är att springa efter en unge som sliter sig när det ska kläs på, kissas, åkas eller vad som nu behöver göras. Jag hatar det. Det ÄR ingen lek, det är blodigaste allvar, och stjäl så mycket tid från det roliga, kärleksfulla och mysiga. Och förstör mitt humör den tid för mys som finns kvar. Det är inte konstruktivt utan leder ingen vart, annat än då att jag kukar ur. Totalt. Ge mig lite hederligt trots, anytime.
Hur slår man ihjäl springa undan-leken en gång för alla? Utan att så att säga kasta ut barnet med badvattnet, om ni förstår vad jag menar.
Tå-la-mod. Prövade det en gång.
SvaraRaderaLena: Vad ledde det till och varför prövade du det bara en gång? Det låter jobbigt.
SvaraRaderaAntar att jag hade feber eller nåt. Trotsen bara eskalerade och det blev liksom inget ordentligt slut på det hela. Våra barn kräver att vi sätter ner foten. Eller kukar ur, som du så rart uttrycker det.
SvaraRadera