torsdag 29 november 2012

Kidnappning blev lösningen på mitt problem

Dagis bjöd in mor- och farföräldrar att pyssla julkort med barnen i morse. Mamma var där, och passade på att kidnappa Norisen för att monni, offa och Nora skulle få en dag tillsammans. En dag utan middagsvila, vilket resulterade i att hon visserligen somnade i bilen på väg hem, men det hade jag räknat med så jag gjorde henne klar före start. Halv nio sov hon och kunde flyttas i säng utan ett ljud. Total frid. Inga bråk. Det får bli ett slut på middagslurandet.

Vad är detta för fasoner? Va?!

Vårt postkontor flyttade för ett tag sedan och numera är det ett otyg att ta sig dit. Kontoret ligger på fel sida av Dickursby, ingenstans nära tåget eller något annat vettigt ärende man kan tänka sig göra. Sedan Nora slutade åka vagn och cykelsäsongen tog slut är det enda relativt bekväma sättet att ta sig dit med bil. Vilket jag givetvis inte gör om jag inte samtidigt kan göra ett flertal andra ärenden. I dag körde jag målfärgsrester till tippen och passade på att lösa ut ett paket.

Postens parkering var knökfull men jag hittade en liten plats ändå. Föga anade jag att det skulle ta mig 20 minuter att lösa ut mitt paket och när jag kom tillbaka hade jag fått p-böter. För den lilla parkeringsplatsen jag hade hittat var inte postens utan ett intilliggande företags med avgiftsbelagd parkering dygnet runt. Det här är ett otyg. Liksom det att jag numera måste ställa in min p-skiva varje gång jag kurvar in hos min lokala handlare för en liter mjölk. Det här är en ärta i näsan och en sten i min sko.

Men vad är det för runkare, ursäkta, onanister, som ställer sina bilar i timtals på andras parkeringsplatser vilket tvingar företagen till att bötfälla sina potentiella kunder för att parkeringen inte ska överbelamras av bilar som bara står där, dag ut och dag in? En vandrade pinne kan räkna ut att affärerna inte ställer upp på detta i längden, utan börjar bötfälla. Och inte bara dem som okynnesparkerar, utan också sporadiska bilisten J.S. som blir mäkta vred över att behandlas som en buse för att det är kö på posten. Och jag svär alltså inte över att det kostar att parkera, utom lite, för att jag fick böter. Jag svär över att det är besvärligt, för att jag tvingas komma ihåg en irriterande grej som gör mig sur. För att det blir ytterligare en smula mer obekvämt att ta bilen.

onsdag 28 november 2012

Kvällsbordell

Bordell heter det i Drakan när det är kaos. Vår ljuvling är kvällsmänniska liksom mor och far, och det är i och för sig utmärkt. Särskilt om helgerna, då vi ofta får sova till långa vägar över nio, vilket i sanning uppskattas. Däremot gör middagsluren på dagis att hon knappt sover mer än vi om nätterna. Här levs rövare och gungas, härjas och tvinnas om kvällarna och är det inget annat ska hon plötsligt ha mat. I något skede blir jag less och ful i mun och sedan går nattandet åt till att be om ursäkt för att jag sade jävla unge. Under helgerna, då middagsluren uteblir går det på alla sätt lättare. Tidigare läggning, lång natt, inget bråk. Dags för snack med dagis. Jag förstår att många barn behöver vilan men det behöver i sanning föräldrar med. För så här kan vi inte ha det.

Sexigheter på Facebook

Jag blir glad av Facebook i dag. Först läser jag att en person som jag känner väldigt ytligt i verkliga livet (är inte ens säker på att jag skulle känna igen honom om han kom emot mig på gatan) men som jag ofta blir glad av att känna på Fejan skriver så här:
och igenkännandets glädje här på (anonym förort) station: den bekanta - ursnygga - bilen, den bekanta - ursnygga - körstilen, den bekanta - ursnygga - kvinnan bakom ratten som kurvar in på stationen. För att hämta mig hem.
Sedan ser jag en annan uppdatering som låter så här:
Familjeannons i dagens Hbl - Hufvudstadsbladet: "Grattis på födelsedagen Adrian! Önskar din överlägsna fru och dina överlägsna döttrar." Plus en gammal bild på en man med värsta movembers. Jag blir så nyfiken.
Och visst, där är han ju i Husis. Jag hoppas det är världens roligaste insideskämt och att Adrian blir ruskigt bortskämd.

Hörni, visst är det sexigt med kärlek?

söndag 25 november 2012

Våldsam vecka

Jag får magsår bara jag tänker på veckan jag har framför mig. Deadline på ett kapitel avhandling som är långt ifrån färdigt, ett skrivprojekt för Husis och en stipendieansökan. Grupptenta på torsdag - min insats är alltså inte mitt personliga vojvoj utan inverkar på hela gruppens betyg. Dessutom har jag tänkt baka en tårta till lördag då min nevö fyller tio och hur jag nu tänkte tänkte jag att han ska få en fotbollstårta där Zlatan gör sin bicycleta i Englands mål. Dessutom har Arbis julvaka på fredag och om det är något jag älskar är det pyssel.

Hur blev det så här?

Nakenfisar

Jag började söndagen med att dansa naken till Trampolin (Sås & Kopp) tilsammans med Nora, Rosa och Nasse Gos. Evert Taube visste det, varje fyraåring vet det, men jag hade lyckats glömma: nakendans gör gott. För kropp såväl som själ. Ack att det här inte är en fotoblogg. Ni går miste om en syn för gudar.

onsdag 21 november 2012

Tydligen hinner man ännu i kväll

Av SVT Play att döma kan man se Torka aldrig tårar utan handskar ännu i kväll, sedan försvinner den. Det lär nu inte bli sista chansen i livet att se den, men ta inga risker, se den redan i dag!

tisdag 20 november 2012

Filmtips

Medan jag sjukstugade mig passade jag på att se Jonas Gardells miniserie Torka aldrig tårar utan handskar på SVT Play. Den ligger kvar bara en dag till, så passa på nu! Och kläm alla tre delarna. För den är så oändligt fin. Det är så vackert och sorgligt på så många olika plan, och samtidigt stundvis lätt, roligt och svindlande lyckligt. Man behöver inte ET:s emotionella intelligens för att räkna ut att det inte var lätt att vara homosexuell i början av 80-talet, men när Jonas Gardell berättar sina vänners historia och hur de förnekades, normaliserades och osynliggjordes, i synnerhet sedan aids kom, får man en smärtsam insikt i hur det verkligen var. Och förnyad kraft att kämpa för ett samhälle där det finns plats för alla som följer Kamomilla lag (Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra som man vill, från Folk och rövare i Kamomilla stad) och där ingen blir diskriminerad på grund av vem man är.

Sedan såg jag The Fall, eftersom min syster hållit på att tjata hål i huvudet på mig om att jag borde se den. Bara att regissören är ingen mindre än Spike Jonze gör att den blir intressant, men framför allt för att den kvinnliga huvudrollen är en sexårig flicka som påminner om min dotter.



Inte bara på grund av flätorna (fast Nora är blondare) och de blå ögonen, utan också till sättet. Vilket är en  smickrande liknelse, för maken till charmig unge får man leta efter. Filmen handlar om en man och en flicka som träffas på ett sjukhus där de båda ligger efter att ha fallit. Han är förlamad och vill dö, hon har brutit armen och springer omkring och klåfingrar och är nyfiken på alla på sjukhuset. Han mutar henne med sagor för att hon ska stjäla morfin åt honom för att han ska kunna ta livet av sig, och där börjar deras vänskap. Den är svår att få tag i på laglig väg, men helt klart värd att ses.

Sedan såg jag Top Gun, mest för att jag inte hade sett den. Den kom på tredje plats.

måndag 19 november 2012

Föräldraledighet och hur den delas

Jag har legat sjuk i helgen med feber och den ruskigaste hostan sedan jag hade lunginflammation 2006. Avsaknaden av energi att göra något mer krävande än se film resulterade i total vila (tack svärföräldrarna som passade lillrövaren!) vilket i sin tur resulterade i att jag har haft mer tid att tänka än på länge.

Det jag bland annat har tänkt på är artikeln i HBL om att bara fem procent av paren delar föräldraledigheten jämnt. Jag håller med dem som tycker om att det är sorgligt lite, men tycker att problematiken med tanke på begreppsdjungeln är lite svår att tolka. I Finland finns moderskapsledighet som är förbehållen barnets mor, och den varar i fyra månader från en månad före barnets beräknade födelse. Sedan följer ungefär sex månader av föräldraledighet som kan användas av båda föräldrarna och efter det har båda föräldrarna rätt till vårdledighet tills barnet är tre år gammalt. Artikeln och den påföljande diskussionen bland annat här gjorde mig lite beklämd: den egentliga föräldraledigheten är så försvinnande kort att jag utmärkt väl förstår att mammor roffar åt sig hela kakan. Det gjorde jag själv också. Men enligt artikeln i HBL handlar det inte specifikt om den juridiska föräldraledigheten, utan om att båda föräldrarna är hemma med barnet lika länge, och det är ju alla gånger lovvärt. Och sorgligt, i sanning, att det är så sällsynt.

Nu vill jag en gång för alla klargöra att jag inte är någon biologist som anser att ettdera könet är bättre lämpat att ta hand om barn oavsett barnets ålder. Jag tycker det är jättebra att de första månaderna är öronmärkta för mamman så att ingen kan frånta henne rätten att ta det lugnt inför förlossningen och återhämta sig efteråt - inte ens hon själv. Att de följande månaderna kan delas hur som helst oavsett om de kallas föräldraledighet eller vårdledighet är också jättebra.

Sedan har vi det här med amning. Jag ville gärna amma så mycket det gick, och det gick alldeles utmärkt mycket. Det är klart jag ville barnets bästa, men faktum är att de själviska skälen var av avgörande betydelse: eftersom min unge snabbt fattade galoppen och mina bröst snabbt anpassade sig till ungens behov och mer därtill var amning det absolut mest praktiska. Jag försökte med pump och Simon med flaskmatning för att han skulle kunna delta i matandet och jag komma hemifrån men det funkade dåligt: hon tog flaska bara en gång under hela spädbarnsåret då hon utan protester svepte en tetra ersättning medan jag var på teater men det konststycket upprepade hon aldrig. Det var bara tutte som gällde. Det är klart att man kan lära ungar vad som helst, men ingen av oss tre stod i längden ut med att koka flaskor och pump, pumpa, kyla mjölken, värma den igen och lirka den i en vrålande unge som inte ville veta av flaskhelvetet och så blev mjölken gammal och måste slängas och så var hela den exercisen till ingen nytta. I jämförelse med amningen var bara att koka flaskor och hälla i ersättning en oöverstigligt jobbig grej. Jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan anklaga mammor till flaskmatade barn för lättja: om det var någon som var lat så var det ju jag!

Sedan njöt jag ju av att se hur min lilla räka växte till sig och blev ett litet fetto på min mjölk.

Och det är någonstans här jag kommer åt kärnan i varför artikeln fick mig att känna mig olustig. Och orsaken följer här. För mig är jämställdhet ett eftersträvansvärt ideal och något som verkligen är viktigt: både för individerna och för samhället. Jag tycker det är jätteviktigt att föräldrar är lika mycket hemma med barnen även om det inte blev så hos oss: jag var hemma tills Nora var nio och en halv månad och Simon i ytterligare fem månader varav de sista veckorna gick till inskolning på dagis. Men när jag först läste rubriken trodde jag att statistiken byggde på hur den juridiska föräldraledigheten, det vill säga tills barnet är nio månader gammalt, fördelas. Och det gjorde mig faktiskt lite ledsen för det gav mig känslan av att det blir fel hur man än gör. Vill man helamma sitt barn till sex månaders ålder går det inte att dela föräldraledigheten rakt av. Och det här betyder också, i de flesta fall, att den ammande parten inte börjar jobba den dag barnet börjar med fast föda. Däremot går det utmärkt bra att amma sitt barn även när man jobbar heltid, när barnet väl börjat äta riktig mat. Det går till och med att vara strandad på kontinenten i åtta dagar på grund av vulkaner och fortsätta amma när man kommer hem, visade det sig. Om tutteigeln är tillräckligt ihärdig.

Vill eller kan man däremot inte helamma sitt barn är det ju fritt fram att dela precis hur man vill. I vårt fall hade det varit ekonomiskt smartare att dela på den egentliga föräldraledigheten eftersom Simon har högre lön och vi gick miste om den när han var vårdledig. Det ekonomiskt smarta väger ändå väldigt lätt med tanke på den närhet som skapades mellan far och dotter först när jag kom bort hemifrån och de fick njuta och frustreras av varandras sällskap under dagarna.

Man kan inte tvinga folk att dela om de inte vill. Men när jag hör kvinnor å ena sidan förklara att de minsann har rätt att vara hemma med sitt barn i två år för att de varit gravida och fött det, och å andra sidan beklaga sig över att de halkar efter i karriären medan mannen, som gör karriär, aldrig är hemma, då snedtänder jag. De enda de har att skylla för ojämställdhet i familjen och sin karriär-outveckling är sig själva.

tisdag 13 november 2012

Nyckelpigan och jag

På mitt fönsterbräde på jobbet har jag nyckelpigor. Eller har och har, men det finns nyckelpigor där. Vakna och aktiva. Också så här års, då de borde sova.

Och jag igen, jag sitter och sover när jag egentligen borde jobba. Läser i och för sig viktig text om universitet som väljer att gå sin egen väg och satsa på små lokala språk, i detta fall samiska och färöiska i stället för engelska, men det räcker inte precis nu för att hålla mig vaken. Jag borde be pigan läsa för mig och sedan ge mig en resumé.

Visste du att en nyckelpiga kan leva i ett och ett halvt år? Min dotter är en naturnörd, så vi läser en hel del om hur gamla olika djur kan bli. Och huruvida de äter jordgubbsglass. Bland annat här.

lördag 10 november 2012

Min hyllning till vaktmästare i allmänhet och Forsthusets rödhåriga dam i synnerhet

Det finns ingen yrkeskår jag har så positiva erfarenheter av som vaktmästare. De brukar ha helhetskoll över sitt hus och le vänligt när man kommer och går. På mitt jobb finns det en dam som ler med hela ansiktet när jag kommer till jobbet. Det att jag dyker upp verkar ibland vara det allra roligaste som överhuvudtaget kunde hända henne. Hennes leende rullar ut sig som en röd matta och jag känner mig som en v.i.p. Jag har länge tänkt bjuda henne på fika men hittills har jag tyckt mig ha för bråttom.
I morse var det dags. Jag tittade in i båset och frågade hennes kollega om de dricker kaffe och äter bulle. De undrade nog vad jag var hög på men när jag förklarade att jag ville skämma bort dem lite blev de mycket glada. Av allt att döma hade de haft en förjävlig morgon: datasystemet i huset hade pajat så till den grad att flera dörrar inte fungerade och tur var väl det för annars hade även jag tagit en bakdörr in och inte bjudit på kaffe idag heller. I stället kom jag äntligen till skott, och där satt vi och snackade om ditt och datt tills vi tyckte det var dags att jobba vidare.
Jag presenterade mig i hopp om att få höra vad hon heter, men när jag gav henne mitt namn sade hon bara att det visste hon redan. Koll.

fredag 9 november 2012

Okej jag ger mig - flickor är flickor!

I alla dessa år när jag tjatat om att barn inte nödvändigtvis väljer könsstereotypa färger och uppenbarligen varit ute och cyklat. Bland de födelsedagspresenter Nora mest av allt önskade sig finns det idel rött.


Och det där som ser ut som ett könshår nedanför bilarna är antagligen ett könshår. Jag måste ha missat det i morse. Så blir det när man har vita golv i en korridor som ofta vandras naken mellan sovrum och bad. Fast det kan hända att det ryker i kväll: vi ska ha barnkalas i morgon. Jag kan lägga upp det på bloggen men tycker det är pinsamt att visa det för folk i verkliga livet. Håhåjaja.

onsdag 7 november 2012

Energi

När jag kom till jobbet i morse trodde jag att jag glömt släcka lampan när jag gick i går. Men se, det var solen. Jag kände inte igen den, bara.

Jag älskar mitt arbetsrum. I eftermiddag tänker jag dricka skumpa här med min rumskompis för att fira vårt fina rum.

fredag 2 november 2012

Årgångsmascara

Mitt inlägg om att jag inte anser mig hinna shoppa illustreras bäst av att jag visst köpte mascara senast när Nora var nyfödd. Hon fyller fyra om en vecka. Jag tyckte väl att jag får kämpa lite för att få någon färg ur burken.