fredag 21 november 2014

Mitt stora barn och hennes sentimentala mor

Nora har fyllt sex och gått i förskolan i fyra månader. Hon går och nynnar på "Julen är här", för den övar de inför julfesten. Jag är inte mycket för smörig svensktoppmusik och att den doftar glögg och pepparkaka gör inte den bättre, snarare tvärtom. Ändå kommer jag på mig själv med tårar i ögonen när hon sjunger.

När blev hon så här stor? Tidigare år har det varit den infantila dagisversionen av Luciasången ("... Då kommer någon där, jag vet nog vem det är! Sankta Lucia" osv), nu sjunger hon vuxensånger. Inte med de mest poetiska ord i världen, men jag inser att "den som har frusit och gått vill i världen" bland annat är jag, och orden talar till mig. Mer än ord om kungar som böjer knä inför nyfödda mirakel.

Men även om det äger sin riktighet att november letat sig in i märgen på mig och bara kan motas med rörelse och dubbla täcken, känner jag också att jag återfunnit vägen. Jag vet inte vart den leder, men jag kan se en del av den framför mig. Jag ser alldeles tillräckligt långt.

lördag 8 november 2014

Min 37-åriga kropp och min splitternya kalender

Det senaste året, eller de senaste åren, vad vet jag, har satt sina spår. Jag tappar hår, och jag har en lite oklädsam vertikal rynka mitt i pannan som jag inte känner igen. Jag är inte nitton längre.

Jag är tacksam över att inte vara nitton längre, men hoppas samtidigt verkligen att de där rosenkindade nästansjuttioåringarna som mina föräldrar hänger med, de som påstår att de lever sin bästa tid, har rätt. För det är ju jävligt trist om min höjdpunkt tillsvidare, de där åren kring trettio då jag hade trettiårskrisat färdigt, var klar med min examen och fick mitt barn, visar sig vara den sista höjdpunkten.

Jag kan försona mig med att det där var Höjdpunkten med stort H, guldåldern och åren jag alltid kommer att nostalgiskt se tillbaka på. Men ett par höjdpunkter till tycker jag livet skulle kunna bjussa på och gärna snart - man vet ju inte hur länge man får hänga med i den här världen.

Jag köpte en ny insats till min kalender i dag. Den nya tideräkningen börjar redan på måndag. Min egen disputation hör till det jag hoppas kunna skriva in någon gång hösten 2015. Hoppas disputationen får sällskap av många andra trevliga anteckningar.

torsdag 6 november 2014

Bad bra day

Min behå retas. Den ena metallbygeln leker tittut och sticker mig i bröstet, mellan brösten. Min erfarenhet säger att det inte går att rädda den: alla försök till att tråckla ihop hålet leder bara till att den vassa rackaren bara hittar en annan väg ut när den en gång fått smaka friheten.

Trist, för det var en lyxbehå. Numera får jag vackert lov att handla lågprisunderkläder, åtminstone tills avhandlingen är klar och jag har jobb. Med doktorslön. Då ska jag minsann ha doktorsunderkläder.

Men i dag får ni vara snälla med mig. Med en retsticka närmast kroppen behöver jag inte ytterligare provokation.