Nora har fyllt fem. Jag har skött hela födelsedagen med vänster hand. Har varken haft tid eller energi till mer, och på fredag eftermiddag började jag ha en lätt ångest: jag visste att hon ville bjuda på mockarutor, men utöver det hade jag planerat noll. Simon med.
Men vet ni, det ordnade sig. Vi må gå omkring och smågruffa och sköta vardagen lite halvbra, men födelsedagsfirandet, i dagarna tre, löste sig. Det behöver inte vara så jävla komplicerat. Och jag glömmer alltid hur bra vänner Nora har, och hur trevliga deras föräldrar är.
Det enda som var klart när gästerna kom var dukningen och tårtan (mockarutorna). Jag vägrar papperstallrikar annat än i nödfall, så vi dukade med den ersättliga delen av finporslinet. Medan Simon skar upp dippgrönsaker tog jag emot gäster och värmde korv. Ungarna försvann upp på Noras rum och det blev bra. Vi meddelade föräldrarna att de var välkomna in på rester i samband med att de plockade upp ungarna, och det var trevligt att hinna sitta ner och prata för en gångs skull. Visst hann jag få stressvettningar när A och E påminde mig om att jag hade lovat spela råttfällan med dem (innan föräldrarna kom) samtidigt som en drös med föräldrar faktiskt kom, samtidigt som W ville ha mjölk och Tengil vår befriare började se mer än lovligt bajsnödig ut. Men sedan gav jag fan i mitt "löfte" till A och E (ungar i femårsåldern är experter på att kalla små antydningar för löften!), satte mig ner och fikade vuxet och hade det bra. Dagens familjekalas var första gången jag vågade dra ner på mina ambitioner och det blev utmärkt. Simon lagade gryta, jag bakade ytterligare en omgång mockarutor, jag fick be mamma ta med sig florsocker för vårt var slut, vi hade en separat barndukning vilket tillät oss vuxna att äta i lugn och ro, vi drack vin och mådde gott.
Nu har jag rastat hjärna och hund och nyktrat till lagom till läggdags. Och bloggen lever, vilket kanske behövde bevisas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar