I mit jobb har jag rest en del. Första resan gjorde jag när Nora var ett, vilket var oproblematiskt med undantag för att jag fortfarande ammade vilket blev plågsamt - för mig, inte för Nora. Andra gången reste jag till Dubrovnik när Nora var ett och ett halvt och det blev riktigt jävligt, för Eyjafjallajökull fick för sig att kräkas medan jag var borta så mina fyra dagar blev åtta och det mådde ingen bra av. Fyra dagar går an men inte över en vecka, med så små barn. Att jag tyckte det var traumatiskt att interraila mig hem genom ett proppfullt Europa är ingenting jämfört med hjärtskärande rapporter hemifrån om en liten älskling som mer desperat för varje dag som går försöker övertyga sig själv och sin omgivning genom att rabbla "mamma kommer". Och min hemresa skulle faktiskt inte ha varit traumatisk alls om det inte hade varit för att mitt hjärta var kvar i Finland.
Inför min senaste tripp till Färöarna gav min kloka syster mig ett tips: att lämna ett litet brev för varje kväll jag var borta. I breven fick hon förutom en hälsning samlarbilder med Blixten McQueen och succén var total. När jag i början av veckan berättade att jag skulle resa bort igen tyckte Nora det var en fantastisk idé. Det här funkar givetvis inte med riktigt små barn, men med en treåring funkar breven utmärkt.
Att komma hem till sitt barn och hennes far, som har haft fina dagar tillsammans, värmer hjärtat. Och inte förrän jag ser dem igen är jag förenad med mitt hjärta igen.
Då jag var borta i 4 dagar förra hösten, satt vi upp på väggen en "julkalender" för de dagar jag sku vara borta. I små påsar hängde vi namin (muminkex, russin osv), en för varje dag då jag sku vara borta, så när Alex öppna det sista namipaketet, så sku han veta att jag kommer hem på natten :) Det funka jättebra, å nu när jag säger att jag skall nånstans (borta övernatten)så blir Alex nästan glad och säger "å kalender skall vi ha!" :) Men jag tror det nog blir bara för längre bortavaranden ;)
SvaraRaderaÅ det är underligt, ju närmare hemmet jag kommer efter att jag varit borta (även bara på jobb på dagen, heh), så vill jag att flyget/taxin/bilen skall åka hårdare och hårdare för jag vill fortare och fortare hem till mina hjärtan!! :)
Jag skulle svara på din kommentar men så åt blogger upp svaret. Nytt försök: Även om jag känner mig amputerad är det också skönt att bara få koncentrera sig på jobbet och rå om sig själv. Ändå står jag inte ut med att förlänga resorna ett dugg längre än nödvändigt.
SvaraRaderaDet är lyxigt att inse att min frånvaro gör att far och dotter kommer varandra närmare. Jag är den aktivare föräldern i vanliga fall, på gott och ont, att jag måste ur vägen för deras relation ibland. Men bara lite åt gången, förstås.