tisdag 30 april 2013

Lättnad

Svenska litteratursällskapet beviljade mig ett  ettårigt stipendium för arbete med avhandlingen OCH ett stipendium för konferensresa till exotiska Jyväskylä. Skål!

Generositet - ett av målen med min fostran

Jag hade precis vispat ihop smeten till världens kanske godaste dessert och skulle hälla den i min parfaitform, som jag trodde att jag hade. Men jag hade ingen parfaitform. Till all lycka hade Nora en kattdjursbassäng som hon generöst lånade mig.

I gengäld fick hon stoppa i sig så mycket krossad turkisk peppar och marshmallows hon orkade. Win win.

Jag älskar desserter med extra allt. Ska man äta sött kan man lika gärna överdriva - mariekex är liksom inte min grej.

Och jag ska försöka sluta posta bilder på gulliga saker min dotter gör men jag kan inte låta bli nu när jag har en alldeles egen dator som gör det så mycket lättare. Den som får gullighetsöverdos kan beundra plastmattan bakom kattdjursbassängen. På några ställen har den klösmärken efter åratal av kennel (inte min) och brännskador från vedspisen, de hamnade tyvärr utanför bilden.

Valborgsfin

Min kalaspingla ska på dagis hattfest. Den vita kaninhuvan med öron har lekts bort någonstans, så vi måste välja något annat och då blev det kepsen. Inte så festligt men väldigt fint.

Glada vappen, alla!

måndag 29 april 2013

Perfekt

I går fick jag njuta av den enorma tillfredsställelsen i att ha åtta liter mjöd som skulle buteljeras och exakt åtta liter burkar och buteljer att buteljera i. Vilken fröjd att hälla upp den sista slatten i den sista flaskan, som blir precis full. Nu hoppas jag den hinner jäsa till i övermorgon - i morgon kan vara lite optimistiskt.

Och i kväll torkar jag sockerklet från spis och skåpluckor. Det blev en social söndag så det hanns inte med.

lördag 27 april 2013

Det häftigaste jag gjort i radioväg

Vintern 2008 då jag inte längre jobbade på radion tipsade Katja mig om att svenska barnboksinstitutet skulle hålla litterär afton med Lennart Hellsing som gäst. Jag frågade min dåvarande arbetgivare Institutet för de inhemska språken om jag fick åka dit och göra en intervju för Språkbruk och en version för kulturen i radio Vega och det fick jag.

Ni som känner mig vet att Lennart Hellsing är min husgud. Jag har aldrig varit så star struck i hela mitt liv, vilket inte är så bra med tanke på intervjun, men det blev väl okay i alla fall. Språkbrukartikeln handlade om det Hellsingska språket, radiointervjun handlade om romantikern Lennart Hellsing - han har, tycker jag, en stark romantisk sida som kan anas i hans barnlyrik

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag gunga med dig
i ett gult citronskal, många gula mil
upp och ner och bort, på en sjö av citronil

men som är mer påtaglig i vuxenlyriken, som han är betydligt mindre känd för.

Jag blev bjuden hem till hans och hustrun Yvonne Lombards fantastiska lägenhet på krypavstånd från Sergels torg. Där satt vi, omgiven av modern konst, i var sin soffa och jag försökte hålla nerverna i schack medan han bolmade på den ena cigarretten efter den andra. Han var inte lätt att intervjua, en ganska lågmäld och anspråkslös man på närmare nittio, och jag kände alltför stor respekt för honom för att ställa följdfrågor om sådant han inte verkade så intresserad av att tala om.

När intervjun var klar tog vi taxi till barnboksinstitutet tillsammans. Innan vi gick visslade han en rolig liten signal och då kom hans hustru Yvonne, nästan åttio, på väg till Dramaten för att spela i en Beckettpjäs, för att pussa honom adjö och de var så fina. Det är Lombard som gör Kusin Vitamin på Krakel Spektakelskivan, mer känd är hon kanske som den vidriga borgmästarinnan i Madicken eller som den lika vidriga kommunalpampen i Äppelkriget. När jag såg på detta gamla par högg det till i mitt parförhållandevoyeuristiska hjärta och jag insåg att så där vill jag också ha det när jag blir gammal.

Förutom dikten Vägar i Sand i sandalerna tycker jag detta hör till det mest romantiska i Hellsings produktion:

Bleken och tyst ligger sjön där du sitter, än blekare tycks det.
Skål gamle vän! Är du sjuk eller olyckigt kär eller drucken?
Darrig i handen och ovig i tungan du sväljer och svarar:
Tig, jag är kär. Alltså drucken och sjuk och förtvivlad och lycklig!

Om att bli äldre

Peppe talar om åldersnoja för att underbara Clara nojar över att fylla 27. Tjugosju är när rockare dör, och vid samma ålder fick jag min egen trettioårskris. Det var en intressant upplevelse som jag verkligen rekommenderar, även om det var lagom roligt när det begav sig.

Min kris berodde på att jag inte visste vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade som rätt ung börjat jobba med radio och gillade det. Fortfarande får jag starka lyckokänslor när jag minns hur det var att göra radioreportage och själv klippa ihop lager på lager med ljud för att illustrera scoutläger, teater, idrottsevenemang eller vad det kunde vara. Jag älskade att göra direktsända intervjuer någonstans ute i vimlet och hade (har?) väl en viss talang för det. Nackdelen var stressen: hur mycket vi skulle leverera hela tiden och känslan av att ägna en hel dag åt att jaga folk att intervjua och inte få napp någonstans och veta att man blir tvungen att ställa in kvällsprogram för att man inte blivit klar i tid hur mycket man än jobbat. När jag sedan började med andra arbetsuppgifter var jag länge rätt miljöförstörd av att ha jobbat i ett så hetsigt tempo men till all lycka hade jag en klok kollega som gång på gång fick påminna mig om att "sådär jobbar vi inte här. Du kan inte ha samma prestationskrav som en journalist - det blir aldrig bra språkvård av det."

Krisen kom sig väl egentligen av att jag inte kom mig för att bli klar med min journalistexamen eftersom jag kände ett sånt motstånd emot att läsa kommunikationsvetenskap på magisternivå, det intresserade mig inte alls. Dessutom blev jag vid ett par tillfällen förbisedd när det gällde kontrakt, så mest jobbade jag som inhoppare. Visserligen fanns det gott om inhopp, men det var dåligt med valfrihet och aldrig någon betald semester. Och egentligen kanske jag ville bli modersmålslärare och jobba i högstadieskola, jag älskade redan då att undervisa och har alltid trivts bra med ungdomar, särskilt kanske högstadieelever. Pubertetsungdomar är ingen paria. De är alltsomoftast väldigt trevliga och kreativa människor som går igenom sina egna personliga kriser. Dessutom är modersmålsämnet fantastiskt - hela världen ryms i det ämnet, det är faktiskt det allra största skolämnet.

Men kan man gå tillbaka till skolbänken (okej, universitetsbänken då) när man är 27? Då skulle jag ju inte bli klar förrän jag var trettio, jag skulle ha betydligt mindre inkomster än när jag jobbade och då skulle jag vara tvungen att åka upp till Vasa som är det enda stället där man kan auskultera på svenska.

Men vet ni, det ordnade sig. Mitt jobb blev plötsligt superflexibelt och även om jag inte var anställd på redaktionen fick jag välja först när det gällde dagar då jag kunde arbeta vid sidan av studierna. Så jag levde inte så fattigt ändå. Studierna var supermotiverande och jag fick läsa litteraturvetenskap. Det var underbart att få ägna sig åt litteraturanalys och det var inte alls som i skolan där det var lärarens tolkning som gällde. Jag tror jag faktiskt avlade över sjuttio studieveckor (i nuvarande poäng måste det ha varit närmare det dubbla) under det första läsåret och även om mitt sociala umgänge blev lidande var jag supertaggad och kände att jag var på rätt spår. Ett och ett halvt år senare flyttade jag till Vasa på ett halvt år (fin stad, jättefin övningsskola, inte så bra pedagogisk utbildning - lär vara bättre nu för tiden), handleddes av väldigt bra lärare vid övningsskolan, kom hem, skrev min magisteruppsats som blev ganska bra och ... jobbade aldrig mer i vare sig grundskola eller gymnasium.

I stället blev det språkvård med betoning på mediespråkvård, delvis tillbaka på Yle där jag alltid trivts och sedan en doktorandtjänst vid Uni.

Det läskiga var att släppa taget om min kända tillvaro (som ju inte var så känd i och med att jag aldrig fick några kontrakt), inse att jag inte vet var min nästa lön kommer ifrån och inte veta var jag landar. Så fort beslutet var fattat kändes det bättre, och all litteratur jag läste, läste jag som fan läser Bibeln fast tvärtom. Överallt läste jag in mening att jag var på rätt spår och Karin Boye var en inspirationskälla. Visst gör det ont när kroppar brister illustrerar så väl hur det kändes:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Jag minns med stolthet hur det var att våga. Ett par år senare var det dags att våga ta steget ut i villaförorten och det gamla rucklet som håller på att bli så fint, också det var en kris fast mindre. Nu lever vi rätt bekvämt, jag stretar på med avhandlingen och bortom den väntar ett nytt okänt men jag är inte rädd för det. Jag har vågat hoppet förr och kan göra det igen, och det största har varit att jag har lärt känna mig själv. Jag känner mig själv och mina kriser, jag vet att de kommer och går och har också blivit anspråkslösare i mina förväntningar på livet. Det låter kanske trist, men insikten om att en katastroffri tillvaro kanske är det finaste man kan drömma om gör att det är ännu lättare att få syn på de finheter som lurar överallt, även en gråkall aprillördag, bara man vet var man ska titta efter dem.

torsdag 25 april 2013

Loranga och återseendets glädje

Nora och jag högläser böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Jag älskade dem som barn och nu älskar jag dem ännu mer. De är så komplett tokiga, Loranga beter sig inte alls som en vanlig pappa men samtidigt har papparollen ändrats: det är inte så ovanligt med pappor som sjunger pop längre, eller för den delen ens med farfäder som spelar elgitarr, det var för över fyrtio år sedan när böckerna först gavs ut.

Hemma hos oss heter det choklidpöding och plispgrede, men inte förrän nu minns jag i vilken kontext Loranga och Masarin kallade det så. Jag älskar den kulspetstatuerade tjyven Gustav, tigrarna i ladan och gäddorna i simbassängen, att Dartanjang målar Lorangas toalett i  guld från golv till tak och att de spelar kvasthockey med tomater som puck. Det är som Alice i Underlandet fast bättre. Ett extra bonus är att Nora också gillar dem, så jag har en läskompis. Läggdags blir en enda fnissfest. Rekommenderas!

onsdag 24 april 2013

Nyhetsprioritering

Läser i tidningen att Fred Karlsson blir ordförande för Svenska Litteratursällskapet och det är bra. Men när i hunnan ska jag få veta om jag har forskningsfinansiering från och med juli eller inte? De klubbade igenom sina stipendier redan förra veckan och jag vet nada. Eller så mycket vet jag att andra som på goda grunder borde få stipendium inte heller fått besked. Vad kan väl intressera Svenskfinland mer än det? Vittjar postlådan med stigande nervositet.

tisdag 23 april 2013

Det bästa vi vet

Jag frågade Nora efter vår resa om hon skulle vilja spela något instrument eller börja med någon idrottsgren. Hon sade att hon vill gå på dagis. Dagisvägran sedan några veckor tillbaka är ett minne blott.

I morse frågade jag om hon skulle vilja gå till biblioteket eller vad vi ska hitta på för kul i kväll och hon beställde tapaskväll. Efter en stund på biblioteket direkt efter dagis (som blev en ganska lång stund på grund av att en ordkonstskola för barn hade konstkväll med Camilla Mickwitz som tema och vi ritade, läste sagor och återupptäckte min generations bilderböcker) kom vi hem till färdig middag och nu ska vi ha tapaskalas på golvet i Noras rum. Sedan läggdags.

Nora påstår att vuxna bara får dricka whisky på hennes tapaskväll. Fast det får jag lov att trotsa - ska försöka jobba ännu i kväll. På min älskade nya silvermaskin.

Min nya skrivmaskin

Detta är det första blogginlägget från min första, alldeles egna dator. Vid den mogna åldern av 35 år slog jag till och köpte en Mac Book Pro när Stockmann hade superrea på dem och himlen vad det känns lyxigt! Den är vacker, den är snabb och den startar på ett kick - det är en makalös manick!

Visst har jag en bärbar dator på jobbet, men den är tung att släpa av och an, jag har inte administratörsrättigheter till den så jag kan inte installera vad jag vill på den och den är sugig på ganska många sätt. Data-Simon har skött datorerna här i huset och han är mer eller mindre fastvuxen vid den stationära så då återstår tv-datorn som känns betydligt mindre intim att använda än denna bärbara dröm, eller Simons jobbmac. Eller mitt tröskverk som jag inte vill kånka av och an varje dag.

Min nya silverdröm är MIN. Jag har köpt den själv efter lång längtan och moget övervägande. Jag är stor nu. För på något löjligt sätt känns det här ännu vuxnare än att shoppa jordvärme och murad spis. Kanske för att det är lite lyxigt och själviskt.

En milstolpe är vad det är.

Humanistuniform

Jag fick en timme för mig själv i Barcelona och ägnade den åt lite speedshopping, det vill säga jag rusade in i tre affärer, provade allt som såg snyggt ut på galgarna, köpte allt som såg bra ut också i provrummet och gick ut. Det blev ett stort antal överdelar och det är jag nöjd med för det behövde jag mest. Dagens outfit är en brungrön tunn tröja med skinnlappar på armbågarna. Lappar på armbågarna är ett måste om man vill vara trovärdig som humanist.

fredag 19 april 2013

Min handväska har blivit ett tält

Eftersom jag gillar resor, äventyr och allt som gör livet oförutsägbart är jag stolt, glad och tacksam över att ha fått en likasinnad dotter. Samarbetsvillig och ivrig så till den grad att jag har tyckt att hon är som en handväska som man bara tar med sig och går.

Det var tider det. Nu är jag i Barcelona med ett barn som är ungefär lika lätt att ha med sig som ett tält. Och nu talar vi om ett rest neigertält. Det flaxar hit och dit, fastnar när det ska röra på sig och flaxar när det ska vara stilla och uppkäftigt är det dessutom. I går kom vi ihop oss om allt och tältjäveln lyckades sabba en hel del av mitt humör genom att helt enkelt vägra samarbeta.

Men när vi kom så långt som ut på gatan var hon stundtals alldeles ljuvlig, när hon kom på den fantastiskt kreativa leken att hänga stenar i ett träd, eller helt försjunka i sandlekar på den stora sandplanen i Park Güell, helt omedveten både om Gaudimosaiken, människomassorna och att hon var skitig från topp till tå. Eller andäktigt stå och lyssna på, och flera gånger återvända till, en ung man som spelade didjeridoo i grottan i Güellparken.

I dag har det gått bättre, efter ett frustrerat utbrott från min sida där jag försökte förklara att mitt tjat inte finns till för att störa henne utan för att vi ska komma iväg till allt det roliga. Jag tror det var effektivare än det okontrollerade fräsandet och svärandet en stund innan. Men jag är inte mer än människa, och få saker är lika förbjudna som att springa undan när din morsa eller farsa vill ha med dig på roligheter. Särskilt i en främmande stad.

tisdag 16 april 2013

Kom sen inte och säg att jag inte lever som jag lär

Jag gillar inte rosa, rosetter och hjärtan. Det vet alla som känner mig. När Nora var en liten grönsak till baby valde jag bort det rosa, rosetterna och hjärtana till förmån för elefanter (Okej, elefanterna var faktiskt rosa. På brun botten.), katter, blommor, bilar, ränder och vad som helst. Personligen tycker jag de små huvudbanden med rosett som man kan trä på huvudet på små skalliga flickebarn så att det inte ska undgå någon att de har snippa är för jönsiga för att få finnas - ingen kan väl med bästa vilja i världen mena att de är nätta utan deras enda syfte måste ju vara att de markerar kön. Kan man inte ha en liten snippa på bandet i stället? För att göra det ännu tydligare?

Visst fick även Nora gå med bedårande små koltar och klänningar - tills hon blev stor nog att vägra. Och vägrandet höll i sig till för ungefär ett år sedan: nu går det bra med klänning och favoriten är en hisklig chockrosa trikåklänning med en katt på magen. Katten har världens blingblingigaste paljettrosett. Jag tycker det är roligt att handla med min dotter och låta henne välja själv. Fast på sätt och vis har jag redan valt bort det värsta i och med att vi mest handlar på Polarn och Pyret. Det är dyrt, vi handlar inte jättemycket utan kör med ganska mycket arvegods. Men det är skönt att veta att jag faktiskt kan låta henne välja vad hon vill ha med gott samvete. HM:s barnavdelning är förfärlig i jämförelse. Jag gick in för jag hade sett en rolig mössa med kakmonstret på ett barn och ville se om de hade den i affären. Det hade de inte. Däremot hade de den här:

som är rubbad av flera olika anledningar. Det finns hur många arga fåglar som helst. De har olika roller och saknar kön. Jag har väl lite undermedvetet utgått ifrån att fåglarna är honor eftersom de är så arga över att någon har stulit deras ägg. Den vita fågeln lägger till och med exploderande ägg så att man ser det. Vilken hane gör det?

Och så kommer HM och uppfinner en flickfågel. På rosa botten. Hon tillåts minsann inte vara arg men däremot gullig. Och för att ytterligare avväpna flickfågeln lyckas HM klämma in inte färre än fyra hjärtan förutom det underförstådda som finns på den andra hörluren. Det fanns en blus till. Den hade samma fågel (precis som i smurfarna finns det bara en flicka, ju) och texten Love.

Inte bara röstar jag med plånboken på andra kedjor än HM - dessutom kan jag inte släppa loss min fyraåring i affärer med puckade värderingar för jag vill inte ta strid om blusar med larvigt texttryck på engelska som hon inte förstår. För det har betydelse. För mig har det det.

Men samtidigt vill jag inte neka henne valfriheten. Precis som hon slapp gå i klänning (även om jag insisterade på att man klär upp sig till fest och då blev det spindelmannenkostymen) vill jag inte heller neka henne den rosa världen. Den finns, hon får välja den, men jag vill erbjuda alternativ. I dag fick jag min chans.

Jag skulle till Tarjoustalo för att köpa skosnören och batterier. Jag stannade till vid deras pysselhylla eftersom vi kommer att resa till Barcelona i övermorgon och vi behöver flygpyssel. Klistermärkeshäften är väl det smartaste pysslet tänkte jag, inga pennor som rullar omkring och klottrar. Och klistermärkeshäften hade de. Det blev ett med dinosaurier, ett med djur, ett med prinsessor och ett med Hello Kitty. Det roliga med de tre förstnämnda är att klistermärkena är fotografier och det står informativ text om djuren, dinosaurierna och prinsessors liv. Blir prinsessor alltid drottningar? Klistermärkena är foton på juveler, pardansande par i gnistrande latinopaljettklänningar, antikviteter från Vinterpalatset, drakar, rustningar, grodor och till och med skelett. Dessutom finns där både Neuschwanstein och hoppslott. Layouten är givetvis övervägande rosa.

Jag vill låta henne välja men samtidigt är hon bara fyra år gammal och då tycker jag det är helt okej att kvalitetsgranska alternativen och välja vilka de ska vara. Jag ser det lite som att välja bort läsken och godiset och låta henne välja fritt bland grönsakerna, fisken, frukterna och andra nyttigheter.

måndag 15 april 2013

Klara tankar

I fredags satt jag på ett intressant seminarium hela dagen, och i ett ögonblick där jag lät tankarna vandra kom jag att tänka på en sak. Och det är att jag i mitt arbete försöker göra för mycket utan att tänka igenom vad jag gör. Och förr eller senare går jag i lås. Så jag har skrivit in en halv timme tankearbete utan dator varje morgon för att starta arbetsdagen. En halv timme för analys av vad som är viktigast just nu, se över aktuellt avhandlingskapitel med helikopterblick och analysera vad som ska stå i kapitlet, vad som hör ihop med vad och hur jag kan anpassa arbetet i takt med att planen ständigt ändras på grund av att verkligheten ändras. Se över, justera hela tiden i stället för att justera först när jag tappat bort mig, hålla prioriteringarna och så vidare.

Så jag tog mig en liten tankeställare på fredag eftermiddag och såg över var jag är i skrivprocessen, på vilket sätt kapitelstrukturen har ändrats i takt med att jag kommit att tänka på nya saker och aspekter och vad jag därmed gör bäst i att göra i dag när det är måndag. Och vet ni, i dag är jag rent rasande effektiv.

Nu hoppas jag att jag lyckas unna mig en stunds kontemplation varje morgon. För i vanliga fall handlar jag helt i enlighet med följande aforism:

"I går kväll lade jag mig full av goda föresatser. I morse gjorde jag precis som vanligt."

söndag 14 april 2013

Sidvändare

Jag håller som bäst på med en tegelstensom heter Agaat, skriven av en sydafrikansk författare som heter Marlene van Niekerk. Den är oerhört fascinerande och handlar om en välbärgad vit bondkvinna som ligger förlamad i långt skriden ALS (en vidrig sjukdom som gradvis förlamar kroppen utan att förstöra förståndet) och kan kommunicera med sitt svarta hembiträde enbart genom att blinka med ögonen. Hembiträdet togs in som barn, fostrades en tid nästan som en dotter för att bli degraderad till husa när bondparet fick en egen son.

Agaat har alla ingredienser till att vara en svartvit snyfthistoria men den är betydligt mer än så: om hela apartheidsystemet bygger på en världsordning och livsåskådning där människan är vit och de svarta är lägre stående varelser kan man på något sätt känna sympatier även för bondkvinnan Milla som är en produkt av sin tid och sitt samhälle, även om det är klart att man som läsare blir fruktansvärt illa berörd av att det faktiskt var så en gång och av att liknande världsordning fotrtfarande existerar på många håll i världen vare sig det är kvinnor eller folk som tillhör en lägre kast som anses vara lägre stående. Och inte bara så att de med makt tycker att de är lägre stående, utan vet att de är lägre stående, att det inte kan vara på något annat sätt. Och sådana attityder tar tid att förändra.

Den svenska översättningen är bra, det finns en del detaljer jag retar mig på men det är på hårklyverinivå. Översättningen är på det hela taget utmärkt. Den har översatts från originalspråket afrikaans via engelskan och det märks inte att språket gått omvägar. Agaat är en sidvändare, läs den!

Misslyckad matador

Jag är alla krukväxters bane och allt jag rör vid förvandlas till kompost. Fast nu har jag misslyckats: i vårt sovrum blommar en magnifik gul hibiskus och ytterligare sju knoppar väntar på att slå ut. Och nej, jag köpte den inte i går. I Noras rum står en lika magnifik röd med präktiga knoppar. Av sommarens stockrosor blir det dock platt intet: mina miniväxthus räckte inte till så jag sådde dem i vanliga krukor och fuktigheten blev för ojämn och de dog. Nå, nytt försök nästa år. Aklejorna i miniväxthusen mår bra, likaså paprika, basilika och kronärtskockorna som än så länge har vardagsrummet som sin barnkammare.

Världens näst-onödigaste sjukdom

Urinvägsinfektion. Hade det jätteofta när jag var yngre, med några års mellanrum numera. Nu slog det till, häftigt och utan förvarning, på långfredagsnatten med så ont i magen att det inte var tal om att sova, men efter ett par timmars överdosering av c-vitamin som brustabletter, varmt bad och ideligt pinkande kunde jag sova och det kändes mer eller mindre okay. I två veckor. Mer eller mindre, inte helt okay alltså.

Jag hör inte till företagshälsovården och tyckte mig inte ha tid att köa ett par timmar för att få diagnos på en sjukdom som jag alltför väl känner igen symptomen på, och ville inte besvära mina läkarvänner att ringa in recept åt mig för en åkomma som visserligen är irriterande men i princip kan och ska  hållas i schack med hjälp av tranbär och c-brus men den här gången var skjukan seg. I två veckor höll jag på med mitt pinkande och sedan blev det bra. Trodde jag. Bara för att vakna följande morgon med ont i njurarna.

Läkare, pissprov och antibiotika blev det. Och tre dagar kur innan ryggontet gav med sig. Förlåt alla som jag haft att göra med de senaste dagarna, jag har varit irriterad och inte mått så bra.

Ändå kissar jag hellre taggtråd än kräks.

onsdag 10 april 2013

Morgondagens julklapp

De trevligaste julklapparna att ge bort är de där som innebär att man gör något kul med mottagaren. I morgon får Simon fjolårets första evenemangsjulklapp då vi går och ser Eddie Izzard på arenan. Jag är barnsligt förväntansfull och var tvungen att stå över institutionens forskarseminarium i Tvärminne på grund av detta - en del av poängen med att åka långt på seminarium är ju att man stannar över natten och umgås. Jag hoppas de får det trevligt. Själv kan jag i stället delta i SLS (svenska litteratursällskapets) kurs och seminarium i korpusforskning. Bara jag kunde slippa taggarna jag har i halsen, och snoret, för allt är trevligare utan snor och taggar.

I juli får Simon den andra klappen då Muse spelar på stadion. Han var mycket snäll i fjol. Det var jag med.

tisdag 9 april 2013

Komplimangregn

I dag har jag fått två ljuvliga komplimanger. Den första kom redan i morse när jag gosade med Nora och sade "tänk att jag fick världens ljuvligaste unge" och min fyraåring sade "nä, mamma, monni och offa fick världens ljuvligaste unge". Ljuvliga barn.

Sedan var jag på pedagogiskt café och hörde Ebba Witt-Brattström tala om  skillnader i kunskapsnivå mellan finländska och svenska högskolestudenter. Efteråt blev det diskussion om det ena och det andra, och när cafét var slut hade diskussionen flutit iväg till att handla om kulturutbud i allmänhet och i Esbo i synnerhet, varpå min gulliga kollega och studiekompis Janne W. sade att WeeGeehuset är det bästa Esbo har gett upphov till, vid sidan av mig.

För av Esbo är jag kommen. Och den spontana finheten gjorde mig i hjärtat glad.

Uttal

Junoir som jag skrev i förra inlägget ska uttalas på franska: Schynoaar. För så talar vi hos oss. Och skriver aldrig fel.

Besök på jobbet

I går morse ville Nora inte gå till dagis. Och "ville inte" av en helt ny kaliber - hon grät och klagade på ont i benet, ett benont som försvann så fort jag beslutat att hon får följa med mig till jobbet i stället. En gång är ingen gång och eftersom hon aldrig tidigare visat tecken på otrygghet eller vantrivsel på dagis är jag inte särskilt orolig. Eftersom jag visste att min rumskompis skulle vara annanstans halva dagen och jag inte hade andra evenemang inplanerade än en social lunch lät jag junoir hänga med.

Om man vägrar gå till dagis ska inte alternativet vara nåt kul jippo, men lite utskrivna målarbilder utgör sysselsättning en stund, och sen kan man ju alltid tapetsera kontoret med post it-lappar som man skrivit PRUT på.

Håhå jaja. I dag är jag dödens trött och höll på börja gråta när jag inte hittade den bra hårborsten. Som visade sig ligga under soffan i fel våning. Att låtsas jobba samtidigt som man blir pratad hål i huvudet på av en livlig fyraåring är tungt. Å andra sidan verkar hon så pass pigg på att gå till dagis i dag att dagen på kontoret kanske ändå var värt det. För någon. På sikt.

söndag 7 april 2013

Inte direkt besviken

Jag som längtat mig sjuk över att få åka till Stockholm nu i april är egentligen rätt lättad över att det blir Barcelona i stället. Chanserna är rätt goda att vi slipper snö åtminstone 18-21 april. För jumalauta vad jag är besviken på våren i år. I går såg jag en krokus i mina föräldrars rabatt. I dag har den nog snöat in.

En orgie i trevligheter

Helgen har varit fantastisk. I fredags var lillasyster med kille hos oss, vi åt en lasagne som jag hittade i frysen och kvalitetsgranskade snickerstårtan jag bakat för lördagens fikabesök. De stannade över natten vilket föranledde lyxfrukost med bacon och ägg. Sedan tittade Charlotte och Tilda in för att bli avskräckta från sina husdrömmar och det lyckades väl lite sådär. Vår kåk visade sig från sin charmigaste sida med sol silande in genom spröjsade rutor och vildvinsrankor, men var också sig själv med plastmatta i kök och tambur och skåpluckor som hänger på trekvart. Samt lister som saknas.

Det roliga var att bustrollen tittade på varann i två sekunder innan de tog varandras händer och försvann för att nätt och jämnt ses röken av under resten av eftermiddagen - inget klår barns sätt att omedelbart känna igen en kompis oavsett om de träffats tidigare eller inte. Så det blev gott om tid för lunchsnack, fika och trevligt umgänge. Sen trillade herrarna Vainio in och trevligheterna fortsatte. Vi har fått en ny favoritfamilj.

Knappt hade de hunnit ut genom dörren förrän våra raclettegäster, Tove och Walther med söner anlände. Gott och trevligt var det. Ungarna sprang omkring - ett bra hus har en bottenplan där man kan springa i cirkel från ett rum till ett annat - och vi vuxna försökte göra oss hörda.

Efter en god natts sömn fick vi beskedet att kalaset i Tammerfors är inställt på grund av sjukdom. Tråkigt, i synnerhet med tanke på sjuklingarna. I stället får Nora gå till sin älskade simskola för sista gången och ta emot sitt vattenvanemärke personligen. Inte så dumt det heller. Sol! Ut! Fast först lite frukost! Och resterna av snickerstårtan.

fredag 5 april 2013

Selektiv rojalism

Alltså visst är vores dronning, Margrethe II av Danmark, lite ljuvlig? I dagens Husis är hon klädd som en snödrottning. Hon ser klok ut och verkar köra sitt eget race, och har en magnifik klädsmak. Jag önskar hon var min gammelfaster eller nåt. Vi kunde sitta och grogga, krafsa på hennes tax och tala om livet hon och jag. Jag kan svära på att hon har riktigt kloka åsikter.

När jag blir gammal och drottning ska jag se ut precis som hon

Saker som gör mig orimligt irriterad

Tidningar och tidskrifter som kommer inslagna i plast

Att vår eminenta sopstation, på vår egen gård, plötsligt reducerats från sex olika sopor till två på grund av konkurrerande företags oförmåga att komma överens

Jag själv eftersom jag bara är människa och inte en hyperproduktiv perpetuum mobile

Att jag som en följd därav inte lyckas hålla jämna steg med kaosgeneratorerna hemma

Kli i halsen

Att jag missat räkningar och får indrivningsbrev

Tankelättja och slentrianmässiga synsätt
...
Men sen hör jag koltrasten, och alla synder, mina egna och andras, känns i ett slag förlåtna.

Och röda plåttak i gnistrande sol blir en skönhetsupplevelse.

torsdag 4 april 2013

Friktion

Efter ett par dagar med mycket friktion mellan Nora och mig fattade jag det utmärka beslutet att inte forcera middag före Buuklubben utan låta lilla älsklingen leka för sig själv och mellanstora älsklingen (= jag själv) ligga på soffan och stirra ut i tomma luften i väntan på att stora älsklingen kommer hem.

Jag testar strategin att lösa på tyglarna och öka juniors självbestämmanderätt i stället för att gå på ryggmärgskänslan och tjata. Det kan hända att det är århundradets misstag, men å andra sidan funkar ju tjatet inte heller. Var det Einstein som sade att bara en dåre fortsätter att göra på samma gamla sätt och hoppas på nya resultat. Och skiter det sig fick jag i alla fall min stund på soffan.

Jag hör lyckliga lekljud från övre våningen. Det bästa ljudet i världen.

onsdag 3 april 2013

Vad jag saknar i vetenskaplig stringens kompenserar jag med charm

Essän för kursen i universitetspedagogik, version ett är inlämnad. En vecka försenad. Åtta sidor svammel utan tillstymmelse till vetenskapliga referenser. Eller om jag är snäll med mig själv, vilket jag ju är, har jag skrivit hur jag har utvecklat en kurs som jag har hållit tidigare, hur det gick den här gången, vad jag lärde mig och hur jag kommer att utveckla kursen vidare. Och fortsätter jag vara snäll med mig själv, vilket jag ju gör, ger jag mig en klapp på axeln för att kursen blev så bra. Inte perfekt - det finns gott om saker jag kan fortsätta utveckla - men alldeles jättemycket bättre än när jag höll den i fjol och inte var den så tokig då heller.

De förändringar jag gjorde är baserade på teorier om responsens betydelse för inlärningen och vikten av att aktivera studenterna och göra dem delaktiga i kunskapsskapandet. En massa fina artiklar som jag läst någon gång i fjol höstas men som jag inte hunnit referera till för version ett. Nåväl, version två har inlämning om tre veckor. Tills dess ska jag väl hinna. Om två veckor åker jag till Barcelona. Om jag lämnat in då belönar jag mig med en handväska. Till.

tisdag 2 april 2013

Läkarlekar

I morse var det dags för Noras fyraårsläkargranskning. Eftersom Eva på rådgivningen är en mycket populär person som får göra vad som helst, till och med vaccinera, utan att stöta på protester var läkarbesöket inget någon av oss oroade sig för. Nora klädde utan bråk av sig och lät läkaren lyssna på hjärta och lungor samt undersöka ögon och känna på pulsen trots att läkaren inte utnyttjat sin skol- och studietid till att lära sig svenska ens på en fyraårings nivå, vilket jag tycker är undermåligt av en som fått sin utbildning i Finland. Invandrade läkare förlåter jag så gärna men inte ambitionslösa landsmän. Nåja, jag ställde inte till med några scener utan tolkade snällt - trots att jag redan då jag beställde läkartiden försökte försäkra mig om att vårt enspråkiga barn skulle få gå till någon som vill tala svenska med henne. Receptionisten som skötte tidsbeställningen menade att alla deras läkare nog ska kunna svenska. Vilket de ju enligt språklagen också ska kunna.

Efter att fyraåringen konstaterats frisk var det klart, och Nora tyckte att det hade varit ett roligt äventyr. Plötsligt slår det mig att det sannolikt är första gången hon kan minnas att hon undersökts av en läkare. Förra gången var vid ett år och kanske åtta månaders ålder då hon hade sin sista öroninflammation, och jag tror inte hon minns särskilt mycket av det. Jag minns det knappt själv, det måste ha varit Simon som gick med henne. Undra på att hon tyckte att det hade varit ett roligt äventyr: nu har hon äntligen förstahandserfarenheter att ta till när hon läker sjukstuga på dagis.

Jag sänder vår goda tur och hennes robusta läggning en tacksamhetens tanke.

Dödläge

Min stackars blogg för en tråkig tillvaro men jag skyller på vårtrötthet. Jag inledde påsken med att missa en deadline för en kursuppgift och sedan unna mig att inte tänka på det på hela helgen. Så där som man nu lyckas låta bli att tänka på sådant som hänger över en. Och nu när jag ska ta itu med allt som ligger och slarvar känner jag mig riktigt, riktigt dum i huvet.

För att motverka dumhet har jag läst rätt mycket i helgen och vill verkligen rekommendera John Steinbecks Cannery Row. Den är en festlig liten pärla som handlar om ett gäng suputer i ett litet samhälle i Kalifornien - den påminner väldigt mycket om Tortilla Flat (Riddarna kring Dannys bord på svenska). Tidvis kan man bli galen på att de lyckas supa bort allt de företar sig, men det är också en bok med mycket stort hjärta. Men eftersom det är väldigt många år sedan jag läste Tortilla Flat kan jag gott läsa lite fyllehistorier igen.

Sedan rekommenderar jag Anu Silfverbergs Äitikortti. Jag har inte läst mer än ett par av essäerna i den, men jag tycker den bör läsas!