måndag 31 december 2012

Tio år

I dag är det tio år sedan vi gifte oss. I stället för att bråka i köket och ställa till med lyxig frukost med champagneflaskan vi gav min svåger i julklapp men som jag var tvungen att låna tillbaka för att ha bubbel till frukost, och prinsesstårta som ratas av Simon och Nora men är ett måste för mig, ett måste jag inte ens handlat än, ligger jag i vår säng och är den enda i familjen som vaknat än när klockan är elva. Bredvid mig ligger en naken dotter som vägrade ha pyjamas, i Noras fullånga och extrabreda säng ligger Simon, dit förpassad för att han snarkar. I dag slaskar det, då var det minus 26. Vi var unga, blott 25 och 26, men Simon hade två år tidigare tillfrisknat från cancer och tidpunkten kändes rätt. Festen var fantastisk, tack till alla som medverkade, men föregicks av en del slitningar och jag svor på att aldrig gifta mig igen. Till all lycka verkar risken inte överhängande, försåvitt jag inte stryper min älskling men inte ens det har jag varit särskilt nära på sistone.

Gott 2013 önskar jag mig och världen. Tjo, hopp och kärlek, mina vänner!

söndag 30 december 2012

Om spyor och Facebook

Jag har också gjort mig skyldig till det - att dela spyor på Facebook. Men denna julhelg då det verkar kaskadkräkas både till höger och vänster är jag inte odelat förtjust i att läsa om andras vedermödor. Jag som annars är en vandrande måltavla för alla kräkrelaterade baciller har hittills förskonats trots att hela släkten trängde ihop sig i en hyrd stuga ett par timmars bilresa hemifrån och läget alltså hade varit ypperligt för VKS att slå till.

Eftersom min mage är min akilleshäl är varje kräkstatusuppdatering en påminnelse om att jag själv förskonats och det är jag givetvis tacksam för. Naturligtvis skänker jag alla spyende därute hundra medlidsamma tankar. Men nu håller jag mig borta från Bajsbook och går och spritar hjärnan och firar att jag är frisk så länge jag är det. Och den dag jag själv lägger mig som en våt fläck på badrumsgolvet lär ni inte läsa om det på Fejan.

söndag 23 december 2012

Hur man kan fira den 23

Sov till elva, läste lite i Charles Dickens A Christmas carol, åt frukost i gott sällskap och drog till Messilä där jag lärde Nora och hennes kusin skida slalom. Med moderat framgång. Nu sitter jag, nybastad, med en whiskygrogg i handen, och väntar på att Jansson ska bäras från ugnen till bordet. Visst har jag några paket som ännu saknar pynt och trots att jag försett hela Svenskfinland med julklappsrim är mina egna klappar sorgligen utan, men det räknar jag med att fixar sig under de timmar som återstår. Om ett futtigt dygn får jag paket!

fredag 21 december 2012

Snö som ser ut som konfetti

På fönsterblecket på jobbet ligger finfin snö som ser ut som konfetti i silvervita nyanser. Ovanför Helsingfors domkyrka välver sig skyar i silvergrått, de gröna kupolerna är pudrade med snökristyr och det vita bryts av ett par snöskottande traktorer i sanna nyans av gult som det Engelritade huset öster om Unionsgatan.

Själv drar jag mig för att göra den sista rycken före jul bara för att jag sen tänker lämna kontoret och det ser så kallt ut därute. I stället sitter jag härinne och fryser i rummet med nyckelpigorna som är mitt kära, kära arbetsrum. I kväll ska Nora och jag njuta av Lyrans och Akademens julkonsert och efter det äta sniglar på Sikala - en födelsedagstradition från i fjol som vi inte orkade med på Noras riktiga födelsedag. Och nu när vi ändå ska till Johanneskyrkan passar vi på.

I morgon ska jag sitta i radions rimpanel. I mitt barndomshem var rimvakan ett av de populäraste radioprogrammen inför jul, i år får jag själv bidra i sällskap med Herman von Numers och Peppe Öhman. Förr i världen var det Bosse Österberg och Maryelle Lindholm som satt där så det känns som om jag har stora skor att fylla. Jag hoppas en lagom tramsig inspiration ska slå till: de roligaste rimmen är de som lyckas överraska skalden själv och för ett par år sedan lyckades jag till min stora förvåning rimma på Horace Engdahl.

Granen är pyntad och bland årets nyförvärv finns en robot, en tiger och den kitschigaste bambi med bjällror runt halsen som går att uppbåda i hela Helsingfors. Några smakprov:


En riktigt hjärtevarm, glittrande och kärleksfull jul önskar jag er alla! Frid, fred och fröjd är mina viktigaste önskningar.

torsdag 20 december 2012

Spotifyspionage

Jag gillar inte riktigt att mina Facebookbekanta kan se vad jag spotifierar. Fast jag har ju rätt cool musiksmak de gånger jag överhuvudtaget vill ha musik omkring mig för silence is golden. Och Silence is golden är en låt ni inte kommer att se mig lyssna på.

Och precis nu när jag själv lyssnar på Christmas music from Sweden med Orphei drängar ser jag att en av killarna i parallellklassen som var tuff när vi gick i lågstadiet sitter och lyssnar på åttiotalets allra smörigaste ballader. Vi snackar The first cut is the deepest och Sometimes when we touch. Jag är hjärtinnerligt glad åt att jag kan spionera på honom med hjälp av sociala medier och veta att han lyssnar på samma smör som vi dansade tryckare till i Koskinens källare.

onsdag 19 december 2012

Pepparkakor, snögubbar och smuts

På sista tiden har det höjts en hel del ramaskrin över rasism - både påstådd sådan och verklig - bland annat för att pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg och för att Sveriges television klipper bort en scen ur Kalle Ankas jul, där julgubben ger en mörkhyad docka en "OK"-stämpel i baken, vilket Charlotte gör mig uppmärksam på.

Lika viktigt som det är att vi synar våra uppfattningar om vad som är roligt, på vems bekostnad och varför, lika farligt är det att folk spelar rasistkortet i tid och otid och gör de lösaste kopplingar till vad som uppfattas som kränkande och av vem. Som en reaktion på pepparkaksgubbarna tycker jag denna insändare är alldeles vansinnigt rolig:



Och för att förklara varför jag tycker den vita feta kränkta mannen är rolig vill jag klargöra var jag själv står i förhållande till pepparkaksgubbar och negerdockor. Och svaret är att jag är ganska oengagerad. Jag tillhör en privilegierad folkgrupp (i betydelsen att jag ser ut som genomsnittsfinländaren och att min rätt att bo och leva här i landet så gott som aldrig ifrågasätts förutom på vissa finlandssvenskhatande diskussionsforum som jag väljer att undvika för min sinnesfrids skull) som inte får några personliga magaplågor vare sig av att pepparkaksgubbar finns i luciatåg eller att de förbjuds. Tanken på att de skulle vara rasistiska har aldrig föresvävat mig, men om någon fått utstå pepparkaksskämt och tror och tycker att associationen är uppenbar är det inte min sak att ha åsikter om att bevara dem till vilket pris som helst. Personligen undrar jag snarare vad de har i ett luciatåg att göra, även om jag själv under studietiden arrangerade ett luciatåg med både lussekatt och julgran, så varför inte pepparkaksgubbar med.

Om pepparkaksbojkotten däremot är ett resultat av att någon beskäftig lärare av pursvenskt ursprung tyckt att barn med mörkare hudfärg säkert tar illa upp av att bakverk i samma färg som deras hud paraderar i luciatåget är det ju snarast barockt. Men som sagt, jag känner inte till bakgrunden och beslutet kan mycket väl vara ett resultat av att något stolpskott kläckt något om att barn med ett visst utseende inte passar som lucia men däremot som pepparkaksgubbe. Och då är förbudet inte mer än rimligt.

Negerdockan är en produkt av en försvunnen tid, liksom ordet jag precis valde att använda, och att den förpassas till redigerarens digitala papperskorg är nog snarast en bra sak. Av samma anledning som Fazers lakuflicka som jag tyckte och fortfarande tycker är en fin bild, men likväl en bild som bygger på stereotypier och förlegade uppfattningar som hänger samman med dem. Och jag förstår utmärkt väl att Fazer inte vill associeras med uppfattningar som bygger på okunskap och orättvisa maktförhållanden som fortfarande existerar men som vi har en skyldighet att försöka motverka om vi vill ha en bättre och rättvisare värld.

Nå vem är det som är motsatsen till de underprivilegierade i samhället? Jo den vita, feta mannen i övre medelåldern. Som är en lika stor karikatyr som den kolsvarta dockan med stora läppar och krulligt hår, men som är symbolen för makt, vem som får komma till tals och vilka normer som styr. Och att den feta vita mannen med makt blir kränkt över snögubben (en liknelse som jag tycker är lika knäpp som den med pepparkakorna!), som här porträtteras av en alldeles fantastiskt detaljerad gubbe som ser kränkt ut ända ut i fingerspetsarna, är fantastiskt roligt på så många plan. För att bilden är ljuvlig. För att insändaren driver med kränktheten. För att insändaren driver med att den kränkande nu är kränkt på grund av en koppling som är alldeles absurd. För att den visar mig världen på ett sätt jag inte sett förut.

Och plötsligt, under en oskyldig högläsningsstund, sticker min egen censur upp huvudet. Jag högläser boken Jimmy Knapp och Lukas lokföraren, som var min favoritbok när jag var liten. Jimmy kom till ön Lummerland i ett paket med en så slarvigt skriven adress att man inte visste vem paketet var vare sig till eller från. Han är en svart liten pojke, och när jag läser beskrivningen av Jimmy kommer jag på mig själv med att ändra orden litegrann. Jag säger inte negerpojke. Jag läser inte att Jimmy blir rädd för Lukas lokföraren för att Lukas är så svart, trots att Jimmy själv är lika svart. Jag läser inte att det är praktiskt med svart hudfärg för då syns smutsen mindre. Därför att neger inte längre är förenligt med vårt språkbruk och för att min fyraåring är för liten för att förstå varför man överhuvudtaget använt ett ord som nu anses nedsättande. Så länge hon inte ens vet om att det finns folk som tycker att en del av hennes vänner är mindre värda på grund av att de ser ut på ett visst sätt kan dessa åsikter inte påverka hennes tankar. Diskursen om att mörk hudfärg kan associeras med rädsla och smuts ska inte finnas i hennes tankevärld så länge vi kan förhindra det. Den dagen det kommer får vi diskutera det och hantera det, men ju längre hon ser alla människors lika värde som något självklart, desto starkare kan hon bli i sin uppfattning om att det är så det ska vara.

För dessvärre vet jag att hon tids nog kommer att möta andra åsikter. Bara det senaste dygnet har jag på Facebook läst två efterlysningar av en stulen hundvalp, där en viss etnisk grupp utpekas som misstänkta. Postade av människor som indirekt bekräftar kopplingen mellan härkomst och tjuveri genom att inte ifrågasätta den.

Med vårt bruk av ord och bilder förstärker vi eller ifrågasätter våra egna och vår omgivnings uppfattningar om hur världen ser ut. Och som en följd också hur världen i själva verket ser ut. Alla har vi makt att med ord påverka och förändra världen vi lever i. Det är allas ansvar att den makten används på ett sätt som gör världen tryggare, gladare och bättre i stället för skrämmande, farlig och ful.

Ändliga naturresurser

Varje år, någon gång under hösten och skrämmande tidigt, har mänskligheten gjort slut på de naturresurser den hade till sitt förfogande för kalenderåret om den vill leva hållbart och undvika att låna av kommande generationer. Ett lån som blir allt svårare att återbetala.

I år känns det som om jag gjort slut på årets hjärnkapacitet redan något tag i november. Inte så bra om man forskar. Jag hoppas jag har en ny hög med hjärna som väntar mig efter tolvslaget på nyårsnatten, för annars får jag sadla om och börja packa varor på en arbetscentral någonstans.

tisdag 18 december 2012

Grubblar, fast ej det lär båta

... över en underlig gåta: hur kommer det sig att två deciliter mjölk plötsligt känns som tio liter när de välts ut över ens kök? Nå, åtminstone blev golvet skurat. Från kant till kant.

Nästan ända fram

Hos oss är det så att energin räcker nästan ända fram men inte riktigt. Varje termin blir sista veckan före semester en plåga då morgnar och kvällar blir ett enda skrikande. Nå, tre kvällar och tre morgnar har vi kvar. Sen tar vi jullov och blir sams.

måndag 10 december 2012

Jag måste sluta beställa saker

Min post, där jag denna gång parkerat i rätt gratisruta, har 20 minuter parkering för sina kunder och 50 minuter kö. Ibland hamnar grejer jag beställer i Valintatalo, ibland hos Klasu i min R-kiosk och ibland i en obskyr liten Siwa i Simonsböle. Vad som helst är bättre än posten och varför i hunnan får jag inte bestämma själv vart grejerna åker?

lördag 1 december 2012

Tack, det är bra nu!

Det har vräkt ner snö och världen är vackert vit. Skidspår har kunnat öppnas och i morgon kommer världen att vara full av stjärtlappsbackar där snöröjningstraktorer dragit fram. Det är ljust, rent och vackert. Men vem ska man ligga med för att snökranarna ska dras åt? För jag tycker det räcker nu. För ett bra tag framöver.