Här i helgen kände jag ett våldsamt akut behov av att få lyssna på Matteuspassionen. Så det gjorde jag, på Spotify. Där kunde man se skivomslaget: ett kors med en dinglande farbror med spikar genom händer och fötter, som väckte nästanfemåringens uppmärksamhet. Så vi fick ta samtalet om Jesus, vad som hände på påsken och vad det har med oss att göra. Fast det där sista tog jag inte upp - jag är ateist och det det har med mig att göra är så hemskt att jag inte klarade av att berätta det för Nora: för mig handlar det om att vi fortfarande torterar ihjäl varandra här i världen, om att vi aldrig får glömma och om att jag bär ett personligt ansvar för att verka för en miljö där åsiktsfrihet råder och där folk får säga vad de tycker oavsett hur jobbiga de är för dem med makt. I synnerhet om de är jobbiga för dem med makt.
Men i stället höll jag mig till de historiska fakta försåvitt vi känner till dem: att Jesus tyckte att alla ska få vara med och att vi ska behandla varandra som vi själva vill bli behandlade, men att det fanns folk som tyckte han var så besvärlig att han inte skulle få finnas och därför spikade de upp honom på ett kors så att han dog. Vi tittade lite på spikarna i händer och fötter och jag tänkte att vi tar det här snacket nu, snart är det jul och dags för gulligare historier. Och finns till hands så att hon kan fråga, hellre berättar jag själv än att hon får höra det på omvägar av någon hon kanske inte känner sig lika bekväm med att fråga och eventuellt sörja med.
Och min lilla unge greps naturligtvis av empati. Men inte med Jesus: i stället sänkte hon rösten och tyckte att det nog är bäst att vi talar lite tystare så inte pappa hör, för han skulle säkert tycka att det är lite jobbig.
Viktig berättelse tycker jag och fint att du inte skyggar för den för att du är ateist. Jag är visserligen inte ateist, men det viktiga i den här historien för mig är inte idéerna om uppståndelse och att ha dött för människornas skull, utan vad den berättar för oss om oss som människor på jorden, mot varandra. Det är därför jag måste lyssna på någon passion (fast min favorit är faktiskt Johannes, kanske för att jag hörde den först) varje påsk och varje påsk grips våldsamt dels av Petrus som förråder Jesus fast han inte vill, dels av människohopen som av Pilatus faktiskt ges möjlighet att fria men som ropar "Korsfäst, korsfäst". Det finns något att hämta där inte bara i det stora som du pekar på när du talar om vårt ansvar att kämpa för åsiktsfrihet, utan också i det lilla, i alla de situationer man är en Petrus...
SvaraRaderaJag läste Sofi Oksanens Puhdistus (Utrensning) när Nora var nyfödd, och tänkte på förräderi och Petrus och vilken hållhake eventuella inkvisitorer har på mig i och med att min dotter föddes. Och nu frågar hon själv om påsken. Jag har meddelat familjen att vi önskar oss en Barnens Bibel, för att jag ska kunna svara på frågorna. Nu är jag ju, tack vare religiös klasslärare, fenomenal skriftskolpräst och eget intresse, ganska bevandrad i Bibeln, men vill gärna ha verktyg att ta till med tanke på junior och hennes frågor. Och Utrensning rekommenderar jag definitivt om du inte läst den än - den väcker otroligt viktiga frågor.
RaderaJag gillar Noras attityd:-)
SvaraRaderaJag vill bara påpeka att Barnens bibel är ganska hemsk på sitt eget sätt, full med "det var väl dumt gjort av Petrus?" och "visste inte Sara att för Gud är inget omöjligt?" och andra ledande och fåniga frågor. Jag fick en som barn och har kvar den för dedikationens skull, men den är ganska obehaglig att läsa på ett sätt som inte ens den fullvuxna versionen är. Läs åtminstone igenom den först innan du presenterar den för Norisen.