måndag 28 maj 2012

Toves blogg

hittar ni här.

Edit: länken är uppdaterade och fungerar.

Fönster

De närmaste veckorna kommer jag att gå en kurs i hur man renoverar gamla fönster på Arbis i Vanda. Liksom i förhållande till trädgården hör fönsterrenovering inte till de där grejerna som jag bara tar mig an utan att veta hur man gör, så nu ska jag gå kurs. Jag börjar med fönstret i jävligast skick, Noras, och när jag kan själv ska jag göra vardagsrumsfönstret för snart ska vi ge hela vardagsrummet en ansiktslyftning, är det tänkt.

I kväll har vi en timme info, och nästa vecka och veckan därpå ska jag skrapa, byta murket trä, kitta och måla tre hela kvällar i veckan.Nu har jag lite ångest för hur jag ska hinna. Samma veckor har jag ansvaret för tolv nordiska studenter som kommer till Helsingfors universitet för att lära sig om Finland och finlandssvenska. Hela dagarna. Nå, det är inte fråga om några dunungar direkt, jag tror att medelåldern ligger ungefär på min ålder, och jag var inte farligt hjälplös ens som 20-åring. Det ska nog gå. Men det kan skita sig. Fast det kan i och för sig allt, här i världen.

Och de finns andra veckor, här i världen, då jag kan vara en hängiven maka och mor.

Barnböcker

Min syserson fyller sju om en vecka och jag gillar att ge honom böcker. I fjol fick han Häxorna av Roald Dahl, som höll hela familjen i ett gastkramande grepp under sommarseglatsen. I år blev det Matilda, även av Roald Dahl, och Vems lilla mössa flyger? av Barbro Lindgren. Den senare har jag inte kvalitetsgranskat, men det kan hända att jag gör det innan vi ger honom boken. Fick tipset av en kollega med gott omdöme.

Sedan kunde jag inte motstå Alla vi barn i Bullerbyn och Emil i Lönneberga som kapitelböcker i vårt eget bibliotek. Under de helger vi tillbringat på landet i vår har Nora och jag hunnit plöja igenom hela Nalle Puh och halva Nalle Puhs hörna, och båda njuter i fulla drag. Jag som är boksnobb njuter dessutom av den underbara översättningen. Och njuter av att Nora nu kommit in i kapitelboksåldern. Det betyder inte att bilderböckerna på något sätt är out, bara att vi har ytterligare en genre, eller hundra, i vår repertoar. Högläsning av kapitelböcker har något bitterljuvt över sig. De där lässtunderna som kan vara långa och mysiga men som ändå avbryts av annat som måste/vill göras. Tills man tar upp boken igen. Och vilka blandade känslor, sen, när ett fint läsäventyr tar slut!

Mest längtar jag efter att få läsa Jimmy Knapp och Lukas lokföraren av Michael Ende, och Lorangaböckerna av Barbro Lindgren. Om ett par år, kanske!

söndag 27 maj 2012

Trädgårdsskötsel för dummies

Vi har en sjukt stor trädgård och trots det har vi potatislandet på balkongen. Det ville sig så. Nu har vi fyra präktiga plantor i en stor, plastfodrad korg, och jag har precis kupat potatis för första gången i mitt liv.

Mitt trädgårdsproblem är att jag har en ingenjörs förhållande till trädgårdsskötsel. Ingenjörers förhållande till matlagning är att om de står att man ska sticka några hål i plastlocket på mikromaten innan man värmer den är problemet: ska gaffeln ha tre eller fyra taggar? Och hur många hål är några? När det gäller trädgården undrar jag vad det ens betyder att kupa potatis, och om det är så att det betyder att man ska ösa på med mer mylla undrar jag hur mycket. Vad är ett par gånger och med hur långa mellanrum?

Nå, trial and horror är ett sätt att lära sig sköta trädgård. Mest har det varit horror, men lejongap har jag lyckats med, och freesia. Och ingendera odlar jag i år, vilket kanske är lite dumt. I stället bränner jag krutet på luktärter som jag aldrig har lyckats med. Fortsättning följer.

fredag 25 maj 2012

När man väntar på något gott är det bara härligt

... för att citera MC-klubbensketchen i Hassan. I dag, samma dag som Lumia 900 släpptes, fick jag min på posten. Nu sitter jag på landet och vill gosa med den lite, och mitt SIM-kort funkar inte. Jag fick ett nytt med telefonen, för jag bytte abonnemang, men det är ännu inte aktiverat. Och mitt gamla har fel format. Ack! Jag står inte ut!

Följ det bruna strecket

I natt vaknade jag av gnäll från barnkammaren och tassade dit. Det luktade underligt och jag insåg att det kom från blöjan - och är tacksam över att Nora fortfarande har nattblöja. I natt var den nämligen full av diarré, så full att det inte bara var blöjan som var skitig.

Upp med ungen och av med pyjamasen, tvätta, torka, ny blöja, ut med bäddmadrassen, ner med ungen i vår säng och försöka sova vidare. Med en karl som snarkar som ett tröskverk var det omöjligt, så han fick lägga sig i den nu bäddmadrasslösa Norasängen som är 210 lång och 120 bred, mycket praktiskt. Alla sov gott resten av natten, och i morse ringde jag dagis för att meddela att Nora inte kommer och Simon ringde jobbet för att meddela att han inte kommer. När lillflickan vaknade undrade jag om hon mindes något av sin nattliga kackastrof, och hon skrattade till och sade att det var för att hon hade ätit så många tansupiller, d.v.s. vad vi kallar xylitoltabletterna hon får ta efter maten. Och det hade hon ju. Antagligen nävvis, när jag tänker efter. Och jag har ju varnat henne för att man får sprutkacka av att äta för många, så hon drog slutsatsen själv.

Jag har svart bälte i att glömma de jävla tabletterna, så jag har låtit henne påminna mig. De senaste dagarna har hon på allvar fattat tycke för burken (en stor rackare med ett par tusen tabletter i) och kanske ätit några fler än två efter varje måltid, men jag har väl tänkt att det kan uppväga två år av glömda tabletter. Och i går, medan jag stökade och tvättade och fejade hade jag inte riktigt koll.

Så vi ringde dagis igen och de tyckte inte heller det var något problem att hon kom om hon nu en gång var återställd och inte smittade. Och som vår murare konstaterade: Det smittar ju inte med mindre än att hon tar med sig hela tablettburken. För det står ju klart och tydligt att överdriven konsumtion kan leda till diarré.

Nu, med ganska många timmars sömn mellan mig och bajsblöjan tycker jag det var årets roligaste hyss. Men så har jag ju också synnerligen brun humor.

torsdag 24 maj 2012

Halvduktig flicka med krabbis

Vi hade vänner på grillbesök i går. Hur det nu var så klämde vi vinflaskor i pluralis och lite whisky ovanpå och sent blev det. När jag är bakis räcker det hela dagen, vad jag än gör. Det enda som funkar är en hel natts sömn till. Arbetsdagen gick bra, men det blir värre mot kvällskvisten när jag är trött.

Det är visst dags att vittja min hemliga mockarutsgömma. Sedan tänker jag läsa ett par sidor i Richard Dawkins eminenta The God delusion och törna in. Natti natt!

Olika sätt att städa

Man kan börja dagen med vitchokladgratinerad fruktsallad. Om man till exempel har haft gäster kvällen före, och det blev kvar en liten rest. Det är till och med att rekommendera, och hamnar i kategorin "städning". Jag älskar "städning".

tisdag 22 maj 2012

Åkej då, du ditt kärleksmums!

Det blev riktigt gott. Det ska erkännas. Fast jag kommer alltid att kalla dem mockarutor.

Våra barns bästa

Våravslutningen blev fenomenalt trevlig. Solen vrålade, programmet var fint och maten räckte till och var mycket god. Varenda familj hade bidragit. Vi gick först klockan sju, d.v.s. efter en timme förberedelser för mig och överraskande många till som frivilligt dök upp, och två timmars fest. Aldrig har folk stannat så länge, aldrig har maten varit så god och lotterivinsterna så fina. Nora vann en liten sprutkanna, ett presentkort till Subway, en bastutermometer (vi har gårdsbastu men ingen termometer - perfekt!) och ett Angry birds-mobilfodral. Enda nackdelen jag hittills kan komma på med att jag precis har beställt en smarttelefon: min state of the art Lumia 900 som inte ens finns i handeln än kommer inte att rymmas in i fodralet. Min dumtelefon får bo i den de dagar den har kvar.

Det finns så fina barn och så bra föräldrar på vårt dagis. Jag tror att den dåliga stämningen från föräldraföreningen är bortblåst och att vi kommer att hitta fungerande sätt att fortsätta verksamheten. I jul blir det bohem-jag och kanske någon till som ansvarar för att det blir någon sorts grötfest, och laga mat (läs koka gröt) kan jag ju. Det är listorna och excelandet och det där som ställer till med problem - men det får jag göra ihop med någon. Eller så struntar jag i det tekniska finliret och gör något slags grovskiss med papper och penna och fingertoppskänsla. Det har funkat tidigare.

