måndag 27 juni 2011

Om att vara besvärlig

För ett par inlägg sedan skrev jag om att vara besvärlig. Jag tror man borde vara lite besvärligare lite oftare. Jag menar, det är ju ändå ingen som någonsin tackar en för att man inte är en sten i deras sko.

Jag är besvärlig, trallalallala!

söndag 26 juni 2011

Än finns det krut i gubben!

Min pappa hörde våra böner och fixade ett fint midsommarväder. Fast det är nog på tiden att jag lär mig molnskingrarhantverket själv och blir gesäll så länge det finns en mästare. Vid 67 vinglar han inte direkt vid gravens rand, men man vet ju aldrig.

fredag 24 juni 2011

Kommentarer på kvinnors utseende

Vi satt och bekantade oss med den nya regeringen när min man fällde en oeftertänksam kommentar om att en av våra kvinnliga ministrar ser ut som en gris. Jag sade ifrån och påpekade att jag inte tror han hade sagt samma sak om ministern ifråga hade varit man. Jag möttes av en helt överdriven reaktion och en del okvädesord riktade mot mig (!) för att jag är så besvärlig. Hoppsan. Mäns (läs min mans) rätt att kommentera kvinnors utseende är tydligen en helig ko.

Om alltför få år kommer vår lilla älskling att vara kvinna i arbetslivet, och jag hoppas att saker ska ha förändrats. Jag hoppas man ska bli bedömd utifrån sina meriter och inte sitt utseende. För är man inte fager är det inte bra. Och ser man ut som Tanja Kampela är det inte heller bra. Och jag dissar inte henne för att hon är snygg utan för att hon byter namn stup i kvarten vilket naggar hennes trovärdighet i kanterna när man inte vet vem man talar om från en dag till en annan. Fast likväl kritiserar jag en medsyster för hennes säkert välgrundade livsval, så jag är inte ett dugg bättre själv.

Men jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna bemötas som en kompetent och professionell individ oavsett hur jag ser ut. Jag hoppas jag beter mig hyfsat professionellt, men vill få förlåtelse för de gånger jag misslyckas. Jag vill bli sedd som person och inte som en nörd, ett våp, en kossa, en tråkmåns, ett rivjärn, för kort, för ful, för högljudd eller för mesig. Jag vill slippa stämplar men ändå går jag genom livet med min egen stämpelsamling i högsta hugg.

Jag vill också bli bemött som den inkompetenta och oprofessionella individ jag är i ett flertal sammanhang, och bara vara jag. Dags för en snäll semester, tror jag.

torsdag 23 juni 2011

Tre obegripligt korkade saker ALLA barn gör

Tre erfarenheter måste man av allt att döma göra själv, om och om igen, innan man blir en rationellt handlande individ. Det ena är att kliva sönder spel- och pusselaskar, det andra är att ställa sitt vatten- eller mjölkglas precis på yttersta kanten av bordsskivan i direkt närhet till valfri armbåge och det tredje är hälla ut sina såpbubblor. Och trots att jag är medveten om riskerna kan jag inte undanröja alla tillfällen varenda gång. Och kanske är det inte heller någon poäng med det, som det nu en gång verkar som om det krävs droppar som urholkar stenen för att nöta in lärdomen att det är dumt. Mycket dumt. Eller bara jävligt irriterande. I dag var det såpbubblorna som rann ut i sanden, och våra pusselaskar börjar se ordentligt skamfilade ut.

Det här är mina tre i topp. Har ni fler?

Pappaaaa!

Min far kan skingra moln. Och jag tycker banne mig att han ska sätta igång! Allra senast i morgon vill jag ha sol. Okay? Så här har jag tänkt: en liten lat och sprallig midsommar med goda vänner, vackert väder och god mat. Lika delar jäsa på strandklipporna och fly hettan in i skuggan för att äta  och dricka läckerheter. Jag överväger att göra en namninsamling att överräcka till min far. Är ni med?

tisdag 21 juni 2011

Miljögärning

Alfamamman Peppe skriver om att begränsa antalet barn för miljöns skull. Jag har kommenterat det på hennes andra blogg, så här tänker jag inte skriva mer än att ett barn per par skulle vara en jäkligt effektiv dunderkur för moder jord. Däremot vill jag skriva om Sorttistationerna (tyvärr bara på finska), som i min mening gör en fantastisk miljögärning.

Tänk att det finns ett flertal ställen i huvudstadsregionen som tar emot problemavfall helt gratis. Det är bara att köra dit med sina tryckimpregnerade rester, det rostiga trädgårdsmöblemanget och kemikalie- och målfärgsslattarna och någon annan ser till att det återvinns eller förstörs på ändamålsenligt sätt. Det kan inte vara världens roligaste jobb, men jag är vansinnigt tacksam över att någon gör det!

De tar också emot alla de oändliga träspiror som alstras av att jag rensar i vår trädgård. Och vår gamla toalettstol för att inte tala om mängder med renoveringsavfall. Sådant kostar, men avsevärt mindre än vad det kostar att få en container transporterad till och från ens gård, och då blir avfallet inte sorterat utan allt hamnar på tippen för all evighet.

I detta avseende är jag en helnöjd skattebetalare.

torsdag 16 juni 2011

Inte helt rationellt

Jag satt och kissade i allsköns ro när jag fick ett samtal från jobbet. Min man tog samtalet och sade att det var brådskande och att jag skulle ringa tillbaka så fort som möjligt. På en minut lyckas jag måla upp ett skräckscenario där de studentuppgifter jag har poängsatt är helt fel och alla märker hur mycket jag har slarvat och fuskat och handskats ansvarslöst med uppgiften. När jag får tag i min chef visar det sig att det blivit något knas med en students uppgifter så att han fått ett poängtal som inte borde vara möjligt. Ett fel som uppstått på grund av något slags trasig telefon och som inte alls har något med mig att göra, och som tack vare alerta ögon upptäcktes och kunde åtgärdas.

Efter avslutat samtal inser jag hur typiskt mig det är att reagera så här. Jag brukar reagera rätt rationellt i de flesta sammanhang, men när det gäller vissa saker är jag livrädd för att inte räcka till. Så rädd, tydligen, att jag glömmer bort att jag ju har tagit min uppgift på stort allvar och bemödat mig om att göra ett gott arbete. Visst kan det gå fel ändå, men inte på grund av fusk och ansvarslös hantering. Inte när det gäller något så här viktigt. Varför glömde jag bort att jag hade gjort mitt bästa i minuten som gick mellan att jag fick budet om att något var fel och att jag hade kollat upp vad det var? Är det normalt att noja så här eller borde jag söka vård?

onsdag 15 juni 2011

Min dammsugare suger!

Fast inte särskilt bra. Och inte särskilt ofta. Men som redan de gamla etruskerna så klokt konstaterade: Livet är för kort för att dammsugas bort.

En som åtminstone inte kommer att dammsuga ihjäl sig.

Bubbelplast

När jag krossar sniglar med mina bara fötter känns det som att gå på bubbelplast. Det visste ni inte, va?

tisdag 14 juni 2011

Inatt jag drömde

att min cykel kom och den var ljusblå och gjord av plast. Tydligen tar jag cykelköpet på större allvar än vad som är riktigt nyttigt.

Omöjlig att vara till lags

Jag jobbar hemifrån i dag. Eftersom Nora, 2,5, börjar vara i behov av semester lät jag henne stanna hemma med mig i dag, eftersom hon visade lovande tecken på att sysselsätta sig själv med lego, Byggare Bob-klistermärken, saga på skiva och Sås & Kopp. Så fort jag hade lagt på luren med dagis brakade helvetet loss. Hittills har vi (läs Nora) hunnit ryka ihop om två muggar och en potta som inte dugt, fel färg på pellejönsens skor när vi målade vattenfärg, för liten krokodil på pellejönsens blus, lunchmaten, lunchdrycken och färgen på glaset som den felaktiga drycken serverades ut.

Jag har okay tålamod med ungar som skriker, men absolut inget om de skriker när jag vill äta. För jag har fanimig rätt att äta lunch i fred. Efter att ha kastat ut henne ur köket tre gånger fick jag nog och kastade ut henne på gården och jag tror minsann det tog skruv! När hon gråtande bad att få komma in frågade jag om hon skrikit färdigt nu och det hade hon. Av allt att döma!

Uppenbarligen funkar det inte med att lirka och vara tillmötesgående: vårt trotsmonster ger sig inte förrän hon stöter på orubbligt motstånd. Nu är maten äten med god aptit och fan själv har övergått i little miss sunshine. Och månne inta jag själv ska genomgå samma metamorfos bara junior förpassats till Fjäderholmarna. Lagd unge ligger.

måndag 13 juni 2011

Fri frakt

på allt utom cyklar är väl en god affärsidé om man säljer cyklar. I synnerhet om "gäller inte cyklar" står finstilt. Att såna rackare har jag att göra med.

söndag 12 juni 2011

Prkl

På Fallkulla gård såg vi storögda på när djurskötarna selade en häst. Hästen passade på att nafsa en av dem i sidan, varpå hon fräste åt hästen och åkallade djävulen på finska. När hon såg oss urskuldade hon sig hastigt för att hon svurit inför mig och mitt lilla barn. Jag log milt och konstaterade att vår dotter nog redan är fullärd var djävulen och hans öknamn beträffar, på båda inhemska. Och nationalordet med. Men det var ju snällt att tänka på hennes odödliga själ: den har jag aldrig kommit att tänka på själv.

Svar på frågor om min cykel

Vi beställde den på nätet: chainreactioncycles.com. De hade den inte i gult, utan i koppar, platina och gredelin. Jag beställde den här och den här. Observera att den fria frakten inte gäller cyklar.

När jag har fått cykeln ska jag se efter om jag inte behöver den här, de här och de här. Det verkar nästan så. Jag älskar internet.

Sommarens att göra-lista

brukar bestå av Borgbacken, simstadion, landet, Fallkulla gård, jordgubbssjälvplock, Borgådag, minigolf, någon badstrand och kanske en tur till Rönnskär. Det är den tolfte juni och vi har redan hunnit med Rönnskär, simstadion och Fallkulla. De två sistnämnda denna helg. Och landet förstås, men där vill vi vara många gånger. Om det här välsignade vädret håller i sig måste jag nog utöka listan. Förslag?

lördag 11 juni 2011

Jönsiga namn

Vår katt heter Guy-katten. Inte Guy. Och våra igelkottar är givetvis Guy-kottar. Det verkar som om vi för tillfället har en Guy-kott men ibland har vi flera.

Tro nu för guds skull inte att jag tycker Guy är ett vackert namn, nejvars. Det bara blev så.

torsdag 9 juni 2011

En däst igelkott

ligger på vår veranda och rapar, bredvid en halv skål med kattmat. Den har firat födelsedag med mig. Det har också Annika, Johanna, Hedda, Sabbe och Nora, men de fick lamm, sallad, glass och jordgubbar.

Och jag har fått en cykel. Eller ska få. En gul Townie med 21 växlar. Sen ska jag susa Vanda och rike runt och skaffa mig kondition, solbränna och hembygdskunskap. Lilla älsklingen tjallade redan i går kväll att jag ska få en cykel men jag trodde henne inte. Det lät för bra för att vara sant. Sen kom stora älsklingen med en bild på cykeln, där det stod:
Jag är ingenjör, inte smed
till butiken vi måste gå för att hitta dig en ...

svar: ped.

Min förra ped har jag köpt av snuten. En röd terrängcykel med herram. Jag har korta ben och slog mig jämt på den övre stången. Det är inte särskilt mycket roligare för flickor, kan jag tala om. Min gula dröm är designad som en Harley för att man ska kunna stå med hela fötterna på marken samtidigt som man ändå har lagom långt till pedalerna. Jag tror det är många blygdben, och varför inte testiklar, som välkomnar den uppfinningen!

onsdag 8 juni 2011

Var får folk all ork ifrån?

När jag kommer hem borde familjen få mat, gräset klippas, krikonbusken planteras, några sommarblommor planteras, skräp köras till tippen, tvätt hängas, disk diskas och röj röjas. Och det här är bara det som undanhåller mig från att tapetsera, måla och spackla. Jag känner folk som både hinner och orkar med allt ovanstående. Men jag som bara är människa får nöja mig med en bråkdel av hälften.

Okej, nu gör vi så här: om jag hinner med hälften, säg hänga tvätt, mata familj, plantera krikon, diska och klippa gräs, får jag - låt se nu, vad finns det för belöningar jag orkar med? Kanske en virtuell medalj. Samt en klapp på axeln av mig själv. Kul.

Det finns säker de som säger att en klippt gräsmatta, en hängd tvätt, mat i magen, ett planterat krikonträd och ren disk är belöning nog. Och det finns också de som säger pytt.

Jag vill ha ett parallellt liv

Sedan jag bestämde mig för att läsa till modersmålslärare har jobberbjudandena haglat. Nu senast var det Helsinge skola och för ett par veckor sedan Hanken. I går var det Språkalliansen och där tackade jag ja - det rör sig trots allt bara om en kurs och jag älskar, älskar att undervisa. I höst debuterar jag alltså som universitetslärare med ansvar för två egna kurser: Skriva 1 på Nordica och förhoppningsvis då Akademiskt skrivande för Språkalliansen. Och sen en kurs i språkvård och översättning på Arbis, som jag är glad över bara för att det är Arbis, en helt fantastisk instans där vem som helst kan plugga nästan vad som helst. Aj jo, sen ska jag ju skriva en doktorsavhandling. Förutom att journalisttanden också börjar värka med jämna mellanrum.

Ni stora barn som står inför att välja studieinriktning: kombinationen svenska och journalistik är oslagbar om man har verbala intressen. Ens liv räcker inte till för allt roligt som finns att göra. Och jag vill påpeka att jag ingalunda är en akademisk komet utan min bana har, som de flestas med roliga liv, slingrat sig fram och oväntade saker har dykt upp bakom krökarna. Om någon vill ha närmare uppgifter om Nordicas och Soc & koms förträfflighet - tveka inte att ta kontakt.

Min coola syster

har fått pris! Jag tycker Familjeliv är jättebra, trots det lite töntiga namnet. Till min systers försvar måste jag ändå säga att det inte var hennes idé. På lördagmorgnar talar de om tonårsproblem, hur man hanterar balansen mellan frihet och trygghet (se Yles nyhetssajt), musicerande familjer, enorma och pyttesmå familjer, regnbågsfamiljer, dyslexi och föräldraledighet bland annat. Så mycket mer än bara mamma, pappa, barn.

Och visst har hon en snygg tröja? Jag har stickat den i en av mina stickperioder som tycks komma och gå. Just nu stickar jag inget alls, utan bara läser.

måndag 6 juni 2011

Äntligen normal

Jag hade en trygg och lycklig barndom, eller så trygg som nu barndomen nu kan vara. Mina föräldrar var bra, men som barn är man alltid utelämnad till vuxnas godtycke, och alla vuxna är ju inte så kloka. I och med att jag blev vuxen kände jag mig äntligen normal. Eller lika onormal som de flesta. Som barn fanns det alltid folk som hade synpunkter på att jag var för liten, för smal, för bokmal, för kräsen, för professor eller för långsam. Det finns det säkert fortfarande de som tycker, med undantag för att jag numera är normalstor, men jag har ju mina vänner som jag litar på och som jag älskar, och de har hjälpt mig att bygga en rustning som gör att jag helt enkelt inte bryr mig om jag är för mycket eller för litet åt ena eller andra hållet. Och faktum är att jag inte gillar tanken på att vara för lagom. Det är säkert rädslan för lagom som får medelålder att låta så fult.

Det är kärleken och vänskapen som hjälper oss att bygga den rustning som gör oss mindre sårbara när det gäller de oviktiga människornas åsikter. Eller de viktiga människornas oviktiga åsikter. Det finaste vi kan göra för varandra är att stärka varandras pansar - det pansar som inte är ägnat att utestänga, utan tvärtom är en förutsättning för att vi ska kunna släppa människor nära oss. Det som gör att du är du och jag är jag och som skapar det spännande mellanrummet mellan oss och andra som kan fyllas av broar och gemenskap och som kan föra oss oändligt nära varandra. Och som förhoppningsvis kan hjälpa oss att hålla distans till sådana som inte är bra för oss. Integritet kallas det visst.

Medelåldern

När infaller den egentligen? Vi hade diskussionen på jobbet i dag föranlett av att en kollega fyllde 35. Vissa tyckte den kommer senare, andra att den är ett sinnestillstånd. I Jane Eyre, skriven på 1850-talet beskrivs Mr Rochester som inte ännu i medelåldern och då är han 35. Jag tror dessutom medelåldern inföll tidigare förr i tiden då folk i allmänhet inte levde lika länge.

Men vilken ålder kommer sen, då? Mina föräldrar är 65 och 67 och de är varken i medelåldern eller åldringar, de är bara gamla i största allmänhet. Ett ålderstecken är att mamma har börjat klippa upp godis- och andra påsar vilket min mormor gjorde på gamla dar.

I dessa Peter Pan-tider då folk inte vill bli stora är det bara att inse att tanten är död. Ni vet hon med knälånga blommiga städrockar som knäpps framtill ända ner. Vår föräldrageneration kommer att dö i jeans.

