Jag var på bal på Riddarhuset i går. Det var kul. Jag hade väntat mig en betydligt stelare tillställning med inbördes beundran och tal om anor och traditioner, men glömde bort att det ju är min mans kusiner det är fråga om, och hans mor, moster och morbror, deras kusiner och ett par grenar till, och de är ju ingalunda några stela typer. Tvärtom var talen ganska roliga även om de hördes lite illa, och sen fanns där bland ädlingarna en trollkonstnär som helt improviserat stal showen från ett ganska bra band, så ursäkta bandet: om ni tyckte vi var svårflörtade beror det på att ni hade hård konkurrens.
I natt har jag alltså trampat igenom min balklänning som måste friseras med vaktmästarens sax för att inte bli ännu värre åtgången, utsetts till miss Finland och fått en fantastisk bukett, dansat med världens lustigaste mustasch och försökt diskutera forskarlivets fröjder med en meddoktorand efter ett kanske onödigt glas whisky. Och moonwalkat i månskenet.
Det bästa var ungdomsbordet där tonåringarna satt. De små debutanterna var bedårande söta och jag tror att det på flera håll uppstod ljuv musik. Tur att släkten är stor och uppblandad. Men stackars små pyren som måste vänta länge på det riktiga livet, det som börjar vid trettio.
Väl skrivet och beskrivet. Jag hade så skoj så jag fortfarande skrattar. Undrar hur Kettil lyckades med det där med korten.
SvaraRadera