var att börja fixa upp en gammal villa. Jag har alltid varit lojal gentemot mina inköp och brukar i allmänhet gå slut saker. Jag antar att hemligheten är en hyfsat minimalistisk klädstil vilket gör att mina kläder tenderar att vara tidlösa. Plagg som aldrig är riktigt inne är aldrig heller riktigt ute, eller med längre intervall i alla fall. Utom jeans, men jeanstrenderna är inte så hysteriska. Jag menar, jeans är jeans. Dessutom har min kropp ändrat form rätt lite. Utom då jag var gravid, men då gick jag nästan enbart i arvegods.
Nu när vi halar fram den ena tusenlappen efter den andra på sånt som ska göra vårt hus mer energisnålt har jag blivit energisnål också när det gäller kläder. Fast det har jag egentligen alltid varit. Både när det gäller min energi (att jaga runt i affärerna är inte vad jag kallar rekreation) och när det gäller miljön. Jag är inte så intresserad av att komma så billigt undan som möjligt, snarare att komma så snyggt undan som möjligt - till ett pris jag har råd med. Någotsånär. Och älsklingsplaggen som sved i plånboken, dem är jag ju så mycket räddare om.
Jag svär vid impulsshopping: köp det du verkligen vill ha, inte för att du behöver något. Jag litar inte på chansen att mina behov och affärernas utbud möts, så jag tycker det är bra med lite framförhållning. Och det bästa shoppingtipset har jag fått av min kloka mor: ta den du tycker är snyggast även om du gråter när du betalar. Annars kommer det näst snyggaste bara för evigt påminna dig om favoriten du inte unnade dig.
Min brunmönstrade nylonklänning från Kookaïs sommarkollektion 1997 och mina himmelsblå boots från 2006 får mig fortfarande att känna mig läcker. Och inhöstar fortfarande komplimanger. Och än kan jag tänka med saknad på mina första vråltajta mörkgrå stuprörsjeans med läderapplikationer från 2005, som tog slut innan jag var riktigt färdig med dem. Men då hade de varit i närapå daglig användning i tre års tid, så de må vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar