedan snabbt förverkligas när man äntligen har resurserna att ta tag i saken. Jag har lärt mig praktiska färdigheter som jag inte visste att jag hade kapacitet till. Jag har lärt mig budgetera, ta ansvar, sluta vela, en hel del om hushållsavdrag och skatteåterbäring och insett att jag har mer sisu än jag kunde ana. Och varje gång jag går upp till övre våningen ser jag på räcket som Simon byggde med stor skicklighet och omtanke och som jag målade och som är så snyggt. Jag ser vår bläckblå tapet som vi var rörande eniga om och som vi satte upp tillsammans med Katja vilket var bra för jag var så gravid att jag inte kom närmare väggen än trettio centimeter och därför hade lite dålig räckvidd. Varje gång jag går på tuppen ser jag vårt badrum som jag satt och planerade i timtals för att kunna maximera förvaringen och funktionerna trots sluttande tak och låg takhöjd. Fyra år senare är jag fortfarande nöjd. Fyra år senare lyser fortfarande bara en av spegelns två lampor: jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i det redan då, men har glömt bort det eftersom det visade sig vara lite knepigt och det alltid finns akutare saker att fixa.

I matsalen ser jag vår vackra, dyra tapet som jag satte upp själv. De första våderna visserligen tillsammans med en mycket kär väns splitternya kille och i samma veva lärde jag honom hur man tapetserar. Jag påminns om kära vänner som hjälpt till, stöttat och uppmuntrat, och vilka roliga kvällar och fester vi har haft också på den tiden då vi hade ett stort gapande hål i matsalstaket. Vilka festmiddagar jag har svängt ihop i vårt primitiva kök som vi ännu inte haft tid och råd att ta itu med än, men som redan är så gott som färdigplanerat i mitt huvud. Ett luftslott som bara väntar på rätt tidpunkt att materialiseras.

Våra golv är visserligen fula men det är på de golven vår dotter lärt sig gå. För övrig samma golv där hennes morfar lärde sig gå och där jag krupit som barn på besök hos farmor och farfar.

Vårt hus är precis så färdigt som vi har hunnit och orkat göra det och det duger gott. Färdigare än vi orkar med hoppas jag det aldrig blir. Det är ett för högt pris att betala.

lördag 11 augusti 2012

En nattugglas bekännelser

Dygnet är knappt två timmar gammalt och jag har redan kittat ett par fönsterrutor och målat ett element. Fast å andra sidan tog jag mig en två timmars tupplur efter jobbet. Sömn på eftermiddagen får mig att utföra mirakler.

fredag 10 augusti 2012

Jag har också slagit mitt barn

Som en kommentar på mitt misshandelsinlägg i går ska jag komma med ett erkännande som jag var för trött för att få till på lilltelefonen i går.

Jag har också slagit mitt barn.

Två gånger.

Det skedde när Nora var kanske nio månader gammal och hade sex små vassa tänder som hon prövade på allt möjligt, däribland mina bröstvårtor. Bägge gångerna, med kanske en månads mellanrum, högg hon till hårt när jag ammade, och min spontana ryggmärgsreaktion var densamma som när jag blir stungen av en broms: daska till omedelbart för att få ett slut på det som gör ont.

Smällarna var inte hårda och det var inte fråga om bestraffning utan ren självbevarelsedrift. Tror jag. Båda två blev lika chockade och Simon väldigt upprörd, vilket är sunda reaktioner.

Framför allt är jag väldigt glad över att han fanns där och blev arg på mig. Dels för att Nora har en förälder till att ty sig till, dels för att det är viktigt med flera människors omdöme när man fostrar barn. Åtminstone när det gäller så viktiga frågor som misshandel. Eller kanske i detta fall snarast omild behandling.

Jag tror de flesta föräldrar någon gång rört sig i gränslandet när det gäller hur man hanterar sina barn och det är viktigt att tala om det här och dra en gräns för vad som är våld. I värsta fall kan det vara livsviktigt.

torsdag 9 augusti 2012

Barnmisshandel

Under min semester tänkte jag påfallande lite och gick i stället mest och kände. Men en sak som jag tänkt på är barnmisshandel och var gränsen går, och anledningen är denna:

Norisen och jag skulle handla McShit, för det har varit målarverkstad hos oss i sommar och ont om tid att laga mat. Nora ville sitta bredvid rutschkanan och jag gick med på det lite motvilligt, för precis där satt två väldigt högljudda familjer och jag ville ha matro och färre barn. Tills jag insåg att det var mammorna som skrek och gick an.

När de skulle gå var det en tvååring som trilskades lite, varpå morsan som också hade två andra barn under skolåldern vände upp barnets underarm och hårt knep henne nedanför armvecket där huden är som tunnast. Jag sade givetvis ifrån att jag sett vad hon gjorde och att det är oacceptabelt. Hon bad mig koncentrera mig på mitt eget barn, men jag kontrade med att jag inte tyst ser på när folk misshandlar sina barn och att misshandel är ett brott.

Själv är jag inte mänskligare än att jag inser att ens barn är mästare på att provocera en till vansinnets gräns och vidare ändå, men det som gjorde mig illa till mods var framför allt två saker: det utstuderade i hennes bestraffning (en snabb, relativt osynlig manöver som likväl gör jävligt ont) och hennes reaktion på min tillrättavisning. Om jag hade varit i hennes kläder hade jag nog snarare varit tacksam över att någon tar mitt barn i försvar, när man som förälder tappar fattningen så till den grad att man passerar en gräns.

För det är inte bara sparkar och slag som är misshandel, utan hit hör också luggning, nyp och annan fysisk bestraffning. Det kan hända att nyp inte räknas som våld i den här familjens värld, men desto större anledning att reagera och på det sättet visa att det inte är okej. Alla barn är våra barn. Lova att du säger ifrån när du stöter på barnmisshandel, även om det "bara" handlar om luggning, skuffar och nyp. Lova mig det.

Tillbaka vid skrivbordet

Tack gulliga Softy och Katja som frågat efter mig. Jag har varit afk nästan hela semestern och inte orkat öppna jobbdatorn som tar evigheter att starta. Vår köksdator, en supersnabb, sex år gammal mac gick och dog och att blogga från min Lumia är ungefär lika roligt som att använda tandtråd. Överväger en padda, men har inte fickpengar i den storleksordningen. Fast fan vet hur länge jag kan klara mig utan en köksdator - vad är väl tv jämfört med det? Ni som har paddor: behöver man en sån?

onsdag 18 juli 2012

Relativ tacksamhet

Visserligen är det skönt att ha råd att betala för livets nödtorft, men efter att i tre dagar tvättat och målat vardagsrumstaket önskar jag att de där elva millarna som lotto skryter med skulle rulla in på mitt konto så att jag kunde vifta med en nätt liten peng och få någon annan att göra skitjobbet. För skitjobb är det. Och skitjobbigt.

måndag 16 juli 2012

Räkningar

När jag har betalat en hoper räkningar känner jag mig alltid lite tacksam över att jag kan. Jag har pengar till det vi behöver, och lite speciellt tacksam är jag nu över att ha betalt spisen. Om en ynklig liten vecka har den härdat tillräckligt för att vi ska få elda i den och tills dess njuter vi av värmeljuslyktorna på spiskransen.

Fast ännu hellre skulle jag vilja njuta av sommarhettan igen, den som vi fick en aning av under min första semestervecka. Nåväl, den återkommer väl. Tills dess försöker jag få resten av vardagsrummet att bli lika fint som spisen.

onsdag 11 juli 2012

Tröstlitteratur

Efter holocausttrilogin av Elie Wiesel (Natten, Gryningen och Dagen) blev det The Kite Runner. Efter allt elände och all outsäglig grymhet - min hjärna var tidvis tvungen att stänga av av ren självbevarelsedrift - kunde jag inte förmå mig att ta mig an Stalinin lehmät som jag egentligen vill läsa om, utan det blev Pride and Prejudice i stället. Och efter det ser jag fram emot att läsa Death comes to Pemberley. Bra och viktiga böcker allihop, i synnerhet de tre förstnämnda, men man klarar inte av hur mycket elände som helst.

torsdag 5 juli 2012

Varv

Nora och jag har dragit till landet. Här sitter vi nu på tumis i väntan på att Simon får semester. Jag inser att juni gjorde mig lite trött för till sist bara MÅSTE jag ut till landet för att kunna varva ner. Vi har haft ljuvliga vänner på besök med värdens finaste ettochetthalvtåring, men han är livlig och högljudd och gör Nora till en possessiv bitch, så min stackars puls har inte direkt fått vila. Nåväl, här behöver inte kläs några soffor eller muras några spisar utan det mest ansträngande är att diska och bära vatten och det kan nästan liknas vid meditation.

tisdag 3 juli 2012

Nya vuxenpoäng

I dag fick vi en sån här. Nu vet jag hur man gör när man bestämmer sig för att byta ut den öppna spisen i vardagsrummet mot en lagrande.



Det enda tråkiga är att jag inte längre får tillbringa dagarna i sällskap av vår synnerligen trevliga murare.   Observera att jag lyckades uppbåda energin att tvätta och måla brandväggen innan spisen murades. Nyansen till höger om spisen är gamla färgen som snart även den ska få nyansen gardenia. Sedan ska govet bli grått, men det får bli ett annat år.



Onödiga bakverk

Tigerkaka och framför allt muminkex är de mest onödiga bakverk som finns. Torra, tråkiga, onyttiga och inte ens goda. Ska man vara onyttig kan man väl vara det med besked, rak rygg och ärligt uppsåt. Däremellan kan man vara nyttig. Om man ids. Säger hon som har ställt en plåt med mockarutor att svalna i väntan på att indränkas i kaffe och täckas med ytterligare lite fett och socker i formen av chokladglasyr.

Jag ser inte alls vitsen i att lära ungarna att så gott som till vardags knapra på smaklösa pappbitar i muminformat, fulla av onyttiga fetter och socker trots att de inte ens smakar sött. Eller för den delen gott. Däremot har jag alltså, på lilla hjälpredans begäran, en alldeles vanlig tisdag, låt gå för att det är semester, dränkt köket i smör, socker och vitt mjöl som vi snart ska sätta i oss i förädlad form. I samma veva har jag visst producerat blogghistoriens mest komplicerade mening. Se där.

måndag 2 juli 2012

Gamla vänner

I helgen besökte jag en kär vän som varit emigrerad i tio år men nu flyttat till Finland igen, för att ta hand om sina åldrande föräldrar. Hon bjöd mig och ett par andra körvänner och deras familjer till sig på landet på en furstlig brunch med skumpa, snaps, blinier och en utsökt fläskfilé med champinjoner.

Gamla vänner är underbara. Det var så trevligt att träffa henne och hennes tjusiga föräldrar som berättade fantastiska skrönor och som hade känt min farmor och hennes syskon. Jag kom hem en smula full och mycket varm om hjärtat och blev påmind om att bli bättre på att ha folk hemma hos oss: både här i stan och på landet.

Lästips

I ljusa Österbotten började jag på Lanthandlerskans son av Lars Sund. Jag har varken läst den, Colorado avenue eller Eriks bok förrän nu, men vill läsa också de andra två, verkligen! Jag älskar att läsa dialog på dialekt - är innerst inne lite avis på folk som talar dialekt, och vilken dialog, sen! Och vilken dramatik. Från flykten från åldringshemmet till de sista sidorna är handlingen tät och folks öden fängslande. Livet har aldrig varit lätt. Annat än eventuellt korta stunder i taget.

Dessutom älskar jag hur Sund skildrar kvinnorna. Inte en tillstymmelse till kliché - hans porträtt är rena hyllningen till ett gäng verkliga tuffingar. Se där - ett sommarpaket som heter duga! I fjol plöjde jag Utvandrareposet och His dark materials och nu har jag återupptagit kontakten med Elie Wiesels holocausttrilogi Natten (som jag läste i fjol), Gryningen som jag läste ut i dag och Dagen som jag precis börjat med. Efter det vill jag läsa något snällt - kanske blir det mera Sund.

tisdag 26 juni 2012

Självbedrägeri

Jag har Norisen utlånad hos sin moster och jag har, för första gången på över en månad, huset för precis bara mig själv. Jag tycker att jag borde målartvätta vår brandvägg och måla den vit i två lager, samtidigt passa på att målartvätta hela taket och alla väggarna, klä om soffan, klippa gräset, pilla mig i naveln, läsa romaner, lösa korsord och lägga sista handen vid kittet på de fönster jag renoverade på arbiskursen. Förutom städa i största allmänhet i vårt hem som ser ut som fuck och gonatt. Ändå orkar jag inte. Det är för mycket att ta itu med och det enda jag har lyckats åstadkomma av det som jag precis räknade upp är navelpillandet. Och det var väl kanske det som var viktigast när jag tänker efter.

Okej, målartvätt. Din tur nu.

Födelsedagsfirning

I går kväll, på min älsklings 36-årsdag, satt hela familjen i köket och klädde om vår soffa. Den är "vit" och begagnad och ska bli grön och inte fullt så bedagad. Ingenjören fick sköta symaskinen, det var ju ändå hans födelsedag, jag skötte strykjärnet och junior skötte saxen och klippte av fransarna på tyget efter tvätt. I går gick i sicksackandets tecken och i dag börjar vi förhoppningsvis sy ihop spektaklet.

Om jag har mätt och klippt fel åker hela spektaklet i soporna. Det är fem år sedan jag köpte tyget och vi har ungefär en snöbolls chans i helvetet att det ska gå att hitta mer likadant. Blir det bra, däremot, blir det riktigt, riktigt snyggt. Och i morgon börjar spisen muras. Och snart börjar vår semester!

måndag 25 juni 2012

Dagens sommarprat

Ni som inte har hittat Smillas blogg gör klokt i att hitta den. I dag sommarpratade hon om feminism och man gör klokt i att lyssna. Bra musik är det dessutom, och en fantastisk analys av den fullständigt befängda sången Sixteen going on seventeen i annars fantastiska Sound of Music. Här med Judi Dench i en lite festlig version.

Min lokala bibba - hyllning och diss

Eftersom jag håller på att trappa ner på jobbet inför semestern och Nora redan har semester tog jag en paus i arbetet och gick till Dickursby bibliotek. Där botaniserade vi igen i en dryg timme och bekantade oss med böckerna om Barbapapa (av tveksam kvalitet men godkänd framför allt på grund av de fina bilderna) och hade det mysigt i de sköna sofforna.

Ett genidrag så här i sommartid är att ha sällskapsspel liggande framme, och namnbrickor på personalen med texten "Spelkompis". Det här betyder att barn som vill spela inbjuds att ta kontakt med personalen som gärna ställer upp som spelsällskap. I dag var det en tjej i tioårsåldern som utnyttjade möjligheten och spelade en runda Afrikas stjärna med en av kvinnorna i personalen.

Disset går till barnboksurvalet som till stora delar håller måttet men även till en del är undermåligt. Jag tycker inte det är en kommunal bibbas uppgift att förse ungarna med extremt könsindelade Disneyböcker som för elektroniska ljud (billjud och prinsessfnitter), eller enfaldiga djurböcker med sockersöta illustrationer där texten är värdelös men djuren har dockögon som kan blunda. Det här är böcker som finns i varenda Prisma eller annan valfri stormarknad och borde stanna där som hyllvärmare om kunderna hade någon känsla för kvalitet.

Visst är det bra att locka barn till läsning, men jag menar att situationen inte är så desperat att man måste gripa till stupitt innehåll i läcker förpackning för att de små liven ska orka koncentrera sig. Till skräplitteraturens försvar kan man säga att det väl inte är mer än rättvist att mindre bemedlade barn ska ha tillgång till samma skit som privilegierade barns föräldrar har råd att köpa hem, men resonerar man så kan man lika gärna försvara pommes frites i skolorna.

Och naturligtvis har jag en självisk baktanke. Även min hulda dotter förförs av den hjärndöda litteraturen (lyckligtvis bilar snarare än prinsessor för måste jag välja föredrar jag det hjärndöda billjudet framför det hjärndöda fnittret - jag menar, bilar är ju per definition hjärndöda) och dessa böcker släpas hem även till oss, och jag hatar, hatar att ägna mysiga lässtunder åt att läsa dynga.


torsdag 21 juni 2012

Ingenjörer

Vi får vanligtvis hem Teknik & ekonomi (Tekniikka ja talous) men i år blev det för omväxlingens skull Ny teknik (Sveriges motsvarighet). Jag läser den sällan för det finns så mycket annat, men när jag gör det reagerar jag varje gång på att män och kvinnor förekommer nästan lika ofta på tidningens sidor. Också på tunga poster och i rekryteringsannonser. Nu lusläser jag den inte med genusglasögon, men en flyktig titt gör mig väldigt glad!

Att ändra på hur världen ser ut är ett steg på vägen till en förändring av hur världen faktiskt är.

Bloggen har konkurrens, ska ni veta

Här på bloggen är det rätt stillsamt just nu. Annat är det med verkliga livet: här finns det mycket som konkurrerar om min tid. Jag har tillbringat fyra fantastiska dagar i Österbotten där jag bland annat har umgåtts med tolv nordiska studenter, bott på lyxiga Radisson, badat pool och bastu, ätit hotellfrukost, varit för sjuk för att hänga med på Strampen, besökt Stundars, druckit pussikalja à la Norden (en öl eller läsk per man) på Sandön i Vasa, bedårats av Kvarkens skärgård, matat Kvarkenmyggen med nordiskt blod, ätit på ljuvliga Bistro Ernst, druckit på Ollis och sovit gott. Nu väntar tvätt, disk, tomma pizzakartonger (jag var för trött för att laga mat och ens bära ut kartongerna i går), unge med sinande gosreserver som måste fyllas på, trädgård, midsommar och förberedelser. Förutom jobbet som vill ha Nordkursen bokförd, tentorna bedömda och betygen skickade. Men snart kanske jag börjar tänka igen. På sista tiden har jag inte riktigt haft tid.

söndag 17 juni 2012

Smittohärd

Jag har precis, nätt och jämnt, överlevt den ruggigaste maginfluensan i mannaminne. Eller åtminstone på fyra år. Jag kräktes blott en gång, men ännu tolv timmar senare måste jag lägga mig på badrumsgolvet och vila efter att jag kissat för att orka ta mig tillbaka i säng. I dag är jag på benen, men det snurrar i huvudet och jag fick hjärtklappning efter att ha duschat, villket inte var tal om att jag skulle ha klarat av i går.

Och om knappt två timmar ska jag sätta mig på tåget till Vasa för att vara reseledare för tolv nordbor i tre dagar. Nu fettummar jag på den heligaste av mina principer - att hålla mig isolerad minst två dygn efter maginfluensa. Nora lekte med sin kusin precis två dygn efter att kusinen slutat kräkas, och vi vet jävligt väl hur det gick. Först kroknade Nora och sedan jag. Kroknar Simon medan jag är borta är hans föräldrar vidtalade och till all lycka är Nora frisk sedan fyra dagar så det borde vara okej. Hur otrevligt det än är att kräkas är det trevligare att göra det utan en treåring som hoppar på en.

Jag ringde VR för att kolla om jag kan byta min sittplats till en som är lite avsides. Jag vill inte vara den som gör hela Österbottenexkursionen till en orgie i spyor och bajs. VR sade att jag kan tala med konduktören när vi är ombord. De kunde inte lova något, men jag hoppas verkligen att det ordnar sig!

Jämfört med maginfluensa var det rena barnleken att föda Nora. Det gick snabbare och jag var i betydligt bättre skick efteråt, trots att min svanskota gick av.

torsdag 14 juni 2012

Bra och dålig litteratur

Peppe skriver om att chicklitt fördöms i hårdare ordalag än skräp som skrivs av män, och jag håller väl med så där på det hela taget. I kommentarsfältet föds en annan diskussion, den om att folk vill ha rätt att läsa sitt skräp i fred, utan att behöva skämmas.

Böcker är böcker och liksom film och annan konst har de sin tid och sin plats. Ändå tycker jag man kan göra skillnad på bra litteratur och dålig. Om jag försöker mig på en definition vill jag säga att den goda litteraturen visar oss världen, eller en tänkbar värld, från ett nytt perspektiv och väcker en tanke hos oss. Den dåliga litteraturen visar oss världen från ett perspektiv vi redan sett många gånger och som är lätt att ta till sig för att vi inte behöver anstränga oss. Som skillnaden mellan Citizen Kane och Forrest Gump. Eller mellan muminböckerna och animemumin.

Jag håller med om att det viktiga är att folk läser och njuter av att läsa. Man ska inte behöva försvara sig för att man läser dussinlitteratur. Men dussinlitteraturens korta förförelse kan ändå, i min värld, inte mäta sig med de kickar jag får av ett riktigt möte med Brontë, Knausgård, Auster eller Oksanen. Ett möte som kanske kräver en del arbete men leder till en insikt. För att där på riktigt finns något att förstå.
En del av den goda litteraturens tjusning är att allt inte alltid går hem. Till exempel tycker jag själv att det jag försökt läsa av Kjell Westö är så tråkigt att klockorna stannar. Och det är helt okej, han är bara inte mitt paket kex. Kanske jag är för dum för Westö. Men jag är definitivt för smart för John Grisham, som för tillfället av en outgrundlig anledning ligger på mitt nattduksbord. Suck. Det är nog dags för en Knausgård igen. Hans kamp tar inte slut i första taget.

onsdag 13 juni 2012

Karmaduden har humor

Sängvätandet är över men nu kräks det. Nora tillber porslinsguden och jag tillber tvättmaskinen. Vad är väl en Lumia 900 mot en Electrolux från 2003?

Dålig sängkarma

I går gick jag lite senare till jobbet för att hinna tvätta ett lass med lakan och hänga ut dem på tork. Samtidigt passade jag på att hänga ut alla familjens täcken och kuddar på vädring. När jag gick till jobbet kände jag mig präktig och nöjd - det finns inget bättre att få lägga sig i en fräsch, soltorkad säng.

När jag kom hem regnade det. Det blev till att maxa golvvärmen och handdukselementet för att få allt torrt till läggdags, och det gick väl sådär. Noras säng var i varje fall renbäddad och torr när hon kom hem från sina morföräldrar, sovande i deras bil. Det var bara att lyfta in henne och lägga - men innan vi var redo med potta och blöja har hon pinkat ner sängen. Till all lycka har vi ett extratäcke, så det blev till att bädda om och ta till det vid det här laget välbekanta gamla knepet att vräka ner bäddmadrassen på golvet och bädda direkt på sängstommen.

Simon och jag har legat lite fuktigt i natt. Om jag trodde på högre makter skulle jag säga att någon vill sätta dit oss för att vi är så ohemult förtjusta i att sova.

Kalleboll

Vi spelar Kalleboll om morgnarna. Vad gör ni?

I morse gick det till så här: Simon gick ner för att laga frukost medan jag flätade hår. Detta ledde till skrikande sparkutbrott på golvet för att Noras pappa hade gått ner utan henne "och lämnat mig ensam här med dig!". Sedan skulle vi ner och äta men lilla primadonnan insisterade på att få sin frukost uppburen. Vilket naturligtvis fetnobbades. Och ack, vilka tårar som flödade när det visade sig att smörgåsbrödet hade rostats innan fröken Kalleboll kommit ner till köket.

Håhåjaja. Vi löser det på olika sätt, farsan hennes och jag. Han trippar och jag vägrar. Fast fan vet om inte hans trippande är effektivare. Dags att skita i principerna?

tisdag 12 juni 2012

Världens kassaste

I går lade jag upp en bild på min strålande hibiskus, i dag syns den inte. Och bloggar jag med telefonen vill den att jag installerar en app för att kunna lägga upp bilder i bloggen. Jag är en teknikdinosaurie - återkommer när jag lärt mig hur man gör. Det här är svårt, vet ni. Om någon har bra tips på hur man gör tas de tacksamt emot! Om ni vill ha bilder på mitt tråkiga liv, vill säga.

måndag 11 juni 2012

Var det vatten och solljus, sa ni?

Jag har dödat tillräckligt många hibiskusar för att kunna tävla med en genomsnittlig seriemördare men fortsätter köpa dem med en dåres envishet för att de är så vackra när de blommar. I maj köpte jag långtidsvattnande krukor och hast du mir gesehen - det blommar i vårt sovrum!



Om några dagar slår Noras röda ut. Hon kommer antagligen att plocka dem, men jag lyckades!

Saker jag vill göra

Jag vill:
- åka till byggvaruhuset och köpa målfärg till vardagsrumstaket och -väggarna
- äta en god middag
- ha tvätten tvättad, sängarna renbäddade och röjet röjt
- sova sjukt länge
- ligga i en solstol i vackert väder och läsa tills jag blir för varm och måste svalka mig i havet/skuggan
- gosa med en medgörlig unge
- maratonläsa skönlitteratur
- leva på existensmaximum.

Det enda som finns på kartan är punkt ett och två, samt tre om jag gör det själv. Eller om jag skiter i alla andra punkter kan jag i och för sig välja punkt fyra. Ack, dessa prioriteringar!

fredag 8 juni 2012

Kaospiloten flyger igen!

Jag älskar kaos. Denna vecka har jag farit omkring som en skottspole för att ta emot nordiska gäster och installera dem i studentbostäder, presentera Nordkurs 2012, delta i föreläsningar, leda diskussion, hålla föreläsningar, guida på buss, picknickhandla lyxvaror i Hagnäs hall, guida och picknicka på Sveaborg och skrapa fönster vareviga kväll. Jag älskar att periodvis ha alldeles för mycket att göra.

Och tack för peppet, Softy. Allt har gått alldeles strålande. Snart väntar födelsedag på landet med en liten, snart treårig extragäst. Och prinsesstårta.

tisdag 5 juni 2012

Pangade rutor

I dag har jag för första gången i mitt liv pangat fönsterrutor. Hela två stycken. Den ena var av misstag och den andra med flit: när jag skrapade kitt på fönsterkursen hittade jag en gammal spricka under kittet, vilket betyder att jag byter rutan. Den andra gick av misstag en stund senare, vilket ju störde en smula men samtidigt gjorde det resterande kittet lättare att skrapa loss.

Sedan har jag lyckats knivhugga mig själv i handleden och skaffat mig ett otal sår på händerna. Och lekt med vinkelslipmaskin och excenterslipmaskin och insett att jag inte behöver byta ut något skadat trä, utan det är nog att jag slipar, grundmålar, fäster glas och kittar. Och efter ett par veckor kan jag ytmåla och det blir så fint, så fint.

Och sedan har jag lärt mig att hovtång heter hohtimet och stämjärn heter taltta på finska.

Brända proppar

Jag är sjukt missnöjd med hur skitsvårt det är att köpa appar med min Lumia, som började funka i dag. Ville börja med att köpa Angry Birds, men efter att ha matat in mitt kreditkortsnummer åtta gånger och telefonhelvetet, eller marketplacehelvetet, eller vad i röven jag ska kalla det för helvete, får de hålla sitt jävla spel.

Nu tänker jag avreagera mig genom att skrapa färg och kitt från gamla fönsterbågar. Jag tänker leka att det gamla kittet är den som uppfunnit apptorget i min telefon. Den kommer att få sig på pälsen så det ryker!

måndag 4 juni 2012

Karlatag

Jag jobbade till sju, tog bilen till Bauhaus och impulsshoppade en allvarlig verktygsback på hjul och kitt och verktyg för min fönsterkurs som börjar i morgon. Sedan åkte jag hem till min hemmadandy som väntade med middagen. Han är visserligen sjuk, men jag har ju jooobbbat hela dagen, så det är inte mer än rätt att middagen väntar och hemmet är spick and span.

lördag 2 juni 2012

Saknade mellanled

Mitt förra inlägg, om ond cirkel, skulle sannolikt inte ha genererat särskilt många poäng som essäsvar i en tenta. Jag glömde bort samtliga mellanled: när jag är trött orkar jag inte ge lillungen den uppmärksamhet och respons hon behöver, vilket gör att hon provocerar fram reaktioner. Och det säkraste sättet att få respons är ju givetvis att göra hyss. T.ex. genom att kasta jordgubssnoppar på golvet, ta fram tuppappersrullar ur förrådet, öppna den limmade änden och rulla omkring dem i hela huset och måla hela kroppen med tusch. Men tack vare min blixtsnabba bloggsammanfattning insåg jag var skon klämmer, tog mig själv i kragen och stoppade ungen i badet och passade på att stjäla åt mig en liten lässtund och sedan blev det gos under förevändningen att jag torkar henne och tar på pyjamasen. Nu har alla fått sitt och kan bete sig igen och snart kommer den bästa stunden på dygnet: läggdags. Och klockan är en kvart över tio så jag hoppas att alla sover länge i morgon.

Men före det ska vi se på lite Eddie Izzard.

Ond cirkel

Jag är trött och min dotter jävlas på alla tänkbara sätt och jag är trött.

fredag 1 juni 2012

För gud är allas racka

Nora läste mitt bokomslag och såg att där stod GOD. Jag förklarade att det ska uttalas GÅDD för det är engelska. Ja, och det betyder hund, visste Nora berätta. En tolkning så god som någon.

Dawkins budskap

Dawkins budskap är att Gud inte finns. Det här är svårt för agnostikerna att erkänna, eller lite för vem som helst: vi vill ju att det ska finnas någon som ser oss och hur vi kämpar och som belönar oss i slutänden. Och när jag erkänner för mig själv att det är det jag hoppas på är det lätt att erkänna att Gud inte finns - att hen är ett fantasifoster som vi har uppfunnit för att vi behöver henom. Eller som Astrid den stora sade när hon tillfrågades om hon tror på Gud: När jag tror på honom behöver jag honom. Det gör till och med fullfjädrade ateister, för att vi ända sedan barnsben blir itutade hela tjofaderittan om barnatro och bönesvar och mirakel.

Dawkins har en viktigare poäng med att agnostikerna ska sluta vela. Han menar att våra samhällen (och nu hör ju Finland till de samhällen som är rätt sekulära trots att vi fortfarande har två statskyrkor för mycket) är påverkade, för att inte säga hjärntvättade, av religionen och att detta är av ondo. De som inte tror på Bibeln (typ alla, ju!) vågar inte säga det av rädsla för att bränna broar med Jahve. Och så låter vi tomtar som Päivi Räsänen hållas, för vi har ju religionsfrihet i vårt land i jösse namn. Och om Päivi och hennes bibeltolkning låter sinnessvag kan man ju alltid använda bibeln som ett smörgåsbord där man plockar russinen ur bullen.

"Jag tror inte på Bibeln men nog på en högre makt" är ett ganska ohållbart teologiskt resonemang, för om min gud och din gud ser helt olika ut saknar gud helt relevans som rättesnöre. Din gud må diktera hur du ska leva, men inte fan kan du räkna med att jag ska ställa upp på att leva som din gud vill, eller ens tycka att det är okej att du lever som din gud vill om det innebär incest och barnmisshandel för att nämna några exempel.

Borde vi inte vända oss inåt i stället? Eller inåt och utåt på samma gång, och fundera över våra egna värderingar och vad de bygger på. För om man skapar sig sin egen etik, som av naturliga skäl ändrar med åldern, mognaden och samhällsklimatet men inte behöver vara någon vindflöjel för den skull, och på riktigt tillägnar sig den är den väl rimligtvis hållbarare än något man gör för att det står i en bok.

Och på tal om böcker: Dawkins språk är minst lika njutbart som språket i Bibeln. Och hans resonemang är avservärt mer stringent än Guds, om det nu är Guds ord. Jag tycker verkligen man kunde vänta sig lite konsekventare resonemang av en allsmäktig gud.

Blyhagel i aktern

I högstadiet läste jag en novell av Mark Twain som handlade om någon som matade blyhagel i konkurrenternas grodor i en grodhoppningstävling för att grodorna inte skulle orka hoppa. En stilla fredagsundring: vem har matat blyhagel i mig?

Nu börjar det!

De närmaste veckorna är jag kursansvarig och som bäst sitter jag på Arcada och delar ut nycklar åt deltagarna i takt med att de anländer. Det är skakigt men blir bra. Kommer jag någonsin att lita på att jag har helhetskoll när jag är den som ska ha helhetskoll? Min hjärna kan bara fokusera på ett litet antal saker åt gången och därför har jag lagt alla kommande dagar åt sidan och fokuserar på att hitta folk, hitta deras rum, och förklara hur stället funkar och var och när vi ses nästa gång. Morgondagen förbereder jag i kväll i den mån det inte redan är gjort, och sen hoppas jag att även den dagen går som på Strömsö.

Han som kom först fick se mig som klåpigast, med väska som är så stor att den inte bara rymmer utan också sväljer telefoner, nycklar, kartor, dator och pennor hur ordentligt jag än försöker lägga dem i sina respektive fack för att jag ska hitta dem när de behövs. Nu sitter jag lugn som en filbunke och bloggar och sedan ska jage äta lunch i väntan på nästa grupp med anländande.Och då kommer jag att vara en kaosmaja igen. Antagligen nedspilld till råga på allt.

måndag 28 maj 2012

Toves blogg

hittar ni här.

Edit: länken är uppdaterade och fungerar.

Fönster

De närmaste veckorna kommer jag att gå en kurs i hur man renoverar gamla fönster på Arbis i Vanda. Liksom i förhållande till trädgården hör fönsterrenovering inte till de där grejerna som jag bara tar mig an utan att veta hur man gör, så nu ska jag gå kurs. Jag börjar med fönstret i jävligast skick, Noras, och när jag kan själv ska jag göra vardagsrumsfönstret för snart ska vi ge hela vardagsrummet en ansiktslyftning, är det tänkt.

I kväll har vi en timme info, och nästa vecka och veckan därpå ska jag skrapa, byta murket trä, kitta och måla tre hela kvällar i veckan.Nu har jag lite ångest för hur jag ska hinna. Samma veckor har jag ansvaret för tolv nordiska studenter som kommer till Helsingfors universitet för att lära sig om Finland och finlandssvenska. Hela dagarna. Nå, det är inte fråga om några dunungar direkt, jag tror att medelåldern ligger ungefär på min ålder, och jag var inte farligt hjälplös ens som 20-åring. Det ska nog gå. Men det kan skita sig. Fast det kan i och för sig allt, här i världen.

Och de finns andra veckor, här i världen, då jag kan vara en hängiven maka och mor.