söndag 21 december 2014

Förmer än juldofter

Vi köpte gran i fredags, Nora och jag. Den står oklädd i vardagsrummet och doftar. Några pepparkakor har vi inte bakat, men vi har hyacinter och tar oss en glögg då och då. Jag njuter av julen, även om förväntan stundom gör min hulda dotter rätt odräglig, men oavsett om det finns snö eller ej är midvinter inte riktigt min grej. Jul är ett jättebra sätt att göra det bästa av situationen.


Men här går jag och längtar efter hur händerna doftar när man plockat vitsippor. Eller den lite fräna doften av maskroskrans. Gräsklipp. Den dammiga doften av de första dropparna regn mot fortfarande het asfalt. Den första aningen av hägg.


Snart är vi över krönet.

fredag 21 november 2014

Mitt stora barn och hennes sentimentala mor

Nora har fyllt sex och gått i förskolan i fyra månader. Hon går och nynnar på "Julen är här", för den övar de inför julfesten. Jag är inte mycket för smörig svensktoppmusik och att den doftar glögg och pepparkaka gör inte den bättre, snarare tvärtom. Ändå kommer jag på mig själv med tårar i ögonen när hon sjunger.

När blev hon så här stor? Tidigare år har det varit den infantila dagisversionen av Luciasången ("... Då kommer någon där, jag vet nog vem det är! Sankta Lucia" osv), nu sjunger hon vuxensånger. Inte med de mest poetiska ord i världen, men jag inser att "den som har frusit och gått vill i världen" bland annat är jag, och orden talar till mig. Mer än ord om kungar som böjer knä inför nyfödda mirakel.

Men även om det äger sin riktighet att november letat sig in i märgen på mig och bara kan motas med rörelse och dubbla täcken, känner jag också att jag återfunnit vägen. Jag vet inte vart den leder, men jag kan se en del av den framför mig. Jag ser alldeles tillräckligt långt.

lördag 8 november 2014

Min 37-åriga kropp och min splitternya kalender

Det senaste året, eller de senaste åren, vad vet jag, har satt sina spår. Jag tappar hår, och jag har en lite oklädsam vertikal rynka mitt i pannan som jag inte känner igen. Jag är inte nitton längre.

Jag är tacksam över att inte vara nitton längre, men hoppas samtidigt verkligen att de där rosenkindade nästansjuttioåringarna som mina föräldrar hänger med, de som påstår att de lever sin bästa tid, har rätt. För det är ju jävligt trist om min höjdpunkt tillsvidare, de där åren kring trettio då jag hade trettiårskrisat färdigt, var klar med min examen och fick mitt barn, visar sig vara den sista höjdpunkten.

Jag kan försona mig med att det där var Höjdpunkten med stort H, guldåldern och åren jag alltid kommer att nostalgiskt se tillbaka på. Men ett par höjdpunkter till tycker jag livet skulle kunna bjussa på och gärna snart - man vet ju inte hur länge man får hänga med i den här världen.

Jag köpte en ny insats till min kalender i dag. Den nya tideräkningen börjar redan på måndag. Min egen disputation hör till det jag hoppas kunna skriva in någon gång hösten 2015. Hoppas disputationen får sällskap av många andra trevliga anteckningar.

torsdag 6 november 2014

Bad bra day

Min behå retas. Den ena metallbygeln leker tittut och sticker mig i bröstet, mellan brösten. Min erfarenhet säger att det inte går att rädda den: alla försök till att tråckla ihop hålet leder bara till att den vassa rackaren bara hittar en annan väg ut när den en gång fått smaka friheten.

Trist, för det var en lyxbehå. Numera får jag vackert lov att handla lågprisunderkläder, åtminstone tills avhandlingen är klar och jag har jobb. Med doktorslön. Då ska jag minsann ha doktorsunderkläder.

Men i dag får ni vara snälla med mig. Med en retsticka närmast kroppen behöver jag inte ytterligare provokation.

måndag 27 oktober 2014

Jag har hittat mitt ord och min papperslapp!

Jag letade igenom alla ytor, under sängarna och på och under nattduksborden. Dessutom grävde jag i ren desperation igenom pappersinsamlingen. Flyttade på sängen. Efter åtskilligt letande flyttade jag på nattduksborden och där hängde det rackarns pappret.

Ska man prompt falla ner tycker jag det är hyggligt att falla ända ner, så man syns utan att någon behöver flytta på möbler. Till min lättnad är jag inte så disträ ändå - jag mindes ju rätt om var jag lagt pappret. Men om jag inte var så disträ att jag vet att jag i princip kunde ha lagt pappret var som helst skulle jag ju ha varit säker på var jag lade pappret och vetat att det måste ligga eller i det här fallet hänga någonstans i nattduksbordets omedelbara närhet. Jag har sagt det förr, men  jag behöver en ny hjärna.

Jag tappar det jag inte stjälper ut

Rubriken har jag snott från Rådd-djurets sång. Denna natt är det ett papper med kommentarer på en text jag har skrivit som har gömt sig. Väl.

Jag hade pappret innan jag nattade Nora och är tämligen säker på att jag lade det på nattduksbordet tillsammans med datorn för att jobba med kommentarerna efter att hon lagt sig. Sedan somnade jag ifrån världen för att vakna klarvaken ett par timmar senare. Ett ypperligt tillfälle att ta itu med jobbet jag på grund av sjuk unge inte hade ro att ta itu med när tid var, och nu när jag har tid har jobbet alltså försvunnit. Att leta efter ett papper som man av allt att döma inte lade på nattduksbordet är rätt värdelös användning av ofrivilligt nattsudd.

Disträheten är min mest frustrerande egenskap. 

torsdag 9 oktober 2014

Torsdag – varken morsdag eller Norsdag



Innan jag fick barn var måndagen veckans värsta dag. Numera är det utan tvekan torsdag. På måndag är jag i allmänhet hyfsat utvilad och har fått tanka familjemys – jag är med andra ord mer än redo att gå till jobbet som omväxling. Visst önskar jag att helgerna vore längre och jag fick mer tid för familj, vänner och hem, men åtminstone är jag utvilad och har fått tanka ett par dagar med inte fullt så bråttom iväg om morgnarna.

På torsdag, däremot, är jag trött, och när jag vaknar på morgonen är det två hela arbetsdagar kvar. Jag röjer så gott det går men med jobb, barn och någon form av socialt umgänge i veckan är det knappt värt att försöka hänga med. Eller försöker gör jag, vilket eventuellt resulterar i att kaoset är aningen mindre på någon front men det är svårt att avgöra. Min mor gjorde en gång misstaget att komma hem till oss oinbjuden en torsdag och konstatera att mitt hem ser ut som reven – och blev körd på porten. Hjälp till eller håll tand för tunga, tänker jag.

På grund av någon resursgrej börjar förskolan en timme tidigare en gång i veckan. För vår grupps del blev det TORSDAG. Under mammaveckan har Nora ännu aldrig kommit i tid. Det är som det är med det. Att vi överhuvudtaget kommer fram någorlunda sams räcker gott för oss.

fredag 3 oktober 2014

What???

Det är kusligt och kul att märka att junior plockar åt sig influenser från olika håll - det är sedan länge inte alls bara hemmet som påverkar hennes språk, åsikter och vanor.

Sedan i går utbrister hon "What???" när hon ser något överraskande.

Det är av allt att döma en liten anglicist jag har närt vid min barm.

fredag 12 september 2014

Idiotparkering

I dag blev jag vittne till den sjukaste parkeringen jag sett på länge. Någon hade parkerat på infarten till en höghusgård så att ingen vare sig kom in eller ut från gården. När de inkörda försökte ringa idiotparkeraren gick hon inte att nå för hon hade lämnat mobilen som barnvakt åt en unge i förskoleåldern som satt kvar i bilen.


Idiotparkeraren, govänner, var jag själv. Jag tänkte visst inte riktigt efter. Så i kväll har jag fått roa mig med att min mobil piper med några minuters mellanrum och jag har fått ett tjugotal mess om att min bil blockerar hela infarten, kan jag vänligen flytta den, annars blir den bortbogserad.


Jag svarade, med blott ett meddelande, att jag ber så hemskt mycket om ursäkt för en synnerligen tafflig parkering, och tackade, helt utan ironi, för den hövliga tonen i meddelandena. För meddelandena må ha varit många och gått på repeat, men tonen var bra mycket hövligare än jag själv skulle ha varit. Inte ens runkerska kallade de mig.


Men anledningen till stolleparkeringen var att jag plockade upp världens vackraste soffbord som jag köpt via Tori. Och nu påminns jag, varje gång jag ställer ner min tekopp, om att försäkra mig om att folk kommer förbi min bil när jag parkerat.

torsdag 11 september 2014

Jag har ingen tv

I samband med separationen förlorade jag vårdnaden om tv:n. Det bekymrar mig föga - jag är tämligen omaterialistiskt lagd och precis den pjäsen hör till det jag lättast kunde undvara, men min far gör sig bekymmer över mitt tv-lösa civilstånd.


Våra senaste samtal har sett ut ungefär så här: F: Hördu Jenny, när har du tänkt skaffa en tv?
J: Vet inte. Det finns säkert någon som har en tjock-tv som ligger och skräpar, om du hör talas om någon tar jag gärna emot åbäket!
F: Nejnej, absolut inte tjock-tv, har du någon aning om vilken brandrisk de utgör och du som bor i en gammal villa byggd av linoljeindränkt fnöske! (Okej det där med fnösket sade han inte men jag försitter inte en chans att använda ordet fnöske för det låter roligt och nu kommer jag att straffas med eldsvåda för att jag driver med gamle far.)
J: Nå men då så, då fortsätter jag min tv-fria tillvaro i brandsäkerhetens namn.
F: Men har du alls tänkt på Nora och hennes intellektuella utveckling, du ansvarslösa flicksnärta?
J: Det händer att jag ägnar min dotter en tanke då och då, ja, till och med hennes intellekt. Men jag visste inte att bekymret med nutidens glin är att de inte får tillräckligt med skärmtid! Men likt förbannat har jag varken råd, tid eller lust att punga ut med åtskilliga hundralappar just nu, på en apparat jag inte ens använder. Men visst, tycker du Nora ska ha tv får du gärna köpa henne en.


Dessutom glömde jag påpekandet om att hon kommer att bli mobbad i förskolan för att hon inte har tv. Hah, hon kommer att platta till mobbarna med en svada av ord som genomsnittssexåringens föräldrar aldrig hört talas om. I sin tv-lösa misär tar hon sin tillflykt i Svenska akademiens ordlista. Och sin mors aldrig sinande källa av allehanda vulgariteter. Pfft, vem behöver tv, eller ens internet, när man har tillgång till så underhållande inspirationskällor?

tisdag 9 september 2014

Försiktig nystart

Det är nästan fyra månader sedan jag skrev här sist och sedan dess har jag hunnit separera från min man och dela upp tiden med Nora i varannanveckasliv. Processen har varit tung och jävlig, som de lär bruka vara, men eftersom jag inte vare sig vill eller kan gå in på några detaljer om skilsmässan här kommer att tonen att låta bra mycket lättsammare än den sannolikt är.

Denna vecka är Noravecka. Det känns som om jag springer benen av mig och redan i går kväll stupade jag i säng obetydligt efter att Nora törnat in, efter att ha först sprungit benen av mig under en kort kissrunda med hunden.

I dag har jag sprungit på Noras ridlektion. Försök och misstag har lärt mig att inte ens försöka åka hem och äta mellan förskola och stall, utan i stället bunkra upp med korv och vatten så den värsta hungern är stillad när lektionen börjar. Medan hon red såg jag till att ge Tengilshunden dagens promenad nummer två, som i dag resulterade i tre präktiva karljohanssvampar och några sandsoppar - snacka om effektiv stallmorsa! Likt förbannat var blodsockerhärdsmältan ett faktum efter ridtimmen och jag hann få en full vattenflaska i metall i huvudet innan vi var hemma igen.

För att få upp blodsockret tillräckligt för att kunna rensa och steka svampen skattar jag mig lycklig åt min hemliga gömma med ostbågar. Så länge det finns ostbågar går det alls ingen nöd på mig.

tisdag 20 maj 2014

Välgörande droppar

Vår hulda dotter har haft en jobbig vår och hon har börjat slåss. På dagis håller hon sig i skinnet men hemma pucklar hon på sin far, vår hund och mest av allt mig. Jag läste på litegrann om vad man kan göra när barn slåss och kom mest fram till hjälpsamma besserwisserkommentarer i stil med "men varför låter du henne slå dig?" och annat hjärndött. Nu behöver jag inte hjälp med att inse att jag inte ska låta henne slå mig, utan på vilket sätt jag inte ska låta henne slå mig. För jag har provat alla möjliga knep. Till en början blev det en dag utan dator eller smarttelefon om hon slogs. Jag har också burit ut henne i ett annat rum och stängt dörren, eller gått ut själv, och konstaterat att jag inte kan vara kvar med dig om du slår mig. Varken resonemang, ilska eller rationellt orsak-verkan-handlande har hjälpt.

I fredags var det någon småsak som triggade hennes vrede när jag hämtade henne på dagis. Vi var på väg på ett ärende och jag tänkte unna oss (det tvivelaktiga nöjet) att ta med oss hämtmat på McShit, men fick vända om på grund av utbrottet. Först kastade hon en platsked på mig, sedan sitt mjukisdjur och till sist ett hårt och rätt stort mobiltelefonstativ som träffade mig rakt i huvudet. Jag blev fruktansvärt arg och vände om och körde hem i stället. När smärtan lagt sig lämnade jag ungjäveln i bilen och gick in, lade mig raklång på vardagsrumsmattan och bara tjöt, ut kom värsta fulgråten och jag tänkte "äntligen". Jag gick ut till bilen och hulkade och snorade om hur ledsen jag blir över att hon slåss, hur det känns som om hon slår mig rakt i hjärtat. Hon blev rätt ställd och sade saker som "dumma mamma" - helt enkelt för att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen. Jag har tänkt att jag borde låta tårarna komma oftare, men stoneface Sylvin är inte av den gråtande sorten och de gånger jag gråter är det inte på grund av min dotter så vad gör man?

Men vi gick in, pysslade på med var sitt, Nora kom ofta tassande och ville vara med på vad jag gjorde, och vi slog in en bok hon skulle ge sin kompis i födelsedagsgåva men först kvalitetsgranskade vi den två gånger. När hennes far kom hem tänkte jag passa på att gå ärendet utan trafikfarligt barn, men eftersom hon ville med gjorde jag klart för henne att det är livsfarligt och fullständigt förbjudet att kasta saker i bilen.

Detta hände i fredags. Sedan dess har umgänget varit idel solsken. Jag insåg inte ens hur stor skillnaden var förrän jag gav henne en pysselbok jag hade hittat i en bokhandel: en med realistiska djurparksmotiv och klistermärken - två av de bästa saker hon vet, djur och klistermärken, i ett. Flera gånger frågade hon mig "Varför köpte du en så här fin sak till mig?" och jag förklarade att den var fin och gjorde mig glad och jag tänkte att en sån vill nog Nora ha. Så trots att det inte var hennes födelsedag eller någon särskild dag tänkte jag att jag ville ge dig en rolig överraskning. Senare frågade hon hur det kommer sig att jag ville ge henne en så underbar hund. Strikt taget är ju hunden inte hennes utan min, och skaffades inte heller till henne. Men vill hon tro att den är hennes må det vara hänt. Och jag förklarade att jag tycker så mycket om hundar och ville att hon också skulle få ha en. Och det var inte förrän i natt som jag förstod att koppla dessa två händelser med varandra. Att min ledsenhet över att vara hennes slagpåse har något samband med att hon blir medveten om hur man gör när man gör någon glad. Visst är hon generös med teckningar och blombuketter, men nu i helgen har hon börjat hjälpa till med att duka och bära ut saker ur bilen utan att jag behöver tjata. Och jag är snar med att tacka henne, förstås. Och berättar hur glad jag blir över att hon hjälper till.

Jag vet ju att det är viktigt att visa sina känslor för barnen. Och att det lättaste sättet att visa sorg är genom tårar. Men när tårjävlarna inte kommer på beställning - hur gör man då? När ilskan i vanliga fall hinner före?

Nå, åtminstone använde jag dem väl. Hoppas effekten varar länge.

onsdag 30 april 2014

Dialektglädje

Häromveckan hade jag anledning att röra mig i mörkaste Mörskom. Det ligger norr om Lovisa, alldeles i reven. Liksom i många andra gamla svenskbygder har vägarna där fått namn efter gamla hemman och andra landmärken, och de finska namnen är inte en översättning utan något i stil med Överbyntie, Kattnäsintie eller liknande. Fast inte riktigt: här har det svenska namnet blivit standardsvenskt medan det finska har fått behålla sitt dialektnamn - Svedjemossvägen heter Svidimusantie på finska.

Det här är en genial lösning, tycker jag. Det verkar som om någon på namnkontoret verkligen har tänkt. För jag fick grubbla en stund innan jag drog slutsatsen om voffor de gör på detta viset.

Så här tror jag: det är lättare med genomskinliga vägnamn eftersom folk tenderar att höra rätt och memorera namn som har en betydelse för dem. Detta har jag egen erfarenhet av: vägen där jag bor hette tidigare Missnevägen innan den bytte namn till Gamla sågvägen. Jag som inte är superbevandrad i botanik (även om jag sannerligen inte är någon nolla heller) hade aldrig hört talas om missnen förrän jag flyttade hit och fick ständigt bokstavera adressen. (Bredvid oss ligger Getporsvägen som jag envisas med att stava med två r för det ser roligare ut.)

Men tillbaka till Mörskom och Svidimusan. Svidimusan är förstås Svedjemossen och uttalas kortstavigt på östnyländskt vis. Svidimusavägen kan den förstås inte heta, det skulle inte bli någon ände på bokstaverandet. På finska däremot går Svidimusantie lika bra som Svedjemossintie om inte bättre. Om folk som bor där dessutom ändå bara talar om Svidimusan och andra musor är det lättare att komma ihåg för dem som bor där.

Och språknördnar får njuta av dialektfröjd.

torsdag 3 april 2014

I brist på bröd tar man limpa

Jag hade anledning att slå upp hur "Fader vår" lyder på grönländska. Språkfolk gör en massa roliga saker. Då läste jag, vet inte om det är sant eller en skröna, att grönlänningarna inte hade något förhållande till bröd då missionärerna kom dit, de visste helt enkelt inte vad det var. Så en tidig version av Fader vår ber grönlänningarna om "vår dagliga knubbsäl".

Jag hoppas det stämmer. En fin historia är det i alla fall!

fredag 7 mars 2014

Smart och självisk

I går bakade Nora och jag chokladbollar. I dag distansjobbar jag. Soffa + filt + bra artiklar + mjölk + chokladbollar (+ glömsk dotter) + te = en alldeles mysig arbetsdag.

onsdag 5 mars 2014

Tack, kråkor!

Katten gör som han gör, är försvunnen i ett par veckor i sträck och återkommer när han är hungrig och bajsnödig. Vi vill inte släppa ut honom, för han försvinner, men sedan står han vid ytterdörren och skriker en natt och vid fyratiden släpper vi ut honom, desperata efter att få lite sömn. Förra veckan hittade vi honom på hittekattshuset - något hjälpsamt spån hade först hållit honom i en vecka i hopp om att ägarna på något synskt sätt ska hitta dit. Så ofta som herr Guy-katten är på luffen är det ingen som tejpar upp några lappar i kvarteren, då skulle vi inte göra något annat här i huset.

Men nu har han halsband med telefonnummer. Det förra hade valsat iväg någonstans. Så vi släpper ut honom varje natt och de senaste dagarna har han kommit tillbaka varje morgon. Och det går bättre och bättre med honom och hunden för varje gång han kommer tillbaka.

I går morse hade han kräkts upp två halvsmälta möss på vårt utebord. Jag hann inte städa undan dem för jag märkte de oaptitliga byltena när jag skulle gå till tåget. Oaptitliga för mig - i högsta grad aptitliga för kråkorna, som gladeligen hade städat upp de redan en gång ätna mössen när jag kom hem från jobbet.

tisdag 4 mars 2014

Passionerat indifferent

I kväll har tv 2 debatt om en eventuell legalisering av cannabisbruk. Jag har aldrig testat droger, inte ens gräs, och är på sätt och vis lite stolt över det - framför allt över att jag avstod enda gången jag blev erbjuden en joint. Detta var i Malaysia, där droghandel, -innehav och -bruk är förknippat med stränga straff och drogsmuggling ofta leder till dödsstraff, så jag tycker det var riktigt dumt av mina utbyteselevkompisar att syssla med sådant. Det sade jag inte till dem, men avstod själv och gick och lade mig.

Jag förstår argumentet om cannabis som inkörsport till andra droger och att intensivt gräsrökande i längden förstör hjärnan. Jag råkade träffa en nyzeeländsk hippie i Malaysias regnskog många år senare som vittnade om att hon rökt på något våldsamt och blivit dum i huvudet. Det var inte så att det märktes under vårt relativt korta samtal, men hon sade att gräset hade satt sina spår och det äger säkert sin riktighet. (Hon tipsade mig om ett par riktigt bra böcker, en av dem är Margaret Atwoods The blind asassin, Den blinda mördaren på svenska. Rekommederas! En roman med en spännande flätstruktur som gjorde stort intryck på mig.)

Å andra sidan blir man ju inte direkt smartare av sprit, och spriten är, enligt cannabisförespråkarna, betydligt farligare med dyrare effekter för samhället. Och jag har ingen lust att avstå ifrån mitt oftast mer men ibland mindre måttliga alkoholbruk. Förespråkarna anser att argumentet med inkörsport helt enkelt inte stämmer, att gräsrökarna och -isterna är olika gäng. Och att gräset är en trevlig krydda i livet som gör en avspänd men inte grälsjuk och mindre bakis och vad det nu är.

Och grejen är, jag är inte tillräckligt intresserad för att följa debatten. I princip kan man tycka att droger är droger, behöver vi verkligen ett tillskott på drogkartan? Men å andra sidan, om det nu är så mycket bättre än sprit och det får ungdomarna att röka på och vara snälla i stället för supa och bli våldsamma tycker jag det kan vara försvarligt. Och jag tycker det är viktigt att argumentera med valida argument. Om cannabis i praktiken inte är en inkörsport till tyngre drogbruk ska man inte använda det argumentet. Lika lite som man ska argumentera för att alkohol i modersmjölken är skadligt för spädbarn. Det är illa för barn att skötas av fulla vuxna. Varken mammor eller pappor eller andra som har ansvar för barn eller ens är i närheten av barn ska vara fulla, men argumentet om bröstmjölk håller inte, vilket inte någon representant för hälsovården heller har påstått så att jag har hört det. Alkohol påverkar ofödda barn, men bröstmjölk är över huvudtaget inte jämförbart: fil, bröd och frukt lär ha samma alkoholhalt som bröstmjölken även om mamman är ganska dragen. Och det ska man inte vara om man är tillsammans med sin baby. Ändamålen helgar inte medlen, man ska inte använda osanningar för att få föräldrar att vara nyktra i närheten av sina barn, hur behjärtansvärt det än är. Argument måste vara valida, annars underminerar de trovärdigheten för hela saken.

Men jag tycker det är bra att saken debatteras, och att parterna argumenterar väl. Päivi Räsänen är med och från henne kan det komma precis vad som helst. Också kloka saker, vilket gör henne så farlig som politiker. Men den här frågan kommer inte att påverka mig i nästa val.

fredag 14 februari 2014

Pilska fåglar

I natt låg jag sömnlös i ett par timmar och precis när det började kännas som mest tröstlöst hörde jag koltrasten lite svagt sjunga en efternattssång. Många timmar före gryningen, blott halv fyra på morgonen. Jag trodde jag hade inbillat mig men nej, koltrasten var det.

Och nu i eftermiddags var det spillkråkan som tutade ut att det nog blir vår i år med. Kanske den här bloggen lyckas vakna ur sin vinterdvala.

lördag 1 februari 2014

Flervalsfråga

Vilket av dessa såg jag i dag när jag åkte pulka:
a) en lappuggla
b) en tvåhundraeurossedel som låg i snön
c) ett svenskspråkigt barn i lågstadieåldern som hette Glenn?

torsdag 16 januari 2014

Hosianna

När jag kom hem från jobbet låg det palmblad i tamburen. Tengilshunden ville av allt att döma ge mig ett välkomnande som passar en fridsfurstinna. Några mantlar hade hon inte lyckats riva ner, men hon är ju dvärgschnauzer och lite kort i rocken. Jag uppskattar gesten men lamenterar att vi nu bara har två presentabla krukväxter kvar.


onsdag 15 januari 2014

Varför det heter benji i Finland

I Finland heter bungyjump att hoppa benji. Egentligen heter det så på finska, men inte sällan hör man också finlandssvenskar tala om benjihopp. Jag har tyckt det är lite lustigt - jag minns en film i min barndom som handlade om en bortsprungen hund som hette Benji, och tänkte att det dödsföraktande gummibandshoppandet och familjefilmen kom till Finland ungefär samtidigt, men att något någonstans gick lite i kors. Så här ser Benjihunden ut:


I dag kom jag mig av någon anledning för att rota i huruvida det egentligen är hunden som är upphov till denna finskans (och följaktligen kvasifinlandssvenskans) lilla egenhet, och läste till min bestörtning att orsaken är betydligt mindre töntig. Det är nämligen så, det vet finska wikipedia berätta så det är säkert sant, att hoppeskuttandet kom till Finland via Frankrike. Och där stavas det benji - uttalet liknar engelskans (och även svenskans) uttal av bungy (eller bungee). Fast med tyngden på den sista stavelsen, förstås. Och den stavningen har finskan anammat, och ett helt nordiskt uttal av ordet benji, som inte alls påminner om det engelska. Som i sin tur inte alls kommer från det språk man talar på Vanuatu, där grenen har sitt ursprung, utan från västengelska dialekter där bungee ursprungligen var ett adjektiv som betydde något tjockt och knubbigt, men som sedermera kom att betyda suddgummi. Betydelsen försköts ytterligare till att betyda gummiband i nyzeeländsk engelska, och har åtminstone sedan 80-talet lånat sitt namn åt bungyjumpet.

Det första moderna hoppet gjordes år 1979 av studenter vid Oxford som hörde till en klubb som sysslade med farliga idrottsgrenar, medan det knasigaste hoppet gjordes 2008 då en man gjorde ett trettiometershopp (inte särskilt högt) med hjälp av ett gummiband som endast bestod av 18 500 kondomer. Det visste vi inte att vi ville veta, va?

Källa: Wikipedia på olika språk

måndag 13 januari 2014

Smör och granbarr

I morse huttade jag ut det lilla som fanns kvar av vår julgran. Det stora som fanns kvar var drivor av barr, som jag skyfflade upp och hällde i roskis.

Tengilshunden hade påpassligt nog hittat en tom smörask som hon slickade ren och bokstavligt talat smorde kråset med. När hon sedan doppade skägget i soppåsen fick miljarder nyuppsopade granbarr ett rent magnifikt fäste, så nu har jag en hund som ser ut som en ent.

Och snart nog miljarder granbarr på golv och i soffor igen. Tur att man är bohemiskt lagd.

söndag 12 januari 2014

Bästa sortens kappvändare

I fredags tog jag ett rätt sent tåg hem, och någonstans vid Böle ungefär hörde jag en man med hög röst dundra "Suomessa puhutaan suomea!" (i Finland pratar vi finska!). Repliken var riktad mot två ryska män som samtalade med varandra på sitt modersmål. Jag, som precis avslutat ett ingalunda viskat telefonsamtal på svenska höjde min röst och kontrade med "Suomessakin puhutaan just tasan sitä mitä haluaa" (också i Finland talar var och en precis vilket språk den vill), varpå en annan kvinna hojtade att karln skulle göra klokt i att själv lära sig några språk.

Varpå mannen vände sig till ryssarna och bad om ursäkt, förklarade att han skämtat och inte hade menat något illa.

Taffligt, ja, men ändå ett u-sväng i rätt riktning.

Spira ensemble

Spira ensemble är namnet på en ny kör som startat i Helsingfors. Och jag sjunger med! Det gör också Simon. Och min syster och hennes sambo och en hel drös av mina bästa vänner. Och en massa andra. Här har jag gått och mentalt känt mig för var jag skulle ta och sjunga in, och plötsligt blir jag inbjuden till en alldeles ny kör med idel bekanta, dirigerad av fantastiska Kari Turunen. Vi övar en dag i månaden och ska ha ett par konserter i vår, och det finns planer på resor och annat skoj. Vi övade i går, jag var hemma tre i natt. Så kan det lätt gå.

Det enda som förmörkar min körförälskelse är kläderna. Någon kunde tycka att svarta byxor och svart överdel med färgglada accessoarer är en utmärkt idé. Men denna någon är inte född i jeans. Jag känner mig satans obekväm i vuxna byxor trots att jag är 36. Blir helt hjulbent dessutom, och det är fullständigt slöseri med min jeansröv. En omtänksam medkorist upplyste mig om att jag kan ha snygga svarta trikåer och en nätt tunika vilket är ännu mer osannolikt att jag ska dra på mig men något får det bli.

Gud vad jag saknar de mörkblå nylontälten, plötsligt. Eller sjömansklänningen i storlek one size fits nobody.

tisdag 7 januari 2014

Välrastad

Jag insåg redan innan jag fick julledigt att det jag gillar allra bäst med att ha hund är de evinnerliga promenaderna. Hon är söt och rar och klok och lydig och keligast i världen, Tengilshunden vår, men jag gillar utevandrandet i ur och skur mer än till och med gosandet i soffan. I december. Då var det rätt beslut att ta hund.

Fast i dag, denna regniga, slaskiga, rådaskiga jamuarimåndag som egentligen är en tisdag var första gången som jag övervägde att ta patent på hundblöjor. I synnerhet som rackan redan fått tre långa promenader med undertecknad, men likt förbannat måste pinka en sista gång före läggdags. Nå, åtminstone är hon jävligt välrastad. Hon och min hjärna.

fredag 3 januari 2014

Snottra

Nora och jag tog oss en promenad till biblioteket i dag. Dels hade jag lite synder att åtgärda, dels ligger det på promenadavstånd från oss och ett utmärkt resmål för en rastlös femåring. På vägen dit lärde jag henne snottra - ni vet leken där en för sig själv ersätter ett verb (eller en verbfras) med ordet snottra, och den andra genom att ställa ja och nejfrågor försöker komma fram till vad snottra betyder. Till exempel Brukar man snottra utomhus? Brukar man snottra naken? Kan man snottra ensam? och då kan snottra betyda spela ishockey, läsa, baka eller vad som helst.

Efter mycket klurande insåg jag att Nora måste mena snottra med snottra. Att hon tänkte på den konkreta snotterleken. Och jag kan inte avgöra om det är helt genialt, eller om hon inte alls förstod vad leken går ut på.

onsdag 1 januari 2014

Gott nytt år!

Det nya året skålades in i vår trädgård i sällskap av goda vänner. Vid tvåtiden somnade jag när jag lade Nora, som föredömligt orkat hänga med till dess. I dag har vi drällt omkring i pyjamas (fast nu förtalar jag min familj: den enda som fortfarande dräller i pyjamas är jag, fast till mitt försvar kan jag säga att jag är den enda som varit ute i dag - jag har rastat hunden i pyjamas), sett Trolltyg i tomteskogen två gånger och snart lagt ett trehundrabitarspussel med Vasaskeppet på.

För första gången någonsin har jag inte en tillstymmelse till tanke på några nyårslöften - jag kan väl inte bli hur fantastisk som helst, det vore för mycket av det goda och jag skulle bli odräglig. Däremot kanske jag borde tänka på att blogga lite aktivare, såja, nu var den tanken tänkt. Få se vad det blir.

Men gott nytt år - nu ska jag göra en kraftansträngning och vittja fudgeburken.