Tillit

Maria kommenterar mitt otrohetsinlägg:


"så där funkar man om man varit älskad redan som liten. då är behovet av bekräftelse inte viktigare än luft. då har man råd att tacka nej till gratis kel. otrohet handlar inte alltid om utflykt. det är kanske bara ett hopp från ett isflak till ett annat. ett livräddningsförsök som garanterat leder till döden. egen och andras. inte utan orsak tillit låter sig stavas både fram och bak."


och jag känner mig plötsligt så väldigt tacksam över att jag, tack vare min uppväxt, kan vara så naiv på den här punkten. Älskade mamma och pappa, vad än vi har bråkat om och när än jag känt mig sviken av er i barndomen har det varit fråga om så väldigt små saker. Den stora lärdomen har varit att ni finns till för mig och att jag är älskad.


Sen funderar jag över ordet tillit och blir som av en händelse påmind om Karin Boye på Smillas blogg. 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Tillit är när du vågar släppa taget och plötsligt kan. När du tar dina första vacklande tramp på cykeln, undermedveten om att någon plockar upp dig och blåser bort det onda om du faller, och det går.

Utan tillit stannar världen.