Jag var på utvecklingssamtal på dagis och hörde inte ett ord om att Nora svär. Det var väl det jag trodde - vårt språkgeni har inte bara snappat upp samtliga fula ord: hon vet också att välja sina tillfällen. Som häromkvällen när vi inte var riktigt överens om korrekt beteende vid läggdags. Jag tyckte hon skulle ligga jävligt stilla medan hon levde rövare och hade totalflipp och jag var trött och sur och ful i mun. Efter att meningsskiljaktigheterna bara hade fortsatt konstaterade hon gråtande att hon nu är jävligt ledsen.
Vad gör man då som förälder? Jag försökte inte ens hålla masken, utan fick mig ett gott skratt vilket utmynnade i ett fint samtal om ilska, trötthet, kärlek och känslor i största allmänhet. Dagis var förövrigt mycket förstående för glädjen och bekymren med ett verbalt barn. På plussidan slipper man en hel del skrik- och sparkutbrott eftersom ungen kan berätta var skon klämmer. På minussidan kan man luras med i att argumentera om precis vad som helst, också sådant som man inte skulle behöva argumentera om. Men det största plusset av alla är en unge som diskuterar, filosoferar och ger igen med samma mynt. Och ser till att morsan hålls på hal is, om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar