måndag 28 september 2015

Min gyllene måndag

Jag har kyckling som har gått ut så jag baconlindade den och nu fräser den så glatt i sin stekpanna. Jag har en alldeles strålande solomiddag på väg, så där som omväxling. Och tv-serien Kronjuvelerna som finns på Arenan lär vara bra. Och jag har jobbat alldeles tillräckligt.

fredag 4 september 2015

Kvällsluft

September är här med kyliga kvällar. Luften doftar och känns nästan som i mars-april, men doften är fylligare och det är förstås mycket mörkare än i april. Tvätten hängdes ute i morse och doftar sol och ozon.

Efter en vecka av undervisning känner jag mig mer slut än jag brukar i början av september. Nåväl, det blir en helg av vila och på söndag kommer världens bästa människa hit och stannar i en vecka. Som jag har saknat lilla älsklingen. Jag behöver en varm liten sjuårig kropp att krama när det går så åt helvete i världen. Den lilla kroppen som inte är så liten längre utan lång och gänglig som ett föls.

Fast hon är ju inte sju än. Inte på två hela månader.

torsdag 3 september 2015

Ett år som separerad

I dagarna blir det ett år sedan vi separerade. Det har varit ett lärorikt år, och mest tacksam är jag över att vi har det så bra nu. Alla tre, men framför allt tänker jag på oss föräldrar. Noras bästa skulle ha varit att vi lyckats få det att funka utan separation, men nu blev det inte så.

Mycket suger med att separera. Jag är i grunden inte gjord för att leva ensam, men man vänjer sig. Under Noras pappaveckor vaknar jag ensam, lagar mat ensam och äter den för mig själv, om jag inte aktivt tar initiativ till annat. Det blir mer sällan som andra tar initiativ. Jag vet inte om jag blivit socialt uträknad - det känns inte så - men parmiddagar får jag inte gå på längre. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte tänks på eller om folk i min umgängeskrets helt enkelt har för fullt upp med sitt för att hinna ordna sådant.

Jag gillar inte att hela tiden komma tillbaka till rum som ser ut exakt som jag lämnade dem, utan spår av någon annan. Under pappaveckorna är det ändå att föredra - det vore skitläskigt om någon gick och flyttade på grejer och det inte var jag.

Jag som älskar att laga mat för folk och äta med andra har lärt mig att jag inte gillar att laga mat som ska ätas av bara mig. Halvfabrikat gillar jag inte heller, så det blir lite si som så med ätandet. Samtidigt har jag lagt mig till med en lite osmickrande doktorandfigur, så allt tyder på att jag får tillräckligt med näring.

Masturdating är ett fantastiskt engelskt nyord. Det betyder som det låter, att man dejtar sig själv. Det är helt underskattat - att gå på bio ensam är precis lika trevligt som att gå med sällskap men dessa två är ett komplement till varandra. Det är också trevligt att äta på restaurang för sig själv - som omväxling.

Ett bra distansförhållande är bättre än ett dåligt äktenskap. Modern teknik gör det möjligt att hålla daglig kontakt med ord och bild och konstigt nog känns det sällan som om jag lägger mig ensam. Visst längtar jag efter att kramas, och jag kan inte påstå att jag får ligga särskilt ofta, men tillräckligt långa perioder tillsammans när vi ses gör att mötena känns både som vardag, i ordets bästa bemärkelse, och fest.

Jag kommer aldrig att sluta bry mig om hur mitt ex mår, och det är så fantastiskt att veta att han har det bra. Jag vill nästan gå så långt som till att säga att om han har det bra har jag det bra. Eller: riktigt bra har jag det inte om inte han också har det bra.

Jag har fått vänja mig vid att kunna börja gråta precis när som helst, som till exempel nu. Det är inte världens gång som får mina tårar att rinna även om vår värld skulle förtjäna mina tårar, utan en kombination av sorgen över att det gick som det gick för min lilla familj, skönheten i det som var och glädjen över att livet går vidare. Tacksamheten i att man kan träffa människor som får ens själ att dansa när man minst av allt anar det.

måndag 15 juni 2015

Hur tänkte jag då? Eller: Tänkte jag alls?

