Otrohet

Peppad av Peppe att skriva ett eget inlägg om otrohet sätter jag igång.

Till en början vill jag bekänna att jag är en voyeur. Det sexigaste jag vet är gamla par: människor som levt länge tillsammans; ridit ut stormar, sett eventuella barn flyga ur boet, levt med förändringar av olika slag och fortfarande, eller igen, tycker den egna partnern är underbar. Jag har goda förebilder i mina egna föräldrar som trots olyckor och påföljande handikapp fortfarande lever lyckliga ihop. När jag i höstas var på en 65-årsfest var det rena rama voyeurkalaset med vackra 60 pluspar till höger och vänster. Några av dem var nybildade, men lika fint är det. Att den ljuva musiken kan uppstå i högre ålder är hoppingivande.

Att jag själv började sällskapa med min man vid knappt fyllda nitton var inte vad jag hade planerat. En tid störde mig att jag hade stadgat mig vid så ung: det hör till normen att man ska ha fler sexpartners och få sitt hjärta krossat minst en gång innan man känner igen den riktiga kärleken. Däremot hör det inte till normen att ens sambo ska diagnostiseras med cancer en vecka efter att vi flyttat ihop när jag var 22 och han 23. Men jag slapp få mitt hjärta krossat: han blev frisk och relationen höll. Fast framtiden kan jag inte sia om.

När det gäller otrohet går ingen säker. Men det fina är att det är roligt att armera sitt förhållande. Det finns en massa relativt enkla sätt att se till att man håller sig tillräckligt nära varandra för att inga stora kilar ska få plats mellan en. Andrummet är viktigt, och att se till att båda får plats att utveckla relationer som kompletterar parförhållandet. Men det viktigaste, och roligaste, är att se till att man gör roliga saker med sin partner, som i bästa fall kan vara ens bästa kompis. Det är i det frekventa umgänget som det finns plats för förtroenden, och det är förtroendena som bygger upp vi mot världen-mentaliteten som höjer upp förhållandet till något som är värt att bevara.

Jag tror att det finns plats för otrohet för att man glömmer bort att upphöja sin partner och förhållandet till något värdefullt. Eller man kanske gör det till en början, men med tiden och alla dess vardagligheter dalar alltsammans lätt ner till en trist och trivial nivå. Och visst fan är det svårt att komma ihåg romantiken. I synnerhet i ett förhållande som vårt, mellan två rationalister. Fast å andra sidan var det oplanerade onsdagsfrieriet med efterföljande smörgåsar och te mer i min smak än några ballonger och pariserhjul någonsin kunde ha varit.

I går skrev jag om att jag anser att de lyckliga sluten är underskattade, med favoritromanen Jane Eyre som utgångspunkt. Av någon anledning ses de lyckliga sluten som något Barbara Cartlandskt (som jag, skam till sägandes, aldrig har läst) medan det komplicerade ofta romantiseras. Inget illa i det - jag menar, whatever tickles your doughnut - men jag begriper inte varför t.ex. madame Bovary ses som en stor romanhjältinna när hon i själva verket (och givetvis rent objektivt) är en lynnig höna som bedrar sin hyggliga man med en strunt, gör slut på den äkta mannens pengar och föräter sig på arsenik.

Och faktum är att jag har svårt för idealiserandet av den besinningslösa kärleken som trotsar allt förnuft. I vintras läste jag Riikka Pulkkinens* Finlandiaprisnominerade roman Totta, som handlar om forskarfrun, konstnärsmannen och barnflickan. Hur vackert den förbjudna kärleken än beskrivs funkar den inte för mig. En man som bedrar sin hustru i ett långvarigt förhållande är en ynklig mask. En flicka som förför en gift man är det inte särskilt synd om, oavsett hur ojämlikt förhållande det blir med avseende på ekonomi, ålder och status. Det är inte värt kickarna att jaga upptagna människor. Det är dumt att utsätta sig själv för otrogenhetsbenägna människor, för vänstrar med dig kan de lika gärna vänstra med någon annan. Och då kanske det är du som blir bedragen.

Jag tycker inte man ska stanna i dåliga förhållanden som inte kan räddas. Men jag tycker det är god stil att avsluta ett förhållande innan man hoppar in i nästa.
___

*Däremot rekommenderar jag varmt hennes debutroman Raja, som visserligen också handlar om otrohet, men ur ett i mitt tycke mer komplext perspektiv