Jag hade en älskad kollega på besök i dag. Hon är hemma med en ljuvlig tremånadersdotter och den fantastiska människan erbjöd sig att komma hem till oss och härja med Nora i en park så min prins och jag kan härja i källaren av hjärtans lust. Vårt härjande är inte så romantiskt som det kan låta, utan svettigt, dammigt och helt påklätt. Mitt i härjandet härjade Simon ner källartrappan för att bygga en ny, vilket betydde slutet på mitt rantande upp och ner med skräp. Så jag ställde mig att baka en äppelpaj i stället.
Mitt i baket kom de tre parkhjältarna hem, och återseendet var glatt. Tills kvällsvild unge börjar spela fotboll med äpplen, leva rövare med mikron och hälla välling över kylskåp och golv. Inte av illvilja (utom kanske äppelfotbollen), utan av trötthet och fumlighet. Varpå trött mor ryter och domderar samtidigt som hon står med händerna i pajbaket och försöker le mot det kära besöket.
Till all lycka står kollegan mig såpass nära, vi brukade dela rum, att hon känner till mina eder och utbrott. Men jag kan inte påstå att jag någonsin på jobbet blivit så provocerad som jag blir hemma, nästan varje dag. Fördelen med mitt fräsande och svärande är att jag lättar på trycket ofta och snabbt. Nackdelen är att jag har kortare stubin än jag egentligen vill ha. Mer morkis än över kollegan, som fick en oförskönad inblick i moderskap à la Sylvin, har jag över Norisen, som får stå ut med mig.
Med facit på hand kan jag konstatera att jag borde ha gett fan i källaren och i stället unnat mig en lugn kväll med pajbak i lugn och ro så jag hade sluppit multitaska och prompt huttat ungen i säng efter parken. Nu blev det inte riktigt så. Inte alls så, faktiskt. Men pajen blev god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar