Jag läser i tidningen att representanter för Ulostemassapieru (anagram på ett av våra största riksdagspartier) tar "Den blomstertid" som exempel på att det är viktigt att invandrare anpassar sig till landets seder. Jag tycker också det är viktigt att folk anpassar sig till landets seder. Men inte fan tycker jag det är viktigt att de sjunger Den blomstertid. Visserligen hoppas jag att den psalmen ska få leva kvar på våra skolavslutningar: den är helt ekumenisk och har ett fredligt tacksamhetsbudskap, och helt subjektivt tycker jag den är vacker. Visst är även ateist-jag tacksam över de grödor som både när och fröjdar oss med skönhet i sommartid. Men jag undrar i vilken utsträckning just den psalmen har varit uppe för seriös diskussion? Jag tycker den mest har använts som slagträ i en invandrarfientlig retorik: "Sen kommer de hit och klär sig i burka i skolan och sen får vi inte ens sjunga Den blomstertid längre!". Fast om att slopa Den blomstertid på skolavslutningen är priset vi får betala för att invandrare ska känna sig välkomna tycker jag det är ganska billigt. Då handlar det trots allt om ganska små problem. Men det är ju inte där skon klämmer, eller hur?
Vad menar jag med anpassar sig till landets seder? Egentligen menar jag väl bara att jag hoppas att alla som bor här, oavsett ursprung, försöker delta i vårt samhälle och försöker bygga upp ett tryggt och tolerant hemland. Har man invandrat, t.ex. mot sin vilja som barn till invandrare, kan det här vara nog så svårt. Med ett futtigt utbytesår i bagaget har jag en väldigt liten erfarenhet av att först vara överrumplad av allt det nya, sen lära sig navigera i det, sen kritisera allt som funkar sämre än hemma och sen acceptera det nya landet som det är, vilket ibland är lättare, ibland svårare. Men försöka räcker, vissa saker kan man förmodligen aldrig acceptera. I Malaysia var jag den enda europén i byn. Som vit blev jag utsatt för positiv diskriminering snarare än negativ: jag blev extremt väl emottagen över allt även om jag blev den berömda apan som alla kände utan att jag själv kände särskilt många. Tack vare hur jag blev bemött hade jag väl inte särskilt svårt att acceptera landets seder, även om jag inte lyckades leva upp till förväntningarna på hur en ung flicka ska bete sig. Men visst finns det saker som är åt helvete i Malaysia: Sharialagar hör till de saker jag inte kan acceptera. Däremot älskar jag ljudet från böneutroparna i minareterna och jag har lärt mig gilla malajisk mollhumpa som får Katri Helenas "Anna mulle tähtitaivas" att låta klämkäck i jämförelse.
Jag tror att invandrare i Finland har svårt att acceptera bristen på respekt gentemot äldre, den svaga nationella självkänslan, spriten och spottandet. Fast det där med brist på respekt för äldre tycker jag själv är lite tudelat, för egentligen borde ju alla människor visa respekt för varandra oavsett ålder.
Men om man inte bemöts med respekt, bara för att man är invandrare? Då är problemen nog större än en psalm i skolan.
Det här blev hackigt och inte särskilt sammanhängande, men det skyller jag på feber och alls inte på brister i mitt resonemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar