Häromveckan hos mina föräldrar kom jag att rota i en bokhylla lidret, och hittade en av mina favoritböcker från när jag var barn. Den heter "På jakt efter Kludden" och är skriven 1968 - vi hade säkert ärvt den av någon för den är rätt många år äldre än någon av oss barn.
Boken handlar om en mamma som tröttnar på att tjata på sina barn och bestämmer sig för att göra uppror och göra precis vad hon vill. Hon bestämmer sig för att besöka sin barndoms stad för att träffa sin bästa vän Kludden som hon inte sett på tjugo år. Hennes barn vill följa med men hon vill inte morsa dem, så de bestämmer att hon också ska bli barn. Barnen får sköta sig själva och mamma slipper tjata. Så de råkar ut för äventyr och campar på en vind, gör en massa tokigheter, blir förföljda av en nitisk polis och hittar mystiska grönrosa stjärnor målade över hela stan - men ingen Kludden.
Jag läste ett kapitel på prov för Nora, och hon fullkomligt älskar Kluddenboken - så till den grad att vi sannolikt kommer att sträckläsa den i dag. Och boken lever helt upp till mitt minne av den. Jag njuter av tokerierna och äventyret, av den trovärdiga dialogen, av att återuppleva min barndoms läsnjutning och av att se lillungen med lysande ögon andäktigt lyssna, heja på mig och vädja om ytterligare ett kapitel till.
Ja, vad vore livet utan böcker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar