torsdag 25 juli 2013

Att alltid maxa allt

Det är mycket som ska hinnas med, alltid. Litegrann vill jag fylla bilen med gamla betongplattor och bildäck och köra till tippen, och dessutom komma i kapp med tvätt, upphängning, invikning, uppackning och sedan förstås läsa Ulla-Lena Lundbergs fina roman Is. I dag var Nora hos mormor och morfar och jag hade några timmar för mig själv och i rena hetsen över att tycka att jag måste använda tiden maximalt effektivt blev det platt intet av alltihop. Jag åkte visserligen till en inredningsaffär för att titta på tyger till stolsitsöverdrag, men därefter var det stopp. Sen satt jag och slösurfade och åt körsbär.

Jag har ett behov av att alltid se till att jag vet var jag har mig själv, så till den grad att jag helt enkelt inte klarar av att tänka ut vad jag borde göra härnäst innan jag fått ladda batterierna. Å ena sidan en bra egenskap och ett effektivt skydd emot utbrändhet. Å andra sidan önskar jag att startsträckan inte alltid var fullt så lång. Eller att jag åtminstone kunde kasta mig över en njutbar roman under de lediga stunderna och inte bara sitta och stirra.

tisdag 23 juli 2013

Det krävs en by

Det krävs en by för att fostra ett barn. Detsamma gäller hundar: mina föräldrar som inte i nuläget vill/orkar ha en egen hund har lovat ställa upp med Tengil, och har välfungerande deltidsvårdnad av sin gudsons och tillika grannes hundar. När de gör långa dagar är Ada och Fia hos mamma och pappa, och de får sällskapet och motionen men slipper det dagliga ansvaret.

Något liknande har jag tänkt mig med Tengil. Jag känner rätt få i området där vi bor, bara grannarna och en del av föräldrarna på dagis. När man skaffar hund blir de bekanta fler, och det där är något jag har tänkt utnyttja.

I dag när jag var ute i trädgården och hängde tvätt hörde jag pjoskjoller utifrån vägen, och något sade mig att nu är där en valp av något slag. Jag stack ut huvudet genom syrenbusken och berättade att jag också har en valp, och dessutom en sjukt stor inhägnad trädgård (min småkusin, svenska läsare skulle väl säga syssling, har i tiderna haft kennel här i huset vilket satt spår av mindre smickrande art men staketet hela vägen runt är en definitiv fördel), och plötsligt hade vi valpen Roma och hans väldigt trevliga matte på kaffe i vår trädgård, och nu har vi bytt telefonnummer och tänker gå valpkurs tillsammans. Om jag till exempel jobbar en distansdag per vecka kan Roma komma till oss på dagis. Tengil har sällskap och Roma slipper vara ensam och matte och husse kan göra lång dag på jobbet. I motsvarande grad har vi hundvakt vid behov, förutsatt att rackorna fortsätter trivas i varandras sällskap.

Eller fortsätter och fortsätter. Dvärgschnauzern är gårdshund och Tengil vaktar. Jag tycker det bara är bra om hon ger skall när det kommer folk in på vår gård, men med att ge skall menar jag inte hysteriskt vrålskällande utan bara signal. Hittills har det gått ganska bra. Ibland har vi stått vid grinden och sett ut på gatan och hon har fått godis om hon låtit folk och hundar gå förbi utan att skälla - gatan är ju allas och den får hon inte vakta. Gäster går också ganska bra, så länge de inte är hundar. För den här gården är MIN menar Tengil. Och jag menar att det är jag som ska bestämma vilka som får komma in på gården, inte Tengil. Men innan vi fick det etablerat fick Roma på pälsen ett par gånger. Nå, ingen stor skada skedd, snart lekte valparna så härliga stod till och matte verkade inte heller alltför förskräckt, och det här kan bli början på en trevlig hundpool där vi hjälps åt när behov uppstår. I princip tar jag helst promenaderna i ensamt majestät för då hinner jag tänka (se tidigare inlägg), men ibland kan det vara kul med sällskap.

Vår fantastiska barnvakt

Hon heter Julia och är fem år gammal. Bästis. De härjar på i övre våningen och jag får tid att tänka.

måndag 22 juli 2013

Min dotter gör mig dum i huvet

Jag är ingen magisk supermorsa som kan hålla ordning på allt. Jag vet inte om såna ens finns, de flesta jag känner är väl rätt normaltankspridda, även om jag känner några stycken som har koll. Visserligen hade jag aldrig någon amningshjärna och jag tycker Nora var en rätt lätt baby, men nu när hon är en pratkvarn utan pausknapp och vi har varit tillsammans dygnet runt i tre veckor märker jag att jag håller på bli dum i huvet. För att jag inte hinner tänka klart.

Sedan var det ju lite dumt att det usla vädret gjorde att vi rivstartade från landet, handlade MacShit, dumpade Simon och Tengil och bagaget hemma, kastade i oss shiten och åkte till stallet, samtidigt som jag precis vid start insåg att vi måste fylla på olja. I samma veva pladdrade kvarnen på och tjatade om att hon ville spela på min telefon under bilresan. Och tjatade och tjatade. Och när vi kom till stallet var min plånbok inte med. Inte heller hittar jag den hemma. Och nu misstänker jag att jag körde i väg med den på biltaket.

Den här sortens disträ har jag aldrig varit förr. Och det finns inga utsikter till att jag återfår min koncentrationsförmåga förrän om två veckor, då semestern är slut.

Vi har haft fina dagar, och på sätt och vis känner jag mig utvilad. Men vet någon om man kan armera hjärnan så att det inte går att tjata hål på den så lätt?

Jobbigare än Bibeln - men nu är den läst!

Jag firade Jennydagen med att hetsläsa och blev äntligen klar med The golden notebook av Doris Lessing - boken jag kämpat med i över tre månader. Ja den var bra men jag tycker den var för tungläst. Den var spretig med de fem olika dagböckerna som tidvis var sega, även om det också var intressant att läsa om samma händelser ur olika perspektiv. Det var spännande att läsa om Annas olika affärer och förhållanden - med tanke på att boken kom ut på 50-talet måste den ha upplevts som väldigt promiskuös. Själv har jag varit tillsammans med samma man i sjutton år och aldrig haft något längre förhållande med någon annan och när jag läser om den maktkamp mellan könen som Lessing skildrar är jag lättad att jag har sluppit all den ängslan och väntan som huvudpersonen Anna brottas med. Efter sjutton år med samma man är det inte så hemskt mycket som är spännande så där till vardags, men det frigör en massa energi som kan läggas på annat. Och roligare.

Sedan handlade boken ganska mycket om livet i en koloni i Afrika och om kommunismen i Europa. Framför allt skildringarna av partipolitiken vara både intressant och dödtråkig.

Det tog mig ungefär lika länge att läsa Bibeln, men den krävde mindre koncentration - i huvudsak för att den består av så många fristående böcker. Och vissa delar, som krönikeböckerna, kan man skumma igenom för man vinner inte så mycket på att läsa vem som fick vilka barn med vem och hur många hundra år gamla de blev.

Det är rätt meningslöst att jämföra Lessing med Bibeln och jag gör det enbart för att de kostade på ungefär lika mycket. Och i slutänden var Bibeln definitivt mer läsvärd, vilket fortfarande är en poänglös jämförelse, men ska man sätta ner tre månader av sitt liv på att läsa något förhållandevis jobbigt rekommenderar jag Bibeln mer.

Jag fick den racka jag förtjänade

Lill-Tengil är en ljuvlig hund. Precis nu ligger hon i mina armar medan jag bloggar och läser. I förrgår var vi på stor fest med en massa barn och en annan valp och hon var exemplarisk. Badade i gyttjedike ett par gånger och badades följaktligen i havet ett par gånger, annars var hon nyfiken, lydig, glad och snäll. Och urlycklig. Ett par gånger blev hon lite för uppspelt när barnen rusade omkring men hon kom genast när jag ropade och ingen blev traumatiserad för livet.

Om morgnarna sover hon gladeligen till elva, förutsatt att hon får gå och kissa med någon av oss på morgonkvisten. Och då menar jag bokstavligt talat ut, kissa, in och sova mera. Fast hon äter laddare, den lilla jäveln. Hittills har hon kostat mig en mobilladdare och en Macladdare. Och en Macladdare kostar lika mycket som en sjättedels hund, om hunden i fråga är placeringstik.

lördag 13 juli 2013

Sommarknark

Ice cream soda är den största behållningen jag har just nu av att min mamma var utbyteselev i Michigan i början av 60-talet. Man skivar jordgubbar i botten av ett högt glas, nästan halvvägs upp, toppar med små kuber av glass (ungefär en skiva av ett enliterspaket), pyntar med lite mer jordgubbar och fyller glaset med sprite eller annan citronsoda. Ät med långskaftad sked. Plötsligt känns mitt sunkiga kök som en diner.

Dvd-smörja för barn

Alvin och gänget 3 är en riktig bottennotering. Men har man lovat junior hyrfilm i R-kiosken får man hålla till godo med vad som finns. En film om ett gäng ekorrar kan väl inte vara helt fel, tänkte jag, men där högg jag i sten. Alvin är hyperaktiv gängledare med ett ego stort som lyxkryssaren de terroriserar, de med brillor är fega men smarta och hittar lyckan i varandras armar (för ingen annan vill ha en glasögonorm utom en annan glasögonorm), glupskisen är fet och korkad och resten är beige. Och olidlige Alvin faller för den snygga, ytliga bruden. Jag har inte följt med så jätteaktivt - med ett öga har jag samtidigt plockat fästingar av Tengil - men jag kan inte påstå att filmen skulle ha slukat mig med hull och hår, direkt. Enda höjdpunkten var när ekorrarna sjöng Kumbayah, my lord med sina smurfröster. Men det gör inte filmen värd att hyra. Skräp.

onsdag 10 juli 2013

Om att ta saker i egna händer

Vår inrikesminister Päivi Räsänen har under missionsdagarna i ett tal sagt att Bibeln är ett viktigare rättesnöre än lagen i vissa frågor, till exempel i frågan om abort. Nu förstår jag inte riktigt hur hon kan tänka att hon som minister, det vill säga representant för rikets verkställande makt, kan säga att religiösa skrifter smäller högre än rikets lag. Anse det kan hon ju naturligtvis, men det finns gränser för vad man får säga om man innehar en ministerpost. Det är fler som tycker som jag - två privatpersoner har anmält henne till JO och rättskanslern - och jag hoppas att detta får följder: om inte andra så en diskussion om vad man som minister kan uppvigla till. Jag är inte lika säker på att Räsänen vill tillåta andra religiösa samfund samma egenmäktighet, och framför allt ser det ut om om egenmäktigheten bara gäller hennes egen bibeltolkning. Är vi bokstavstrogna finns det väl en viss diskrepans i att Räsänen är minister, kvinna som hon är.

Klart som fan att abort är en jävligt knepig fråga. I princip. I praktiken är det ändå solklart att barn har rätt att födas önskade. Jag menar inte att alla barn som föds är så önskade som de förtjänar att vara, men faktum är att det är de finländska barn som adopteras är försvinnande få. De som väljer abort har rätt att få den skickligt utförd i trygga förhållanden. Ingen vinner på att det föds alkoholskadade barn, för att nämna ett exempel. Jag anser att Finlands lagstiftning om fri abort till vecka tolv, med undantagstillstånd fram till vecka tjugonågonting, är väl underbyggd och rimlig.

TILLÄGG:
Ser för övrigt att Basse slår huvudet på spiken i sin senaste stripp. Läs!

måndag 8 juli 2013

Sommar som ett oskrivet blad

Jag avskyr att planera semester. Får en lätt ångest när folk vill träffas alltför långt på förhand, för är man inte försiktig sitter man plötsligt med en fullbokad semester med logistiskt strul som ingen är riktigt nöjd med. I synnerhet i år då jag jobbat röven av mig under våren och försommaren är jag tacksam över att sommaren är MIN.

Sedan fick jag ju ridlektionerna, som är den perfekta födelsedagsgåvan eftersom jag verkligen vill lära mig rida, även om jag inte visste om det förrän presentkortet var ett faktum. Och nu är inte bara jag fast utan även Nora. Hon fick sin första lektion i dag, en halvtimme på ledd häst, och nu vill hon rida varje dag. Hon satt i sadeln som om hon aldrig gjort något annat, och var den enda i gruppen som ville pröva på att trava. Vilket var det bästa med hela lektionen.

Fast lite stolt är jag över mig själv också: jag ledde ponnyn i terrängen, som om jag aldrig gjort något annat, efter att tjejen som egentligen skulle leda blev trampad på foten.

Nu ser det ut som om jag är på väg att bli stallmorsa. Hellre det än fotismorsa, alla gånger.

Det är muschan som gör det

Det ligger något i Simons konstaterande att hunden vår ser ut som en mopp. Och att mopp inte är estetiskt önskvärt. Häromdagen gjorde hon en annan klassiker och ställde sig som farbror Melker med halva kroppen på bryggan och den andra halvan i sin älskade båt och föll naturligtvis i, och hund som hon är badar hon alltid med kläderna på. När jag dragit upp henne såg hon inte alls ut som en kaxig och rufsig liten schnauzer (okej då, snarare ofarlig leksakshund), utan som en dränkt råtta. Eller en grådaskig mopp. Till och med Nora tyckte hon var ful.

Men visst, ens egen hund är alltid fin, vare sig hon har muscha eller råttskägg.

fredag 5 juli 2013

Litteraturnörden rodnar av stolthet

Vi håller på med Trollkarlen från Oz som högläsning och lilla älsklingen har fått för sig att Dorothy heter Doris Lessing. Så fel men så rätt.

Sendrag och sisalmatta

Jag ville högläsa Trollkarlen från Oz i hängmattan, Nora ville behandla mig som någon jävla piga. Så det blev tystläsning av bok om människans evolution i stället. Sedan blev vi snällare: Nora genom att med trevlig röst be om rimliga saker och jag genom att bli medgörlig, så jag gungade henne i hängmattan tills jag fick sendrag i ljumsken och nu ligger jag på sisalmattan på verandagolvet och läser. När mor mår bra mår alla bra, intalar jag mig. Åtminstone mår mor bra.

Resten har lämnat holmen för dagen, så här är bara Dorothy, Toto och jag.

onsdag 3 juli 2013

Tengils första hyss

I dag har valpen vår varit så flegmatisk att jag ett tag trodde något var fel. Vi har haft mycket varmt i dag och det var väl bara det, i kombination med att man är tre månader gammal och behöver mycket sömn. När den värsta värmen lagt sig och det blev svalare igen hörde jag uppifrån huset min mamma läxa upp henne med skratt i rösten.

I morse planterade jag tomatplantor i plastsäckar med hönsgödslad mylla. I kvälls hittade mamma Tengil, med läpparna putande som på en gammal snusare, grävande upp hönsgödsel ur säckarna. Jag fick ta fröken skitoskägg och tvätta henne i havet. Jag vet inte om hundar har något analt stadium, men vår hund har en rätt fekal läggning.

Häströv

Jag var på mitt livs första ridlektion i går. Det var fantastiskt roligt! Först var jag en smula irriterad över att de tagit så många nybörjare på samma lektion att jag inte fick någon hjälp med sånt som att dra åt sadelgjorden och andra tekniska grejer, för att inte tala om att komma upp i sadeln. Jag fick bara rådet att dra åt sadeln så hårt det går - jag klarade ett pinnhål per rem och det gjorde hästen frustig och ilsken så jag beslöt att inte pusha det utan hävde mig i stället upp i sadeln utan hjälp. Fick mickla lite med stigbygeln för att det skulle lyckas och först sänka den för att jag skulle räckas upp till den, sedan höja den igen för att mina taxben skulle nå ner till dem. När jag väl klarat mig så långt utan hjälp var jag dels stolt, dels lite skraj för underlaget jag satt på var ingalunda stadigt, och dessutom en liten smula orolig över att jag ändå inte lyckats spänna sadeln hårt nog och skulle rutscha ner och plötsligt hänga under buken på djuret. Allt var obefogat utom stoltheten, och sedan var det dags att skritta runt på planen. Jag tror jag var den största nybörjaren av alla eftersom jag inte suttit till häst på nära nog tjugo år och aldrig manövrerat den själv, men de små barnen som hunnit med en lektion eller två hjälpte mig gärna och gav mig goda råd.

Att rida är lite som att fostra barn och hundar eller att undervisa, oavsett ålder. Det gäller att göra klart för sig vad man vill och sedan på ett mer eller mindre kreativt sätt lyckas förmedla vad man vill samtidigt som man är uppmärksam på vad den andra parten vill. Ridläraren och de andra eleverna gav mig goda råd, hästen kommunicerade vad hon gillade och inte gillade (t.ex. spänd sadelgjord, då!), och satt jag småpratande på hästen och försökte att inte göra alltför stor skada med mina bristande kunskaper. Stoltheten när jag lyckades göra en perfekt volt på första försöket, och i slutet av ridlektionen parkera min nya kompis mitt emellan två andra ekipage, fick mig att växa ett par centimeter.

Det var roligt att sela av, lyfta av den svettiga sadeln, tvätta betslet och hänga alltihop på sin plats. I dag har jag samma sorts träningsvärk i ljumskarna som jag har efter att ha skidat flata. Inte mer än en aning.

I slutänden tycker jag det var bra att de inte hade tid att hjälpa mig särskilt mycket utan jag fick klara mig själv. För det gjorde jag ju. Stort tack framför allt till de små tjejerna som visste hur man selar av och i vilken ordning man ska lossa på vilka remmar. Jag är rädd för att de tre födelsedagslektioner jag har kvar kommer att bli fler - det här är roligt, ju!

tisdag 2 juli 2013

It på landet

Vi har aldrig haft tv på landet och kommer inte att skaffa det heller. Däremot gör datorerna och smarttelefonerna sitt intåg, på gott och på ont. Det bästa är Spotify och Arenan. Jag diskar i sällskap av sommarpratare närhelst det passar mig, oavsett om klockan är sommarprat eller inte. I går diskade jag till Stina Ekblad, i dag lagade jag lunch till Tarja Halonen som jag missade förra veckan.

På Spotify spelade jag sist barnvisor av Gullan Bornemark: dem vi själv spelad sönder när jag var barn. Texterna är stundtals jättekul och stundtals lite larviga men kompositionerna är fenomenala. Men nu ska jag stänga köksdatorn och äta lunch i solen.

måndag 1 juli 2013

Måndag i en gummijolle

Familjens damer har åkt gummijolle. Skäggiga damen somnade direkt av vågskvalpet, junior, som impulsklippts med ny kort sommarfrilla fick öva sig i att ro och jag njöt av att få guppa omkring och vara helt improduktiv.