Jag försökte förklara för lilla älsklingen vad jag jobbar med och hur man doktorerar. Lånade orden av en kollega: jag skriver en bok och när jag skrivit min bok får jag en hatt. "Lite som ett lotteri?" undrade lilla älsklingen och jag insåg att det är både lättare och svårare än lotteri: här kan jag ju faktiskt påverka utgången. Men om utgången för ett lotteri är gynnsam kommer man ju lätt undan. Jävligt lätt undan.
Sedan frågade hon hur hatten ser ut och jag försökte efter bästa förmåga förklara att den är svart och lite skrynklig. Nora tyckte det lät som en rätt dålig affär. Vuxna gör så konstiga saker. Fast på sista tiden har jag haft störtkul i min forskarkammare: inte bara börjar bitarna falla på plats, utan jag börjar också se rätt spännande mönster både i och utanför materialet. Och när man är nåt stort på spåren är det ju hur spännande som helst att forska.
Det verkar som om jag håller på att bli dam för min hatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar