I dag känner jag mig sårbar. Till vardags verkar jag ha något av en teflonpersonlighet där jag lyckas fokusera på bra saker och tänker att saker och ting väl reder upp sig på något sätt. Ibland är livet skit men det blir bra sen. Jag har sällan känt ångest över hur otrygg världen är och hur liten och skör min dotter är, utan mer beundrat henne för att hon reder sig, för att hon är trygg, förståndig och viljestark och kan be om det hon behöver. Men precis nu, när världen är som vackrast med ljusa kvällar, skir men samtidigt illande grön grönska, när narcisserna och gullvivorna försiktigt prålar i rabatten och jag ser att vi även i år snart får njuta av de schackrutiga kungsänsgsliljorna, känner jag att det är så mycket som är utanför min kontroll. Helga lägger upp en bild på det som var hennes familj en gång, och jag slås över att vi inte kan se till att allting alltid är bra.
Men jag kan väl få ha kvar dem jag älskar, kan jag väl? Ett bra tag till, åtminstone.
I eken utanför fönstret till mitt arbetsrum fånar sig blåmesar och bofink. I kväll ska Nora och jag gå på körkonsert med en väninna till mig, och sedan hämtar Simon oss och vi drar till landet - stället som samlar så många av dem jag älskar, det senaste tillskottet är en bra kille som sällskapar med min syster och behandlar henne som en prinsessa. Fyra dagar av utedass och gamla stigar. Underbart är kanske inte så kort ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar