söndag 17 juli 2011

His dark materials

är riktigt bra sommarläsning. Det är en fantasytrilogi för ungdomar skriven av Philip Pullman, samma farbror som skrev Fyrverkerimakarens dotter som blev en underbar familjepjäs på Svenskis för ett antal år sedan. Första delen, Northern lights, gjorde mig lite konfunderad första gången jag läste den, och därför orkade jag aldrig igenom den andra boken, The subtle knife.

Huvudpersonen heter Lyra och är en vildvuxen och egensinnig elvaårig flicka som gör vad som faller henne in och är helt okvinnlig och otillgjord. Ganska kantig, helt enkelt. Hon är ju som du! sade min mamma när jag berättade om boken, och det gav mig en tankeställare. Ja, jag antar att jag kan uppfattas som sådan. Fast lite kvinnlig är jag väl, och stolt över det, men det är ändå inte ett adjektiv som folk i första hand skulle använda för att beskriva mig. Och jag önskar jag var ännu mindre tillgjord, för tillgjord känner jag mig ibland och gillar det inte.

Men det som störde mig med den första delen är att det går så illa för barnen, och att de vuxna är sådana svekfulla rövhål. Vid första läsningen blev jag helt enkelt förvirrad eftersom boken inte motsvarade mina förväntningar på en barnbok. Men nu när jag läste om den, och läser vidare och vet vad jag har att vänta mig, hittar jag en massa fina poänger i den. Livet är inte Bullerbyn, varken i vår värld eller i Lyras. Men trots att föräldrarna sviker hittar hon andra vuxna som älskar henne, är villiga att ta henne till sig som sin egen och offra sitt liv för henne. Och hon, som från början inga föräldrar hade men som sedan fick ett par ärkesvin,
kan osentimentalt konstatera att hon inte behöver älska sina dagars upphov utan kan välja vem hon vill älska och vem som är värd att se upp till.

Den andra delen är väl inte direkt tjofaderittan den heller, men den är mycket spännande och nu är jag lite sur på att jag har lyckats förlägga del tre och måste vänta på att den kommer till min bibba innan jag kommer vidare. Eller så måste jag bara leta lite till.

Projektet som inte tar slut

När man fixar upp ett gammalt hus är det lätt att stirra sig blind på det som är ogjort och fult, i stället för att koncentrera sig på det som är fint tack vare eget eller andras arbete. Under de senaste dagarna har vi pysslat i matsalen (jag) och på verandan (min prins), och kommit ganska långt. För att påminna mig själv om framstegen köpte jag mig en orkidé i dag, för att inmuta en vacker del av hemmet. Jag hoppas den ska ge mig inspiration och ork att ta itu med de fula delarna de dagar energin tryter.


För jag behöver inte flytta blicken särskilt långt för att se det fula: så här ser det ut i resten av rummet:


På bordet sorterar älsklingen skruvar, och i bakgrunden syns dagens projekt: världshistoriens fulaste hörn. Det är en brandvägg som något stolpskott i tiderna klätt in i fejktegel i glasfiber - ett mycket brandfarligt material. Det satt som berget och lämnade trevliga små glasfiberstickor i händerna när vi rev det. Det är ett tag sedan och sedan dess har det sett ut som ovan. Nu ska det kläs in med stenskiva, spacklas och målas.

När vi har kaos hemma hos oss är det inte som kaos hemma hos andra. Andras totalkaos är vår vardagsordning och med kaos menar jag att det verkligen ser ut som reven. Och det gör det ganska ofta. Men jag tröstar mig genom att titta på

och påminner mig om att Rom inte byggdes på en dag, att även den klåfingrigaste tvååring en vacker dag slutar vara tvååring (fastän hon gärna för mig för vara liten länge än) och att jag har en vacker orkidé. Och en ruskigt vacker man. Och en ruskigt vacker tvååring.

lördag 16 juli 2011

Att kalibrera om sitt barn

Vi har gjort en sjusovare! Det gör oss inget att hon ugglar uppe sent på natten så den egna gemensamma tiden på kvällen blir kort, bara vi får sova om morgnarna. Vi har ju för bövelen semester. Efter att lilla älsklingen gjort natt mellan midnatt och elva på förmiddagen kan jag bara konstatera att hon håller på att bli en tvättäkta Sylvin. Dessutom är hon mycket flexibel vad sömnen beträffar, så jag tror inte dagisstarten blir något problem. Och dit är det två hela välsignade veckor! Och en dag.

Jag gillar det här.

torsdag 14 juli 2011

Tututututu tututututu tutut tutut tuduu!

Med risk för att låta som en surkart undrar jag vem som gav den satans glassbilen tillstånd att förpesta sommarkvällen (och vinter-, höst- och vårkvällen) med sin andefattiga trudelutt. Jag har lust att stämma skiten ur Hemglass för det där. Är ni med?

I måndags var den, liksom jag, på Emsalö, i dag är den i våra knutar och gol i alla väderstreck. Söderglassbil är döderglassbil.

Stoneface Sylvin på bio

Min älskling och jag såg Potter idag. Efter att ha följt Hogwartsungarnas resa i ett dussin år, från att jag blev intresserad av hjälten som fick ungarna att vallfärda till bokhandlar och bibliotek, till att se filmerna som började halvbra men bara har blivit bättre med åren, känns det både vemodigt och skönt att hela bygget är klart nu. Böckerna är fantastiska och filmerna bra. De första filmerna frossar i äventyr och effekter och är mest en illustration av böckerna men de två sista filmerna tar tag i det allra väsentligaste i böckerna: lojaliteten, vänskapen och hur ondskan inte kan klara sig för att den inte fungerar. Den kommer ständigt att sticka upp sitt fula tryne, men kommer samtidigt alltid att slås ner för att de goda trots allt är fler. Det kommer alltid att finnas Neville Longbottoms, som ser längre än till sin egennytta och därför är villiga att ta risker för att status quo är värre. För att inte tala om en utveckling till det sämre.

Min älskling och jag satt och lipade ikapp. Lojaliteten bland hans skolkamrater när Harry dyker upp på Hogwarts igen (Oh captain, my captain!), kraften han får av att ha varit älskad även om de som älskar honom är döda och påminnelsen om att livet inte är något värt utan frihet, och att man måste riskera allt för att vinna friheten. Allt det här beskrivs bäst i de fantastiska böckerna, men filmerna är ett bra komplement.

Folk som säger att de inte läser fantasy är i sin fulla rätt att låta bli. Men det är dumt att missa ett fantastiskt läsäventyr för att man vill hålla fast vid fåniga genreprinciper.

Professor Mac Gonagall är mitt ideal. Jag tänker bli hon när jag blir stor.

fredag 1 juli 2011

Responsibly gay-friendly Helsinki

står det på en affisch på järnvägsstationens bangård. Fast jag är inte helt säker, för efter en natts sömn intalar jag mig att jag har läst fel: så förbryllande tycker jag budskapet är. Hur tolkar ni texten?

Är Helsingfors gayvänligt för att bära sitt tunga samhällsansvar? Eller anser staden att man nu må böga då, så länge man gör det ansvarsfullt? Eller finns det någon tolkning som det på riktigt är någon mening med, men som jag helt enkelt har missat?

I och för sig hejar jag på ett ansvarsfullt beteende i största allmänhet, inte minst när det gäller kärlek och sex. Jag menar, slarvig promiskuitet kan få oönskade konsekvenser. Men inte fan är det gayfolket som sätter oönskade barn till världen eller gör de aborter Päivi Räsänen nu vill minska (vilket i och för sig också är en god idé, trots att KD och jag kanske har lika olika lösning på problemet).

Jag är förbryllad över stadens budskap och tror att jag kanske har drömt ihop hela affischen.

Gå inte till Borgbacken med en ingenjör!

för han sitter och analyserar gnisslande bultar ur ett hållfasthetsperspektiv. Ignorance is bliss!

Fast ingenjörsdöttrarna (Nora och jag, döttrar till var sin ingenjör) stortrivdes. Det är magiskt att se Borgbacken genom en tvåårings ögon för första gången på 32 år. För min Helsingforspingla till mor var Borgbacken ett ungdomsparadis på 50-talet, så var det för mig och det är det fortfarande. Ungdomarna ser annorlunda ut: i Top Spin (som det hette på 90-talet, kan inte vänja mig vid de finska namnen) satt en rad beslöjade somaliska flickor och det gläder mig att se dem skapa sin egen ungdomskultur i sin sommarstad. Liksom jag gjorde och mamma före mig. Och Nora, som premiäråkte efter att först ha fått utforska Sea life. Salighet och extas. Och med ett Blixten McQueen-häfte i dra i snöret på vägen ut visste lyckan inga gränser. För någon av oss.