Jag skulle på ett möte vid Gammelstadsviken och beslöt att simma en kilometer i Östra centrum på vägen dit. Den dumma simhallen öppnar först 11 på torsdagar så det blev inget sim. I stället gick jag till shoppinghelvetet intill och köpte lite nya sommarkläder och - trumvirvel - ett par löpskor. Har inte haft några på flera år, men märkte häromdagen när jag fick jogga till tåget att jag är i bättre form än väntat.
Efter jobbet gick jag hem, bytte till träningskläder och sprang till dagis. Inte hela vägen, det är ett par kilometer, men över halva. Jag hade säkert kunnat pressa mig till att klara mer, men det hade varit dumt. Ett bergsäkert sätt att döda löpglädjen och skaffa sig skador.
Nu ska de användas minst en gång i veckan. Jag tränar ju annat också, men det låter så roligt när jag hör andra berätta om sin löpning. Vilket är ert bästa tips för att inte tappa sugen? Vad ska man lyssna på?
Grattis! Om du har tur och det här passar dig har du nyckeln till många fria tankar och lätta steg!
SvaraRaderaEftersom jag just nu i vår firar 30-årsjubileum som regelbunden (och prestigelös; det enda lopp jag sprunget var en sträcka i Solastafetten som student) motionslöpare vågar jag mig på att kommentera ;-).
Jag tror att det viktigaste är att hitta sätt att passa in springandet i vardagen. Du är ju redan ett sätt på spåret. Om du vanligen hämtar på dagis under omständigheter som gör att du kan springa dit så är det ju ett sätt. Här är ett annat lite okonventionellt angrepp på det där att springa till jobbet som jag funderar på om jag ska börja med, eftersom jag har precis så där lite för långt för att jag inte ska bli otålig när jag går.
http://heart-of-light.blogspot.pt/2013/05/the-run-commute.html
Och ta till vara sommaren med långa ljusa dagar och springvänligt väder för att etablera rutiner. Passa på att springa på platser och tider där du kanske får uppleva sådant du inte vanligen gör. Tidiga mornar och sena kvällar med ljus och stillhet.
För mig har knepet varit att springa på morgonen. Oräkneliga morgnar har jag varit ute innan jag har hunnit tänka eller känna efter. Och väl ute är man ute! Och efteråt är det alltid ljuvligt.
Särskilt när jag var doktorand var löpturer också fantastiska tankerensare och problemlösare. Då kunde jag springa på eftermiddagen efter ett skrivpass, i synnerhet året då jag bodde i lägenhet utan dusch och fick duscha på friluftsanläggningen.
Och så inte ta i för mycket. Det ska aldrig vara FÖR motigt när man är ute.
Och ta vara på hur skönt det är efteråt.
Och ha bra skor och tillräckligt trevliga (praktiska och snygga) kläder för att man ska känna sig OK. Skorna måste få kosta, resten av utstyrseln behöver inte göra det. Jag springer i ett par lycra-shorts jag köpte 1996, men måste köpa nya skor vartannat år och lägger sällan mindre än 100 euro på ett par; eftersom jag springer i stan och nästan uteslutande på asfalt säger mina knän ifrån direkt om jag fuskar med stötdämpningen.
Jag lyssnar nästan aldrig på något annat än ljuden omkring mig och mina egna tankar. Jag har bara haft musik i öronen när jag sprungit under gråmörka svenska vintrar. Som den första när jag fått en Walkman. Då minns jag att jag sprang i nyfallen snö till Bon Jovi - Living on a prayer!
Ack, med tjugo kilometer till jobbet blir det att ta i, men jag kanske börjar ta tåget hem oftare i stället för till dagis och sen springer jag. Tack för råden, jag fick definitivt mersmak.
Radera