För mig är hen ett välkommet tillskott i språket. Jag ser det inte alls som ett försök att radera könen utan snarare som ett komplement i de situationer där könet saknar relevans. Till exempel meningen "Om en student är missnöjd med sitt betyg kan han eller hon vända sig till den ansvariga läraren" skulle bli smidigare om "han eller hon" ersattes med "hen". När jag gick i skola lärde vi oss att "han" i sådana här sammanhang är könsneutralt, men det säger det ju sig självt att det inte är. Dessutom är hen praktiskt i sådana fall där det rör sig om transpersoner.
I dag har Hbl satt en lite missvisande rubrik i en webbtidningsartikel som handlar om barnlitteratur som bejakar olika roller oavsett kön. Husis kallade dem hen-böcker, och ilskans vågor gick höga i kommentarsfälten och många läsare fördömde böckerna och äskade bokbål. Och då var det fråga om Pippi och annan i allra högsta grad välkänd och älskad litteratur som tillåter fler sorters barn än två. Fördömarna hade givetvis inte läst listan och kände därför inte till vilka böckerna var, vilket kanske är lite symptomatiskt.
Själv är jag lite nyfiken på genuspedagogikmotståndarnas agenda. Vad är det riktigt de är ute efter? Att tvinga flickor att bära spets och sitta still och tycka att höjdpunkten i deras hela existens är när någon tycker de är söta? Att tvinga pojkar bära svarta och blå monsterkläder och spelfotboll och aldrig gråta? Och på vilket sätt tror de att världen blir bättre till en följd av detta? Jag förstår inte varför folk känner sig hotade av att barn lär sig tolerans. Det är ju inte som så att jag tänker förbjuda folk att ha klänningar på sina döttrar och slips på sina söner om de nödvändigtvis vill. Jag vill bara att min egen dotter ska få känna att det är okej att eftersträva högre mål än att vara söt. Och jag vill lära henne att utseendet, helt på riktigt, inte har någon betydelse.
Man kan vara fin på många sätt. Och jag undrar om inte jag tycker att engagerad och lycklig för att man har hittat sin egen, rätta plats i livet är det finaste man kan vara.
Word.
SvaraRaderaJag skriver under det mesta - också det att utseendet inte BORDE ha någon betydelse. Men tyvärr har det det. Åtminstone ännu i dagens läge.
SvaraRaderaVisst har det betydelse, det är lika klart som beklagligt. Men det finns en skillnad mellan fin och fin, tycker jag. Det finns fin för ens egen skull och sedan finns den behagsjuka finheten. Och så finns bara fin rätt och slätt, som inte har något med utseende att göra. Eller som åtminstone inte behöver ha det. För när jag talar om mina fina vänner, till exempel, där ni båda i högsta grad ingår, menar jag ju både utanpå och inuti. Hela paketet, där jag inte kan bortse ifrån att ni är vackra hela vägen ut.
RaderaÅsch, det är svårt. Hur mycket tid är "lagom" att lägga ner på sitt utseende? I mitt fall är det fråga om ganska lite, för jag nöjer mig så. Andra jag känner lägger ner betydligt mer, många för att de genuint tycker att det är roligt. Men det är när man känner att fullständig grooming är det enda som räcker, hela tiden, och knappt ens det, som det blir sorgligt. För det är så tärande, det är inte konstruktivt, och det tar bort tid från annat som borde vara viktigare. För att det verkligen gör någon skillnad, för att det hjälper folk eller för att det är roligt och får en att må bra. Hellre klättra i träd än akta klänning. Hellre läsa en bra bok som gör en klok än vaxa benen. Mitt i vintern. Men vem är jag att döma? Ändå kan det vara värt att fråga sig för vems skull det är som man vaxar sina ben.