I dag var jag för första gången ordförande för en liten del av ett akademiskt evenemang. Vår institution, Finska, finsk-ugriska och nordiska institutionen hade forskningseftermiddag där folk presenterade sina forskningsprojekt, och jag blev ombedd att vara ordförande för ett av blocken. Det gällde två av Nordicas (d.v.s. nordiska avdelningens) projekt varav det första handlade om svenskundervisningen i finska skolor och det andra om översättning och semiotik. Semiowhatthefuck? Jag fick läsa på lite. Och jag var just så nervös att jag skarpade skitmycket och det blev bra. Inte så bra som svenskundervisningen i skolorna, som ligger betydligt närmare min egen expertis, men ändå så bra att översättarprofessorn tyckte att jag borde bli semiotiker. Jag säger fortfarande semiowhatthefuck - men är smickrad och stolt. I synnerhet som det lilla jag begrep onekligen låter intressant.
Det handlar i korthet om att översättning är tolkning. Det handlar inte bara om att tolka orden, utan också sin egen förståelse av orden. Vår tolkning av ord och andra budskap är beroende av tid, rum och ideologi vilket betyder att översättarens egen tolkning ändras ju längre hen kommer med sitt översättningsarbete. I slutet av en översättnig har man fått en ny förståelse och eventuellt en annan tolkning av källtexten, vilket gör att man måste gå tillbaka till början av sin egen översättning och se till att den stämmer överens med ens nyvunna tolkning. Det handlar också om att tecknen inte bara ligger i orden utan i de fenomen de beskriver och vilka föreställningar vi gör oss om fenomenen. Ett exempel är färgen rosa, som för några hundra år sedan var förbehållen män med makt, medan den har blivit symbolfärgen framom andra för småflickor utan makt. De som använder rosa i dag gör det av olika anledning: det kan vara fråga om kvinnor som t.ex. Softy som vill återge färgen dess maktstatus. Eller män som vill signalera att de står över trams som vilka färger som får bäras av vem. Eller av folk i allmänhet som tycker färgen är vacker och en av många färger. Eller sedan folk som fortsätter pynta sina småflickor i oskadliggörande bjäfs. Och allt av ovanstående är okej utom det sista. Nå det här blev nästan ett blogginlägg i sig.
Presentationen om projektet Svenska i toppen handlade om varför det finns finska skolor, i hela landet, där studenterna skriver påfallande bra i svenskprovet, alltså ruotsiprovet, i studentexamen. Den viktigaste faktorn är skolans rektor, och inställningen att "I det här landet måste man kunna svenska. Så är det bara." Spännande resultat i dessa tider där klagomål om tvångssvenska läggs in i skolelevernas mun så till den grad att eleverna själva är utleda på retoriken om hur ogärna finska elever läser svenska.
Även resten av dagen var intressant, även om jag också har lärt mig en hel del om hur man inte ska presentera vetenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar