torsdag 26 september 2013

Blev det inte värre än så?

Efter två kvällar med whiskeytutingar som visserligen smakade gott men som inte hade någon effekt alls på halsont och övriga förkylningssymptom tog jag sjukledigt i dag. Det funkar inte att vänta till helgen och sedan vara för sjuk för att hinna vila och sedan klämma en vecka till, nej, har man ett energiskt barn blir det tji med vilan i helgerna, i synnerhet om den andra föräldern också mår risigt.

Hunden behövde ju rastas, men jag klädde mig för en polarexpedition och tog det lugnt - det blev sjukt svettigt men gjorde säkert gott. Sedan mixade jag en pesto på resterna i min örtagård och tog en låång tupplur. Sedan kom mina kära hem och jag orkade vara social. Nu känner jag mig rask och ny. I morgon ska jag jobba järnet, tralala.  Det ser jag fram emot. En sjukdag i rättan tid kostar mindre än fler, när man piskat sig att jobba halvfart alltför länge. Det är svårt att ta ledigt ibland - i går kunde jag det definitivt inte (fast definiera nu sen definitivt inte), men i dag gick det utan större samvetskval. Måste leva som jag lär. Ibland är lättja en dygd.

onsdag 25 september 2013

Finns det barnwhiskey?

Nora älskar öl, har gjort det sen hon var liten. Och nej, hon får inte smaka på alkohol, utan har fått dricka Nikolai (0,0 %). När vi åker tåg till stan händer det att vi äter en korv och dricker var sin öl på Aseman Wursti, hon och jag, och folk blir lite roade. Andra undrar om jag vill lära mitt barn dricka alkohol, men där förstår jag inte riktigt hur de tänker: alkoholfritt öl är inte alkohol. Alkohol har en egen smak som kräver tillvänjning - och den tillvänjningen får hon sköta själv när hon är myndig om hon vill. Givetvis hoppas jag att hon i så fall dricker med måtta, både i ungdomen och senare.

Hellre alkoholfritt öl än läsk, menar jag. Bättre för tänderna, mindre beroendeframkallande och fritt från tillsatsämnen. Fast när mor och far sitter i soffan och gurglar onda halsar med whiskey undrade hon försynt om det finns barnwhiskey.

Fördelen med att inte sluta i tid

En gång när jag sticknördade kunde jag inte sluta.

Denna septemberonsdag då jag precis överraskats av SNÖ i hundskolan är jag tacksam över att jag kan gå här hemma i pyjamasbyxor och porra mig i ett par ylle-stay ups.

Klet i ögat

Hela världen är grå. Jag somnade, min vana trogen, bredvid Nassen medan jag nattade, och sedan vaknade jag ett par timmar senare med kletiga kontaktlinser och ser världen genom en mjölkig hinna. Nu ska jag stappla mig ut med kompostbyttan och hunden och tömma bägge och stappla tillbaka i säng, min egen den här gången. God natt!

söndag 22 september 2013

Hemma igen

Stockholm var fint. Det var Nordkurs årsmöte vilket betyder att kursarrangörerna och -koordinatorerna från de nordiska länderna kommer samman, umgås och utbyter erfarenheter av kurserna. Helt klart är att kurserna behövs: det är värdefullt för nordiststudenter och blivande lärare i språk och litteratur att lära sig om språket och litteraturen i de olika länderna, och få erfara den nordiska språkförståelsen i praktiken. Den respons jag fått av mina studenter visar att de visserligen uppskattar undervisningen och ger den gott betyg, men att det viktigaste är att de får lära känna varandra och samtala med varandra. I centrum står ett nordiskt land, värdlandet, men allt handlar i praktiken ändå om hela Norden eftersom studenterna jämför förhållandena med sina egna länder. Och åker hem och kan förhoppningsvis sprida att Norden är en viktig språklig och kulturell gemenskap.

Programmet var bra och vädret härligt. Guidad tur i Bergianska trädgården (jag älskar botaniska trädgårdar, särskilt vackra höstdagar när det fortfarande finns gott om blommor och grönska), på Vasamuseet och i Gamla stan. God mat och dryck. I natt var jag last woman standing, något jag inte minns när det hände sist.

Och i december åker vi dit hela familjen, och då hinner jag ta det lugnare och se mer. Jag älskar Stockholm. Det var där vi var på bröllopsresa, och så småningom börjar jag ha koll på hur de olika stadsdelarna hänger ihop med varandra.

Och trots att jag är trött och har krabbis känner jag mig utvilad på något märkligt vis.

torsdag 19 september 2013

Packhelvete

Jag ska bara vara borta i två dagar så det borde inte vara svårt att packa. Men jag har inte varit på kontoret på två dagar och folk lämnade in papper jag behöver för sent för att jag ska kunna skriva ut dem och eftersom jag är gift med en dataingenjör är vår skrivare kopplad till tv:n för vi kan ju inte göra som alla andra och fan vet hur jag ska få utskrifterna, har flängt omkring och curlat bort barn och hund så att Simon ska komma iväg och golfa i morgon och nu är han inte hemma och kan hjälpa mig och svarar inte i telefon. Om jag gifter om mig en dag, inte fan lär det bli med en dataingenjör. Och nu hör jag hur en hel drös med dataingenjörhjärtan går i kras, alla de där ingenjörerna som bara väntar på vår inte alls nära förestående skilsmässa eller nåt så sorgligt att jag inte vill tänka på det.

Så jag får bära på tung dator genom Stockholm i morgon och inte lätta papper. Varför, å varför valde jag en pro och inte en air?

Mina räddande riddare

Jag har hyllat dem förr och jag hyllar dem igen. Jag har en underbar verkstad som fixar min bil både när den dör den årliga bildöden och när den måste rutinunderhållas. Visserligen ligger den, på verkstäders vis, lite otillgängligt, men nu när jag har hund känns det mindre som ett irritationsmoment, mer som en bra promenad. I går när jag lämnade in bilen samlades hela den tatuerade personalen för att dalta med min hund och jag valde att gå hem från verkstaden - en promenad som i slutänden tog två och en halv timme vilket jag kanske inte riktigt hade tid för, men Tengil var mer än nöjd.

På eftermiddagen ringde de visserligen för att berätta att de gärna håller den kvar över natten: de hade hittat en mängd småfel som krävde reservdelar de inte hade inne men som var nödvändiga att åtgärda för att min otrogna Leyla med eldslågor på växelspaken ska klara besiktningen. Och när det visar sig att det inte är frågan om någon konkurs och vi dessutom klarar oss utan bil är man ju bara nöjd över att de fixar. Så nu får hunden sig en ny promenad och en massa skäggigt, tatuerat gos. Fast i dag tänker jag ta tåget - promenaden genom industriområdet blir lång nog ändå.

Och på tal om promenader blir jag mer och mer nöjd över vårt val av hund och har svårt att förstå tjusningen med stora hundar. Själv ville jag också ha en stor en, gärna en som påminde om min älskade salig Pelle (75 % irländsk setter, 25 % labrador), men med Tengil på hand kunde vi inte ha fått en bättre hund. Till sättet påminner hon om Pelle på alla väsentliga sätt: hon älskar att få vara med och får hon inte det sover hon. Hon kan gosa precis hur mycket som helst. Hon har liknande humor och ett gott självförtroende. Men hur hon än försöker lyckas hon inte dra ikull mig. Hon behöver inte mer motion än den vardagsmotion jag maximerar genom att gå dit jag rimligtvis kan. Men väljer jag absurt långa motionspromenader som drygt tiokilometerspromenaden i går hänger hon med hur bra som helst. Och hon kräks inte i bil utan älskar att få följa med. Och hon håller på att bli riktigt bra på söklekar. Den som vill ha en vit dvärgschnauzervalp om ett par år kan höra av sig till mig.

I'm on fire

Den inte bara tålde dagsljus, den fick sällskap av ett stycke till före frukost. Lite kompensation för att jag ska åka till Stockholm i morgon, i arbetets tecken, och inte göra något avhandlingsrelaterat alls.

onsdag 18 september 2013

Just när jag trodde jag var slut för dagen

Under veckorna är jag extremt kvällstrött och till helgerna kommer nattugglan i mig fram igen. Men precis när jag trodde att jag omöjligen skulle kunna prestera något mer i dag vrider jag ur mig ett stycke avhandling så där bara. Där ser man. Nu återstår det att se om den tål dagsljus i morgon eller om det blev en av de där sakerna som blir så underliga när man är trött.

