När konst verkligen berör mig är det för att den lyckas visa mig något som jag inte har sett förut. I förrgår besökte jag utställningen ”Vardagens hjältar” på Ateneum och de tavlor jag bär med mig i minnet i dag är två olika tavlor som föreställer gamla människor: den ena är en gammal kvinna med en pärtkorg i knät, som är målad av Albert Edelfelt. Den andra vet jag inte vem som målat, men den föreställer en gammal trädgårdsmästare som bär på en kruka. Det som tilltalar mig i dessa målningar är friden i de gamlas ansiktsuttryck. De bär inte på den oro inför framtiden som jag själv bär, när det är så mycket jag vill. Dessa gamla människor har tillgång till facit. De vet hur deras liv blev, och kan med relativ sannolikhet förutse hur de dagar som finns kvar kommer att se ut. Ju mer man vill med sitt liv, desto svårare blir kampen.
Det är dikten som får det verkliga livet att se så prosaiskt och platt ut. Om vår fantasi inte hade möjligheten att skapa dessa luftslott som vi så gärna ville bo i skulle vi ha lättare för att nöja oss med det vi har i den verkliga världen. Då skulle vi inte längta till ”landet som icke är”.
Jag ser fram emot att bli gammal. Fast dit finns det inga genvägar. Och jag jobbar på att göra vägen dit så rik som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar