Om kvinnlighet och identitet

När jag var tonåring hade jag ibland mycket förvirrande känslor för äldre kvinnor jag kände. Med äldre menar jag folk som var ungefär i den ålder där jag är nu, och ibland äldre. Jag tyckte de var så fina att jag knappt vågade prata med dem, och jag blev förskräckt när jag kände mig förälskad i dem. En av dem jag kände så här för var en av mina lärare, en annan mamma till en av mina väninnor.

Senare har jag insett att det var beundran. Det gemensamma för de här kvinnorna var att de verkade ha koll och göra sin grej, samtidigt som de var goda, kloka och på något sätt såg mig. Såg mig i min tafatta valpighet, en liten flicka på väg att bli kvinna, eller kanske såg mig trots valpigheten som ofta hindrade mig från att vara den jag var för att den inte vågade låta mig släppa fram det sanna. Kanske för att jag inte visste vad det sanna var, för att jag i likhet med många tonåringar behövde pröva flera roller innan jag lyckades hitta det som kändes äkta och inte som en roll.

De här kvinnorna var något som jag också ville vara. Vördnaden för dem gav mig tunghäfta och jag visste inte hur jag skulle bete mig för hur jag betedde mig inför dem räknades i mitt förvirrade tonårshuvud mer än hur jag betedde mig inför andra.

När jag ser tillbaka på flickan som var jag blir jag stolt. Inte över allt hon gjorde, men jag valde jävligt bra förebilder. Fortfarande beundrar jag dessa två kvinnor, varav läraren har försvunnit ur mitt liv men väninnans mamma finns kvar, även om det är sällan vi ses. Jag har andra förebilder också, och nu när jag är i arbetslivet är det oftast fråga om kvinnor som jag gjort en karriär som jag beundrar. Karriärerna jag beundrar är aldrig spikraka, men följer en stig mellan uppdrag som jag tycker verkar roliga, och dessa kvinnor har familj, talang och integritet.

En av dem jag beundrar i dag är Gunborg Gayer, rektor för Helsingfors Arbis. Jag träffade henne i dag och vi pratade en stund. Och till min lättnad är det ett tag sedan jag växte ifrån förvirringen och tunghäftan.