I dag har vi haft en minnesvärd våravslutning med ett dignande buffébord som var resultatet av allas vårt arbete. Inte en jävel kommer att minnas exceltabellerna som låg som bakgrund för kalaset.

måndag 21 maj 2012

Om duktiga flickor

För ett par veckor sedan skrev jag om föräldraföreningen och det faktum att jag tycker det är härligt att dra mitt strå till stacken för våra ungars väl. Nu har två föräldrar hoppat av för att de känner sig överbelastade och det förstår jag. Samtidigt kommer jag aldrig att kämpa om ordförandeklubban eller kasta mig över tidskrävande uppgifter så länge det finns andra som faktiskt kastar sig över dem - jag saknar helt enkelt glöden. Samtidigt var en del av de överbelastande uppgifterna sådana som jag gärna hade hjälpt till med om jag hade vetat att de upplevdes som betungande, men sanningen att säga lade jag kanske inte ens märke till en del av dem. Och en del av de självpåtagna uppgifterna var solklara överkursuppgifter (att på enmanhand baka ihop ett basarbord som ingen hade bett om men som givetvis tacksamt togs emot) som festen hade blivit precis lika trevlig utan, och som sanningen att säga inte genererade några nämnvärda inkomster.

Någon frågade om det är dags att lägga ner föräldraföreningen igen - vilket lär hända med ett par års mellanrum. Jag är inte redo att lägga ner någon föräldraförening och är helt beredd att ta större ansvar, men mitt problem är de duktiga flickorna, nivån på vilken deras ribba ligger och vad de är beredda att göra för att klara ribban. Med glans ser det ut som, men jag kan bara tänka mig vilka vaknätter, ångestpanikbryt och vilket bettskeneskrammel som ligger bakom det där.

Jag föreslog ett roterande system, där huvudansvaret (och nu talar jag om delegeringsansvaret, inte att göra allt själv!) ligger hos en eller två, för ett jippo åt gången. Nästa gång får det vara någon annans tur. Nästa gång måste det vara någon annans tur.

Jag har aldrig varit en tians flicka, förutom i ett fåtal ämnen där jag tyckte det var värt det. Däremot har jag alltid varit en nians flicka, nästan. Och det räckte. Det räckte för mina föräldrar och för mig. Filosofin att tjugo procent  av insatsen gör åttio procent av jobbet stämmer verkligen, och de resterande åttio procenten arbete som skulle ge de sista tjugo procenten av resultatet är sällan värt det.

Och bullshitten som är avsedd att ge en dåligt samvete, det där om att det handlar om våra barns bästa, den ska genomskådas för vad den är: ett rop på hjälp från flickor som inte ser sina begränsningar. Som struntar i sina begränsningar och kör på ändå. Som tror att det inte märks att de är splittrade, överengagerade och stressade. Som tror att det inte går ut över barnen, för panikbakandet och det andra sker ju ändå när de små liven redan sover. Då själviska Sylvin sover skönhetssömn.

Givetvis vill jag hjälpa till så att ansvaret blir jämnare fördelat och alla i föreningen ska må bra. Samtidigt är jag naiv nog att tro att folk vill ha och orkar med de uppgifter de åtar sig. Jag lovar att jag inte undandragit mig uppgifter, snarare tvärtom. Men viftar någon ivrigt med handen så fort en uppgift dyker upp tar jag inte initiativ till duell för att få knega, det gör jag inte.

Må tiderna förändras så att barn i allmänhet och flickor i synnerhet känner att de duger utan den där åttio procenten som ingen ändå märker. Den som är tidskrävande perfektionsfejande som man kan hålla på att fila på i all oändlighet. Hoppas tiderna förändras redan före december, så att jag ska känna att den ringdanskväll som jag precis anmält mig ansvarig för duger som den är. Så att jag kan nöja mig med att gröten räcker till, att glöggen är varm och att ungarna har det roligt med små medel. Så att jag kan stå där avspänd, utvilad och med ett äkta leende. Till och med om gröten tar slut. Så utvilad man nu kan vara i december.

söndag 20 maj 2012

Kärleksmums

Jag googlade mockarutor för att klara mig med mors-äran i behåll på dagis vårfest i övermorgon. Jag ber er oservera att festen är i övermorgon - jag är alltså ute i helt löjligt god tid. Helt o-jag. På alltommat.se kommer de upp med namnet kärleksmums. Det tycker jag låter ganska äckligt och plötsligt är jag ganska glad över att vara finländare och per definition rationell och saklig.

Nå, ska det vara kärleksmums kan det lika gärna vara efter världens bästa recept, vilket alltommat skryter med. Ert allvetande bloggorakel sågar namnet - återkommer med recension av innehållet när vi kvalitetsgranskat resultatet.

Simon får laga sallad - knytislistan har luckor och föräldraföreningen får täta.

Stulna lässtunder

Vi har varit på landet över flygarehelgen. Jag har läst. Lite jobbrelaterat i fredags, men i övrigt skönlitterärt. Jag har parallellt kämpat med Topelius "Läsning för barn" som är åtta böcker i tre band med topelianska pjäser, dikter och sagor, och njutit av The great Gatsby. För att få läsa på landet med en treåring och en dator- och internetberoende man gäller det att hitta på butikslekar och annat som sysselsätter junior: Nu ska du plocka kottar som kan vara potatis i din butik - kom tillbaka när du har hittat tjugo kottar! Bra, nu kan du samla bjökhängen, förlåt, makaroni, till butiken! Mellan verserna har jag också låtit henne leva rövare och äta godis. För en människa måste väl få läsa under sin långhelg, vad är det annars för en långhelg?

Topelius är ett intressant dokument om vad som ansågs vara lämplig läsning när farmor (född 1902) var barn och drömmen om ett självständigt Finland blott var en dröm. Jag är tacksam över att ha vuxit upp i en annan tid, men tycker det likväl är roligt att lära mig vem Lunkentus, Unda-Marina och Hegesippus är. Åtta böcker är ändå lite väl mycket va det goda, i synnerhet som jag hittills bara lyckats klämma två.

Gatsby däremot krävde ingen annan ansträngning än att se till att jag fick lite läsro emellanåt. Jag har sett halva filmen under mitt utbytesår men måste väl sluta för att resten av familjen ville se Ultraman eller Bollywoodfilm. Jag hade ändå inge aning om hur den skulle sluta utan visste bara att den handlade om dekadenta fester på Long Island under 20-talet.

Jag märker att jag med åldern blir allt mindre cynisk när det gäller tragedierna. Som berättelse är romanen briljant, med en struktur som påminner om novellernas för att den är så förtätad. Efter en introduktion som placerar huvudpersonerna i tid och rum och i förhållande till varandra kommer sedan det ödesdigra dygnet där katastroferna följer på varandra tills det inte finns någon återvändo.

Skickligt, elegant och stämningsmättat utan ett spår av sentimentalitet. Jag klappar mig på axen för välvald helglitteratur.

tisdag 15 maj 2012

Pyjamasparty

Far i huset är ute på dåligheter och Nora och jag har pyjamasparty. I korthet går det ut på hamburgare, glass, Buuklubben och pärlplattepyssel. Senare otålig dotter och mor som bygger komplicerade kameleonter av pärlor och ber dottern hålla sig i skinnet och inte dundra och störa. Och framför allt inte kliva sönder den &%*^@ asken som pärlplattorna kom i.

Nu blir det dags för den bästa delen av kalaset: den där pyjamasen används till det den är tänkt.

Sanndrömmar

Häromnatten drömde jag att jag tvättade fönster, vilket i vanliga fall känns som lite överkurs och sker någon gång vartannat år kanske. Men det måste ha varit något med drömmen, för plötsligt är en stor del av fönstren i övre våningen rena, så där lite åt gången. Och jag har nog något minne av att jag har farit fram med ammoniaksprejen och gnuggat med mirakeltrasor. För ett fönster kan man alltid putsa. Och kanske ett till.

Nu ska jag sätta mig och gnugga på en ruta i min avhandling. Och sedan kanske en till. Om jag orkar och hinner.

torsdag 10 maj 2012

Språkförbistring och glass

Vi tog oss en sväng till stora köpcentret i förorten för att slå många flugor med en smäll. Efter uträttat värv belönade vi oss med glassprovning: vi vuxna hade svårt att välja bland alla nymodigheter medan barnet, det unga geniet, struntade i trender och tog det hon verkligen ville ha, det vill säga chokladglass.

Ingman har en ny serie med tre smaker som alla bär förnamnet creamy. Jag fastnade för den som smakar charlotte russe. Problemet kom när jag uttalade namnet på det enda sätt jag förstod, vilket resulterade i ett finlandssvenskt, kvasifranskt scharlottryss. Efter tre försök fick jag peka på glassen och fick då vad jag begärde. Hur tänkte Ingman när de namngav glassen? Jag vet att den har fått sitt namn efter en anrik dessert med bärfromage och rulltårta, men önskade där och då att de gjort en pavlovaglass i stället.

Betyg: chokoglassen slank givetvis ner utan minsta problem, så jag antar att betyget blev utmärkt. Jag fick inte smaka. Macglassen, d.v.s. vaniljglass blandad med Ingmans traditionella svarta apelsinisglass var inget vidare och inte heller irish coffee-glassen nådde några kulinariska höjder - inte jämfört med uttalsotyget charlotte russe. Usch, jag måste börja öva mig på ett femstavigt sarlotterusse, för den glassen vill jag definitivt äta igen.

onsdag 9 maj 2012

Rosa gympaskor med blingbling

Vi undvek Punavuoren peikko som har bedårande barnskor till skyhöga priser till förmån för Prisma. Och visst kom vi billigare undan. Tyvärr fastnade Nora bara för de mest hiskeliga rosa blingblingskor med den enfaldiga japanska katten på. Både farsan hennes och jag fetnobbade - liksom vi skulle ha gjort med ett par lika fula Blixtendojor.

Efter en kvarts förhandlande gick hon med på ett par ankelhöga fejkläderskor med union jack på och de är faktiskt riktigt, riktigt fina. Nu sitter hon i nya byxor och ser på Bärtil och ser inte alltför traumatiserad ut.

Att se sig själv utifrån

I morse på perrongen såg jag en kvinna som hade snygga skor. Jag följde henne med blicken uppåt och noterade en nätt tweedkappa och en dam mellan trettio och fyrtio med glasögon och håret i en humanistknut. Jag sade att hon har snygga skor, och hon kontrade med att hon hade spanat in mina stövlar.

Hon kunde ha varit jag. Men det var hon inte.

Megaflyt

Jag hade tidernas flyt i natt. Jobbade på som attan med tvätt, forskning, översättning, disk, fönstertvätt och allt fan. Sedan vaknade jag. Och hemmet och avhandlingen såg ut som vanligt.

måndag 7 maj 2012

Förorten - c'est moi!

Jag har visst blivit Vandabo på riktigt nu. Jag ser mer av föräldraföreningen och jumpis än av mina underbara urbana  cityvänner trots att jag jobbar i stan varje dag.

Och när vi huttade hem ett par jumpisvänner till Nordsjö hisnade jag över skönheten i björkflor, åar, nyplöjda åkrar och vitsippsgläntor. Jag känner mig hemma. Av förort är jag kommen.

torsdag 3 maj 2012

Jag vet att jag är trött när

Jag spar visserligen inte på svordomarna, men när jag häver ur mig nationalordet, röven och sen ett litet helvete ovanpå det för att löken jag försöker skala håller fast vid skalet med näbbar och klor, är det ett tecken på att jag är lite trött.

Så ska det prutas

Jag prutar inte bra på vare sig svenska eller finska, men på malajiska kan jag pruta benen av en häst. Mest är det väl för att folk blir så imponerade av att ett blekansikte som jag kan språket som de ger med sig, men faktum är att jag får ner minst hälften av priset. Fast det handlar väl i och för sig om turistpriset, men i alla fall.

I dag gick vi till Laattapiste för att se på kakel att ha kring luckan till vår blivande spis, eftersom kakel är värmebeständigare än rappning. Så även om spisen blir rappad kommer luckan att infattas i en och samma stora kakelplatta för att slippa vit rappning som mörknar av värmen. En kakelplatta är ingen konkurs, så vi kunde välja i dyraste änden, och det var där vi hittade vår platta:
 
Nu kommer ju årsringseffekten att försvinna eftersom den skärs ut för att ge plats åt spisluckan, men vi tror att plattan blir en vacker ram i alla fall. Vi undrade om vi får hem plattan för påseende, och det kunde vi givetvis. Men sedan frågade jag om vi kan betala för plattan nu, och låta köpet gå tillbaka om vi bestämmer oss för att inte behålla den, men kakel-Heikki tyckte att det väl nu inte ska vara nödvändigt, utan de ger oss den som provbit utan kostnad.

Sedär, en freebie värd 40 € gav en trevlig guldkant åt vår torsdag. Tack Heikki!

tisdag 1 maj 2012

Måttstocken på ett hyfsat långt äktenskap

Vårt äktenskap har hållit längre än teflonbeläggninen på den favoritkastrull vi fick i bröllopsgåva. Jag tror jag får önska mig en ny i tioårs bröllopsgåva.