Var och en blir salig på sitt vis

Vi trotsade elementen i dag och gick på svampkurs i ösregn - Nora, Tengil och jag. Vår lyxlirare till hund gillar inte regn och efter ett par sök som visserligen gick alldeles utmärkt och hon nosade fram kantareller i långa banor och undvek all annan svamp (vi har tränat lite med trattisar också, men här var de andra svamparna medvetet oätliga) blev hon kall, fick nog och vägrade allt annat än värma sig i min famn. Tappra Nora satt under ett träd i regnkläder och åt matsäck - jag hade lovat henne lyxigt innehåll i spindelmannenlunchboxen och hon njöt av god smörgås, saft och rischoklad. Nu är vi hemma igen och ska ha brasa bara jag orkar bära in ved.

En av oss har rivit ut en lössula ur en av Simons skor och ligger på golvet och gnager på den och rullar saligt med ögonen. Jag säger inte vem av oss det är.


tisdag 17 september 2013

Belöningen man får när man vikt tvätt

Det var en oförarglig hög med ren tvätt som var det svarta hålet där mina finjeans hade hamnat. Där låg de och sade ingenting. Nu håller de mig varm och anständig och säger fortfarande ingenting.

måndag 16 september 2013

Nostalgisk måndag

Före frukost i morse hade jag lyckats med mycket memory lane. En kvart i åtta satt jag med tindrande ögon på min yogamatta på Arbis och svarade med säker stämma på upprop, när någon kommer in genom dörren och läraren säger "... och där har vi Mathias" och in knallar Mathias som jag gått i klass med hela skoltiden. I vuxen ålder har vi haft mer sporadisk kontakt och jag kan faktiskt inte svära på att vi setts sedan hans bröllop. Jag blev alldeles jätteglad åt att vi kommer att yoga ihop varje måndag, och vi stämde träff i Arbis café efter att vi klätt om.

Och medan jag satt och klädde på mig efter duschen började någon plinka Hallelujah i ett rum någonstans. Jag var typ två år gammal när den vann schlager-EM, och jag förknippar den med min barndom. Ut till cafét och en bastant frukost med en kär skolkompis. Nu sitter jag bh-lös på jobbet med träningsvärk i filéerna och väntar på den gudomliga inspirationen.

lördag 14 september 2013

Bok till landet

Jag håller på med Rosens namn av Umberto Eco - en bok jag försökt mig på många gånger och den här gången ska det banne mig bli av. Nu har jag kommit så långt att den verkligen börjar bli spännande, men det är inte boken man läser på landet med min högljudda släkt: på landet läser jag bara i stulna snuttar, så det jag letar efter är en bra historia med ett språk som bjuder möjligast lite motstånd utan att vara banalt. The fault in our stars och Is gick att läsa på landet, likaså His dark materials-trilogin. Marian Keyes och deckare läser jag inte, har försökt men jag ångrar mig alltid och tycker det var bortkastad tid.

Jag lutar åt att det blir Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz eller A visit from the goon squad. Att åka utan bok är helt otänkbart, måste ha min snuttefilt.

fredag 13 september 2013

Designfel

Varför reagerar barn och vuxna så olika på trötthet? Och om vi nu ska reagera olika - vore det inte mer praktiskt om de med förstånd och färdigheter blev hyper och ungarna blev apatiska i stället? Mänsklighetens största designmiss.

Skulle jag hitta mina byxor ...

Jag har svart bälte i att ställa ifrån mig grejer för att aldrig hitta dem igen. I somras var det min plånbok, som jag fortfarande inte sett röken av, och nu är det två veckor sedan jag senast såg mitt enda par anständiga jeans. Jag minns att jag hade dem på mig när vi skulle till landet, och insåg att det är stolleprov att ha sitt enda presentabla par jeans på sig dit. Så jag tog av mig dem och lade dem förnuftigt nog i ett svart  hål. Det är det andra paret dyra jeans som jag tappar på ett par år.

Ser jag ut som om jag hade råd att köpa nya byxor? Ser jag ut som om jag hade lust till det? Svar nej. Jag har ett par ihjältvättade nudiesar med hål på knät som håller mig anständig. Om man nu kan var anständig med hål på knät.

Sprit och sex håller en borta från idrotten och dess skador

Jag super och knullar för lite och nu har jag ont i hälen. Det är de mellan tiotusen och femtontusen stegen jag tar per dag som fått vänster häl att protestera, trots att merparten av stegen gås i fotriktiga löpskor.

I dag får jag bjuda in lekfulla rackor i trädgården och bjuda deras mattar och hussar på whiskey soda, sitta med benet högt och förföra min spritstinna man när han kommer hem från ett fylleslag med bästisen.

torsdag 12 september 2013

Hur vår hund skiljer sig från vår katt

Jag känner mig frestad att generalisera och tycka att det gäller hundar och katter i allmänhet, men det finns naturligtvis hundra undantag vilket gör generaliseringen förolämpande för alla som har rationella katter. Alla två.

När Tengil åkte båt för första gången tyckte hon det var lite högljutt, läskigt och blåsigt, så hon tittade noga på vad flocken gjorde. Ingen verkade tycka att det var något annat än i sin ordning så hon drog slutsatsen att det väl var det då och lärde sig åka båt. Och lärde sig älska att åka båt.

När Guy-katten, salig i åminnelse, åkte båt för första gången tänkte han att det här är ju fanimig livsfarligt så han gjorde det enda riktigt dumma - hoppade i sjön. Han litade visserligen på oss men han tyckte inte vårt omdöme var mycket att hurra för. Det var ömsesidigt.

Det finns hur många exempel som helst, men jag måste säga att jag tycker det är sympatiskt att vår valp med blott fem månaders livserfarenhet litar på att jag kan avgöra om något är farligt eller inte. På vår sena kvällspromenad var det en stubbe som såg farlig ut. Jag gick fram till stubben vilket gjorde att Tengil också vågade sig fram och så var det trollet avslöjat. Guy-katten skulle antagligen ha kastat sig under tåget. Samtidigt hoppas jag givetvis att hon vid behov larmar om röklukt (ja, vi har brandvarnare) och inte bara tror att det är okej bara för att vi inte vaknar.

Kan ni inte köra ihjäl någon annan i stället?

Skyltar som den här

Baby on board stickers have led to one in 20 motorists having an accident, a survey has claimed.

sätter myror i huvudet på mig. Jag förstår att folk vill att deras medtrafikanter ska ta det försiktigt i trafiken. Vem vill inte det. Men tror de att en lapp som signalerar att de ogärnare än andra vill bli påkörda har någon effekt? Att fartdåren eller rattfyllisen eller den trötta tänker att "Men då så, då tar jag och rammar den där andra bilen i stället."

Att varna för att det leker mycket barn på en viss väg är en annan sak. Barn är oförutsägbara i trafiken och det är på sin plats att se upp. Liksom det i och för sig alltid är, men det ger en extra påminnelse om varför det är låg hastighetsbegränsning på en viss väg. Men bebis i bilen - det är för Håken ändå inte spädbarnet som kör?

Pepp

På min hundpromenad i morse träffade jag en granne som jag lärde känna när jag bjöd in Tengil och mig att leka med hennes hund i hennes trädgård. I morse bjöd vi in dem i stället. När jag berättade att jag ska sätta mig ner och börja skriva och att det är min doktorsavhandling jag skriver på, berättade hon att hon är övertygad om att jag kommer att klara det: med viljestyrka klarar man det mesta. Själv förlorade hon rörelseförmågan i höger sida efter ett slag i huvudet (olycksfall på jobbet) och tack vare benhård vilja, långvarig och intensiv träning och terapi kan hon i dag gå och röra sig och göra vad som helst.

Man kan göra vad som helst. I går höll jag i en kollegas doktorsavhandling, varm från tryckeriet. Inom en överskådlig framtid får jag hålla i min egen.

I och för sig tvivlar jag inte (längre) på att den dagen kommer. Ändå kändes det skönt att en närapå främling påminner mig om att jag kan.

onsdag 11 september 2013

Räddningen

En bränd tårtbotten gjord på mandelmjöl som ratades och ledde till nytt försök i helgen blev räddningen när jag hade för stort blodsockerdipp för att kunna fixa middag.  Tur att jag inte matat den i trastarna eller hunden.

tisdag 10 september 2013

Oväntat replikskifte

Jag ber Nora kissa före läggdags och hon svarar: "Kommer, jag ska bara göra korstecknet på Tengil först!".

Vi har läst en rysk folksaga, Den puckelryggiga lilla hästen, på landet. De där ryssarna är rätt förtjusta i korstecknet - åtminstone gör Ivan och hans bröder det i sagan. Och Nora. Och Tengil.

fredag 6 september 2013

Anställningskriterier

I dag fick jag vara med om anställningsintervjuer på universitetet. En kollega till mig söker två forskningsassistenter till ett projekt, och fyra studenter har sökt jobbet. Hon ville ha ett par extra öron och ögon och ett bollplank, och jag är glad och smickrad över att ha blivit tillfrågad. Och det var mycket lärorikt. Bland annat diskuterade vi vilka kriterier som avgör - någon på institutionen hade kommenterat en av de sökande med att hen inte är så bra för hen har fått tvåor i en del kurser, på en skala från ett till fem. Hoppsan tänkte jag, om idel fyror och femmor hade varit ett kriterium för att anställa mig skulle jag inte vara doktorand i dag. Min kollega erkände att hon själv är perfektionist och därför blev överraskad när studenten i fråga gjorde väldigt väl ifrån sig i anställningsintervjun. Vi hamnade in i en diskussion om det farliga i att döma andra enligt sig själv. Å ena sidan kan man  tycka att låga betyg i en del kurser är ett tecken på låg ambitionsnivå. I min värld betyder några tvåor i betyget enbart att personen har en förmåga att prioritera: hen satsar på de kurser som är viktiga och har betydelse med tanke på hens egna ambitioner, och har tid över för vänner, familj, jobb och hobbyer. Jag erkänner när som helst att mina betyg i grammatik och språkhistoria och för den delen mitt slutarbete från Soc & kom inte tål dagsljus. Å andra sidan tyckte jag att personen i sin platsansökan gav ett beige intryck och inte berättade tillräckligt om sig själv, medan min kollega fått ett mycket gott intryck.

Den som imponerade mest visade ett stort intresse för arbetsuppgifterna, övervägde att använda ämnet som stoff för sin egen kandidatuppsats och visade stor initiativrikedom. Det smällde högre än den sökande som trodde sig ha jobbet som i en liten ask tack vara höga betyg och tidigare arbetserfarenhet, men inte verkade särskilt intresserad av arbetsuppgifterna.

Jag fick viktiga lärdomar inför nästa gång jag söker jobb. Och en bra erfarenhet att lägga till min egen CV.

torsdag 5 september 2013

Nora lär sig finska

Jag lärde mig finska när jag var tre år gammal, kanske fyra, och en jämnårig finsk flicka flyttade in i lägenheten bredvid. Tillsammans gick vi i den tvåspråkiga lekskolan när vi var fem, där en del av bådas blivande skolkompisar också gick. Jag minns hur lätt och roligt det var att kunna kommunicera med alla i lekskolan, något ganska få kunde: de finskspråkiga barnen lärde sig inte kommunicera på svenska och de svenska inte på finska, men alla lärde sig förstå åtminstone lite och det fanns personal på båda språken. Det var inte fråga om någon särskilt medveten språkbadsstrategi - det var före språkbadets tid - utan en praktisk lösning för barn som behövde deldagsvård. Efter lekskolan gick jag hem till grannflickan och sköttes där av en familjedagvårdare som kom till dem varje dag. Förutom språket lärde jag mig också sånger som "Leipuri hiiva" och "Olipa kerran itikka jolla oli rättisitikka", vilket jag är glad över som vuxen boknörd: jag har tillgång till barnkammarreferenser som är svåra att få annanstans.

Jag blev bra på finska vilket var tur för skoltandvården var fins trots att jag gick i svensk skola - fy vad läskigt det hade varit att få tänder utdragna på ett språk man inte förstår. Dessutom fick jag gå i hemspråksundervisningsgruppen i finska i stället för i nybörjargruppen, så i stället för att lära mig att "Kimmolla on pallo" fick jag sjunga sånger, läsa Aku Ankka och lära mig tvetydiga vitsar - den gemensamma nämnaren för alla mina finsklärare har varit en synnerligen ekivok humor. Det förklarar kanske varför finska alltid hörde till mina favoritämnen i skolan. Tidig språkinlärning har dessutom gett mig ett visst gehör för främmande språk: jag kommunicerar oförskräckt även om det går åt helvete. Jag har till exempel lyckats köpa två kastruller öl på spanska och blev mycket glad när jag fick dem i burk i stället för flaska, vilket var vad jag avsåg att säga. Min spanska är fortfarande mer underhållande än informativ, men det bjuder jag så gärna på och kommer oftast fram ändå.

Nora började prata vid nio månaders ålder och var inte två år fylld när hon förklarade för ett par av mina vänner att "Mamma brukar säga att jag är en apa". Hon är det enda helsvenska barnet på sitt svenska dagis, eftersom vi bor i en rätt finsk miljö. Därför har jag inte tagit någon stress över hennes finska utan tänkt att den kommer ändå, i synnerhet som hon aldrig haft några språkliga problem med sitt modersmål. När hon ännu lät sig läggas till vaggvisor stod två finska sånger (Sininen uni och Joutuin vain nyt Nukkumatin luo) på den dagliga repertoaren för de är visor min mormor brukade sjunga för mig, vilket ibland öppnade för diskussion om vad olika saker heter på finska.

Nu när hon har börjat rida går ridlektionerna förstås på finska. I stallet i Borgå hölls de ibland på båda språken, beroende på ridlärarens modersmål, men i Håkansböle är läraren finsk. Barnen har varsin tonåring som leder deras hästar, och alltsomoftast finns det någon som kan svenska och då brukar vi försöka förena utbud med efterfrågan. Samtidigt har stallet blivit en miljö där det är bra att kunna finska. Tack vare hunden är det också allt vanligare att vi talar med främlingar på gatan, och då blir det nästan alltid finska. Och nu suger Nora åt sig som en svamp. Finskan har ju en rätt komplicerad struktur, så när Nora frågar vad "ei mennään prinsessa" betyder vet jag inte riktigt vad jag ska svara, på vilken nivå jag ska börja förklara att det inte heter "ei mennään" utan "ei mennä" och att "vi gå inte prinsessa" inte egentligen betyder något alls. Det blir lite som Chomskys exempelmening "Colourless green ideas sleep furiously" vilket är en lika felaktig mening som "gå snablar tretton i morgon du" trots att den är grammatikaliskt korrekt, därför att den strider mot all logik. Nåväl, jag svarar efter förmåga. Och lägger märke till en väldigt intressant grej: hon lär sig finska på samma sätt som hon lärde sig svenska som ettåring.

När hon började forma meningar som ettåring kunde hon säga något i stil med "pappa nanana bilen" där nanana står för ett obegripligt mummel som signalerade att här ska vara något som hon ännu inte kan uttrycka, t.ex. "sitter i", "kör" eller något annat. Och i takt med att hon lärde sig abstraktare ord som verb och prepositioner började hon fylla i mummelluckorna och kunde säga hela meningar. Detsamma gör hon på finska. Det blir "Mä nanana kääpiösnautseri" - "Jag nanana dvärgschnauzer" eftersom hon inte ännu kan säga "Jag har" på finska, som egentligen är en ganska komplicerad konstruktion för en svenskspråkig eftersom man ordagrant säger "Hos mig finns en ...".

Jag tycker det här är så häftigt. Barns språkinlärning är en helt annan än vuxnas. Och trots att hon nästan är fem år gammal tror jag hon kommer att nå en språknivå på finska som är både idiomatisk och grammatisk, därför att hon konstruerar sin egen förståelse för språket utan att lita sig till en given grammatik. Grammatikaliska regler har man nytta av när det gäller objektsregeln och komitativ och annat finlir. Men vill man kunna uttrycka sig behövs ord, fraser och ännu mer ord och fraser, för då lär man sig innehållet, substansen. När man har gott om byggstenar och fördomsfritt och ohämmat får leka med dem har man ganska goda förutsättningar att bli en riktigt skicklig arkitekt.

onsdag 4 september 2013

Mitt hörn av världen

Det hörn av världen jag befinner mig i tenderar alltid att vara stökigt - men om jag avgränsar mig tillräckligt ser det ut så här: i en skål på köksbordet flyter tre vresrosor. Doften är så skir och lätt att den påminner om liljekonvalj. Min frukost består av en vacker skål med turkisk yoghurt, färska björnbär, valnötter och en stor klick honung. Min jobbdator är splitterny och har inga skråmor. Om jag låter bli att lyfta blicken är mitt hörn av världen välordnat, vackert och hälsosamt.

tisdag 3 september 2013

Allt går att förstöra

När nattningen strular spelar det ingen roll hur fin den kan vara och hur fin den någon gång varit. När nåt skaver vid läggdags måste man förstöra läggdags. Och det är väl som det ska vara. Det där med att paja tutte (paja betyder smeka, klappa, gosa på finlandssvenska) har varit en trygg grej för Nora vid läggdags, och hon har fått göra det så länge hon inte petar och river. Nu får hon det inte längre, åtminstone på ett tag, för hon använder det till att provocera. En annan grej vi gjort är att önska varann roliga drömmar: jag hittar på en rolig, lagom detaljerad dröm åt henne och sen får hon hitta på en åt mig, oftast blir min dröm att vi möts i hennes dröm. Nu funkar inte den leken heller, leken som jag tyckte så mycket om, för dröm efter dröm ratas skrikande för att den är tråkig och inte duger. Visst är det krasst att kräva att hon ska hålla till godo med den dröm hon får, räcker det inte med att man är tvungen att hålla tillgodo med den dag man får, med det liv man får? Men vid läggdags av trött och avig unge är de filosofiska tankarna långt borta.

Visst gör det ont när knoppar brister och fina traditioner förkastas. Bakom det hela ligger någon tillväxtfas som hårdast drabbar lilla skrikhalsen själv. Och det är värt att minnas att det före drömsagorna fanns en tradition av fyra gamla vaggvisor som skulle sjungas varje kväll, tills de plötsligt inte skulle det längre.

Allt kan förstöras. Nya, fina saker kommer att skapas. Det blir bra igen. Men lär dig nu för guds skull sova utan att starta världskrig, min älskade lilla pastej!

måndag 2 september 2013

Havrekuddar med blomkål

Familjen Sylvin Cederqvist är ett trevligare patrask i dag än i går. Stegräknaren visar på 15 000 och dem har jag gått mellan hem, dagis, bibliotek, jobb, hem, stall, soptipp, affär och hem. Nu sitter jag med en skål med ärvda havrefras, ibland dem simmar en blomkålsbukett - bordsskick hör inte till Noras starka sidor. Nåväl: får jag ha mina tuttar i fred pallar jag det mesta just nu.

Jag älskar Åsa

Åsa bloggar om skilsmässa och livet. Och om att inte lyckas eller för den delen vilja leva upp till vissa mäns bisarra förväntningar. Läs, läs!

söndag 1 september 2013

En misslyckad kväll, en misslyckad helg

Åfan vilken kväll vi fick. Jag vet inte i vilket skede det började spåra ur - dagen har varit fin med smidig hempackning från landet om man bortser från en liter soppa som rann ut över verandagolvet precis när vi skulle iväg. Otippat fick jag sällskap av Nora på en eftermiddagspromenad och vi hade fina samtalom allt och speciellt gläder det mig att hon är så intresserad av att lära sig finska - mer om det i ett eget inlägg. Väl hemma blev vi inbjudna att plocka björnbär hos en granne och fick god pasta lagad av Simon medan vi var borta.

Sedan badade Nora, fick kvällsmat och två sagor eftersom hon var i säng i tid - och sen brakade helvetet loss.

Det började med ett varv Godnatt Alfons Åberg-leken, ni vet boken där han hittar på grejer som måste göras innan han kan sova. Nå, hos oss är drickandet efter läggdags vardagsmat, men sen skulle hon få sina naglar klippta och fan och hans moster, och när jag efter tre vänliga tillsägelser sade ifrån på skarpen att hon inte får riva mig i brösten blev det kris. Efter vår långkörare med evinnerliga samtal om döden i våras hamnade vi in i en spiral där hon inte kan somna ensam - en spiral som nu måste brytas.

Summa summarum, det var ett enda provocerande som jag försökte att inte låta lyckas vilket gick okej ända tills ungjäveln började slå hunden som hon först hade insisterat på att skulle sova hos henne. Då tog jag hunden och drog ut på den kvällspromenad vi borde ha tagit långt tidigare.

När vi kom hem sov agent provocateuse sött i sin säng, till sist lagd av sin datorberoende far som det varit helt omöjligt att konversera med under hela helgen på landet.

Nästa helg tänker jag fanimig åka ut ensam. Nu finns där ju kyypakkaus.