Glömda skatter

Jag jobbar med att tömma vår källare. Vi bor i min pappas barndomshem, byggt 1932, bebott av mina farföräldrar fram till år 1981, uthyrt och ganska styvmoderligt behandlat fram till för fyra år sedan då vi flyttade in.

I källaren finns generationers skit. Syskrin utan lock, korgar utan botten, stolar utan ryggstöd, böcker utan pärmar och flaskor utan innehåll. Och med innehåll - vi har hittat saft från 1964. Som smakade skräp redan när den var nykokt om jag känner farmor rätt. Eller så var det helt enkelt så att vi aldrig fick den nykokt, utan serverades den från 1964, femton år efter sista förbrukningsdatum. Jag var fyra år gammal: saften stannade kvar när farföräldrarna flyttade till en mer lättskött bostad och här hittar jag den, trettio år senare.

Det kommer inte som någon överraskning att källaren är full med skit, men orsaken till att vi tar itu med det nu är att oljepannan, årsbarn med mig, får skatta åt förgängelsen medan bergvärmen gör sitt intåg. Och den nya tekniken ska ha sitt utrymme, gamla rör ska nermonteras och källaren asbestsaneras. Det är fråga om ganska många äckliga steg mellan trasiga julgransbollar, Fem-böcker och murkna trädgårdsslangar, men helheten blir ett stort steg för projekt Svenninge. Snart kanske värdet på huset blir positivt igen.

Fast visst har jag hittat ett par pärlor också. Det roligaste är kanske ett matematikhäfte från 60-talet som avslöjar att min faster hyst ömma känslor för någon som heter Kauko - kallad Kake - och trott sig älska honom för evigt. Utan att ha en aning om att hennes hjärta skulle komma att tillhöra en kanarier vid namn Pepe. Men också det häftet ligger i sopcontainern nu.

För varje tur upp från källaren blir jag både lättare till sinnes och påmind om att aldrig utsätta mina efterlevande för en likadan samling bråte. Och bråte är precis vad häftet är, även om det fick mig att dra på smilbanden en liten stund.