fredag 30 september 2011

Mig lurar ni inte

Det må vara 20 grader ute men mig lurar ni inte: hösten är här. Mitt säkraste tecken är att Guy-katten har börjat skita på Noras nymålade golv igen. Ni ska veta att kattskit är den pikantaste inredningsdetaljen år 2012. Vi är avantgardister vi.

År 2013 blir det inne med kattskinn på golven. Jag kan knappt bärga mig!

Obligatorisk nolldag för alla som behöver det

Jag skulle vilja införa en obligatorisk nolldag varje vecka: en dag då man hinner med det där som man inte hinner med. Plocka strumpor under soffdynorna, pilla sig i naveln och äta praliner. Träna, syssla med äktenskapsbrottning, läsa, sova. Eventuella barn och krävande husdjur skulle den dagen förvandlas till älskvärda porträtt ovanför pianot. För att återuppstå i kött och blod vid femtiden så man kan äta middag och våldsgosa med dem.

torsdag 29 september 2011

Habegär

Fast eftersom ni nu frågar (kolla kommentarsmängden och inse ironin!) skulle jag ringa renoverarna och be dem ta sig an vårt kök, vårt vardagsrum och vårt arbetsrum samt gräva ut och inreda källaren och bygga en fin vinterträdgård, medan vi åker till Sydostasien, Australien och Nya Zeeland med våra tio millar.

Jag är väl inte hur altruistisk och världsfrånvänd som helst.

onsdag 28 september 2011

Lotto

Om jag (läs min man: jag har inte köpt någon rad) vinner på lotto på lördag kommer mitt liv inte att förändras märkbart. Förutsatt att han inte tar sin kosing och använder den för att förföra yngre kjoltyg, men det skulle ju vara för korkat.

Men jag har faktiskt det jag behöver. Vilken befriande insikt.

Guldstjärna

Jag var på utvecklingssamtal på dagis och hörde inte ett ord om att Nora svär. Det var väl det jag trodde - vårt språkgeni har inte bara snappat upp samtliga fula ord: hon vet också att välja sina tillfällen. Som häromkvällen när vi inte var riktigt överens om korrekt beteende vid läggdags. Jag tyckte hon skulle ligga jävligt stilla medan hon levde rövare och hade totalflipp och jag var trött och sur och ful i mun. Efter att meningsskiljaktigheterna bara hade fortsatt konstaterade hon gråtande att hon nu är jävligt ledsen.

Vad gör man då som förälder? Jag försökte inte ens hålla masken, utan fick mig ett gott skratt vilket utmynnade i ett fint samtal om ilska, trötthet, kärlek och känslor i största allmänhet. Dagis var förövrigt mycket förstående för glädjen och bekymren med ett verbalt barn. På plussidan slipper man en hel del skrik- och sparkutbrott eftersom ungen kan berätta var skon klämmer. På minussidan kan man luras med i att argumentera om precis vad som helst, också sådant som man inte skulle behöva argumentera om. Men det största plusset av alla är en unge som diskuterar, filosoferar och ger igen med samma mynt. Och ser till att morsan hålls på hal is, om och om igen.

tisdag 27 september 2011

Nu tar jag till spaden

och går ut och gräver ett litet dike. Och hoppas få känna hur bicepsen, tricepsen och alla deras släktingar och vänner sväller. I diket är det tänkt att jordvärmen ska gå: från ett 125 meter djupt hål rakt in i vårt hus.

Kanske jag har en chans ändå

att bli årets morsa. Jag gick upp för att kissa och byta om till sunkkläder efter jobbet och när jag kom ner igen hittade jag lilla älsklingen i färd med att leka marmeladlekar i köket. Och vet ni vad? Jag dömde inte omedelbart ut leken som hyss, utan frågade med vänlig röst vad hon håller på med. Och det var att fixa kalas för Simon och mig. Mycket prydligt hade hon öppnat en ask med marmelad (sylt, inte godis) och skedade upp den i ett antal engångsglas.

Jag vet vem jag kan tacka för mitt nyfunna tålamod. Blott en kvart efter att vi kommit hem, raka vägen, puttrade tomatsoppan på spisen. Ingen förbjöd, ingen blev ledsen och när marmeladkalaset var undanstädat fick vi god mat.

I Sverige heter de Middagsfrid. Inget dumt namn.

lördag 24 september 2011

Arbetsresande småbarnsmor

I mit jobb har jag rest en del. Första resan gjorde jag när Nora var ett, vilket var oproblematiskt med undantag för att jag fortfarande ammade vilket blev plågsamt - för mig, inte för Nora. Andra gången reste jag till Dubrovnik när Nora var ett och ett halvt och det blev riktigt jävligt, för Eyjafjallajökull fick för sig att kräkas medan jag var borta så mina fyra dagar blev åtta och det mådde ingen bra av. Fyra dagar går an men inte över en vecka, med så små barn. Att jag tyckte det var traumatiskt att interraila mig hem genom ett proppfullt Europa är ingenting jämfört med hjärtskärande rapporter hemifrån om en liten älskling som mer desperat för varje dag som går försöker övertyga sig själv och sin omgivning genom att rabbla "mamma kommer". Och min hemresa skulle faktiskt inte ha varit traumatisk alls om det inte hade varit för att mitt hjärta var kvar i Finland.

Inför min senaste tripp till Färöarna gav min kloka syster mig ett tips: att lämna ett litet brev för varje kväll jag var borta. I breven fick hon förutom en hälsning samlarbilder med Blixten McQueen och succén var total. När jag i början av veckan berättade att jag skulle resa bort igen tyckte Nora det var en fantastisk idé. Det här funkar givetvis inte med riktigt små barn, men med en treåring funkar breven utmärkt.

Att komma hem till sitt barn och hennes far, som har haft fina dagar tillsammans, värmer hjärtat. Och inte förrän jag ser dem igen är jag förenad med mitt hjärta igen.

När i hunnan blev kvällarna så här mörka?

Jag har varit utomlands en sväng och tycker att kvällarna har blivit sjukt mycket kortare under de dagar jag har varit borta. Vilket inte kan stämma. Visserligen är det vid höst- och vårdagjämningen förändringen går som fortast, men just precis då har också hela jorden samma längd på dag och natt. Och tre nätter i Bryssel borde inte kunna få södra Finland att kännas sjukt mörkt i jämförelse.

I Bryssel har jag varit rocksolist kompad av ett fantastiskt band från Ljubljana. Sånt gör man när man är forskare.

tisdag 20 september 2011

Beduiner

Jag såg en dokumentär om beduiner på tv i dag och blev mäkta inspirerad av deras liv som verkar vara tungt men lätt.

måndag 19 september 2011

Praktiskt

Min man har börjat blogga. Han kallar sig surpuppan. Hemsolen och Surpuppan - a match made in heaven! Det är praktiskt: för korta ärenden använder vi Facebook, för långa bloggen och behöver inte alls prata när vi ses utan kan koncentrera oss på sex.

Jag vet inte vad Blogger håller på med

men plötsligt försvann alla tidigare inlägg. Man kan öppna dem med länkarna från balken till höger, men de är inte längre radade under varann. Vem ska jag ligga med för att få det fixat?

EDIT: Om man klickar på Äldre inlägg i botten av sidan beter den plötsligt sig som vanligt igen.

Löjliga familjerna

Nu vet jag varför de är löjliga. Fru Sabel är löjtnantens hustru. Fru Melodi är musikerns hustru. Inte en enda av fruarna är något själv utan alla definieras utifrån sina män. Löjligt.