Jag har sett fram emot denna vecka länge. Jag har äntligen fått en massa grejer som är orelaterade till avhandlingen ur händerna, så det är bara att sätta sig ner och skriva. Full av inspiration lämnade jag Nora på förskolan, lämnade bilen på verkstaden (den årliga bildöden inträffar numera tre gånger per år - så fort jag har inkomster igen ska jag börja bilspara!) och körde till jobbet. Där hann jag bara träffa mina nordkursare, som denna vecka undervisas av en annan lärare, för att ge dem lite allmän information och påminna dem om att jag är på plats i mitt arbetsrum hela veckan, innan telefonen ringde. Det var förskolan. Enligt de papper jag hade skickat in var Noras sista förskoledag i fredags. Nu har hon alltså sommarlov.

Hur i helvete tänkte jag när jag fyllde i den blanketten?

Nästa vecka klaras av med hjälp av mormor och morfar. Denna vecka skulle jag ju jobba. Så det ryker.

Det blev till att åka och hämta en förbryllad med glad Nora. Nu har vi läst ett kapitel Potter och hon sitter och pysslar. Och jaja, jag SKA ta tillfället i akt och jobba. Jag är ju grymt inspirerad och vet exakt vad det är jag ska göra. Och det finns ungar jag kan låna som kan leka med Nora, och föräldrar som gärna lånar min unge för att vara sällskapsdam åt deras barn. Det blir bra. Men min egen idioti upphör aldrig att förvåna mig.

Men faktum är att jag aldrig i hela världen varit så disträ som nu när jag är på slutrakan med avhandlingen. Jag har inte koll på veckor och dagar, ingen som helst koll på kalas, föräldramöten och tider. Hur skyddar man en vuxen person från den själv? Om det här inte var så läskigt skulle det vara komiskt.

tisdag 2 juni 2015

Ajöss med tisdagsstressen

De senaste två åren har Nora ridit och gillat det, trots att det ibland varit bråk om att gå på ridlektionerna. Det kostar hutlöst mycket, så varken hennes pappa eller jag har jättemycket tålamod med trilskande - jag har inget som helst behov av att betala sinnessjuka summor för bråk, jag som knappt har råd att gå på bio. Så vi har talat om att låta denna termin bli den sista på ett tag. Lägga ner denna hobby trots den uppenbara njutningen när hon sitter till häst, för att det trots allt verkar finnas ett motstånd som orsakar trilskandet och bråket. Men själv säger Nora att hon vill fortsätta rida, så vi har tvekat.

I dag tänkte jag vara en god mor och verkligen försöka förekomma allt som kan orsaka stallkris. Jag var på ett möte närmare hemmet än jobbet, och bestämde mig för att hämta Nora redan halv tre. När jag kom till förskolan var hon alls inte färdiglekt utan tyckte jag kom för tidigt, så jag lät henne stanna kvar. Åkte hem och jobbade i ett par timmar, värmde kycklingklubbor och packade vatten, hushållspapper och Harry Potter och åkte direkt till stallet efter förskolan. Det var lite hungergnäll i bilen, men så fort vi kom fram bredde vi ut picknickfilten och Nora fick snaska i sig kycklingklubbor medan jag läste. Idyllen var total. Tills det var dags för lektionen. Då blev det ett himla osamarbete igen. Det var fleecejacka som inte kunde tas på och ridväst som plötsligt vägde för mycket så den "tappades" mitt på parkeringsplatsen och ungjäveln vägrade plocka upp den. Efter att hon krånglat hela vägen från parkeringen till stallet och vägrat gå in för att jag öppnat dörren fel, alltså trotsbråk på en tvåårings nivå, fick jag nog, meddelade ridläraren att vi inte kommer på lektionen, tog ungen och åkte hem. Nu har jag precis mejlat ridskolan att vi inte kommer tillbaka i höst.

Precis nu har jag lite svårt att låta bli att ta det personligt att jag inte fan lyckas få det rätt vad jag än gör. Å andra sidan är det skönt med vissheten: vi gör rätt som slutar nu. Det känns som en gemen småaktig hämnd, men egentligen tycker jag faktiskt att man inte behöver ha några hobbyer när man bara är sex år gammal. Man behöver faktiskt aldrig delta i någon ledd verksamhet alls, utöver skolan och eftis.

Så egentligen känns det skönt att veta att det inte är några kringliggande omständigheter som skaver, något som kunde ha åtgärdats. Jag åtgärdade vad jag kunde och det blev fel ändå. Nästa gång jag kör till stallet är det för min egen skull. För att jag har disputerat och har råd. Och gillar det. Och efter ett hobbyfritt år kanske Nora får lust att pröva på något igen. Jag hoppas på körsång eller scouting. Båda är alldeles utmärkta hobbyer som knappt kostar nåt. Och båda är hobbyer som jag själv haft underbar behållning av. Nu ska jag gå och avreagera mig i trädgården.

onsdag 6 maj 2015

Lillhäxan har blivit redo för Hogwarts

Jag hade tänkt spara Harry Potter tills Nora börjat i ettan och vet vad man gör i skolan. Sedan hade jag tänkt läsa böckerna en per år, för att inte läsa de skrämmande böckerna för tidigt.
Förra sommaren tröttnade jag på att vänta och läste "De vises sten" för henne, med ömsesidig behållning och fröjd. När boken var slut var hon lite vemodig, så där som man blir när man plötsligt kastas ut ur en riktigt spännande bok och undrar hur man ska stå ut i den vanliga världen. Men hon ville inte läsa vidare.
För några veckor sedan var hon riktigt dålig i influensa. Under konvalecensen, som blev lång, började vi på "Hemligheternas kammare". För ett par veckor sedan läste vi slut den och sedan hade jag tänkt göra ett uppehåll igen. Den tredje boken slutar i en obehaglig cliffhanger och därefter blir det bara värre, folk dör och riktigt onda typer träder in på scenen och lever vidare i bok efter bok. Men pyttsan, Nora kom genast dragande med följande bok och nu är vi mitt uppe i "Fången från Azkaban" och jag njuter stort, för den är den skickligast uppbyggda delen av hela serien.


När det gäller läsning har jag ingen karaktär. Och eftersom mitt eget läsande har tagit paus, till min enorma saknad, gläder det mig något fantastiskt att Nora finner nöje i samma böcker som jag.


Vi läser hela tiden. Jag litar på att min trygga unge säger stopp om det blir för farligt.

tisdag 5 maj 2015

Hur man tämjer en tiger

Nora fick en ny cykel i söndags. Hon kom till mig sent på söndagen och tidigare under dagen hade jag köpt min kollegas dotters cykel som hon vuxit ur. Det visade sig att Nora får lov att växa i den först, men något sådant ville hon inte höra talas om. Så jag skruvade loss pakethållaren så att sadeln skulle gå att sänka ända till botten.

Varje gång hon måste stanna föll hon omkull, för benen når inte riktigt i marken än. Och hon var förbannad och snorade och torkade ilskna tårar, men att hon skulle ställa cykeln tills hon vuxit några centimeter till var otänkbart. Jag sade att hon får låtsas att cykeln är en bångstyrig ponny som hon måste lära sig tämja. Nora menade att cykeln inte är en ponny utan en tiger, för de är vilda på riktigt.

I går cyklade hon till förskolan och jag fick lov att knuffa igång henne efter varje stopp. Till all lycka hade hon tjocka handskar som skyddade händerna men hennes ben ser ut som dalmatinerben. Med dödsförakt klarade hon själv av att starta cykeln när hon susade hem. Jag joggade bakom henne med hunden och hundrafemtio meter framför mig ser jag henne dråsa i backen, springer fram så fort benen bär mig men när jag kommer fram står hon redan och väntar på att fotgängarljuset ska slå om till grönt. Jag berättade att jag blev skraj när jag såg henne falla. Hon förklarade lite otåligt att jag inte ska bli det - "när jag känner att jag håller på att falla vänder jag in mot gräsmattan så faller jag mjukare".

I morse cyklade vi båda till förskolan utan att någon av oss föll med våra cyklar. Jag tror jag vågar konstatera att tigern är tämjd.