Själv älskar jag att vara vuxen och tycker att barndomen och framför allt ungdomen är svårt överskattad. Jag älskar den integritet vuxendomen medför och är stolt över mitt liv och min kropp som fyller 34 på torsdag. Stolt över vartenda år. Jag hoppas också kunna åldras med värdighet och kommer att välkomna rynkor och gråa hår den dag de hittar mig. Jaja, några rynkor har väl redan hunnit upp mig, det erkänner jag. Men 34 är faktiskt ingen ålder att krisa över. Det är innehållet i vissa år som ställer till med kris för mig, inte åren själva.

Nu bär det neråt

Det trista med att läsa ut fantastiska böcker är medvetenheten om att det nu med nödvändighet bär neråt: en lika bra bok som The book thief av Markus Zusak kommer inte att korsa min väg i rasket, är jag rädd. Det är döden som berättar en ung flickas berättelse om tiden och händelser i Nazityskland. Det är en berättelse så full av kärlek, vänskap och mod att jag mer än en gång fick tårar i ögonen. Liesel Meminger snattar böcker och lyckas gång på gång lära sig älska, hoppas och tro trots att livet, och framför allt Führern, gör sitt bästa för att jävlas. Och då är jävlas dagens underdrift. Läs den! Själv tröstar jag mig med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den är bra den med. Även om det bär neråt blir det åtminstone en mjuklandning.

söndag 5 juni 2011

Otippade matköp

Jag kom hem med rieska. Hur tänkte jag då? Jag har inte hunnit smaka än, men mitt minne av brödet är väl inte att det var så där sjukt gott. Hmm. Ska bli intressant.

lördag 4 juni 2011

Glädjande ointresse hos leksaksaffären

Jag brukar ge bra leksaker i dopgåva till barn som vi inte är faddrar till och som vi inte anser oss behöva ge minnessaker till. Då kan vi i stället lyxa till det med dyrare grejer som vi inte skulle anse oss ha råd med vanliga jular och födelsedagar.

De två senaste gångerna jag har köpt dopgåvor hos den danska leksakskedjan har expediterna varit glädjande ointresserade över vad det är för kön på barnet, utan frågat vilken typ av leksak jag vill ge dem och kommit med olika förslag. Så även i dag. Den här ungen ska få ett läckert duplostall med bil, trailer, ryttare och två hästar. Jag hoppas det ska hänga med länge.

Småbarnslogistikens fröjder

Vår dotter gör mitt liv vansinnigt mycket roligare på oändligt många sätt. Hon är ljuvlig och världens roligaste lilla kompis. Jag vet inte vad som är roligast med att ha barn - kandidaterna är många - men jag vet vad som är tråkigast. Logistiken. Nu är hon ju stor och behöver varken blöjor eller specialmat, men middagslurar måste passas och sen ska man gärna ha med sig lite ombyten och sen har ju fröken en egen vilja, och när har man inte som morsa en egen agenda? Hade jag inte det skulle jag ju för jämnan kunna lulla omkring i damens takt och beundra vattenpölar och godispapper. Och när man ska någonstans kan man lika gärna lämna av en kasse på loppis eller på soptippen eller apoteket eller what not. Fast hade jag aldrig en egen agenda vore jag nog inte nöjd med det heller. Håhå jaja. 

Lilla tröttis verkar inte sova utan det låter som om hon rullade vällingflaskan längsmed golvet medan hon sjunger "Gubben i lådan". Kanske åker vi på studentkalas utan middagslur och köper lite sommarblommor, lite sandlådssand och dopgåva på vägen hem. På måndag ska jag unna mig skoshopping helt ensam.

fredag 3 juni 2011

Jag vill jobba snabbare och bättre

och frigöra mer tid för trädgårdsarbete, jorden runtresor och tumrulleri. Jag köpte en bok hos pocketshop som heter "Fyra timmars arbetsvecka". Den handlar om hur man får kosingen att rulla in genom att jobba fyra timmar per vecka och göra roliga saker resten av tiden. Även om jag kanske inte når målet innehåller den onekligen tankeväckande experiment. Till exempel påminnelser om att (nästan) alla är ineffektiva och att det är viktigt att eliminera skräpet. Både det fysiska och det mentala. Skräpdieten - här kommer jag!

torsdag 2 juni 2011

Hemmafrudebatten

Jag kan inte förstå hur folk ens orkar bli upprörda över den där Hannusbruden och hennes åsikter. Många kloka människor har skrivit nyanserade inlägg på insändarsidorna, men nej, hon ger mig inte dåligt samvete. Personligen är jag en bättre och mer närvarande förälder som arbetande och hängiven mor än om jag hade varit hemma alltför länge. Länge leve valfriheten, jämställdheten och dagis!