lördag 30 mars 2013

Påsk versus jul

När jag var liten kunde jag inte förstå att pappa föredrog påsken framom julen. Nu förstår jag honom precis.

Vädret: bra påskväder är trevligare än bra julväder. Längre dagsljus, fina vintervidder eller gräs och krokus på påsken, fina vintervidder på julen. Om vädret är dåligt är det inte så stor skillnad mellan jul och påsk förutom mer och längre dagsljus på påsken.

Maten: jag älskar lamm. Skinka är gott men inte lika bra som lamm. Ägg är jättegott, speciellt à la faster Amanda. Sill och rom kan man äta båda helgerna. Och jag gillar faktiskt memma.

Förväntningarna: färre förväntningar, mindre stress i påskatider, speciellt inför. Visserligen gillar jag att julhandla och slå in paket, men förr eller senare tar inspirationen slut och det blir tråkstressigt.

Musiken: julmusiken är mer men påskmusiken är bättre. Jag firade skärtorsdag hos mamma och pappa, åt raclette och lyssnade på Matteuspassionen i radio. Jag älskar julhymner och carols, så de kan nästan mäta sig med Matteuspassionen. Nästan.

Lediga dagar: påsken ger fyra lediga dagar varje år. Julen innebär pussel och ibland inte särskilt mycket ledigt.

I går firade vi hos Simons föräldrar och det var en fin dag. I dag ska jag lära Nora cykla, läsa ut For whom the bell tolls (äntligen, den är rätt seg) och umgås med goda vänner. I morgon gör vi inget alls förutom eventuellt badar i vår mysiga gårdsbastu. På måndag påskkalas hos mina föräldrar. Och sedan är det april!

onsdag 27 mars 2013

Kyss av eld

Ibland händer det att en oskyldig godnattpuss blir en kyss av eld. Om man råkar vara gift med en chilihead.

onsdag 20 mars 2013

Hjälp - vår unge slääpar!

Både Simon och jag är från huvudstadsregionen och talar någon sorts standardfinlandssvenska, vad det nu är, utan att för den delen tala med Helsingforsstackato. Och nu har vår dotter rört sig åt dialektalt motsatt håll och har börjat slääpa på vokalerna. Hon praatar alltså i stället för att praatta. Det låter så fånigt, och det skulle jag aldrig tycka om det var fråga om någon annan. Men nu när det är mitt eget hjärtegull, någon som borde se mig som sin språkliga förebild och därför borde vilja låta som jag, tycker jag bara det låter tillgjort. Hon har visst hittat mor språkvetarens ömma punkt. Och mor språkvetaren tycker, innerst inne, att juniors språkliga revolt är rätt förtjuussande.

Hjärnmos

Vi hade institutionens forskarseminarium och det var min tur att presentera vad jag håller på med. Det blir mindre och mindre "det här tänker jag göra" och mer och mer "det här har jag gjort". Seminarierummet var fullt med folk. Hur jag skulle avgränsa mig i dag klarnade för mig ganska sent, och jag fattade ett beslut som var ganska tidskrävande att förverkliga, det vill säga jag plockade ut en mängd citat som jag lyfte in i min power pointpresentation och varvade dem med utdrag ur styrdokument för att illustrera attityderna till svenskan på olika nivå av universitetet och hur man på olika nivå tolkar och tillämpar styrdokumenten för att få den flerspråkiga verksamheten att gå ihop.

Jag jobbade elva timmar i går, gick på teater och kom hit svintidigt för att bli klar och gick in i salen utan alltför många minuter till godo. Och sen tog det en evighet för datorhelvetet att starta.

Men summa summarum - rummet var fullt av folk som sysslar med språkpolitik och språksociologi, kolleger både från universitetet och från institutet för de inhemska språken. De ställde intresserade och uppmuntrande frågor som fick mig att tänka ett extra varv på alla de olika teman som ska ingå i min avhandling. Eller fick mig att vilja tänka på dem, bara jag har återhämtat mig lite.

Sen gick jag på lunch med ett gäng av de värsta språknördarna. Att presentera min forskning gör mig klokare: Och tröttare.

Den tacksamma blicken

Jag var tvungen att gå upp i ottan för att förbereda på jobbet, och kom hem sent i går eftersom jag var på teater med mamma. När jag tittade till lilla älsklingen märkte jag att hon kissat ner sig, så jag hjälpte henne på tuppen, bytte till torr pyjamas och bäddade ner henne bredvid hennes snusande far. Innan jag lämnade henne såg hon på mig på exakt samma sätt som hon gjort sedan hon var baby: med en lugn, trygg och tacksam blick.

Inget i världen är lika fint och viktigt som att sköta om min älskade unge och se till att hon har det bra. Hon återgäldar det hundrafalt genom att vara ljuvlig, och jag är naturligtvis tacksam över att hon belönar oss med att växa, utvecklas och må bra. Jag skulle vara tacksam för henne även om hon inte mådde bra, och är medveten om lyxen i att ha ett friskt och lättskött barn.

tisdag 19 mars 2013

Över hundratusen

Jag hör ju inte ens till gruppen människor som i första hand påverkas av en könsneutral äktenskapslag, men är ändå rörd över att så många människor med en röst sagt att de tycker det är viktigt att vilka som helst två myndiga människor som inte är nära släkt får gifta sig med varandra på samma villkor. Vi firar Minna Canth-dagen, jämställdhetsdagen i dag, om vad är väl ett bättre sätt att fira den på än med ett lavinartat framgångsrikt medborgarinitiativ för en jämlik äktenskapslag.

Femtio tusen sprack!

Klockan halv tre skrev den femtiotusende medborgaren under initiativet till en könsneutral äktenskapslag. Det gick på fjorton och en halv timme. Visserligen lever jag i en it-bubbla bestående av folk som tänker som jag, på det stora hela, men jag tror och hoppas att riksdagen röstar klokt. Vet någon hur länge det tar innan frågan kommer upp på riksdagens agenda?

Det har varit spännande att sitta och följa med sifferutvecklingen och nu är målet alltså nått. Dags att jobba lite nu.

Medborgarinitiativ - vilken seger!

I Finland gäller att om 50 000 medborgare tar initiativ till ett lagförslag måste riksdagen ta upp det till behandling. Lagutskottet med ordförande Anne Holmlund beslöt i vintras med en knapp majoritet att inte behandla förslaget om en könsneutral äktenskapslag, och de senaste veckorna har en internetkampanj förberetts. Man kan gå in via nätet och logga in med sina bankkoder och understöda förslaget, och medborgarinitiativet för känsneutral äktenskapslagstiftning öppnade i dag. När jag stödde initiativet före nio i morse hade drygt tiotusen medborgare undertecknat. Nu är vi uppe i 46 802. Varje gång man laddar upp sidan har antalet ökat med flera hundra. Snacka om jordskredsseger för alla som tycker att äktenskap är äktenskap oavsett kön. För alla som tycker att "registrerat partnerskap" låter som ett hån.

I dag är jag extrastolt över att vara finländare.

Nu är vi 47 158.

måndag 18 mars 2013

Makt över kosmos

Det kan hända att det är mitt fel att det snöar igen. Nora och jag åkte till shoppinghelvetet, och det kan väl hända att jag gick och köpte vårskor åt henne. Jag har nämligen makt över kosmos, men den har sina begränsningar, den där makten. Jag kan framkalla köld, mörker, snö och storm om jag längtar sommar tillräckligt hårt. Men sommar kan jag inte framkalla: jag längtar nämligen aldrig någonsin vinter. Aldrig. Någonsin. Särskilt inte nu.

söndag 17 mars 2013

Ovälkommen repris

För nästan ett år sedan, i maj eller juni i fjol, experimenterade lilla älsklingen med xylitoltabletter och vaknade med sängen full av skit. Nu tyckte hon det gått alltför länge sedan sist, så hon tog en liten repris på det. Om jag gömmer de jävla pillren kommer jag att glömma dem, så hon får vackert lära sig att hålla sig till två åt gången, efter varje måltid.

Och kattfan fortsätter bajsa under Noras staffli. Lägger man papper där bajsar han under pappret och trampar in det ovanpå. Vart jag än vänder mig ligger någons bajs där och väntar på att bli uppstädat. Det bästa med mitt jobb är att alla där är rumsrena. Åtminstone bokstavligt talat.

Fakta om papper

Denna soliga södag har jag funderat på papper, och vem som uppfann A4-formatet. Eftersom min man inte visste konsulterade jag internet och blev klokare - jag älskar internet och wikipedia.

A-serien togs fram redan efter franska revolutionen i samband med att SI-systemet utvecklades. Man (inga namn nämns) ville ha ett enhetligt pappersformat där alla format kan åstadkommas genom delning, och man valde formatet 1189 x 841 mm, vilket utgör en kvadratmeter. Det är A0. Delar man det fyra gånger får man A4. Formatet slog inte igenom på allvar utan föll i glömska, men togs till heders igen 1910 då nån tysk ville ha enhetligt papper och så småningom fick världen med sig.

Nu har jag nördat nog och går ut i solen. Nora och jag ska samla kvistar och bygga en fågelholk som får påskpynta vårt hem.

fredag 15 mars 2013

Påskmåne

Direkt efter mitt senaste gudsförnekande måste jag ändå hylla Bach, och hans Matteuspassion, som i dessa tider ofelbart börjar spela i mitt huvud. I mitt barndomshem hörde Matteuspassionen i radio till skärtorsdagstraditionen och jag tror den hörde till traditionerna också i det hus där jag nu bor, som är min pappas barndomshem. Säkert lyssnade farmor Ingeborg och farfar Sven på den i radio och förde intresset vidare till sin son Henrik, som fyller 69 år i dag. De träffades i Helsingfors oratoriekör när de var så pass gamla att de kanske redan försonat sig vid tanken på att de inte skulle bilda familj.

Själva har Simon och jag, som visserligen inte träffades i kören men ändå sjöng ihop i studentkör i många år, haft förmånen att få sjunga Matteuspassionen hela två gånger, senast i fjol. Då spotifierades den friskt härhemma och Nora kunde be oss spela satsen Wozu dienet dieser Unrat och andra favoriter. Jag testade positivt med Nora på toaletten i Tempelplatsens kyrka när jag var på väg att lyssna på Matteuspassionen med operans kör. Den var också förlossningssoundtrack senare samma år. Odödlig musik till en bra berättelse. Kommt ihr Töchter, den första satsen, är min favorit.

Nackdelar med att ha påve

Jag tycker alltid det är kul att läsa hur folk har hittat till min blogg. Någon har googlat "Nackdelar med att ha påve" och förhoppningsvis hittat svaret här. Alltså för mig är nackdelarna med påveriet helt jävla uppenbara men here goes: religion är vidskepelse och man kan inte plocka russinen ur Bibeln. Och enda orsaken till att det överhuvudtaget finns kristna är att de plockar russinen ur Bibeln. Så de väljer att följa de stycken som passar dem och säga att resten nog inte var bokstavligt menade. Och så avstår de från det de klarar av att avstå ifrån.

Jag är ateist och vet ni vad som är så prima med ateismen? Det enda den kräver, och då menar jag verkligen kräver, att jag ska avstå ifrån är religion. Easy peasy.

torsdag 14 mars 2013

Trött på mig själv

Jag hade all skrivtid i världen i dag. I stället slösurfade jag och åt pizza med Mats och Basse. Det senare var visserligen klokt: jag älskar killarna på soc & kom. Och tjejerna, men det ingen av dem jag studerade med finns kvar så det handlar om nyare bekanta och inte gamla studiekompisar.

Sen gjorde jag i ren desperation en slutspurt som lämnade arbetsbordet i ett sådant skick att jag inte borde behöva en lika lång startsträcka i morgon, men jag är sur på att jag gjorde så mycket onödigt i stället för att antingen jobba eller i så fall packa ihop och gå och simma eller promenera i stället.

Fast å andra sidan kanske detta behövdes för att ladda upp inför bra skrivdag i morgon. Men ändå - voffor gör hon på detta viset?

Porrmaskdödaren




Är det bara jag som får obehagliga associationer till av svarta latexglänsande pormaskdödaren som görs reklam för överallt på nätet? Har ingen lust alls att testa den.

We are not amused

-21 grader i morse och jag glömde min tågroman hemma.

onsdag 13 mars 2013

Två timmar i veckan

Jag försöker insistera på två oavbrutna timmar egen ledig tid ensam hemma varje vecka, och det är ganska svårt. Jag får insistera varje gång. Alla våra jämställda ideal till trots faller det sig inte naturligt för Simon att engagera sig med Nora utanför hemmet utan initiativet blir så gott som alltid mitt, och de senaste gångerna Simon och Nora varit på barnbio eller pysselkväll på Dickursby bibliotek har det sammanfallit med att jag har haft något kvällsknäck.

Jag minns alltså inte när jag senast hade huset och huvudet för mig själv, det har hänt kanske en gång sedan i julas, och det börjar kännas som att det är dags. I går var jag visserligen tvungen att gå från jobbet före lunch på grund av en extremt sällsynt anfall av migrän men det gills liksom inte - det är inte kvalitetstid när man har ont i huvudet och inte kan se ordentligt. I morgon kommer stora älsklingen hem och då tänker jag bunta ihop honom med lilla älsklingen och skicka bort dem och vara hur jävla självisk som helst.

Anu Silfverberg och morskortet

Min kollega skrev på Facebook att hon läser Anu Silfverbergs Äitikortti (Morskortet, Mammakortet) och jag blev nyfiken och googlade boken. Silfverberg är kolumnist i Helsingin Sanomat och en av våra skarpaste jämställdhetsdebattörer, en person jag associerar med sunt förnuft och åsikter som liknar mina (givetvis). I förlagets sammanfattning av boken står att Silfverberg bland annat argumenterar för att moderskapet inte förändrar oss och att det bara finns själviska skäl för att skaffa barn. Eftersom jag håller med dessa påståenden kommenterade jag boken på Facebook och fick höra att boken av många uppfattas som väldigt provocerande.

Med titeln syftar Silfverberg på morskortet som en del kvinnor anser sig ha rätten att spela för att göra slut på eventuell saklighet i en diskussion och i stället spela slentrian, klichéer och stereotypa uppfattningar. Typ: det där kommer du att förstå när du själv blir morsa.

Och det är så mycket jag känner igen i hennes resonemang! Här ser man en intervju med Silfverberg, och på slutet talar hon bland annat om det svarta hål som moderskapet för många innebär. Jag minns när jag väntade Nora hur den annalkande förlossningen kändes mer och mer som att gå in i ett svart hål och inte alls veta vad som väntade därinne - bara för att inse att det svarta hålet inte fanns. Jag var inte rädd för det, det var inte därför jag upplevde det som svart, utan bara för att jag inte alls kunde se hur livet därinne skulle se ut, vad jag skulle få för ett barn och hur det skulle påverka mig. Och sen föddes barnet och på andra sidan förlossningen fanns hennes far och jag - och hon givetvis. Och jag var som förr, hennes far var som förr och världen hade inte slutat snurra utan "bara" berikats med en alldeles ny, fantastisk liten medborgare.

Och innan hade jag hört så mycket om att "nu får du aldrig mer sova" och "nu får du aldrig mer gå på bio" och "du kommer att få gröt på hjärnan" och "du kommer att vilja göra helt andra saker och umgås med helt andra människor än innan". Och jag tycker alla ovannämnda påståenden utom det första är elakt förtal: att förvänta sig att moderskap, emot min vilja, ska göra mig till en idiot är att förringa mig och andra morsor som utan problem lyckats hålla kvar greppet om sig själv trots att deras liv berikats med en ny familjemedlem.

De föräldrar som har barn som inte sover har min fulla medkänsla och dem hjälper det ju inte dem att det finns barn som faktiskt sover, men jag tycker också det är lite illvilligt att skrämma upp folk på förhand - jag menar, rädslan för att få ett barn med små sömnbehov och orolig sömn har väl aldrig ändå på allvar hindrat folk ifrån att vilja ha barn. Åtminstone inte ett första barn.

Sedan verkar det som om en hel del morsor gladeligen går med på att låta sina liv förvandlas och på sätt och vis förminskas i och med moderskapet, men jag tror att det till en del handlar om tankelättja och att använda barnen som en ursäkt för att slippa engagera sig, delta och se över sitt liv. Man kan läsa böcker och dagstidningar, gå på utställningar och ha ett socialt liv utanför babycaféer om man har ett normalfriskt barn och tycker det är viktigt för en.

Men det vitsigaste med intervjun med Silvferberg är att de morsor hon häcklar mest är morsorna som gör som jag gjorde. Jag utmålas som en karikatyr i hennes essäsamling (åtminstone baserat på intervjun med henne i länken ovan) eftersom jag helammade, vi samsov och jag i rätt hög grad körde med tygblöjor och bärsjal. Nora tog aldrig napp. Och vi tillhör en akademisk medelklass. Mest förklarar jag mig med lättja: jag tyckte det var svinpraktiskt att amma och samsova, och kunde inte riktigt försvara det enorma blöjberg som en unge producerar under sitt första år. Och det kan jag faktiskt bjuda på - och tycker fortfarande, fortfarande utan att ha läst Silfverbergs provokativa bok, att den är ett välkommet inlägg i föräldraskapsdebatten.

Lite som ett lotteri. Fast tvärtom.

Jag försökte förklara för lilla älsklingen vad jag jobbar med och hur man doktorerar. Lånade orden av en kollega: jag skriver en bok och när jag skrivit min bok får jag en hatt. "Lite som ett lotteri?" undrade lilla älsklingen och jag insåg att det är både lättare och svårare än lotteri: här kan jag ju faktiskt påverka utgången. Men om utgången för ett lotteri är gynnsam kommer man ju lätt undan. Jävligt lätt undan.

Sedan frågade hon hur hatten ser ut och jag försökte efter bästa förmåga förklara att den är svart och lite skrynklig. Nora tyckte det lät som en rätt dålig affär. Vuxna gör så konstiga saker. Fast på sista tiden har jag haft störtkul i min forskarkammare: inte bara börjar bitarna falla på plats, utan jag börjar också se rätt spännande mönster både i och utanför materialet. Och när man är nåt stort på spåren är det ju hur spännande som helst att forska.

Det verkar som om jag håller på att bli dam för min hatt.

tisdag 12 mars 2013

Respit till nästa veckas torsdag

Jag ger vintern nio dagar till: till vårdagjämningen må den nu hållas. Men jag svär - om den inte ger med sig då tänker jag börja värma upp den här jävla globen själv. Sign. Fetless

måndag 11 mars 2013

Kanske kräket har ett samvete

Vår sista katt har varit sällsynt ljuvlig i dag. Visserligen jamade han upp mig i ottan för att han skulle ut och, hoppas jag, skita, men annars har han varit kelig eller ute och när Nora och jag läste godnattsaga gjorde han sig en trevlig liten grop åt sig mellan Nora och mig och låg där och puttrade och spann.

Det mest irriterande är att de gånger han vill gosa, vanligtvis mitt i natten, trottar han in sig i ansiktet på mig eller trampar kärvänligt med klorna som på sin höjd tilltalar Ithma Hoah, Povel Ramels skinntorre självplågare. Och nu har alla Ramelfans inklusive jag själv Ithma Hoah på hjärnan - jag ber så mycket om ursäkt.

Nåväl, kvällen har ägnats åt att tillgodose och förekomma Guy-kattens alla tänkbara behov. Så är det nåt som förstör min nattsömn i natt är det sannolikt bara Ithma Hoah. Och det har han gjort förr. Sicken en påflugen melodi.

söndag 10 mars 2013

Findus och andra katter

Findus är den sagofigur Nora påminner om allra mest. Storögd, slank och smidig är hon, och kvick, otålig, klåfingrig, livlig och pigg på upptåg. Envisas, utmanar, busar och kör sitt eget race. Inte den sämsta av figurer att likna.

Och nu har vi varandra på tumis denna vecka, för far i huset har dragit till fjälls med jobbet. Vi har haft en fin dag, men jag trodde att simskola skulle fungera som nedåttjack, men tvärtom blev effekten rena amfetaminet. Så mellan matlagningsvarven har jag fått avstyra ett dussin katastrofer och minimera sviterna av ytterligare ett tiotal.

Vår sista katt, herr Guy-katten som ofelbart brukar bete sig som en röv när Simon är borta, har också utmärkt sig och smetat ut sitt bajs på Noras golv och täckt in det med vårt finaste robotkollage. Samt stulit fiskpapper ur roskis och smetat (jag har någon gång hört att katter är renliga djur men det måtte ha varit i någon synnerligen förskönande kattreklam) ut fisksaft på köksgolvet.

Fröken Findus föreslog lakoniskt att någon borde döda kattfan så att hon kunde få en hund. Jag svär på att jag inte satt sådana griller i huvudet på henne (väl?), men tycker onekligen att hon har en poäng.

lördag 9 mars 2013

Thailand schmailand

... eller surt sa räven om rönnbären. De kära vännerna åker på bröllopsresa till Thailand i morgon. Själva ska vi kanske åka till Stockholm på ett par dagar i slutet av april. Nåväl, jag tänker inte dra till med favorithatklychan "man kan inte få allt" för den är både klyschig och osann. Man kan faktiskt få allt, om man a) önskar sig bra och kloka saker, b) har jävligt god tur och c) jobbar målmedvetet och anstränger sig. Det tröstar visserligen föga när jag drabbas av otur, men jag försöker påminna mig om allt jag faktiskt fått, och det är faktiskt väldigt mycket. Och man får inte nödvändigtvis allt genast, eller på det sätt man planerat.

Dessutom är det lätt att glömma att vi faktiskt var på solsemester i Spanien så sent som i augusti. Fast efter denna maratonvinter känns det som det är rätt länge sedan jag varit ordentligt varm. Och att jag faktiskt älskar Stockholm i april, oavsett väder. Fast naturligtvis lite mer om solen skiner på körsbärsträden i Kungsan. Och att det faktiskt är jag själv som velat doktorera, och tillräckligt ofta faktiskt vill det fortfarande. Och på det existensmaximum min lön kommer att kännas som när jag disputerat, oavsett var jag får jobb.

Och det är inte alls svårt att bli glad av tanken på H och K och T under palmträdens skugga.

Lycklig resa, kära vänner, och tack för ett fint tvåårskalas. Nästa år är det vår tur, då åker vi till Malaysia schmalaysia om inga katastrofer inträffar.

Några riktigt bra böcker

Det skrivs så mycket bra böcker på svenska i Finland just nu. Jag började på Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan i måndags och har knappt kunnat släppa den efter att den högg tag i mig på första sidan. Den är ruskig och superbra med trovärdig dialog på dialekt - jag önskar att jag bara kunde pausa resten av mitt liv för att få läsaläsaläsa. Sedan hade jag förmånen att få språkgranska Hannele Mikaela Taivassalos vampyrroman Svulten som flörtar med den gotiska skräckromanen som genre och är mycket bra. Den har en vacker art deco-pärm och Taivassalo har skrivit in sig själv i en kameoroll vilket jag tycker är kul. Det finns också en festlig inbrottsscen i boken, och väl beskrivna Helsingforsskildringar.

En tredje roman jag rekommenderar är Johanna Holmströms nyutkomna Asfaltsänglar som handlar om det konfliktfyllda förhållandet mellan mor och dotter där den finländska modern konverterat till islam och är strikt troende, medan dottern kämpar med de fördomar och den rasism som möter ungdomar med en annan hudfärg. I bakgrunden sitter en pappa med utländsk bakgrund och ett betydligt mer avspänt förhållande till sin religion. Holmström är påläst och man lär sig mycket om islam och konvertiter samtidigt som romanen innehåller starka beskrivningar om unga kvinnors vardag.

Ulla-Lena Lundbergs Is har jag inte läst än.

Jag önskar mig ett parallellt liv som jag kunde ägna åt läsning och Arbiskurser.

torsdag 7 mars 2013

Sådant som gör en mållös

I dag finns bakelsegrejen i HBL, den där jag och några till får komma med vårt förslag på en bakelse till internationella kvinnodagen. Min heter smockaruta och är en marsipandröm med jordgubbs- och grönpepparmousse i och en höjd näve på och jag citerade Märta Tikkanen och tycker meningen "Älska mig mindre, tro på mig mera. Behåll dina rosor!" sammanfattar min syn på kvinnodagens betydelse.


Sen fick jag mejl från Märta Tikkanen som sett bakelsen och läst texten och tyckte bakelsen var underbar och hon hoppas något bageri nappar på idén och sätter den i produktion. En hel massa annat fint skrev hon också, och nu är jag så till mig att jag inte kan jobba.

Vad generöst att ge sådan respons - och nu tycker jag hon är ännu större än jag tyckte förut.

måndag 4 mars 2013

Debatt på internet - ett svart hål

Jag har precis kommenterat en artikel i Vantaan sanomat om att Vanda behöver anställa fler svenskspråkiga. Som man kunnat ana dök det omedelbart upp ett antal kommentarer om att visst, vi tar pengar från barnomsorgen om vården så vi kan finansiera detta viktiga daltande med den privilegierade minoriteten.

Min kommentar går ut på att jag i sakliga ordalag klargör språklagen för dem som klagar på felaktiga grunder: alla kommunalt anställda behöver inte kunna betjäna på svenska, men kommunen måste ha en strategi för att försäkra sig om att utbud och efterfrågan möts så gott som möjligt. En strategi sparar kommunen pengar, för då kan man kanalisera svenska kommuninvånare och deras ärenden till dem på kommunen som kan svenska. Det blir färre missförstånd och fler nöjda kommuninvånare. Och svenskan är givetvis bara ett i raden språk som behöver en strategi.

Efter att ha hållit andan och konsulterat en kollega skrev jag under med mitt eget namn. Det finns ingen annan som heter som jag. Jag har inte hemlig adress. Och med alla hatiska dårar därute undrar jag vad som ska hända nu. Samtidigt anser jag att jag framstår som mer trovärdig om jag vågar stå för vad jag skriver. Det är viktigt att vi som har rätten på vår sida och vill fortsätta ha den vågar visa vilka vi är. Om dårarna vågade visa vilka de är skulle det finnas färre dårar. Och språkfrågan är i vissa kretsar synnerligen inflammerad.

Jag är supernöjd med vårt dagis och det barnkulturutbud som kommunen erbjuder. Jag är mer än nöjd över att jag fick sköta mina jordvärmeärenden på svenska och så här gick det till: jag skickade in blanketten som krävdes på svenska, följande dag blev jag uppringd av henne som skulle sköta mitt ärende. På svenska. Det handlar som sagt inte om att alla ska kunna, men om att personalen ska veta vad de ska göra och vem de ska vända sig till när svensk service efterfrågas.

Lagen säger att kommunen är skyldig att betjäna på svenska men även att kommunen har rätt att betjäna på andra språk om den så vill. Heja språkstrategin! Visst vore det bra om de kommunalt anställdas språkkunskaper och -vilja fanns samlad någonstans så att fler språkminoriteter kunde få det jag blir så hjärtans glad och tacksam över att få.

Ibland har man tur!

På vägen till jobbet i dag, då jag brottades med gympa- och lunchkasse och yogamatta, fick jag ett mess om att yogan är inställd i dag. Nästa vecka kan jag inte gå och för två veckor sedan var den inställd på grund av sportlov.

När jag kom fram till kontoret och skulle packa upp lunchen insåg jag att min gympa- och lunchkasse faktiskt bara var en lunchkasse. Ska man prompt glömma gympakläderna var i dag en bra dag att göra det.

lördag 2 mars 2013

Lågpresterande

I dag har jag hållit en låg profil. Det har hela familjen, faktiskt. Jag glömmer ibland bort hur man gör inget särskilt och samtidigt som det är ganska tråkigt är det mycket välgörande och skönt att lalla runt och inte ens orka läsa.

Anders Larsson lärde mig begreppet "inre tempo" och menade att vi har olika inre tempo och i vissa situationer kommer bäst överens med såna som har ett liknande inre tempo som man själv.

Jag som gärna vill vara lite av varje anser att jag även på denna punkt känner mig som båda - både långsam och snabb. Fast innerst inne är jag nog långsam och måste få ha tid att tänka. Får jag inte det blir jag dum i huvudet, splittrad och ytlig.

fredag 1 mars 2013

Wordfeud

Jag har aldrig varit något vidare på Alfapet och har länge varit rena walk over-segern i Wordfeud. Så småningom börjar jag lära mig och bjuder kanske på ett visst motstånd, men räknar mig fortfarande till noviserna. Och jag går faktiskt inte med håven - jag är betydligt sämre än en korsordsnörd i språkbranschen rimligtvis borde vara. Fast nu har jag faktiskt spöat min syster ett par gånger, och det känns bra. Mitt nick är Tambursdraken, om någon känner för en omgång.

Dit for det!

Stipendieansökningar ivägskickade. Jag har ägnat de senaste två dagarna till att rådbråka min hjärna och bearbeta min forskningsplan bortom igenkännlighet, och jag tror att det egentligen gjorde gott för avhandlingen att jag på allvar tänkt igenom syfte och struktur ytterligare en gång. Men kul var det inte - alltför mycket står på spel. Men det var sista gången jag ansökte om helårsfinansiering, är det tänkt. Förutsatt att någon vill ge mig pengar, förstås.

I stället för att gå på ett möte som jag har en mycket lös koppling till skulle jag vilja äta pizza och dricka ett gott glas vin. Det får bli en kompromiss: först möte, sedan pizza. Utan vin men med brie och valnötter. På Pompei i Kronohagen som har stans bästa pizza.