Som om man inte hade tillräckligt med fiender ändå

I dag sitter jag och funderar på bacillskräck. Det har jag inte: jag tycker det räcker att oroa sig för vart Finland är på väg, anonyma nätinlägg, miljön, trafiken och galningar. För att inte tala om mitt eget jobb, min egen kondition och min egen dödliga själ. Men ett samtal med en vän (som inte har bacillskräck) fick mig att fundera på fenomenet.

Livet är fullt av äckligheter: hundbajs under skosulan, maginfluensor, kadaver, mystiska röror i kylen som har börjat korva sig och bli grönaktiga på ytan (om inte i din egen, städade kyl, så i min då, eller i kafferummets), ebola och annat tjosan. Och inte älskar jag dem heller, framför allt inte maginfluensan, men det är en del av livet. Jag litar på mitt immunförsvar och hoppas att det antingen motar äckligheterna i grind eller bara ser till att jag överlever. Mer skraj är jag faktiskt över de ämnen vi använder i kriget mot bakterierna, och dessa ämnens kumulativa effekt på min kropp. Och miljön.

Så vad gör jag då? Jo, jag tvättar händerna. Och spritar och klorar om vi har spyttan på besök. Och tvättar maten vi äter och kärlen vi använder med vatten respektive vatten och diskmedel. För övrigt håller blicken högt och ignorerar andras sorgkanter, affärernas städhyllor med desinfektionsmedel för vardagsbruk i köket och alla dessa yoghurtar som ska hålla magen och immunförsvaret i skick. För det finns så mycket roligare saker att tänka på.

Och vem behöver ytterligare en fantasiljon fiender, som inte ens syns?