torsdag 31 mars 2011

Sushi och systrar

Alla dagar blir bättre med hjälp av sushi och systrar. Fiskkonfekt i sällskap med en lyrsyster, samtal från en annan lyrsyster och middag med biologiska systrar gör att det känns bättre. Nu natt.

Jag vill inte ha den här dagen

Ändå vaknade jag tidigt, så att den ska bli så lång som möjligt. Det är trist att veta att denna dag omöjligt kan bli bra. Överraskningsmomentet blir att se hur mycket jävligheter som ryms in i den. Vi ses på andra sidan.

Förtydligar: Vi ses på andra sidan av dagen. Detta är inte ett självmordsmeddelande!

onsdag 30 mars 2011

När dagen är som jävligast

får jag en fråga på Facebook om ett mediemedverkande som jag bara inte kan tacka nej till: att få snacka språk i radio i sommar. Språk i mitt favoritmedium, med en favoritredaktör! Summan av dagens plus och minus ligger fortfarande rejält på minus, men det här i plusskålen fick vågen att skälva till åtminstone. Och mot bakgrund av hur min dag sett ut säger det ganska mycket.

tisdag 29 mars 2011

I mars sätter jag frön och kärnor i jorden

och i april slänger jag ut döda små plantor. I år blev det citron, minipaprika och vanlig paprika. Nu tror Nora, 2, att det är okay att baka sandkakor i köket. Resultatet av min möda kommer alltså att vara tre krukor med nya små lik om några veckor samt knastrigare köksgolv än vanligt de närmaste veckorna.

Var hittar man garderober?

Vi jagar klädskåp och vill kunna skräddarsy det hela. Vi har två skäl till att vilja undvika skjutdörrar (det är fult som stryk och de garderober vi behöver är till all lycka för små för att kunna skjutdörras) och vi vill inte betala en förmögenhet. Samtidigt vill vi ogärna köpa skräp, d.v.s. ge oss durabla grejer som inte skriker Anttila. Som gärna inte skriker något alls. Om inte det går att dressera dem till att hojta Heja Jenny, heja Jenny, Jenny kan! Och: Vad snygg du är!

Orsaken till skräddarbehovet är att huset vi bor i är från 30-talet, så inga färdiga format funkar. Vit tidlös minimalism med praktiska lösningar till minimalistpris. Gärna second hand. Anyone?

Jag hatar texter som försvinner

Jag går en Bachtin-kurs om dialogism på distans vid Åbo universitet. Vi ska skriva korta inlägg om fin- versus fulkultur, olika röster, intertextualitet och annat som är svårt men också mycket intressant. Vi ska också kommentera varandras texter. Alla skriver på finska utom jag, vilket leder till att jag inte får några kommentarer för ingen orkar läsa mina svenska texter.

Jag suttit en god stund och filat på ett inlägg som jag tyckte var klokt och bra, om hur populärkulturen visserligen har sina budskap och det är ju bra, men att jag tycker det finns en styrka i de budskap som föds i ens egna möten med konsten. De budskap som blir mina alldeles egna för att just jag mötte just det här verket just nu, med denna tolkning som resultat. Jag hade formulerat mig mycket fint, och så gick fanskapet till text och försvann! Just nu hatar jag mig själv för att jag inte skrev i word.

Det enda som tröstar mig är att det var skrivet på svenska, så ingen skulle ändå ha läst det.

måndag 28 mars 2011

Fåfänga

Jag är inte särskilt fåfäng. Men i lördags hade jag boots med skyhöga klackar, och komplimangerna haglade. Visserligen inte över stövlarna, men över att färgen på mitt turkosa ålskinn till klänning klädde mig, över att jag såg vältränad och slank ut och ... jag kände mig jättefin. Och nu undrar jag om inte det var skorna som gav min hållning ett sånt lyft. Så jag tänker i min tur ge min måndag ett lyft genom att stolpa omkring i klackar, och genom att äta lunch på Teatern med en god vän. Det är nysnö och gammal is under snön så min självbevarelsedrift borde låta hundra varningsklockor pingla nu. Men jag tystar dem med at nynna Povel Ramels Titta det snöar. Varningsklockorna pinglar fortfarande så jag höjer rösten. Och vacklar ut i allt det vita. Vi ses på Tölö sjukhus i eftermiddag!

söndag 27 mars 2011

Det sorgligaste jag läst på länge

är The god of small things av Arundhati Roy. Jag fick den i tjugoårsgåva så det var väl på tiden att jag läste den, men inte förrän i år har den varit värd tre poäng. I en tävling som jag kan berätta om en annan gång. Men tävlingen ger mig goda skäl att läsa riktigt bra (och ett fåtal riktigt dåliga, om jag får tro listan) böcker, pjäser, dikter och seriealbum.

Samtidigt har jag nog missat en del av poängen med boken, för intrigen är inte kronologisk och spänningen byggs sakta upp till det hemska som händer på slutet. Nästan. För riktigt i slutet händer det allra finaste i hela boken. Det som kunde ha varit. Men det är inte där det slutar, kronologiskt, utan det kronologiska slutet är väldigt sorgligt. Den spretiga strukturen fick mig att nästan tappa modet, speciellt som det mesta av mitt läsande sker under tjugo minuter + tjugo minuter på tågresan till och från jobbet, om jag inte jobbar på tåget. Hur som helst var slutet värt mödan med att ta sig så långt.

Klassamhället är av ondo. Kastväsendet är värre.

Nu tröstar jag mig med Le petit prince, som läses med Norstedts stora fransk-svensk-franska ordbok i högsta hugg.

Om kiss- och bajshumor

Jag har barnslig humor. Anagrammet i förra inlägget var inte mitt, det tillskrivs större genier som jag inte känner, men om man kan kombinera bajs, pruttar och ordvitsar kan det just inte bli roligare än så.

Den anala humorn är, i bästa fall, synnerligen förfinad och den som inte förstår sig på den är det lite synd om. Det finns många som högdraget påstår att de tycker att avföring inte är roligt, som om det var något att vara stolt över. Det är de givetvis i sin fulla rätt att tycka, men med humor är det ju så att det inte blir mer över åt oss andra bara för att de pryda avstår från sin del. Tvärtom blir det färre att dela det roliga med.

Kiss, bajs, snoppar, snippor och vad man kan göra med dem är något som angår alla. Den som påstår något annat ljuger. Snipp- och snoppskämt kan förvisso vara sexistiska och vilja andra illa, och då tycker inte jag det är kul längre. Men kisset och bajset kan alla relatera till och därför vara med oavsett ålder. Det vill ingen något illa men kan försätta en i mycket pinsamma situationer. Medge att pruttar åstadkommer festliga ljud!

I väntan på memmatider.

lördag 26 mars 2011

Ulostemassapieru

är ett anagram på Perussuomalaiset. Det är ungefär här jag börjar tro på himmelska kodbudskap. Hoppas den röstande allmänheten tar till sig budskapet. Amen.

onsdag 23 mars 2011

Halva har fixat någon sorts jubileumsutgåva av sina lakuknappar.

Och jag har en burk. Och det kommer Angels in America i tv i dag. Livet kunde vara värre.

Välkommen, kära gatudamm!

I den vassa ljuset och den kyliga luften virvlar du kring som älvor i ring och påminner oss om en annalkande ... brist på snö. Vår är väl lite att ta i, för att inte tala om sommar.Jag längtar efter gatsopning och gräs som binder en del av stoftet, men tills dess citerar jag barnen i Bullerbyn: Vad härligt det dammar!

söndag 20 mars 2011

Danskoden

Jag har för mig att min sociala begåvning är rätt normal, eller kanske till och med rätt välutvecklad. Jag kan umgås ledigt med nya och gamla bekanta utan att, tror jag, i de flesta sammanhang vara alltför gåpåig eller reserverad. Jag känner till och förstår de flesta umgängesregler och tror jag vet när det är okej att bryta mot dem. Men ställ mig på ett dansgolv, och plötsligt blir jag som en osäker fjortis och vet inte alls vad som gäller.

Jo, i princip vet jag att man i pardans ska visa god vilja och glatt humör och försöka följa mannen. Jag tycker det är praktiskt, ur ett heteronormativt perspektiv, att det på förhand är avtalat (inrotat) vilkendera parten det är som ska leda, och vem som ska följa. Men hur i friden vet man vad karln tänker?

Min dansgolvsintuition behöver finkalibreras.

onsdag 16 mars 2011

Halva himlen

Sexuellt våld är innetemat framom andra i deckare och kriminalfilmer, speciellt i Norden. Jag tycker det är störande, eftersom den enda funktionen det sexuella våldet har i denna genre är underhållning, vilket i sin tur bidrar till att normalisera sexuellt våld och ta bort fokus från vad det i själva verket handlar om: förtryck, slaveri, maktstrukturer och bristen på jämlikhet och jämtälldhet.

Därför ville jag läsa boken "Half the sky - turning oppression into opportunity for women worldwide" av journalistparet Nicholas Kristof och Sheryl WuDunn. Det är en bok jag varmt kan rekommendera för vem som helst. Lika spännande som vilken thriller som helst innehåller den berättelser om hjältar ur det riktiga livet, Davidar i kvinnlig skepnad som fäller (och ibland huger huvudet av) Goliatar i olika skepnad.

Den har bra källor och verkar vederhäftig, och visar på praktiska handlingar på lokalplan som förändrar livet för evigt för de mest utsatta: kvinnor i världens fattigaste hörn. Förtrycket tar sig inte bara uttryck i sexuellt våld (på många håll i Afrika är det farligare att vara kvinna än att vara soldat), utan också i barnsängsdödlighet, brist på rättigheter, könsstympning och så kallat hedersrelaterat våld. På vart och ett av dessa problem presenterar boken en lösning. Inte genom att komma med enkla silver bullet-lösningar, utan genom att försöka komma åt bakomliggande orsaker, attityder och system. Dessutom diskuterar den på ett fördomsfritt och ödmjukt sätt huruvida islam är en kvinnofientlig religion. (Svar: nej. I varje fall inte mer än till exempel kristendomen, när den hamnar i fel händer.)

Läs boken och ge den till alla ni känner. Håll den i omlopp.

Att kalla dessa problem för kvinnoproblem är som att kalla förintelsen för ett judeproblem eller det svarta slaveriet för ett negerproblem, och samtidigt godkänna att de får fortsätta.

Varför ljuger bussarna?

Varför står det "ei liikenteessä - ej i trafik" på bussar som alldeles uppenbart är ute i trafiken och kör? Finns det ingen annan, mer sanningsenlig formulering för att berätta att bussen i fråga inte tänker plocka upp dig? Sådant här sysselsätter min hjärna denna soliga onsdag.

tisdag 15 mars 2011

Varför är jag så dålig på att göra något förrän det brinner i knutarna?

Men då älskar jag det å andra sidan. Just nu, när jag har tokmycket att göra, har genomlevt en vecka med krasslig familj och har världens roligaste sällskapsliv och flyttar kontoret med mig vart jag går, just nu trivs jag bättre på jobbet än jag gjort hittills i år.

Just nu är kontoret i vårt sunkiga kök med utblommade tulpaner (vem hinner med att tömma vaser?) och knastriga och kletiga golv. Och just på det jobbet trivs jag. I morgon är kontoret på kontoret igen, och där trivs jag också, så länge det brinner. Förra veckan brann det så mycket att larmet gick. Men nu inser till och med jag att det är dags att stänga av flytet och törna in. Natti natt!

måndag 14 mars 2011

Ljud högt, ljud fritt?

För mig är svenskan viktig, och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle försätta mig i en situation där jag inte kunde tala svenska med alla som bor i mitt hem. Åtminstone på sikt. Jag vill bli förstådd på mitt hjärtas språk, och jag vill att mitt hjärtas språk ska mötas med välvilja. Jag gillar tanken på att Finland är tvåspråkigt (och jag har en fet egen ko i diket!), och att de två språken lever sida vid sida tack vare folks goda vilja.

Om jag hade skapat en tvåspråkig familj skulle jag nog ha insisterat på att tala svenska med min man. Om han hade valt att svara mig på sitt modersmål är det okay, han ska givetvis få ha samma rätt som jag att få tala sitt hjärtas språk hemma. Men om han valde att inte förstå mig är det i mitt fall fråga om en inkompatibilitet som ... ja, vi skulle nog aldrig ens komma så långt som till att ha ett gemensamt hem. Den som känner min man och mig vet att kärleken till språket och vad man kan göra med det är viktigt för oss båda.

De vuxna i vår familj talar finska bra och har hittills inte stött på situationer där våra språkkunskaper helt skulle komma på skam. Jag har fött barn på finska och presenterat min forskning på finska. Den gången kom språkbytet med några minuters varsel, så framförandet blev lite Wentzel Hagelstamskt, men kan han bjuda på sig själv så kan väl jag! Och ingen ifrågasätter hans expertis.

Så de vuxna talar finska, ja, men jag är lite stolt över att ha fostrat en rask och enspråkig liten hurrare. För vem är bättre ambassadör för vad svenskan betyder för de svenskspråkiga än en go tvååring som faktiskt inte förstår ett smack vad som sägs, om det inte råkar vara "Älä tule paha kakku, tule hyvä kakku!". Och det är det sällan.

De välmenande tanterna och farbröderna får tji om de inte talar lilla damens språk. Och faktum är att de så gärna gör det! Våra simhallsbesök i Dickursby, för att bara nämna ett av många exempel, blir rena språkbadet i bastun och i duschen - varje gång. Kvinnor i olika åldrar griper chansen att få tala svenska med oss, en chans som vi så gärna ger dem. Allt annat vore oanständigt och att kacka i svenskbygden, alla finlandssvenskars bo.

Nu blir det här långt och jag är trött och tänker avrunda, för att kanske fortsätta en annan gång. Men jag tror fortfarande på den goda viljan, kanske mer än någonsin, och tänker att den goda viljan kanske behöver en skjuts och möjligheter att få blomma upp. Det här är knepigt. Alla förstår att en tvååring inte nödvändigtvis har hunnit snappa upp det första inhemska, i synnerhet om hon fått traggla med den vansinnigt svåra svenskan i hela sitt liv. Men en trettiotreåring som levt i huvudstadsregionen i hela sitt liv framstår lätt som arrogant om hon inte lärt sig tala finska vid det här laget. Och det har hon ju, men hon vill inte alltid. Och framför allt vill hon inte alltid bli ifrågasatt.

Nu slutar jag men tänker återkomma med detta tema, för det här är viktigt för mig.

Javisst, så kan man ju också göra!

Varför sitter jag i ett mörkt kök om måndagsmorgnarna och äter min rågpuck med ost, när man kan äta baguette med fyra olika pålägg, fyra sorters frukt och två sorters kaka med tjugo doktorander i sällskap?

Säg det. Fast det kan ha att göra med att tjugo doktorander knappast har lust att ställa till med knytkalas och dra till Vanda det första de gör under arbetsveckan.Inte för att jag har bjudit in några. Men när frukostkalaset hålls i Nordicas kafferum, och gästerna kommer från resten av institutionen, blir tröskeln betydligt lägre. Hoppas att få gå på återbesök riktigt snart, för kul var det!

Ha en bra vecka!

lördag 12 mars 2011

Fast jag vet inte om jag känner mig så jävla fine

Jag har lite skrivkramp, vilket inte är så bra när man precis börjat blogga. Men det mesta känns lite futtigt att skriva om när det är härdsmälta i Japan. Jag länkar bara till R.E.M.s katastroflåt som av någon anledning snurrat i mitt huvud det senaste dygnet.

onsdag 9 mars 2011

Ett uppdrag för medicinsk forskning

Jag firade kvinnodag i sällskap av fantastiska kvinnor. Efter att vi anhandlat boken "Half the sky - turning oppression into opportunity wordlwide" (läs den!) halkade samtalet in på forskning inom medicin. I Helsingfors lyckades man för något år sedan odla ett nytt käkben åt en man med hjälp av stamceller som fick växa till sig i hans mage. Med hjälp av stamceller kan man i framtiden printa ny hud åt transplantationspatienter, eller spreja på den på något mystiskt sätt. Jag är humanist, så jag är inte alls insatt i de finare nyanserna av hur det går till, men kan bara konstatera: Hurra för medicinsk forskning!

Men en sak undrar jag: var i hunnan dröjer vaccinet mot vinterkräksjuka?

Jag lovar, att om vaccinet så kom i formen av en tatuerad bild på Bamse, världens mesigaste björn, som dessutom skulle behöva sättas på en synlig del av kroppen, så skulle jag ta vaccinet, alla gånger.

Vetenskap, hör min bön!

tisdag 8 mars 2011

Varför Hemsolen?

Hemsolen är en fantastisk uppfinning, en sol som sprider ljus och värme inomhus, som kan beställas på postorder i Eduard Uspenskijs fantastiska saga "Farbror Fedja, katten och hunden". Hemsolen är också ett smeknamn som jag i all anspråkslöshet gav mig själv något tag i högstadiet, för familjebruk. Helt utan ironi, eftersom jag i allmänhet är av en blid och gladlynt natur. Det händer att jag fortfarande kallas så inom familjen, och jag har en vän som ibland kallar mig så.

Om att sätta andras ungar på plats

Jag var i stora shoppinggallerian för att köpa hårsnoddar i storlek tvååring och passade på att dyrka mammon på Polarn och Pyret, under förevändning att tvååringen behöver vårkläder. Jaja, jag erkänner att snoddarna bara var ett svepskäl. Nå, butiken i fråga är ju inte dummare än att de har en massa roliga leksaker för att ungarna ska trivas och börja tjata om att få komma tillbaka. Efter en liten stund vid butikens tågbanebord får dottern sällskap av tre lite äldre barn: två svartklädda killar, kanske sex och fyra år gamla, som resolut tar för sig av tågen och börjar leka, och en rosa liten syster, eventuellt tvilling till den yngre brodern, som ställer sig bredvid och ser på. Jag påpekar att brorsorna kunde dela med sig av tågen så att alla får vara med och leka, men blir ignorerad. Deras morsa tittar frånvarande på leken och backar upp mig, ganska oengagerat, men så var det inte mer med det. Jag insisterar, varvid ungen med tre tågvagnar pliktskyldigast slänger åt mig en vagn, som flickorna får samsas om. Det löser sig så att systern får vagnen, medan min dotter får leka med lyftkranen som har roliga rattar som snurrar. Då blir det fart på den svartklädda fyraåringen, som hotfullt ställer sig framför min lilla tjej, bröstar sig, gör aggressiva miner och talar om för henne att tåg och lyftkranar minsann inte är några leksaker för flickor, utan att de är stora pojkars egendom.

Då passade jag på att värma upp inför kvinnodagen genom att spänna ögonen i karln och fråga honom vad han pratar för strunt, och påminde det lilla egomonstret om att att leksakerna är butikens och till för alla. Jag menar, nu var det fan att en muppig fyraåring ska tala om för min dotter vad hon får och inte får leka med. Och hans agenda var ju helt genomskinlig: han ville ha alla tågvagnarna själv, förstås. Och det var där och då jag blev påmind om att de är precis vad det handlar om, hela livet. Vi upprätthåller rollerna för att slippa bli hotade, för att slippa dela med oss.

Det deprimerande var att deras syster verkade helt van vid att få stå vid sidan om och se på, och eventuellt leka med vad som blir över från brorsornas bord. Hon gav mig en förvånad och tacksam blick när jag gav henne en tågvagn att leka med. Barnens mor handlade kläder och var helt ointresserad av vad ungarna gjorde, och tyckte väl att jag var en besvärlig kärring som lägger sig i, vilket jag tänker fortsätta vara till döddagar.

Men ponera att N hade varit en liten kille. Då hade det inte längre handlat om pojkar och flickor, utan om vanligt hyfs och pli. Hur hade morsan deras reagerat då? Man delar med sig så att alla får vara med och leka. Punkt slut. Det är sorgligt att många anser att hälften av alla barn inte omfattas av vanligt hyfs och pli, för att de är flickor.